Rjukan och isklättring

Ja isklättring hade visat sig vara väldigt roligt och blev snabbt min favorittyp av klättring. Det är något visst med att slå in verktygen i isen och ta sig uppåt och jag gillar det vintriga och kalla samt handhavandet av all utrustning. Efter att vi klättrat några gånger ute på isarna som vi funnit vid Kullaberg så var jag ordentligt sugen på att sticka till Rjukan och klättra mer is. Jag hade ju hört att det var ett paradis för isklättring och ett av Europas bästa ställen för detta, med massor av is inom ett ganska litet och överskådligt område. Jag, Frederic, Lev och Håkan hade redan pratat om att ta oss dit men hade inte riktigt kunnat enas om datum och därför blev det lagt på is(!).

Sedan, när jag gick och var som mest sugen på att klättra is, så föll det sig så att Sylvia hörde av sig och undrade om jag ville hänga med på isklättring vid Rjukan. Vi bestämde en vecka i början på mars och jag åkte upp med bil, mötte upp med Sylvia i Göteborg och sedan fortsatte vi mot Norge! Vi hade tänkt klättra i sex dagar men dessvärre hade vädret blivit allt varmare och det var mycket ovisst om det skulle gå att klättra. Vi hade några dagar innan avfärd pratat om att ställa in resan men valde hursomhelst att sticka dit och göra det bästa av det.

Gjestegaard. Här bodde vi första natten.
Trevligt och bra vandrarhem.

Efter att ha tillbringat första natten på Gjestegaard vandrarhem så begav vi oss nästa morgon till området Upper Gorge. Där skulle vi börja med en enkel led, Lettvann, på tre replängder. Jag hade inte ledklättrat tidigare och vi bestämde snabbt att Sylvia fick bli den som ledde på Lettvann.

Några ord om ledklättring. När jag klättrat tidigare har det varit s.k. topprep vi klättrat. Detta är den enklaste och säkraste varianten och brukar vara det man börjar med. Den som klättrar är då infäst i repet som går upp till ett ankare och sedan ner igen till den som står på marken och säkrar. Efter hand som den som klättrar tar sig uppåt så tar säkraren in rep via sin broms och vid ett fall så är repet sträckt från början och fallet blir därmed inte så stort. Detta kräver förstås att man först kommer upp på toppen av klippan för att bygga ankaret och att leden inte är högre än en 20-30 meter. Repen man klättrar med är i regel 60 meter och måste alltså kunna löpa den dubbla längden mot vad man klättrar.

Vid ledklättring har man inget ankare ovanför utan repet löper från den som säkrar direkt till den som klättrar. Den som klättrar, kallad försteman, sätter då i säkringar i berget eller isen och låter repet löpa genom dessa efterhand som han tar sig uppåt. Vid ett fall faller han då till senaste säkringen och lika långt till, innan repet sträcks. Vid topprepsklättring är det sällan någon fara med att falla, men vid ledklättring ska man alltså undvika detta i största möjliga mån.

När försteman har kommit upp och hittat en bra plats, eller då repet börjar ta slut, bygger han en standplats. Detta går ut på att han säkrar sig med flera punkter så att han befinner sig säkert där han står och kan sedan säkra andreman då denne klättrar upp. Andreman tar då med sig alla säkringar upp till standplatsen och bägge klättrarna befinner sig då på samma plats med all utrustning, och man börjar om likadant igen, försteman fortsätter på nästa replängd. Det är vanligt att de som klättrar byter roller mellan varje replängd, alltså turas om att leda.

Vid klippklättring består säkringarna vanligtvis av kilar och kamsäkringar och vid isklättring mestadels av is-skruvar som man skruvar in i isen. Jag hade nu efter nästan ett års klättring velat att börja med ledklättring men hade alltså fortfarande inte sysslat värst mycket med det, och därför var det lämpligast att Sylvia fick leda uppför Lettvann.

Några rader om stegjärn. De stegjärn jag sedan tidigare hade var ett par Petzl Vasak. De var inköpta för Mont Blanc och är av den typen som har liggande frontaggar. Detta passar bra när man ska trampa sig uppför snö och glaciär men, kom jag att upptäcka, lämpar sig sämre för mer teknisk klättring på vertikal is. Då jag klättrade med dem på Kullaberg tyckte jag mig ofta ha besvär med att sparka in frontaggarna i isen och jag fick för mig att ett par stegjärn med stående fronttaggar skulle lämpa sig bättre (trots att jag läst om motsatsen på vissa håll). Mina Petzl Vasak var förvisso ganska trubbiga efter allt drytoolande och var nog inte i det bästa skick då jag klättrade is med dem på Kullaberg, men jag hade slipat dem innan jag begav mig till Rjukan. Jag hade också med mig ett par nya Petzl Dartwin som jag var väldigt sugen på att testa, ett par stegjärn med stående fronttaggar.

Här står Sylvia nedanför Lettvann.

Sylvia klättrade först och byggde en standplats en bit upp, och sedan skulle jag klättra samma sträcka i rollen som andreman. Jag var spänd på att testa de nya stegjärnen och då jag för första gången sparkade dem mot isen satte de sig med ett väldigt "TJUNGK!" och jag hade ett grepp i isen som jag knappt vågat drömma om! Andra steget satt lika bra och det var nästan som att gå i en trappa. Vilka stegjärn!! Överförtjust tjungkade jag mig uppåt och var även mycket förtjust över yxorna som även de skötte sitt jobb utmärkt. Vilken otrolig betydelse utrustning har, tänkte jag. När jag nämnde för Sylvia hur nöjd jag var med mina Quark-yxor så sa hon att jag skulle vänta med att uttala mig om det tills jag testat att klättra med Nomic, de yxor hon själv använder. Och det är klart, Nomic är mer utpräglade för is och teknisk klättring, så det stämmer säkert väldigt bra. Jag har fortfarande inte provat dem men är ännu fullt nöjd med mina Quarks, men kanske skaffar jag mig ett par Nomics redan till nästa säsong, vem vet.

Vasak med sina liggande fronttaggar till vänster i bild
och Dartwin med sina stående fronttaggar till höger. Lägg
även märke till Dartwins andra taggpar som är vinklade
mer framåt för att ge bra stöd på vertikal is.

Det var förstås grymt spännande, och roligt, att klättra uppför Lettvann. Leden gav aldrig några egentliga problem men det var roligt att känna på ledklättring på flera replängder och det gav sannerligen mersmak!

Sylvia fotar mig från en av standplatserna.
Här kan jag lova att jag stortrivs.

Efter Lettvann begav vi oss till det vandringshem vi från början tänkt oss, Climb-Inn, där man både kan bo på rum eller tälta. Det är ett riktigt bra ställe med superbra personal och superbra utrymmen och jag kan rekommendera det varmt! Det går även bra att hyra utrustning som stegjärn och yxor och man kan även vara med på kurser om man så önskar.

I källaren har de verktyg för att slipa yxor och stegjärn vilket både jag och Sylvia utnyttjade, trots medhavda filar. Ett ordentligt skruvstäd är guld värt. Även bågarna på mina Dartwin kunde jag bonka till så de bättre passade mina skor. Nästa dag skulle bjuda svårare klättring, var tanken.

Nästa dag begav vi oss till ett nytt område, Ozzimosis. Här finns flertalet kortare leder som inte är mer än 8-10 meter och som går bra att topprepa. Även ett par längre bjuds det på och vi härjade här hela dagen med både ledklättring på de enklare lederna och topprep på de mer krävande. Jag var åter igen galet nöjd med min utrustning och vet knappt om jag någonsin haft så roligt. Vid något tillfälle klantade jag mig ordentligt då jag skulle fixa med ett topprepsankare och trasslade mest in mig i grejorna. Sylvia är nog road åt det än idag, gissar jag, men det bjuder jag gärna på. Men så är det, man behöver klättra mycket och träna sig för att med tiden vänja sig och bli bra på att hantera utrustningen. Jag hoppas att det för min del i alla fall går åt rätt håll.

På väg till Ozzimosis bjuds man på fin utsikt över Rjukan.

Vid Ozzimosis fanns det många sådana här isar,
många gick utmärkt att topprepa.

Till vänster syns leden Ozzimosis som
har gradering WI 4 och som jag klättrade
flertalet gånger. Utmärkt träning!

Sylvia på en av lederna vid Ozzimosis.

På tredje dagen var det tänkt att vi skulle klättra en sju replängder lång led som heter Fabriksfossen, och som Sylvia spetsat in sig på sedan tidigare. Vi var båda otroligt sugna på detta men dessvärre hade temperaturen stigit ordentligt igen och termometern visare denna dag 14 plusgrader. Det var för varmt för isklättring, tyckte vi båda. Vi åkte en tur upp till Krokan, ett annat område, och tittade på isen där men den formligen drypte av smältvatten och under sådana omständigheter är det inte säkert att klättra på isen, och inte värst trevligt heller. Vägarbetare var ute och tog ner all is som riskerade att falla på vägarna och detta är också ett tecken på att fler bedömde isen som instabil. Vi bestämde att inte klättra den dagen. Väderprognosen visade på ihållande varmt väder och vi beslöt ganska snart att bege oss hemåt istället. Det var förstås synd att vi inte kunde klättra alla sex dagarna men samtidigt hade vi fått två dagar som lätt gjorde resan värd. Jag kommer definitivt återvända till Rjukan, nästa år troligen i februari, för att bättre vara säker på kallt klimat.