söndag 24 juli 2011

Sarek närmar sig

Nu är det inte långt kvar till Sarek! Om mindre än en vecka hoppar jag på tåget mot norr. Detta har jag längtat efter, länge!

Det var alltså under förra årets vandring mellan Abisko och Nikkaluokta som jag träffade vännerna Benedicte och Kristoffer. Vi slog följe på kungsleden och pratade om att vandra i Sarek detta år. Jag tyckte 2 veckor, Kristoffer tyckte 7-10 dagar och vi bestämde tillslut 12 dagar inklusive resor. Kristoffer lade in en brasklapp för att han möjligen bara kunde vandra 7 dagar och därför blev vi tvunga att planera en led som gick att avbryta tidigare. Planen var därför att utgå från Saltoluokta, vandra utmed Pietsaure förbi Slugga, ner mot Liehtjitjavrre och Bierikjavrre, vidare söderut för att ta (gen)vägen öster om Låddebakte, genom hela rapadalen till Aktse och sedan kungsleden tillbaka till Saltoluokta. Vi bedömde att 10 dagar för detta var en rimligt uppskattning och att möjligheten till att komma till Aktse på 6-7 dagar där proviant kan fyllas på kunde vara en extra säkerhet.

Tyvärr blev det nu på så vis att Kristoffer blev tvungen att dra sig ur, detta på grund av ett nytt jobb. Mycket ledsamt att mista honom, men vi får hoppas att vi får chans till andra gemensamma vandringar. Jag och Benne fick fortsätta planeringen utan Kristoffer.

Nu när vi inte längre behövde hålla oss till Saltoluokta och 7-10 dagar utan kunde utnyttja alla 12 dagarna till fullo så låg plötsligt hela Sarek öppet. Vilka förutsättningar och chans till planering! 12 dagar och nästan 2000 kvadratkilometer med den mest storslagna vildmark man kan tänka sig. Jag har studerat kartan och tittat på alla tänkbara vägar, tagit diverse böcker till hjälp och räknat på distanser för att försöka få till en så bra vandring som möjligt. Det är svårare än man tror, speciellt om man försöker få med allting man vill se och uppleva, det går helt enkelt inte. Man får också komma ihåg att 12 dagar i vildmarken kan vara mer krävande än man tror och i Sarek finns det inga varma stugor att fly till, ingen proviant att köpa och den mat man har är den man bär med sig från dag 1. Man får helt enkelt försöka planera en led som man tror är lagom, och vänta med resten till kommande vandringar.

Vi kommer inte att ta några toppar på denna vandringen. Ingen utrustning kommer att tas med för detta och Benne har heller inget intresse av det. Möjligen hänger hon med på något mindre berg som man kan vandra upp på, det får vi se. Men jag har alltså inte planerat alls för några toppar eller glaciärer. Turen jag tänker mig går istället utmed med dalgångar och öppnare fjällområden, men jag vill gärna att vi går nära och förbi de stora massiven och genom Sareks mer centrala delar.

I Sarek ligger 7 av Sveriges 12 toppar som överstiger 2000 meter. Jag hoppas kunna göra en tur genom Sarek i framtiden som inbegriper toppbestigningar av merparten av dessa, samt en del andra intressanta berg som tex Saitaristjåhkkå i Pårte-massivet. På årets vandring vore det fint att komma nära så många som möjligt för att rekognosera och ta kort, och för att bara få se dem. Därför tänkte jag att en vandring från Ritsem till Kvikkjokk kan vara alldeles perfekt.

Vi kommer att passera Ahkka nästan direkt, med sin högsta topp på 2015 meter. Vidare fortsätter vi ner genom hela Ruohtesvagge. Vi kommer att gå på södra sidan med utsikt över hela Sarektjåhkkå och dess många toppar. Jag kan bara tänka mig att vyerna här kommer vara alldeles sagolika. Vi kommer sedan följa Rahpajåhkå på södra sidan ner mot rapadalen. Sedan följer vi rapadalens södra sida bort och ner runt Gådoktjåhkkå och vidare söderut utmed östra sidan av Pårte-massivet. Vi kommer sedan att söka vår väg söderut för att ansluta till kungsleden mot Kvikkjokk, alternativt om vi håller oss mer åt väster och kommer ner mot Kvikkjokk från nordväst. Detta tror jag blir en mycket fin vandring. Det finns en hel del större vad utmed sträckan. En del av dessa går att undvika eller förenkla med omvägar, en del är jag fortfarande lite osäker kring. Eventuellt kommer vi att få ändra vissa sträckor beroende på förhållanden, men jag har räknat med extra dagar för att ha god marginal.

För några dagar sedan var jag inne på Naturkompaniet i Malmö för att köpa ett par nya kängor. Markus, som en av expediterna där heter, kom med goda tips på sträckor att vandra i Sarek, tex Guohpervagge och Alggavagge, om man kommer in i Sarek från väster. Särskillt Alggavagge tyckte han var extra fint med många högt belägna gräsplatåer som erbjöd perfekta tältplatser. Detta ska jag givetvis komma ihåg till andra vandringar. Denna gången passar det dock bättre att vandra in från nordväst, dels för att vi kommer med buss från Gällivare och på så vis kan hoppa av i Ritsem, men kanske mest för att jag gärna tar mig en närmare titt på Ahkka uppe i norr.

Kängor ja, mina Meindl Performance som jag köpte för ett par år sedan tog ju in vatten på sista dagen på förra årets vandring från Abisko till Nikkaluokta. Jag var rädd för att de skulle vara redo att kasseras men har ändå använt dem vid ett par tillfällen sedan dess där de fungerat bra, både genom blött gräs och vad. Frågan är bara om man vågar chansa på att ta dem med på två veckor i Sarek. De har gore-tex-membran och jag har blivit varnad för den här typen av kängor då membranet ofta ger sig efter ett tag och att kängan då obönhörligt börjar ta in vatten i allt för stora mängder. Jag gjorde ett ordentligt vattenprov med kängorna och det visade sig att de tog in mer vatten än vad jag ansåg godtagbart. Mest tog de in vatten på ovansidan av skon och strumpan blev rejält blöt.

Jag hade hoppats att jag skulle kunna köpa en kamera inför Sarek detta år men blev nu tvungen att istället köpa mig ett par nya kängor. Detta hade jag förvisso tänkt göra ganska snart ändå men hade hoppats att det kunde vänta lite till.

Jag har sedan en tid tillbaka tittat på Lundhags Syncro High som verkar vara en otroligt fin känga. Folk har bara gott att skriva om den och verkar extremt nöjda. Jag gick ner till naturkompaniet på lunchen häromdagen för att ta mig en titt på dem och blev totalt såld. Vilken otroligt fin känga! Jag blev helt enkelt tvungen att köpa mig ett par. Jag tjongade på en omgång vax på dem och tog mig en träningstur med 25 kg igår i regn och rusk och de kändes helt perfekta. Jag är mycket glad för mina nya kängor, om än lite ledsen över att jag inte kommer kunna köpa någon kamera inför Sarek. Kanske kan jag låna en av någon snäll person.

Imorgon ska jag in på naturkompaniet och försöka köpa det sista, nämligen ett par strumpor, tarp, ett gäng drysacks i olika storlekar samt frystorkad mat. Jag ska även införskaffa all övrig mat och göra en provpackning. Jag hoppas landa på 18 kilo vilket skulle vara väldigt bra för 12 dagar med tält.

Nu har jag kommit ifatt mig själv

Jag startade den här sidan för någon vecka sedan och har sedan dess skrivit retroaktivt om det som hänt tidigare som känts relevant. Nu har jag kommit ikapp mig själv och fortsättningsvis ämnar jag skriva om saker efterhand som de sker.

Själv tycker jag att det är roligt att skriva och att få saker på pränt, och givetvis är det jätteroligt om någon läser det jag skriver och finner det intressant. Vidare hoppas jag att jag kan inspirera andra att ge sig ut på äventyr!

Jag har otroligt många expeditioner jag vill företa mig och får kämpa för att finna tid. Jag måste ta allting i den tur och ordning som jag skaffar mig erfarenhet och utrustning. Jag hoppas att jag en dag får möjlighet att bege mig till Himalaya och de riktigt stora bergen, samt Grönland för en korsning över inlandsisen. Jag har en lång, lång väg dit och här berättar jag om hela resan och alla förberedelser samt ger uttryck för mina tankar och idéer. Jag ser enormt fram emot allt jag har framför mig.

Detta är det roligaste jag vet. Och tack ni som läser min blogg.

Väl mött!

Premiärklättring på egna rep!

Jag och Håkan begav oss till Snuvestuan för att på egen hand klättra. Vi har nu klättrat i hallen (Malmö Klätterklubb) 2-3 gånger i veckan i några månader samt följt med klubben ut då de arrangerat klättring. Nu hade Håkan köpt rep, slingor, några skruvkarbiner och lite andra småpinaler för att vi ska kunna ge oss ut på klipporna på egen hand. Vi åkte till Snuvestuan som vi tänkte var ett bra ställe att börja på. Där finns träd att bygga ankare på vilket passar oss då vi ännu inte har skaffat kilar eller kamsäkringar.

Tidigare har vi alltid klättrat på andras ankare när vi varit ute (med undantag för vårdberget en vecka tidigare, men där finns fasta ankare som är borrade i berget) och nu var alltså första gången på egna ankare, vilket förstås känns lite speciellt. Vår premiärklättring, kan man säga!

Jag har byggt ankare tidigare men bara med överseende av
instruktörer och andra. Detta var mitt första riktigt egna och
som vi sedan klättrade på på eget bevåg. Kan tyckas bagatellartat,
men fortfarande en milsten för oss som kändes speciell.
Andra ankaret. Dubbelt halvslag gör det enklare att justera
repets längd. Detta lärde jag mig förra gången vi var här
med klubben och jag studerade deras teknik.
Repet går sedan över kanten till centerpunkten
i vilket repet man klättrar på fästes.
Klippan är cirka 8 meter hög. Lagom för oss nybörjare. Håkan
tog det säkra före det osäkra och lät mig få börja klättra.
Det var otroligt roligt att börja klättra på eget rep! Vi härjade på klippan hela dagen på 5 olika leder, hur många uppklättringar det blev vet jag inte men vi var ganska möra framåt kvällen. Vi klättrade till sen kväll och tältade sedan uppe på klippan för att fortsätta dagen därpå. Efter lunch på söndagen var vi nöjda och begav oss hemåt. Vi gjorde även en liten detour för att ta oss en titt på Soffabacken, en annan klippa i närheten, men på grund av usel vägbeskrivning kom vi aldrig rätt. Eller möjligen berodde det på oss, det får vi aldrig veta. Fel hamnade vi hur som helst och det blir till att fråga på klubben hur man tar sig dit.

En mycket lyckad premiärtur! Nu blir det till att klättra så mycket vi orkar och hinner för att ha roligt och för att skaffa oss välbehövlig erfarenhet.

Vårdberget

I början på juli begav jag mig till Stockholm och Vårdberget för att åter träffa Mont Blanc-gänget. Tanken var att vi skulle ha en planerings- och klätterhelg. Tyvärr kunde inte Sylvia vara med då hon var i Norge och klättrade, men vi övriga fick en fantastisk helg ute på klippan. Vårdberget är ett riktigt fint ställe och jag trodde det skulle vara en hel del folk där. Det visade sig dock att vi var nästan ensamma. Vädret gjorde sitt och vi fick en perfekt klätterdag på lördagen.

Vårdberget bjuder på ett 15-tal olika leder.
Klippan ligger vackert beläget vid Himmerfjärden
och vi kunde till och med ta oss ett härligt bad.
Vi klättrade hela lördagen och hann med en 6-7 olika leder. Jag tycker att klättringen går bättre och bättre för varje gång och det blir bara roligare och roligare. Detta är nyttig träning inför bergen. Jag hoppas att jag kan få mycket klättertid framöver och därmed erfarenhet för att ta mig vidare. Förhoppningsvis känner vi oss snart redo att fortsätta med ledklättring.




En mycket trevlig helg blev det med massor av klättring. Vårdberget kan jag verkligen rekommendera och vi lär återvända dit fler gånger. På söndagen hade vi inte ställt några klockor och råkade sova alldeles för länge, och för att inte behöva stressa så packade vi ihop sakerna efter frukosten och gav oss iväg tillbaka mot Stockholm. Precis när vi satte oss i bilen började det regna, så vi kunde inte ha timat det bättre. Väl i Stockholm så hade jag någon timme över och passade på att ta en liten vandring i staden. Stockholm är ju en alldeles fantastisk stad och nu var det dessutom Street-festivalen och Kungsträdgården var fylld med allehanda jonglörer, dansare, musikanter och spexare. Jag stötte på den här lustigkurren, Mr. Pink, som jag gärna passar på att göra lite reklam för.

Många tricks kunde han, Mr Pink. Oftast var publiken i direkt
skottfält för hans konster. Denna gången dog ingen.
Mr Pink! Om ni ser honom någon gång, stanna en stund och titta, och lägg en slant i hatten. (Det gjorde i och för sig inte jag vilket var väldigt dåligt av mig. Nästa gång ska jag förstås lägga dubbelt.) All form av gatuunderhållning är en trevlig tradition och bör alla gånger uppmuntras. Hatten av för Mr. Pink!

Det var allt för denna gången. På återseende Vårdberget, och på återseende Stockholm!

Nytt tält!

Efter att ha dragit erfarenheten vid Sylarna att mitt kära Marmot Nusku inte duger till vinter, snö och minusgrader så köpte jag ett nytt 4-säsongstält som skulle vara av andra doningar. Först hade jag spetsat in mig på ett Hilleberg Jannu men hittade plötsligt Mountain Hardwear EV2 som verkade ypperligt för både vinter och berg. Så fort min ekonomi tillät så beställde jag ett. Det testades omgående i mina föräldrars vardagsrum och kändes otroligt bra i allt sitt material och konstruktion. Tältet verkade hålla vad det lovade.

Mitt nya EV2.

Nu återstod att testa tältet under mer prövosamma former än i ett vardagsrum. Jag hade även köpt ett nytt expeditionskök, MSR XGK, som jag ville testa, och därför gav jag mig i juni ut på Skåneleden för en tvådagars-tur. Vädret såg ut att bli ordentligt ruggigt med regn och blåst, så som resten av sommaren hittills varit, och jag tänkte mig att det skulle vara ett ypperligt väder för att prova tält och kök. Med underställ och gore-tex gav jag mig iväg i rusket. Efter två timmar sprack det upp och blev strålande sol och otroligt varmt och jag, min stora klantskalle, hade inte haft en tanke på att vädret skulle kunna slå om så här och hade inte tagit med mig shorts eller tunnare kläder. Vandringen blev nu till rena pinan och värmen och alla flygfän gjorde att det mer kändes som en tropisk djungelvandring. Värst blev det inne i skogsområdena där flugor och andra fän gjorde tillvaron outhärdlig. Visserligen vet jag att sommaren ofta bjuder på mycket insekter, men detta var inget annat än löjligt. Stannade jag mer än 10 sekunder, tex för att ta ett kort, så hade jag hundratals flugor och mygg omkring mig. Inte riktigt vad jag hade räknat med. Jag hade visserligen myggmedel med mig men bemödade mig aldrig att stanna och sätta på detta utan stövlade vidare för att komma fram till Sövde och badplatsen där. Efter 4 timmar och drygt 18 km kom jag fram, och aldrig har jag varit mer badsugen än jag blev nu.

Om man vill bli riktigt badsugen kan man testa att vandra
med packning i underställ och gore-tex i 4 timmar i strålande
sol och sedan komma fram till en badplats.
Efter att ha badat och solat någon timme beslöt jag att ringa mina föräldrar som fick hämta mig. Det var ändå ingen mening att testa tältet om det skulle vara sånt här väder. Inte trodde jag att jag kunde misslyckas med en vandring i Skåne mitt i sommaren, men det var just vad jag kunde!

fredag 22 juli 2011

Klättringen tar sin början

Innan Sylarna hade jag haft en ganska naiv bild av vilka kunskaper som krävs för att klättra i berg. Jag hade inte tänkt att jag skulle hålla på med så teknisk klättring utan hålla mig till enklare leder som inte krävde rep, säkringar och dylikt. Jag hade tänkt att man klarar sig utan den typen av kunskaper så länge man väljer enklaste vägen upp. Jag hade inga önskemål om att ge mig i kast med svårare leder eller berg än nödvändigt, det överlät jag åt andra. Men nu fick jag inse att klippklättring definitivt är något man behöver ha i grunden och även alpin klättring om man ska vara säker uppe på bergen. Visst kan man välja att hålla sig till enklare berg som endast inbegriper vandring och enklare scrambling men det är ändå på så vis att klippklättring, is- och snöklättring samt glaciärvana är grundstommen i utbildningen som en bergsbestigare behöver, samt gärna många års klättring bakom sig för att man ska kunna känna sig säker uppe på bergen. Och säkerhet är just vad allting handlar om. Sylarnas tredje dag hade med all tydlighet visat att man behöver kunskap kring detta och ju mer kunskap och vana man skaffar sig, desto fler berg kan man ge sig i kast med.

Jag kände alltså att jag lite behövde gå tillbaka från början igen och lära mig klippklättring ordentligt för att sedan ta mig vidare därifrån. Jag var dessutom riktigt sugen på att ta itu med detta då jag tyckt att det var väldigt roligt när vi klättrade på Sylarna. Där har jag Sylvia och de andra att tacka för att de introducerade mig.

Jag kollade upp klättring och upptäckte snart Malmö Klätterklubb. Jag löste genast ett års medlemskap samt träningskort via hemsidan. När jag tittade efter kurser så hittade jag genast Mikael Blixts hemsida med olika kurser för klättring och jag anmälde mig  till Grundkurs i Klippklättring 2-3 april. När det var dags för kurs tog jag min sele, hjälm och regnkläder och körde med lillcittran till Kullaberg där kursen skulle hållas. Mikael Blixt visade sig vara en bra instruktör och gick igenom grunderna ordentligt. Nästan med ens gick vi ut på klipporna och Mikael började visa hur man bygger ett ankare, alltså den fästpunkten som repet sitter i när man klättrar med topprep.

Mikael Blixt visar hur man bygger ett ankare.

Han byggde 3 ankare och fäste rep i dessa som han skickade ner över klippkanten och vi fick allihop sedan fira oss ner för dessa en 7-8 meter, springa upp igen via en stig och göra om alltihop tills vi hade gjort en 4-5 firningar var. Första gången man ska ge sig ut över kanten har man ännu inte vant sig eller lärt sig att lita på utrustningen och då är den normala reaktionen att känna starkt obehag. Så var det i alla fall för mig. Jag fick tänka att detta naturligtvis var säkert och att det handlade om att vänja sig, och jag ville gärna lära mig klättring så jag svingade mig ut för klippan. Efter några firningar och man fått kläm på det kändes det riktigt roligt!

Nedanför klipporna visade sedan Mikael och hans medinstruktör, flickvännen Anna, hur man sätter kilar och kamsäkringar och vad som är viktigt att känna till och att tänka på. Allihop fick vi träna på detta i någon timme och alla kilar och kammar inspekterades noga. Gjorde vi några misstag var de noga med att peka ut varför, och visa hur man istället skulle göra.

Här ses jag sätta en kil under Annas överinseende.

Sedan fick vi vara med och bygga tre ankare som vi skulle klättra topprep på. Mikael visade hur andreman säkrar och snart var vi igång och klättrade på de tre lederna. Jag tyckte först att väggarna såg ut att vara helt omöjliga att klättra upp på och förstod inte hur han kunde förvänta sig att vi skulle klara av det där. När jag väl provade så gick det ganska bra även om jag hade ett par mycket dåliga skor för ändamålet.

Här ses jag klättra på ett mycket
professionellt och övertygande sätt.

Senare på kvällen hade vi teorigenomgång och gick igenom saker som access, alltså hur man som klättrare ska bete sig när man är ute och klättrar, både mot natur, markägare och andra människor. Vi gick också igenom olika typer av utrustning för olika typer av klättring. De hade hela rummet fyllt med klätterutrustning som de sålde och jag köpte mig ett par fina La Sportiva klätterskor.

Nästa dag fick vi träna på att bygga ankare flera gånger på olika platser, vilket var mycket nyttigt. Det är ju av yttersta vikt att man förstår hur all utrustning är tänkt att fungera så att man kan bygga säkra ankare. På eftermiddagen klättrade vi på de ankare vi satt upp, dock började det regna ganska ordentligt så det blev mycket svårt att ta sig uppför klipporna. På kursen träffade jag två killar från Malmö som brukade klättra på väggen där och en av dem berättade att han skulle vara väggansvarig på måndagen, alltså den person som öppnar och stänger och tar hand om de som klättrar. Det passade ju då utmärkt för mig att sticka dit på måndagen och börja klättra, och jag sa att jag skulle göra det.

Kursen på Kullaberg var mycket bra och jag lärde mig otroligt mycket. Nu var nästa steg alltså att börja klättra på klubbens inomhus-vägg och jag begav mig dit på måndagen som bestämt. Jag fick prova att klättra upp flera gånger medan väggansvarige var hygglig och säkrade mig samt hjälpte mig med diverse tips. Jag fortsatte att komma till hallen ett par gånger men upptäckte snart att det kunde vara svårt att klättra då man inte hade någon fast partner att klättra med. Ungefär som att bege sig till en tennishall och tro att man ska spela tennis. Ofta fick jag nöja mig med att bouldra ensam, alltså klättra på de lägre väggarna som inte kräver rep. Detta gav visserligen välbehövlig träning men det var ändå på väggen jag ville vara. Jag skrev en tråd på utsidans forum att jag letade efter en klätterpartner i Malmö och att jag ville klättra 2-3 gånger i veckan samt gärna fortsatte ut på klippa så fort det gick. Jag nämnde också att jag ville klättra i berg och att personen gärna fick dela detta intresse men att det förstås inte var något krav. Min förhoppning var att få tag på en bra klätterkompis som jag även kunde planera expeditioner med i framtiden.

Jag fick svar från en mycket reko kille vid namn Håkan. Han hade ägnat sig en del åt berg och ville också börja klättra och vi bestämde att ses i hallen. Vi skaffade oss varsitt grönt kort (så att man får lov att säkra varandra och kan klättra utan överseende) och satte igång. Riktigt roligt blev det nu och vi började försöka oss på de riktiga lederna, först två 4or och sedan en 5a. För varje gång vi klättrade kom vi lite högre på varje led och tillslut klarade vi dem utan större problem. Nu har vi klättrat 2-3 gånger i veckan i några månader och det blir bara roligare!

Vi har hängt med klubben ut när det varit folk som arrangerat klättring, först vid Snuvestuan och sedan vid Kullen. Det var två riktigt bra dagar vi fick med klubben. Jag och Håkan bestämde att vi skulle skaffa egen utrustning så fort som möjligt för att själva kunna åka ut till klipporna och klättra på egen hand. Snart hade Håkan köpt rep, slingor och skruvkarbiner, samt repskydd och repväska, och vi var redo att ge oss ut på våra egna klätteräventyr!

Snuvestuan med Malmö Klätterklubb.
Ute vid Kullaberg med Malmö Klätterklubb.
Här klättrar Håkan medan jag säkrar.

torsdag 21 juli 2011

Sylarna, träning inför Mont Blanc

I mars begav jag mig till Jämtland och Åre för att träffa Mont Blanc-gänget. Vi hade nu planerat Mont Blanc i drygt 4 månader och skulle ge oss på en vinterbestigning av Sylarna som träning. Jag tog tåget från Malmö och hoppade av i Åre där en buss skulle ta oss till Storulvån. I bussen var första gången jag träffade Emil, Sara och Sylvia. De visade sig vara mycket trevliga prickar och vi såg alla framemot 4 dagar tillsammans ute på vinterfjället. Vi tyckte alla att det skulle bli ofantligt roligt att äntligen få testa all utrustning.

Vid Storulvån hyrde vi skidor för att ta oss till Sylarna. Jag hade inte åkt skidor på över 20 år men hade sedan ett par år tillbaka börjat drömma om vinteräventyr, grönlandskorsningar och transportpulkor och ville gärna lära mig att åka skidor. Jag var alltså total nybörjare på skidor, min packning vägde 23 kilo och det var 16 km till Sylarna i fjällmiljö. En dåre skulle kunna förstå att det var en mycket dålig kombination. Jag hade dock tänkt mycket fel. Jag hade fått för mig att det var 11 km och att det skulle vara betydligt flackare terräng, var jag nu hade fått det ifrån. "En mil tar man ju lätt på en dag, och skidor kan väl inte gå så hemskt mycket långsammare. Vi har hela dagen på oss, det lär funka!"

Sylvia var betydligt visare och skickade sin packning med vesslan. Det borde jag också gjort. Men samtidigt, jag ville ju ha mitt vinteräventyr och jag behövde få lära mig vad det innebär att skida med packning, och nu fick jag ju veta det. Den hårda vägen.

Precis utanför Storulvåns fjällstation kommer genast två ganska branta nedförsbackar. Jag hade lyckats komma upp på skidorna med min tunga packning och stakade mig framåt mot den första backen. Emil, Sara och Sylvia stod redan där nere och väntade på mig. Jag föste mig framåt backen och funderade på hur detta skulle gå. Enda sättet är väl att åka nedför och försöka styra, samt bromsa, tänkte jag. När jag väl gled utför hade jag absolut inte styr på någonting alls och jag accelererade ner för backen helt okontrollerat, vilket slutade med en rejäl krasch vid slutet på första backen. Jag låg och sprattlade som en sköldpadda på rygg med den tunga packningen och fick knäppa loss alltsammans och börja om från början. Väl uppe på skidorna igen såg jag att de övriga tre hade börjat röra på sig så smått, antagligen för att slippa se pinsamheterna. De tänkte nog att jag kanske behöve min egen stund där i backarna utan att de stod på första parkett och tittade. När det var dags för backe nummer två hade jag fortfarande inte utarbetat en bättre taktik utan åkte likadant nedför denna, vilket även denna gång slutade obönhörligt i en ännu värre krasch. "Jösses, hur ska detta gå, vad har jag nu gett mig in på?" tänkte jag där jag låg och kravlade.

Jag tog mig åter upp på skidorna och fortsatte och i och med att det inte var så mycket lut så gick det mycket bättre. Vi skidade fram över snölandskapet och det var enastående fint!


Emil och Sara var duktiga på skidor, och även Sylvia gick det rätt så bra för. Det gick bättre och bättre för mig också men så fort vi kom till en nedförsbacke så slutade det ofta med att jag ramlade. När vi hade skidat hälften, 8 kilometer, kom vi till en stuga där vi tog en paus och åt lunch. Det var här det gick upp för mig att jag räknat fel och att vi alltså hade hälften kvar. Jag hade fått ordentligt ont i fötterna av pjäxorna som var något för stora (min storlek hade varit slut vid uthyrningen) och bestämde mig för att gå resten av vägen med storskorna och med skidorna på ryggen. Det blev ett par ganska så krävande 8+8 kilometer för min del men vi kom i alla fall fram till Sylarna fjällstation tillslut, strax efter skymningen. Rejält trött satte jag mig inne på stationen och drack kaffe och åt choklad.

Det var nu fredag kväll och vår plan var att ägna lördagen åt en toppbestigning av Syltoppen och sedan ägna oss åt övrig klättring på söndagen för att skida tillbaka till Storulvån på måndagen. Vi lyssnade till vad guiderna hade att berätta om området och förhörde oss även kring olika leder upp på toppen. Vi fick höra att pinnacklarna vid templet, den bortre (södra) ändan av sylarna-massivet, skulle bjuda på intressant klättring och bestämde oss för att ägna söndagen åt detta, eventuellt hinna med hela syltraversen. Vi tittade lite på utrustnigen vi hade tagit med oss och sedan gick jag och Sylvia för att sätta upp tältet. Vi skulle sova i tält medan Emil och Sara sov i stugorna.

Det hade börjat blåsa ordentligt när vi skulle sätta upp tältet och det visade sig att det skulle bli stora problem. Mitt tält, ett 3-säsongs Marmot Nusku, var alltså inte lämpat för vintertid men jag hade alltid frågat mig varför. Nu visade det sig att tältväven krymper när det blir kallt och det var näst intill omöjligt att få tältbågarna på plats. Vi kämpade i över en timme i blåsten och mörkret med att först skotta fram en tältplats och sedan sätta upp tältet. Det var mycket svårt att få bågarna på plats, jag var tvungen att jobba utan handskar och många gånger höll jag på att ge upp. Efter mycket slit lyckades vi äntligen få upp tältet men jag hade förlorat en handske på kuppen, som blåst bort i vinden eller kommit bort i snön. Så här kan man absolut inte ha det på en riktig expedition och jag förstod att tältet inte kunde användas vintertid. Det märktes även på olika material i snäppen och dylikt att tältet inte var avsett för minusgrader. Det var cirka -15 grader kallt. Vi sov gott på natten och följande morgon kunde vi titta upp mot Syltopparna.


Vi gjorde oss redo för avfärd och började gå iväg mot Sylarna. Vi var väldigt sent ute och klockan hade nog hunnit bli 10 innan vi kom iväg. Det blåste ganska kraftigt och ibland kunde det vara svårt att hålla sig stående. Det var mycket snö i vinden och man valde ogärna att ha hud blottad. Till en början hade jag både balaclava och skidglasögon på mig.

Det tog nog runt två timmar att komma bort mot foten av berget och sedan började det gå brantare och brantare uppför. Vi gick på i god takt och tog oss små vilopauser emellanåt. Det var en härlig utsikt vi fick ju högre vi kom och jag vet inte om det finns något vackrare att blicka ut över än ett fjälllandskap på vintern. Vi stötte snart på en STF-guidad skidtur som hade som plan att ta sig en bit upp på norra kammen och därifrån åka skidor ner. När de hörde att vi var på väg till toppen så tyckte de att vi var ute i senaste laget, klockan hade säkert hunnit bli 13 nu och vindarna tilltog. Vi fortsatte hursomhelst uppför första berget för att nå kammen över mot storsylen. Mina skor och stegjärn kändes alldeles perfekta. Skorna har både häl- och tåklack och ger ett fenomenalt stöd för stegjärnen som därmed sitter ordentligt fast på skorna. Det var mycket smidigt att trampa sig uppför snön och isen. Snart åkte även våra isyxor fram och dessa hjälpte klättringen avsevärt, både som stöd och som ett extra ben.

Slutligen kom vi upp på en mellantopp innan vi nådde kammen mot syltoppen och här möttes vi av vindarna från Norge. Det blåste nu riktigt ordentligt och vinden var full med snö som piskade rejält. Emil var först uppe på den här mellantoppen och Sara kom tvåa. När jag kom upp var Emil och Sara redan klara för att ta sig vidare medan jag väntade kvar på Sylvia. När hon slutligen kom upp så tyckte hon att det blåste för mycket och att vädret såg otäckt ut. Hon menade på att det bästa nu var att vända. Jag tänkte genast på att hon var vår mest erfarne klättrare och kände väl att det bästa i detta läget var att lyssna på hennes råd. Samtidigt ville jag hemskt gärna fortsätta mot toppen som nu låg cirka en timme bort. Jag tyckte visserligen också att det blåste lite väl mycket men kände mig ändå redo att fortsätta, och frågade Sylvia om hon inte ändå ville ge det ett försök. Hon stod och såg lite fundersam ut. "Kom nu, vi springer ikapp de andra!" sa jag och började klättra ner efter Emil och Sara som nu hade varit bortom sikte i ett par minuter. Jag kom ner på kammen och pulsade fram genom snön bort mot där Emil och Sara hade stannat för att vänta in oss. När jag var halvvägs dit märkte jag att Sylvia inte hade följt med och jag sprang fram till Emil och Sara och berättade att jag trodde hon vänt. De andra blev lite bestörta av att höra detta och vi stod ett litet tag och funderade på vad vi skulle göra. Vi förstod genast att det varit väldigt dumt av oss att inte vänta in alla så vi kunde ta ett riktigt beslut, men vi räknade med att Sylvia skulle kunna ta sig ner på egen hand och att hon redan påbörjat detta. Nu hade vi en dryg halvtimmes ganska brant klättring framför oss upp mot toppen och vi begav oss iväg uppför. Emil och Sara försvann ganska fort uppför berget medan det gick betydligt långsammare för mig. Jag var rejält trött och mina vattenflaskor hade frusit till is och gick inte att öppna, och för att få vätska fick jag nöja mig med snö vilket inte är alls bra. Det tar värme och energi att smälta snön men det kändes trots allt bättre än att inte få i sig vätska. Jag fick dock inte i mig tillräckligt och fick det kämpigt därav.

Snart såg jag att Emil och Sara var mycket nära toppen och jag tänkte att jag skulle komma upp mer än en kvart efter dem. Det var brant och mycket jobbig klättring och man fick i varje sekund tänka sig för så man inte tappade taget och föll. Det skulle sluta med att man tumlade hundratals meter ner för berget och slog ihjäl sig på kuppen. Men så länge man koncentrerar sig och håller huvudet kallt så går det bra. Jag kom tillslut upp på ryggen ungefär 30 meter från toppen och såg nu att Emil och Sara redan stod där. Jag skyndade dit och det kändes bra att komma fram! Emil kom och gratulerade mig och jag kunde gratulera tillbaka. Saras kamera hade frusit igen och vi tog några kort på oss med min telefon. Toppen mäter 1762 meter.

Emil och Sara på toppen, 1762 m.ö.h.

Vädret hade nu blivit ännu sämre med dimma som tätnade allt mer. Det blåste inte fullt lika mycket längre men dimman gjorde att det var svårare att orientera sig. Vi började klättra ner samma väg som vi kom och funderade allt mer på hur det gått för Sylvia. Vi visste inte om hon hade karta och kompass med sig.

När vi efter några timmars nedklättring kom ner mot dalen så var dimman så tät att man såg absolut ingenting. Neråt kunde man urskilja snön. Följde man snön med blicken så övergick det i helt vitt som sedan var det enda man kunde se var man än tittade. Jag uppskattar sikten till en 8-10 meter, alltså om vi kom längre bort från varandra än så så skulle vi inte se varandra. Då inser man att det är svårt att orientera när man inte ser något alls av sin omgivning som berg och så. Vi studerade kartan och insåg att vi hade kommit ut på en frusen tjärn. Vi tog ut kompass-riktning mot fjällstationen och gick på denna i över två timmar utan att ha någonting annat att gå efter. Vi oroade oss enormt mycket över Sylvia och undrade hur långt hon hunnit innan den här dimman kom. Hade hon karta och kompass? Vi visste inte, och hoppades snart att vi skulle komma fram till fjällstationen som vi hoppades skulle ligga där kompassen visade. Om vi skulle missa fjällstationen skulle vi förhoppningsvis istället hitta leden och med hjälp av den komma rätt. När vi slutligen skymtade fjällstationen så låg den exakt på kompass-riktningen, och sådan nytta kan man ha av kompass och karta! Detta var faktiskt första gången för mig som jag navigerade enbart med hjälp av kompassen på detta vis.

Väl framme på stationen så hoppades vi innerligt att vi skulle hitta Sylvia där. Jag ville knappt tänka på vad vi skulle göra annars och funderade på hur en fjällräddning skulle se ut. När vi kom in mot expeditionen så satt hon där i en fåtölj och drack kaffe och verkade inte alls särskilt brydd. Det var fint att se henne! Det visade sig att hon haft både karta och kompass men att hon hann komma på rätt spår innan det blev för dimmigt, så för hennes del hade det aldrig varit någon fara. Resten av kvällen tog vi det lugnt på stationen och nästa dag begav vi oss mot templet!

Massivet börjar med templet i söder och dess mäktiga pinnacklar. Vi tänkte försöka ta oss upp för dessa så högt vi kunde och förhoppningsvis nå templets topp. Vi var sent ute även denna dagen så vi insåg att vi nog inte skulle hinna med någon travers till syltoppen.

Bakom mig syns Templet med sina pinnacklar.

Det blåste kraftigt även denna dagen och när vindarna tog i som värst så blåste det så mycket snö längst med marken att det såg ut som om hela marken rörde sig förbi oss i flera hundra kilometer i timmen! Otroligt häftigt att titta på, förutsatt att man har glasögon och bra kläder. Vi började klättra upp mot pinnacklarna och det blev brantare och brantare. Tillslut var det så brant att det började kännas vanskligt utan säkring och vid flera tillfällen for det en enda tanke genom mitt huvud: "Tappa inte något grepp här Johan, vad du gör!". Så är inte roligt att behöva tänka.

Jag har alltid sagt att säkerheten måste gå först och att man hela tiden ska vara säker på vad man gör och vad man utsätter sig för, och att man är inbegripen med riskerna samt beredd att leva med dess konsekvenser. Det är en bra regel att man inte ska fortsätta om det inte känns bra och säkert, och detta har jag lovat mig själv och anhöriga att alltid följa. Men det är lätt när man närmar sig en topp att man åsidosätter dessa magkänslor för att man så gärna vill komma vidare, och detta kan vara extremt farligt. Jag började fundera på om jag inte tog för stora risker men försökte att göra en rättvis och objektiv bedömning av situationen och jag kom fram till att detta skulle gå bra, om jag bara tog det väldigt försiktigt och hela tiden försäkrade mig om att jag hade två säkra punkter i berget, två fötter eller en fot och yxan, och långsamt förflyttade mig. Detta gick bra men att klättra osäkrat och med detta bråd-djupet under mig kändes ovant och läskigt, och jag fick hela tiden tänka konstruktivt och logiskt för att bemöta rädslan. När jag slutligen kom upp på en liten avsats efter de andra upptäckte jag att vi hade en ännu värre passage framför. De andra började plocka fram rep och kilar och tyckte vi skulle fortsätta. Jag hade aldrig klättrat med rep och kilar förut, inte ens gått i replag, så jag var betydligt mer osäker och tveksam än de andra. Jag kände att jag inte längre hade kontroll över vad jag höll på med och då kändes det inte bra. De andra hade klättrat förr och hade mer erfarenhet av detta, och jag fick helt enkelt börja lita på att de visste vad de sysslade med. Vi bestämde oss snart för att klättra vidare upp på berget.


Vi knöt in oss i repet. Sylvia klättrade först och satte kilar. Efter kom Sara och sedan jag, och sist kom Emil som var den som tog med sig kilarna upp.

Vi klättrade på detta viset i ungefär 40 minuter innan vi kom upp på nästa avsats. Här möttes vi av ett ännu svårare parti som var näst intill vertikal klättring. Vi funderade ett tag på om vi skulle fortsätta men valde att vända här, kanske mest på grund av att vädret höll på att bli ordentligt mycket sämre med blåst och dimma.

Vi klättrade ner samma väg och i samma ordning, Sylvia först, och kom tillbaka ner till den första platån. Härifrån tyckte jag att det kändes vanskligt att klättra ner utan rep och medan vi funderade på hur ankaret skulle se ut tröttnade Sara och började klättra nedför. Emil följde snart efter och snart var det bara jag och Sylvia kvar. Jag fästes i repet med prusik som säkerhet och började klättra nedför. Med repet som säkerhet kändes det mycket tryggare och var riktigt roligt! När repet började ta slut var den värsta biten passerad och jag kunde fortsätta utan rep. Sylvia hade stannat kvar på toppen för att få med sig ankaret ner och var en bit efter mig. Jag blev alltså den enda som gick ner med rep.

Idag har jag klättrat betydligt mer och skulle sannolikt ha klarat mig mycket bättre på berget. Att jag fick min första introduktion till klättring med rep på detta viset, under skarpt läge, är sannolikt förklaringen till att det inte alltid kändes så bra för mig. Att klättra så här är fantastiskt roligt men man ska ha vant sig vid utrustningen och lärt sig att lita på den, annars känner man sig inte riktigt bekväm.

En bit ned på berget kunde jag se Emil. Sara var utom synhåll. Sylvia klättrade ett 40-tal meter ovanför mig. Vi backade oss ner för berget och när det efter ett tag blev mindre brant funderade jag på om man kunde vända sig och gå ner vanligt istället. Jag satte mig för att vila lite och tittade på Emil när han gick nedför. Precis som jag lade märke till att han vänt och gick nedför (istället för att backa nedför, vilket man gärna gör när det är brant) så tappade han balansen och föll! Han var snabb med isyxan och fick ner den i snön under sig men alltihop hoppade till och han fortsatte kasa nedför berget. Han fick återigen isyxan under sig och fick denna gången stopp på fallet. Han låg helt stilla några sekunder innan han började resa sig försiktigt. "Bravo!", ropade jag, men jag tror inte att han hörde mig.

När jag slutligen kom ner från berget och man kunde pulsa ner genom snön så hade jag redan förlorat siktet på Emil. Jag väntade istället på Sylvia som kom ner efter mig, och sedan började vi återvända mot stationen. Jag minns att jag tyckte det var synd att de andra inte väntade på oss och förstod inte varför de hade så bråttom iväg. Men man är väl olika, tänkte jag.

Det var nu lika mycket dimma som under gårdagen och vi fick åter igen gå på kompass-riktning tillbaka vilket denna gången inte kändes som någon större konstighet. Vi kom tillbaka till stationen och jag kände mig ordentligt nöjd med dagen och hade haft otroligt roligt!

Nästa dag tog jag packningen på vesslan och vi skidade tillbaka till Storulvån. Vädret var fantastiskt fint och det var en underbar dag att åka skidor. Jag hade nu ingen packning och åkte i mitt softshell-ställ vilket var helt underbart om man jämför med hur jag hade det på ditvägen. Jag lyckades krascha några gånger men utan packning var det aldrig någon fara, bara upp på benen igen och fortsätta! Det är helt klart inte sista gången jag åker skidor och planen är att jag ska köpa mig ett par turskidor så småningom. Kanske åker jag Jämtlandstriangeln nu nästa vinter, jag hoppas det. Fjällen om vintern är magisk!


Vi kom till Storulvån och åkte buss till Åre där vi först åt pizza och sedan hoppade på våra tåg söderut, och äventyret var slut för denna gången. Det hade varit en otroligt rolig och lärorik resa. På återseende, Jämtland!

onsdag 20 juli 2011

Planering och träning inför Mont Blanc 2011 inleds

Väl hemma från Kebnekaise funderade jag mycket på vad som skulle bli mitt nästa berg. Jag hade redan sedan tidigare velat besöka Mont Blanc då detta var (västra) Europas högsta berg. Det var förstås viktigt att berget låg på en lagom nivå för mig och i linje med vad jag tidigare presterat. På det viset är egentligen Mont Blanc ett för stort berg att ge sig på, men jag hade funderat på det länge och ville hemskt gärna att det skulle bli mitt nästa berg, och tänkte göra allt för att planera rätt och förbereda mig. Förhoppningsvis skulle jag kunna ta ett enklare 4000meters-berg först som acklimatisering, tänkte jag. Mont Blanc skulle sannolikt behöva minst 2 veckor. En del klättrare struntar i acklimatisering och tar hela berget i ett svep, upp och ner, med minimal packning. Så vill emellertid inte jag göra utan väljer att köra mer renodlad expeditions-stil där jag bär allting uppför berget och slår upp ett sista läger en 1000 höjdmeter från toppen.

Mont Blanc lockar runt 20 000 klättrare per år och de flesta är där i juli och augusti. På sätt och vis känns det dumt och fjantigt att vilja bestiga just det här berget när det finns så många andra. Men så kommer det alltid att vara, att det är något speciellt med de högsta bergen för varje område. Jag har varit uppe på Kebnekaise som är Sveriges högsta berg men långt ifrån det mest krävande. Sverige är full med berg och toppar som är väsentligt mycket knepigare att komma upp på, och jag hoppas kunna få många år i Lappland att utforska dem. På det sättet är Kebnekaise mest något man vill ha avklarat, det högsta berget, så att man kan koncentrera sig på resten sen. Det högsta berget är alltid mest känt och detta är ju också en anledning till att man vill ha varit där.

På samma sätt förhåller det sig med Mont Blanc. Jag har varit i alperna men aldrig vandrat eller klättrat där, och jag är otroligt sugen på att bege mig dit. Naturligtvis finns där ofantligt många toppar som man skulle kunna ge sig i kast med. Många av dem är renodlade klätterberg och ligger inte riktigt i tiden för mig. Matterhorn är ett sådant berg som jag verkligen hoppas att jag en dag får chansen att bestiga. Just nu känns Mont Blanc mer realistiskt och känns som en mer naturlig fortsättning för mig. Jag läste en massa om Mont Blanc och försökte bilda mig en uppfattning om de olika lederna upp och hur pass krävande de skulle vara. Den vanliga leden över Gouter verkade som den mest lämpade då den var den minst tekniska.

Medan jag läste om och planerade för Mont Blanc så insåg jag att jag ville komma i kontakt med andra som delade mitt intresse. Jag tittade runt en del och på utsidan.se hittade jag en tråd skriven av en tjej som verkade vara i ungefär samma situation som jag själv. Hon hade varit på Kebnekaise och hade också vänt blicken mot alperna och behövde hitta likasinnade. Jag skrev ett mail till henne och berättade om mina planer och hon var med på noterna! Hon ville gärna ta sig an Mont Blanc och vi bestämde preliminärt att det skulle bli av 2011. Snart hade hon fått med sig två övriga, Emil som hon träffade på Kebnekaise och Sylvia som hon träffade via internet. Sara och Emil hade gått den alpina klätterkursen uppe vid Kebnekaise tillsammans och Sylvia hade klättrat många år samt även hunnit med ett par högre berg, bland annat Gran Paradiso och ett tidigare försök på Mont Blanc. Hon var den mest erfarne klättraren av oss.

Nu började planeringen att ta fart! Jag satt hemma en kväll och såg över min ekonomi och hur jag skulle kunna köpa all utrustning jag behövde samt finansiera allt annat. Det såg sannerligen mörkt ut då min ekonomi var pressad till bristningsgränsen av höga omkostnader och dyra lån. Jag hade verkligen lyckats fördärva min ekonomi under de senaste två åren och nu visste jag inte riktigt hur jag skulle kunna klara av en expedition. Jag bodde i en stor och dyr lägenhet i centrala Malmö, ensam sedan jag och flickvännen separerat och hon flyttat ut. Jag förstod att jag behövde göra mig av med lägenheten om Mont Blanc skulle kunna bli av. När jag väl insåg detta så gick det snabbt för mig att bestämma mig och jag sade upp lägenheten samma månad. Dock hade jag först pratat med mina föräldrar om det var ok att jag bodde hos dem ett tag tills jag hittade en mindre och billigare lägenhet. Det var inga problem alls. Därmed blev Mont Blanc spikat för 2011, vilket kändes fantastiskt!

Jag, Emil, Sara och Sylvia började planera Mont Blanc via mail, och gick igenom allt vi kunde komma på. Vi var ganska fort överens om att det skulle bli Gouter-leden, och efter en del övervägande kom vi fram till att de två första veckorna i september skulle funka bäst. Vädret är överlag något bättre i juli och augusti men då är det också mest folk på berget. I juni och september är vädret mer ovisst men där är istället mindre folk. Sylvia menade på att det i vilket fall som helst är svårt att veta vad det blir för väder och har man otur med vädret spelar det mindre roll vilken månad man är där, det kan vara omöjligt att nå toppen ändå. Skillnaden på några veckor kan ses som marginell, menade hon, och detta har hon sannolikt mycket rätt i. Man får hoppas på att det blir några fina dagar där man kan göra sin toppattack. Emil såg ut att endast kunna ta semester i september vilket definitivt avgjorde saken. Vidare gick vi igenom all utrustning vi skulle komma att behöva och tog reda på vad vi saknade. För min del var det en hel del.

Jag försökte bilda mig en uppfattning om hur pass vältränad man behöver vara för Mont Blanc och fick läsa allt från riktig elitfysik till strax under medel. Det gavs lite olika bud men det verkade ändå som att de flesta var överens om att man bör klara av att springa en 2-3 mil i kuperad terräng, en nivå som jag inte riktigt låg på. Vidare var det många som berättade att de haft det jobbigt på berget trots mycket löpträning och detta på grund av att de inte styrketränat tillräckligt. Hursomhelst, tänkte jag, så behöver jag inte koncentrera mig så mycket på just hur exakt tränad man behöver vara, bara jag ställer in mig på att försöka bli så bra tränad jag någonsin kan. Jag tänkte att jag skulle köra en så mångsidig träning som möjligt. Det var nu november och därmed nio månader kvar till Mont Blanc, alltså hög tid att börja träna på allvar. Jag hade ganska nyligen gått på en ny ledbandsinflammation i vänster knä och hade svårt att springa vilket bekymrade mig väldigt. Jag begav mig till en simhall och köpte ett klippkort för att öka på träningen. Simning är ju väldigt skonsamt mot leder och knän. 

I december simmade jag 3-4 gånger i veckan och i slutet på januari kunde jag börja löpträna igen och sprang snart 4-5 gånger i veckan. Detta fortsatte jag med under februari och mars. Jag försökte även tänka på vad och hur mycket jag stoppade i mig och började gå ner i vikt. Någon gång under hösten hade jag vägt nästan 100 kg men nu var jag nere mot 90. Mitt mål var att komma under 85 och gärna ner mot 80, men framför allt att träna upp min styrka och kondition ordentligt.

Vi bestämde att vi skulle träffas så fort som möjligt och ta en träningshelg någonstans, gärna ett berg nu under vintern för att öva på alpin klättring. Det föreslogs Sylarna i mars och så fick det bli. Tanken var att vi skulle lära känna varandra och se att vi funkade tillsammans, att alla kunde klara av ett berg och att vi fick testa på att göra en vinterbestigning tillsammans. Detta innebar samtidigt att merparten av utrustningen behövde skaffas redan till mars! Jag mailade addnature.se och berättade om våra planer och bad om hjälp med utrustning. Jag fick mycket fin hjälp och många bra tips. I min första beställning ingick ett par storskor, stegjärn, isyxa, hjälm, sele, pannlampa och en del andra smågrejor. På naturkompaniet köpte jag dessutom ett nytt skalställ då jag tyckte att jag ville ha ett rejälare för vinterbruk och alpinism, samt en riktigt fin sovsäck för vinterbruk. Kostnaderna för allt detta sved rejält men samtidigt kändes det mycket bra att ha sina egna grejor som man kunde lita på, och så bra grejor också! Jag tänkte också att jag köper dem ju bara en gång och sedan kommer jag kunna ha så mycket nytta av dem. Nästa expedition kommer på så vis att bli mycket billigare, resonerade jag. Det kändes riktigt bra att ha fått ihop all utrustning och nu såg jag verkligen fram emot mars och Sylarna!

tisdag 19 juli 2011

Kungsleden och Kebnekaise 2010

Sommaren 2008 var det alltså igen tänk att kungsleden och Kebnekaise skulle bli av, men det skulle visa sig att även detta året var det ingen av de jag från början hade tänkt vandra med som verkligen kunde. Själv var min ekonomi ganska dålig och jag var ganska trött överlag och lyckades aldrig mobilisera kraft att planera själv. 2009 hade jag fått nytt jobb och flyttade tillbaka till Skåne i maj, och detta året kunde jag inte planera någon tur eftersom jag inte hade någon semester. Däremot bestämde jag att 2010 skulle bli året för Kebnekaise och att jag helt enkelt åkte på egen hand. Ett datum skulle jag sätta, och sedan fick de som ville följa med. Så får man göra om saker och ting ska bli av, tänkte jag.

Den 10 juli 2010 var det så dags att kliva på tåget mot Abisko. Packningen var ordentligt genomgången och jag hade skrivit ut etapp-beskrivningar över alla dagsetapper så jag skulle kunna läsa efter hand. Dessa använde jag dock aldrig. På natt-tåget var min kupé full med vandrare. Ett gäng om fyra personer som skulle korsa Sarek från Stalloluokta, och en tjej från Västerås som skulle vandra samma sträcka som jag, Abisko-Nikkaluokta. Vi hade väldigt roligt på resan och mycket att prata om. Det mesta handlade om fjällvandring och olika områden i Lappland och en del tips utbyttes. Väl framme i Abisko gick jag till shopen på turiststationen och handlade det sista jag behövde och snart började jag vandra söderut längs kungsleden, och mitt äventyr kunde börja.

Kungsleden är verkligen bedårande vacker och man njuter av hela färden. Jag hade gott om tid och hade absolut ingen orsak att stressa utan gick i min egen takt precis som jag kände för. Detta är det bästa upplägget anser jag, och fördelen med tält framför stugor, att man är helt fri att välja färdväg och tempo. Första tältplatsen blev på Garddenvarre ungefär 1 ½ dagsetapp från Abisko. Strax innan jag slog läger och då jag kommit upp en bit på Garddenvarre blickade jag ner mot söder och kunde se avlägsna berg. De såg otroligt höga och stora ut med sina svarta toppar med snö, och jag blev genast lite osäker på vad jag hade gett mig in på. Jag visste ju att mitt berg var högre än något annat berg jag här kunde se. Jag försökte fotografera men de var för långt borta för att fastna riktigt på kortet. Kartan och kompassen avslöjade att det var massiven norr om Kebnekaise som jag tittade på, med sina 1900meters-toppar. Sannerligen en för mig då imponerande syn. Man får dock titta noga på kortet för att skymta dem.

En bit upp på Garddenvarre. Långt i söder skymtar
man 1900meters-topparna norr om Kebnekaise.

Nästa dag fortsatte vandringen ner mot Alesjaure och jag träffade åter igen Benedicte, tjejen från min tågkupé. Vi slog följe ner till Alesjaure och faktiskt resten av vandringen också. Vi hade mycket roligt tillsammans och skojade mycket. Speciellt minns jag en dansk vi träffade strax innan Alesjaure. Det regnade häftigt och var mycket blött, och dansken hade inga regnkläder vad vi kunde se utan kämpade på med sina blöta kläder. De sista tre kilometrarna innan Alesjaure-stugorna var mycket blöta och leriga och jag och Benne tog det ganska försiktigt framåt. Då kom plötsligt dansken och spurtade om oss. Han hade fått i några växlar till och helt obekymrad av vattnet och leran bara vräkte han sig förbi oss. Det stod en kaskad av lera efter honom när han stövlade vidare mot stugorna som han uppenbarligen tagit sikte mot. Det var en härlig syn som jag aldrig kommer att glömma! Många liknande skratt fick vi när vi vandrade på väg ner mot Keb.

Jag minns även speciellt en pappa och son som hade som plan att vandra Abisko-Nikkaluokta inklusive en topptur till Keb, alltihop på 6 dagar då de hade ett tåg att passa i Kiruna. En sådan plan är i mina ögon helt vansinnig och de, framför allt den stackars sonen, fick en vandring de nog aldrig ska glömma. De passerade oss vid Alesjaure där de berättade om sina planer. Dagen därpå gick vi förbi deras tältläger på förmiddagen. Det hade blåst hårt på natten och de hade fått gå upp och vända på sitt tunneltält och ställa det rätt mot vinden, samt förankra med stenar. De hade inte sovit mycket alls, och detta var väl anledningen till att de fortfarande inte hade brutit upp när vi passerade vid 10-tiden. Senare under dagen, strax innan Tjäktja, passerade de oss då vi satt och åt lunch. Pappan gick först och bestämde takten, efter kom sonen som bar på den betydande delen av packningen, en packning som han bar genom att gå extremt framåtlutad, så som man går när man vill avlasta axlarna och alltså inte har ordentliga midjespännen. Det såg oerhört jobbigt ut. När vi nästa dag passerade Sälka fick vi höra att de passerat under gårdagen enbart för att plåstra om sonens fötter och sedan fortsätta mot Keb! Stugvärden sa att det var bland det värsta han sett till fötter. Strumporna hade varit röda av blod. Att de inte stannat en dag och pausat förstod han inte, men de hade förklarat att de hade ett tåg att passa och hade stövlat vidare. Helt otroligt. Nåväl, tillbaka till Alesjaure...

Efter Alesjaure fortsatte vi söderut ner mot Tjäktja. Det regnade mycket och det var svårt att tälta på blockterrängen. Vi fick fortsätta vandra förbi Tjäktja och vidare över passet för att hitta tältplats på andra sidan, vilket vi slutligen gjorde. Vi var ganska så blöta när vi nästa dag kom fram till Sälka och vi valde då att ta in på stugorna där för att torka upp ordentligt. Vi var framme redan halv 11 och gjorde enligt stugvärden den tidigaste incheckningen någonsin. Men vi kunde behöva en vilodag.

Sälka var otroligt trevligt. Vi pratade mycket med stugvärden som visade sig vara en erfaren fjällfarare. Han berättade bland annat att det skedde ett generationsskifte i fjällen. "20- och 30-talisterna är på väg att dö ut. Borta är den tiden när man ser knästrumpor och röda toppluvor, den skaran ser man allt mer sällan" förklarade han. "40-, 50- och 60-talisterna har ju aldrig hittat hit, men de yngre verkar tycka om naturen här. Visserligen klädda i gore-tex, men ändå".

Vi träffade även ett par i 25-årsåldern som kom nerifrån Keb. De såg vältränade ut och berättade att de lyckats ta sig till Kebnekaises topp, att det tagit dem 15 timmar och att det hade varit det värsta och jobbigaste de någonsin företagit sig. "Vi kommer aldrig någonsin att göra om det", förklarade de. De beskrev även toppen som mycket svindlande och med is och snö samt kraftig blåst och stup utmed sidorna. Paret tillstod att de haft ganska dålig utrustning och inte riktigt varit beredda på så kallt väder på toppen. När de innan bestigningen hade frågat guiderna på fjällstationen hur kallt det var på toppen hade de fått svaret "Tänk vinter". Detta hade avskräckt dem och nu avskräckte det även mig en hel del och jag började tvivla på om jag skulle klara av det. Jag bestämde mig i alla fall för ge det ett rejält försök.

Vi träffade även en trevlig finländare som också var på väg till Kebnekaise. Han hade tidigare gjort 2 toppförsök utan att nå toppen och var nu tillbaka för ett tredje försök. Han berättade att han varit mycket nära toppen en gång men på grund av mycket dåligt väder och noll sikt tvingats vända. Nu hoppades han på bättre tur. Han tältade nere vid forsen en bit från stugorna och jag minns hur jag tyckte det var strongt gjorde med all regn och väta. Själva hade vi ju tagit vår tillflykt till stugorna. Vi träffade även Kristoffer, en mycket trevlig herre som var på väg söderut mot Kvikkjokk, som för övrigt också tältade nere vid forsen. Vi sov i stugbäddarna den natten vilket var en fröjd!

Nästa dag var vädret betydligt bättre, varmt och soligt! Alla våra saker hade hunnit torka och vi begav oss iväg från Sälka i ett ganska stort sällskap, jag, Benne, Kristoffer och ett annat gäng på 4 personer, plus två norskor som hade som plan att ta Keb från kaffedalen.

Det är en enastående vacker miljö runt omkring en när man går nere i Tjäktjavagge med Kebnekaise-massivet i öster och Sealgga i väster och den otroliga dalgången däremellan. När vi närmade oss kaffedalen vek de två norska damerna av. Deras plan var att bestiga Kebnekaise från det hållet och sedan ta västra leden ner till fjällstationen. Min egen plan var att först gå till fjällstationen och sedan gå till Keb den västra leden, både upp och ner. Jag tittade efter dem när de begav sig mot Kebnekaise och funderade ett tag på om jag skulle springa efter dem och gå med dem till toppen. Vädret var ju så lovande och tänk om detta var enda chansen! Jag stod i valet och kvalet någon minut innan jag slutligen bestämde mig för att hålla mig till min ursprungliga plan. Jag hade ju gott om dagar kvar.

Jag, Benne och Kristoffer fortsatte söderut och strax innan Singhi skiljdes våra vägar då vi skulle mot Keb och Kristoffer skulle mot Vakkotavare och Kvikkjokk. Vi bytte mailadresser och bestämde att höras vid senare tillfälle och se om vi kunde göra någon gemensam fjällvandring någon gång, eventuellt en Sarek!

Sarek skiljer sig ju på så vis att där finns inga leder eller stugor utan man får klara sig helt på egen hand. Nästan 2000 kvadratkilometer med den underbaraste vildmark man kan tänka sig, och med många av Sveriges 2000meters-toppar.

Jag och Benne fortsatte österut mot Kebnekaise och när vi började närma oss kitteldalen och såg folk på väg nedför berget kunde vi bara anta att de varit uppe på toppen. Jag kände stor avundsjuka mot dem och hoppades att allt skulle gå vägen för mig också. Det blev en jobbig och sista etapp fram till fjällstationen och jag får erkänna att jag var ordentligt trött och utmattad när vi slutligen kom fram. Jag köpte ett service-kort och en ny t-shirt, gick och duschade och satte på min nya tröja. Underbart! Sedan satte vi oss inne på stationen där jag drack en öl och Benne drack vin och vi mådde som två kungar.

Vi träffade pappan och sonen just som de avslutat sina hamburgare. De berättade att de varit uppe på toppen under dagen och att allt gått bra, och att de skulle fortsätta mot Nikkaluokta under morgondagen. Detta får nog anses som en bedrift, och de såg också rätt nöjda ut. Jag passade på att förhöra mig lite om leden upp mot Kebnekaise. Senare på kvällen dök de båda norskorna upp som vi skiljdes från tidigare på dagen. De hade klarat av toppbestigningen och var otroligt glada och lyckliga. Sällan har jag sett sådan glädje. De var också helt förstörda av utmattning och skulle unna sig att sova på fjällstationen den natten, och de försvann iväg ganska fort mot sina bäddar.

Dagen därpå tog Benne helikoptern till Nikkaluokta medan jag tog en vilodag vid fjällstationen. Det var nu fredag och ganska dåligt väder, och det skulle bli bättre väder på lördagen, så jag tyckte det var lika bra att vila en dag och invänta bättre väder för toppturen. Från fjällstationen går det guidade turer både längst östra och västra leden, och bägge dessa turer fick på fredagen vända utan att nå toppen. Jag träffade åter finländaren som varit med på den östra turen och alltså inte nått toppen den här gången heller. Han var mycket bedrövad över detta men tänkte försöka igen på lördagen. Själv förberedde jag mig så bra jag kunde. Jag köpte en mindre ryggsäck i shopen för toppbestigningen samt en massa energybars. Jag köpte även en powerstretch-mössa av märke Tierra som blivit min absoluta favoritmössa.

Nästa dag gick jag upp vid 6 och åt frukost bestående av havregrynsgröt och knäckebröd. Vädret var alldeles strålande när jag begav mig iväg strax innan 7. Inte ett moln på himmeln och det blev en fin vandring mot västra leden.

Perfekt väder för en topptur. Det skulle
dock bli molnigare under  dagen.

Så snart jag kom fram till kitteldalen började det bli rejält mycket brantare och jag blev fort trött. Det hjälpte inte mycket att vila då man blev precis lika trött igen efter 5 steg, så det var bara att hitta ett långsamt tempo och sedan mangla sig uppför berget. På väg upp mot Vierrenvarre blev det ännu brantare, kanske 45-50 grader och jag fick använda alla fyra. Plötsligt blev jag omsprungen av en herre med stavar som verkade röra sig mycket fort över klipporna och formligen försvann iväg framför mig. Efter ett tag passerade jag ett gäng om 3 ynglingar i 20-årsåldern som verkade ta fler och längre pauser än jag. Väl uppe på Vierrenvarres topp hade jag fin utsikt över Kebnekaise. Toppen var precis synlig, om än avlägsen, och jag hastade nedför Vierrenvarre för att börja bestigningen av Kebnekaise.

Jag hade tagit med två liter vatten men började redan få ont om det och hade ett tag letat efter någonstans att fylla på. Om jag hade gjort min research noggrannare hade jag vetat att kitteldalen är sista säkra stället att fylla på vatten på, men nu hade jag missat det och var otroligt törstig. Nere i dalen mellan Vierrenvarre och Kebnekaise hörde jag vatten porla och letade mellan stenarna där jag tyckte mig höra vattnet. Tillslut hittade jag en bäck där jag åter kunde fylla mina flaskor. Glädjen var ofantligt stor över detta! Med nya krafter tog jag min an Kebnekaise.

Snart hade jag kommit högt upp på berget och utsikten började bli riktigt storartad. Moln hade redan dragit in på väg uppför Vierrenvarre men nu var det lite bättre igen med växlande molnighet, och när det så tillät så var utsikten enorm. Man kunde se många mil iväg och även se moln glida förbi långt under en. Det är en befriande och härlig känsla. Snart mötte jag mannen som tidigare flugit förbi mig med sina stavar och vi stannade och pratade en stund. han berättade att nu var det inte långt kvar till toppen och jag sa att det såg ut som att han vandrat förr. Då bekräftade han att han vandrat mycket i alperna och varit här på Keb förut. Vi tog farväl och jag fortsatte uppåt förbi de bägge toppstugorna och gick uppför snötäckta klippområden. Terrängen hade nu blivit flackare och plötsligt när jag tittade framåt hade molnen skingrat sig och jag kunde se toppen. Det var en sällsynt magnifik syn. Jag var nu mycket nära mitt mål!

Här blir Kebnekaises sydtopp plötslig synlig
när ett moln flyttar lite på sig.

Strax innan toppen stannade jag och satte på mig extra skalkläder, sedan började jag de sista mödosamma stegen mot toppen. När jag slutligen närmade mig den högsta punkten kändes det nästan lite läskigt att det inte längre gick uppför utan bara nedför var man än tittade. Väl uppe vid toppen slog jag ner mina stavar i snön och sjönk ner på knäna, otroligt lycklig och glad över att vara på toppen av Kebnekaise, Sveriges högsta berg! Jag kunde knappt tro att det var sant! Vädret gav inte mycket chans till utsikt men det var ändå en otrolig upplevelse att stå där.

2104 m.ö.h.





Klockan var cirka 11:30 och jag stannade i ungefär 20 minuter innan jag började gå nedför igen. På väg ner mot dalen och Vierrenvarre viker leden av ganska kraftigt åt väster och detta missade jag och råkade gå ner på ett betydligt brantare ställe. När jag väl upptäckte mitt misstag var det svårt att rätta till och jag beslöt att fortsätta nedför. Det kan vara mycket farligt att försöka sig på detta på grund av stenras. Den rösade leden är mycket säkrare och de flesta stenar där ligger tilltrampade. Där jag gick kunde stora stenblock komma i rörelse och det var mycket läskigt när det hände. En gång följde jag till och med med ett block och föll fritt två meter innan jag lyckades klamra mig fast vid ett annat klippblock. Det tog en stund för mig att begrunda vad som just hänt och jag bestämde mig för att ta det extra varligt resten av vägen. Jag mindes vad jag läst så många gånger, att de flesta olyckor sker på nedvägen. Tillslut kom jag i alla fall ner till dalen, ungefär 150 meter bredvid leden, och det fanns en del andra människor här. Merparten av dem verkade vara på väg uppför. Jag hoppades att de inte skulle ha noterat att jag varit utanför leden, ännu mindre att jag dragit stora klippblock med mig och fallit. 3 personer hade redan omkommit här detta året.

Nedanför Vierrenvarre stod det två äldre herrar i 70-årsåldern och två yngre kvinnor i 40-årsåldern. Männen såg mycket nedstämda ut medan kvinnorna sa åt dem "Men ni måste ju inse att de räcker nu, vi kan inte fortsätta, ni klarar inte det här, VI klarar inte det här! Vi ska tillbaka också, tänk på det!" Jag tyckte mycket synd om gubbarna då jag mycket väl förstod i vilken situation de befann sig. Jag var ivrig att komma vidare hemmåt och började klättra uppför Vierrenvarre, en klättring som var otroligt jobbig. Jag minns att jag tänkte så här: "Nu har du provat det här med berg Johan, och nu får det räcka. Det här är FÖR jobbigt, det är bara FÖR jobbigt, alldeles för mycket slit. Nu är jag färdig med berg, så är det bara". Ja man inbillar sig lätt att det är en fröjd att gå uppför berg och att man går där och njuter av utsikten, men så blir det väldigt sällan, om ens någonsin. Det är ofta ett otroligt slit från början till slut och en fysisk ansträngning som de flesta människor nog aldrig kommer i närheten av. När jag nu klättrade uppför Vierrenvarre var jag helt övertygad om att det inte skulle bli fler berg för min del. När jag någon timme senare var på väg nedför kitteldalen och började känna mig säker och trygg kändes det otroligt bra. Faran var över och jag hade klarat det!

I did what I set out to do.

När jag kom ner till första gräset och jag kände att jag definitivt var nere på säker mark slängde jag mig ner i gräset och kände en enorm lycka! Jag vilade några minuter medan jag kände på euforin. Totalt utmattad lyckades jag i alla fall ta detta kort.


Snart gick jag sista biten mot fjällstationen och fick en total tid på 9 timmar, vilket jag kunde vara mycket nöjd med. Jag hade läst att det brukade ta 12-14 timmar, och paret jag träffade i Sälka hade behövt 15. När jag kom tillbaka till fjällstationen köpte jag genast en kall öl och satte mig ute vid ett bord i allrummet. Ett gäng på 3 killar i 25-årsåldern såg mitt skick och frågade om jag varit ute och vandrat. När jag berättade att jag varit på toppen frågade de genast vilken tid jag haft och då de hörde 9 timmar blev de mycket imponerade. De berättade att det tagit dem 11 timmar och att de varit fullkomligt utmattade när de kom tillbaka, och då kände jag att jag steg lite i graderna. Senare fick jag syn på mannen jag tidigare mött uppe på Keb, han som vandrat i alperna, och jag satte mig och pratade med honom. Han hade gått på 7 timmar men berättade även att han vandrat väldigt mycket samt löptränade och simmade regelbundet. Han hade deltagit i Fjällräven Classic och avverkat sträckan Nikkaluokta-Abisko på 18 timmar, något som imponerade otroligt på mig. Så att han slog mig med 2 timmar var inget jag behövde skämmas för!

Nu vill jag passa på att nämna att detta med tider inte ska framställas som värst viktigt, egentligen saknar det fullkomligt betydelse. Men det är ändå ett intressant mått på hur man tacklat uppgiften och hur man står sig mot andra. Jag tror att min någorlunda snabba tid berodde på min inställning att inte vila för mycket utan nöta på hela tiden även om det ibland gjorde direkt ont. Det är ju som sagt ingen fröjd att gå i berg, men ändå otroligt belönande. Det bör också nämnas att jag var dåligt tränad samt överviktig. Jag hade inte lyckats gå ner mycket i vikt utan vägde fortfarande en bra bit över 90 kg och var troligen i mycket sämre skick än de ynglingar jag gick om på vägen upp, samt de ynglingar jag mötte i Sälka och på fjällstationen.

Även om jag på nedvägen från Keb trodde att det skulle bli mitt sista berg tog det inte mer än någon timme från det att jag kom ner det till att jag satt och planerade nästa tur. Jag hade redan funderat massor kring Mont Blanc och nu kände jag att jag kunde börja titta på allvar på berget och att det kanske skulle kunna bli av. Innan Kebnekaise hade jag visserligen drömt om större berg men jag hade bestämt att jag först och främst skulle ta mig an Kebnekaise innan jag bestämde något mer. Nu var jag mer taggad än någonsin att fortsätta.

Jag träffade snart finländaren igen som berättade att han äntligen kommit upp på toppen via östra leden, med guide. Han var mycket glad över detta och vi gladdes båda väldigt åt att han slutligen lyckats nå toppen! De hade varit på toppen runt klockan ett och således hade vi missat varandra med någon halvtimme om man betänker att våra leder sammanstrålar ungefär en halvtimme från toppen, vid den gamla toppstugan ungefär.

Jag hade ett par dagar kvar och jag hade tänkt att jag skulle göra lite dagsutflykter från stationen de sista dagarna. Från början hade jag tagit till extra dagar om det skulle behövas för Kebnekaise, men nu var det avklarat och det dåliga vädret skulle hålla i sig i en hel vecka. På söndagen låg jag i mitt tält och funderade på hur jag skulle göra och slutligen packade jag ihop alla grejor och begav mig mot Nikkaluokta. Här lämnar jag Kebnekaise fjällstation i regnet.


Vägen till Nikkaluokta gick jag i rask takt nästan utan pauser. Jag ville hinna till bussen som gick till Kiruna och jag hade inte exakt koll på när bussen gick. Jag lämnade Keb vid 10-tiden och var framme i Nikkaluokta, 18 km senare, strax innan klockan 2. Bussen gick vid 16-tiden så jag hade lite tid vid Nikkaluokta. Jag köpte en kaffe och satt och tittade på de fjällvandrare som gjorde sig redo för sin vandring, och jag var enormt nöjd. Katten vet om jag någonsin mått bättre.

På hela vandringen inklusive Kebnekaise fungerade all min utrustning helt perfekt. Inte en endaste gång hände det att någonting fallerade. Jo, en sak, att höger känga började ta in vatten sista dagen när jag gick mot Nikkaluokta. Det brukar innebära katastrof men nu var det sista etappen och jag var mest tacksam för att det inte hänt tidigare. Nu gick jag de sista kilometrarna i regn på ren vilja, och visste att skön vila väntade. På bussen träffade jag finländaren igen men fick för bråttom av bussen då vi plötsligt var framme vid tågstationen och hann inte be honom om hans email. Mycket synd, men kanske att jag träffar honom igen på någon vandring någon gång, vem vet?

Lite om min bakgrund, del 3

I mars 2008 åkte jag och min gode vän Christian till Vemdalen i Härjedalen. Vi hade fått låna hans föräldrars stuga över en helg och tänkte åka dit för att se om det fanns några fina ställen att vandra på. Det var sista veckan för skidsäsongen och det var nästan tomt på folk. Efter att ha kommit till rätta i stugan tog vi bilen för att se om det gick att hitta någon fjälltopp eller liknande. Vi var otroligt dåligt förberedda och hade inte ens en karta över området. Efter att ha kört omkring någon halvtimme fick vi plötsligt syn på Sånfjället borta i fjärran, och givetvis skulle vi då upp på toppen! Jag hade på bråkdelen av en sekund blivit överentusiastisk medan Christian var mer återhållsam, fundersam och tveksam, men insåg väl att det inte skulle gå att få mig på andra tankar. Vi körde mot fjället för att se om det fanns någonstans att parkera men hittade ingen väg som gick riktigt nära. Vi frågade oss för vid någon mack och fick veta att det fanns en väg men att den troligen var avstängd så här års.

Väl framme vid vägen försökte en bom att stoppa oss. Den var dock olåst och vi tog oss förbi för att se hur nära fjället vi kunde komma. Efter ett tag tog vägen slut och vi började vandra i riktning mot fjället utmed en snirklig traktorstig. Vi befann oss i skog och kunde inte längre riktigt se fjället så det var svårt att bedöma hur nära vi var. Att bara fortsätta gå i samma riktning skulle sannolikt ta oss till trädgränsen inom några timmar, resonerade jag. Efter någon timme tog stigen slut och gick vi bara rakt genom skogen mot fjället och fick pulsa i meterdjup snö. När vi till slut kom fram till vad vi trodde var trädgränsen (det blev glesare mellan träden) så visade sig att det låg ytterligare en dalgång mellan oss och fjället! Klockan var redan sent på eftermiddagen och vi tvingades inse att det bara var att vända. Vi gick tillbaka mot bilen för att köra hem och planera morgondagen bättre.

Väl hemma började vi fundera på hur vi skulle göra. Min idé var att börja tidigare och gå samma väg. Jag antog att vi skulle klara det på en dag och att vi kunde övernatta utomhus i värsta fall. Vi satte oss ute i snön och satt helt stilla i 45 minuter för att testa kläderna mot kylan, för att veta hur vi skulle klara en natt ute, och vi tyckte det verkade fungera riktigt bra. Vi skulle ha spritkök och mat med oss vilket skulle hjälpa att hålla värmen om så skulle behövas. Vi försökte bygga snöskor av masonit och spännband och jag provgick dem över snön utanför stugan, men med mycket dåligt resultat. De var oerhört hala att gå med och de gick nästan genast sönder!

Nästa dag begav vi oss hursomhelst iväg mot Sånfjället men skulle testa en annan väg som vi hoppades skulle ta oss till foten. Enligt en karta vi hittat verkade den göra det, men nu var det fortfarande vinter och denna väg var sannolikt bara farbar på sommaren. Väl framme där vägen startade visade det sig att den var oplogad och såg ut att användas som skoterled. Medan vi satt i bilen och tittade på vägen började Christian plötsligt gasa och körde med full fart rakt ut i snön! Jag hann precis säga "Ehm, detta är nog ingen bra idé.." innan vi satt djupt i snön med bilen. Hur Christian än gasade, framlänges och baklänges, så rörde sig inte bilen ur fläcken. Ångesten var ett faktum.

Vi fick samla granris och grenar för att trycka in under drivhjulen för att försöka få fäste, men inget hjälpte. Christian sprang tillbaka någon kilometer och hämtade en spade han sett vid ett jakttorn och försökte sedan gräva fram bilen. Det visade sig att det var mer än en meter snö. Han försökte då sitta i bilen och gasa för att på så vis smälta bort snön under bilen, givetvis med mycket dåligt resultat.

Efter 2-3 timmars kämpande tvingades vi till slut inse att det enda som stod till buds var att ringa en bärgare. Christian hade länge vägrat att inse detta, inte bara för att det kostar en bra slant, troligen mest för att det naturligtvis var en ytterst pinsam situation. Bara att ringa och beskriva var vi var var ju tillräckligt för att man ville sjunka under jorden. Att vi dessutom med berått mod tagit oss förbi bommen förbättrade knappast vårt läge, en bom som var där för att hindra oss från att hamna i den situation vi själva var tillräckligt dumma för att hamna i. Så småningom kom bärgaren (som knappt kunde ta sig fram själv på vägen) och drog loss oss. Han var trevlig och gjorde ingen stor affär av saken men ställde sig aningen tveksam till vad vi gjorde där över huvudet taget och menade på att man inte ska använda vägarna alls förrän tidigast maj då de är tillräckligt torra. Vi lämnade tillbaka spaden vid jakttornet och körde till en annan sida av fjället för att se om vi kunde nå fjället därifrån. Vi kände oss ännu inte redo att ge upp.

Vi hittade till slut en parkering med informationstavla betydligt närmare foten än vi tidigare lyckats ta oss. Hit skulle vi förstås ha kört redan från början, då hade vi sannolikt lyckats bättre. Nu började vi gå uppför fjället men det var brant och vi fick åter pulsa i meterdjup snö. Vi var redan hemskt trötta efter pärsen med bilen och hade inga krafter kvar att ta oss uppför berget utan tvingades efter några timmar inse att det inte skulle gå. Vi pulsade nedför igen och lämnade Sånfjället som besegrade men sa att vi skulle återkomma, om någon månad eller så, för ett nytt försök.

I maj tog vi oss dit igen. Nu var all snö borta och vi var bättre förberedda och körde direkt till rätt ställe för att gå mot toppen. Vi kom fram sent på dagen och tältade en bit från fäbodarna vid Nyvallen. Christian hade en enormt dålig sovsäck och frös något otroligt på natten. Jag vaknade flera gånger av att höra hans huttringar och framåt tre-tiden så började det dessutom att blåsa kraftigt. Christian menade på att vi inte kunde gå upp om det skulle vara sånt här väder men jag sa bara att vi skulle vänta och se, och göra ett ärligt försök så länge vädret tillät.

Det blev en mycket trevlig tur upp till toppen och tillbaka. Det blåste rejält på sina håll, speciellt när vi kom till lilltoppen. 3 stycken getter gjorde oss sällskap ända från fäbodarna till toppen och ner igen. De försökte vid flera tillfällen knycka vår mat och de var riktigt påpassliga på allt man lämnade obevakat. Annars var de trevliga följeslagare och ett fint inslag på turen! Vi stannade på toppen en 20 minuter innan vi begav oss nedför igen. Sånfjället är för övrigt 1277 meter högt. Här ses jag en bit från toppen med våra tre följeslagare.

Sånfjället, Härjedalen. 2008.


Allt som allt en mycket trevlig tur, men vårt första mars-försök visar hur otroligt dåligt allting kan gå när man är så pass oförberedda som vi var, samt även med en ordentligt portion klantighet ovanpå det. Jag tror inte det finns så många människor som skulle vara så klantiga, men min lust och bestämdhet att nå toppen suddade bort förnuftet, en läxa som nog var mycket bra att jag fick lära mig.

Lite om min bakgrund, del 2

2007 hade det gått 5 år sedan min senaste fjällvistelse och jag hade nästan glömt bort mitt intresse. Vi den här tiden arbetade jag framför en dator dagarna i ända (gör fortfarande) och hade dessutom spelat World of Warcraft de senaste två åren och jag kände mig rejält trött på datorer och skärmar. Jag kände att jag ville göra något helt annat och helt plötsligt en dag när jag satt och dagdrömde kom jag att tänka på fjällen och att jag naturligtvis skulle se till att komma ut på en vandring! Jag började fundera på om jag kunde ta mig upp för Kebnekaise och blev bara mer och mer sugen på att bege mig till Lappland. Jag läste en massa på nätet om kungsleden och Kebnekaise, och tog reda på så mycket jag kunde om fjällvandring. Jag studerade olika packlistor och funderade över vilka grejor jag behövde införskaffa. Jag pratade med olika bekanta om att vandra kungsleden från Abisko till Nikkaluokta inklusive en bestigning av Kebnekaise men ingen var riktigt med på idén. Vandringen lät bra men ingen ville veta av några berg. Till slut beslöt jag och min bror att vandra Kungsleden, och sedan skulle vi se hur vi gjorde med Kebnekaise. Vi planerade vandringen för augusti 2007.

Jag var nu fast besluten om att börja vandra regelbundet samt att bestiga toppar och insåg att jag behövde en del utrustning. Jag började lägga alla mina pengar på detta samt tog även lån för att kunna köpa en grundutrustning. På den här tiden bodde jag i Sundsvall och personalen på naturkompaniet var vänliga och hjälpsamma och hjälpte mig med både tält, sovsäck, regnkläder, kängor, ryggsäck, kök och en massa andra pinaler. Ett trangia-kök, liggunderlag samt en del andra saker köpte jag på Clas Ohlson, och snart var jag redo för att ge mig ut i naturen! Jag gjorde ett par testturer upp på norra berget men behövde en längre tur där jag kunde övernatta en eller två nätter, och fann till slut Gusturleden. Det är en 4 mil lång runt-gående vandringsled utanför Sundsvall och på midsommarhelgen hade jag inget annat för mig utan packade ryggsäcken och gav mig till fots iväg mot leden.

Utan att göra historien för lång kan jag nämna att det var en otroligt lärorik tur. Jag gick med drygt 20 kilo och var fullständigt utmattad på tredje dagen. Det var till slut så illa att jag kunde gå endast ett hundratal meter i stöten innan jag rasade ihop, och jag fick till slut ringa en taxi som tog mig till Sundsvall och hem. Jag hade även lidit av vattenbrist när jag inte hittade vattendrag, och jag drack dåligt sjövatten vilket inte är vidare trevligt. Väl tillbaka i Sundsvall köpte jag mig ett vattenfilter för att inte råka ut för samma elände igen.

Jag förstod att jag var alldeles för dåligt tränad för dylika strapatser. Jag hade nyligen fyllt 31, levt framför datorn och ätit skräpmat i många år samt rökt och snusat som en borstbindare fram till januari 2007 då jag helt slutade med nikotin. Avsaknaden från motion och nikotin kombinerat med skräpmat och datorsittande hade gjort att jag gått upp rejält i vikt och vägde nu runt 95 kilo. Jag insåg att jag var tvungen till att börja träna om jag skulle kunna vandra och bestiga berg, dessutom ville jag börja leva mer hälsosamt och inte känna mig som en soffpotatis.

Min bror fick bekymmer med sin semester och det blev aldrig tillräckligt med tid för att vandra det året, vilket jag minns gjorde mig väldigt besviken. Vi började planera för 2008 istället och på vintern däremellan började jag löpträna men fick fort problem med mina knän och ledbandsinflammation, och hade svårt för att få kontinuitet på träningen.

Jag satt ofta och tittade på dokumentärer om berg och klättring och blev otroligt sugen på att klättra 8000meters-berg som Mount Everest. Det var något som tilltalade mig något enormt när jag såg bilderna från Himalaya och den alpina klättringen, men jag visste ju samtidigt att jag var många år ifrån att kunna företa mig något sådant. Jag bestämde mig i alla fall för att börja med Kebnekaise och se hur det skulle gå.