Drytooling och isklättringspremiär!

Jag har tagit varje chans jag fått att komma ut på klättring och förra året klättrade vi in i december innan det till slut blev för kallt för vanlig klippklättring. Vi hade sedan en tid tillbaka diskuterat att fortsätta med drytooling, det vill säga att klättra med stegjärn och isyxor direkt på klippa. Att låta klättringen ligga nere hela vinterhalvåret kändes tråkigt och dessutom vill jag ju gärna träna på allt inom alpin och mixad klättring, så det kändes som ett naturligt steg vidare.

När man klättrar i berg är det huvudsakligen tre former av klättring involverad; Snö, is och klippa. Ofta klättrar man alla tre på väg mot någon topp, eller då man klättrar på olika leder, och det är detta som kallas mixad klättring. När man kommer till ett klippparti är det ju inte tal om att klättra med klätterskor och bara händer utan det blir naturligt att fortsätta med stegjärn och isyxor direkt på klippan, inte minst med tanke på kylan. När man sedan lyfter ner denna typ av klättring på landbacken kallas det drytooling, och det var alltså detta jag gärna ville fortsätta att ägna mig åt som ett led i träningen inför bergen.

Jag visste inte först om det skulle vara lättare eller svårare att klättra klippa med stegjärn och yxor jämfört med vanlig klippklättring. Jag ville tro att det skulle vara enklare men hade ändå en del misstankar om motsatsen. När jag och Lev drog till Soffabacken i mitten på december och jag för första gången skulle prova så fick jag en chock över hur svårt det var. Jag kom ingenstans! Det var visserligen en ganska svår led vi började med, kanske 7-, men ändå. Det tog lång tid att vänja sig vid stegjärnen och isyxorna mot vanlig klippa. Balansen blir om möjligt ännu viktigare och man måste lära sig att lita på yxorna trots att man vet att de inte alltid är att lita på. Samma sak gäller för stegjärnen. Med tiden lär man sig att bättre kunna känna om ett grepp är stabilt, men i de lägen det inte finns några stabila grepp så är det bara att chansa, och det är lätt att slå sig själv i huvudet när yxorna tappar fästet. Likaså stegjärnen känns många gånger förrädiska, man vet aldrig riktigt när de tänker släppa. Balansen blir avgörande och det är viktigt att man håller fästpunkterna stilla och under ett konstant tryck hela tiden, både vad gäller stegjärn och yxor.

Nu har vi varit ute nästan varje helg och klättrat och efter en 6-7 gånger tycker jag det börjar gå riktigt bra. Jag har skaffat ett par nya yxor, Petzl Quark, som är helt suveräna och jag är otroligt nöjd med dem. Idag tycker jag allt att drytooling är roligare än vanlig klippklättring och det går ju ihop med mitt intresse för alpinism, så det är väl lika så bra.

Lev vid Snuvestuan
19 Januari 2012

Här inviger jag mina nya Petzl Quark yxor.

Drytooling var till en början
mycket svårt och ovant.

Nu senast var det jag, Lev, och Frederic som i februari stack till Kullaberg för att klättra. En gång i tiden svarade Frederic på en annons jag hade skrivit på utsidan.se där jag sökte klätterkompisar i Skåne. Vi har sedan dess mailat en del fram och tillbaka och det är Frederic som drog samman det gäng som jag och Håkan har klättrat med den senaste tiden, där även Lev är inkluderad. Jag har alltså mycket att tacka Frederic för! Vi har flera gånger försökt klättra tillsammans men det har hela tiden varit något i vägen för någon av oss och Frederic har även varit bortrest en del. Detta blev således första gången vi träffades vilket förstås var mycket roligt. Han visade sig vara fantastisk trevlig och med en god portion humor!

Frederic och Lev diskuterar hur
topprepet ska förankras.

Vi hade turen att på norra kusten hitta ett par isleder som vi kunde klättra på. Här nere i Skåne är det svårt att hitta bra is att klättra på och isklättring har jag velat prova på länge. Det visade sig var väldigt annorlunda och förbaskat roligt! Vi klättrade på två olika leder under dagen och stack sedan till Soffabacken för att tälta. Frederic ville prova sin bivack-utrustning och hade föreslagit detta.

Kullamannens Dörr på Kullens norra kust.
Här hittade vi till våran stora förtjusning
is vi kunde klättra på.

Jag och Frederic.

Lev blev först ut att känna på isen.

Vädret var kanon hela dagen.

Här gör jag min premiär som isklättrare.

Petzl Quark, en mångsidig yxa som
visade sig utmärkt till is.

Lev var den som hade bäst vana för isklättringen.

Frederic var inte mycket sämre.

Mycket vackra miljöer.

Sällsynt fint med all is.

En otroligt fin dag vid Kullen. Här klättrar Lev.

Isen hade lite överhäng och det blev
ordentligt jobbigt för armarna.

Det blev lite mixad klättring.

Ett av mina fall fångas på bild.

Lev uppe på klippan. Ett tjusigt kort.

Dagen avslutades med camping vid Soffabacken.

En intressant detalj kring sovandet. På morgonen efter att jag packat ihop mitt tält kunde man i snön tydligt se var jag hade legat då mycket av snön var bortsmält. Detta är inte bra då det betyder att behövlig värme smiter ut. Jag hade inte frusit ett dugg under natten men detta är ändå ett bevis för ett dåligt liggunderlag och ett tecken på att jag behöver skaffa ett bättre. Just nu har jag ett Therm-A-Rest ProLite Large som länge fungerat väldigt bra men som jag ändå tror inte är tillräckligt för vinter (det är trots allt ett 3-säsongs). Jag kommer istället att skaffa mig en downmat, något jag velat ha ganska länge. Det kommer vara väl värt sin investering. Här ska ingen värme smita sin kos!

Vi kommer att fortsätta drytoola och klättra is här så ofta vi kan och jag hoppas bli bättre på det. Förhoppningsvis kan vi snart komma iväg till Rjukan för någon veckas isklättring. I sådana fall blir det förstås ett nytt inlägg här på sidan.

Klättringen tar sin början

Innan Sylarna hade jag haft en ganska naiv bild av vilka kunskaper som krävs för att klättra i berg. Jag hade inte tänkt att jag skulle hålla på med så teknisk klättring utan hålla mig till enklare leder som inte krävde rep, säkringar och dylikt. Jag hade tänkt att man klarar sig utan den typen av kunskaper så länge man väljer enklaste vägen upp. Jag hade inga önskemål om att ge mig i kast med svårare leder eller berg än nödvändigt, det överlät jag åt andra. Men nu fick jag inse att klippklättring definitivt är något man behöver ha i grunden och även alpin klättring om man ska vara säker uppe på bergen. Visst kan man välja att hålla sig till enklare berg som endast inbegriper vandring och enklare scrambling men det är ändå på så vis att klippklättring, is- och snöklättring samt glaciärvana är grundstommen i utbildningen som en bergsbestigare behöver, samt gärna många års klättring bakom sig för att man ska kunna känna sig säker uppe på bergen. Och säkerhet är just vad allting handlar om. Sylarnas tredje dag hade med all tydlighet visat att man behöver kunskap kring detta och ju mer kunskap och vana man skaffar sig, desto fler berg kan man ge sig i kast med.

Jag kände alltså att jag lite behövde gå tillbaka från början igen och lära mig klippklättring ordentligt för att sedan ta mig vidare därifrån. Jag var dessutom riktigt sugen på att ta itu med detta då jag tyckt att det var väldigt roligt när vi klättrade på Sylarna. Där har jag Sylvia och de andra att tacka för att de introducerade mig.

Jag kollade upp klättring och upptäckte snart Malmö Klätterklubb. Jag löste genast ett års medlemskap samt träningskort via hemsidan. När jag tittade efter kurser så hittade jag genast Mikael Blixts hemsida med olika kurser för klättring och jag anmälde mig  till Grundkurs i Klippklättring 2-3 april. När det var dags för kurs tog jag min sele, hjälm och regnkläder och körde med lillcittran till Kullaberg där kursen skulle hållas. Mikael Blixt visade sig vara en bra instruktör och gick igenom grunderna ordentligt. Nästan med ens gick vi ut på klipporna och Mikael började visa hur man bygger ett ankare, alltså den fästpunkten som repet sitter i när man klättrar med topprep.

Mikael Blixt visar hur man bygger ett ankare.

Han byggde 3 ankare och fäste rep i dessa som han skickade ner över klippkanten och vi fick allihop sedan fira oss ner för dessa en 7-8 meter, springa upp igen via en stig och göra om alltihop tills vi hade gjort en 4-5 firningar var. Första gången man ska ge sig ut över kanten har man ännu inte vant sig eller lärt sig att lita på utrustningen och då är den normala reaktionen att känna starkt obehag. Så var det i alla fall för mig. Jag fick tänka att detta naturligtvis var säkert och att det handlade om att vänja sig, och jag ville gärna lära mig klättring så jag svingade mig ut för klippan. Efter några firningar och man fått kläm på det kändes det riktigt roligt!

Nedanför klipporna visade sedan Mikael och hans medinstruktör, flickvännen Anna, hur man sätter kilar och kamsäkringar och vad som är viktigt att känna till och att tänka på. Allihop fick vi träna på detta i någon timme och alla kilar och kammar inspekterades noga. Gjorde vi några misstag var de noga med att peka ut varför, och visa hur man istället skulle göra.

Här ses jag sätta en kil under Annas överinseende.

Sedan fick vi vara med och bygga tre ankare som vi skulle klättra topprep på. Mikael visade hur andreman säkrar och snart var vi igång och klättrade på de tre lederna. Jag tyckte först att väggarna såg ut att vara helt omöjliga att klättra upp på och förstod inte hur han kunde förvänta sig att vi skulle klara av det där. När jag väl provade så gick det ganska bra även om jag hade ett par mycket dåliga skor för ändamålet.

Här ses jag klättra på ett mycket
professionellt och övertygande sätt.

Senare på kvällen hade vi teorigenomgång och gick igenom saker som access, alltså hur man som klättrare ska bete sig när man är ute och klättrar, både mot natur, markägare och andra människor. Vi gick också igenom olika typer av utrustning för olika typer av klättring. De hade hela rummet fyllt med klätterutrustning som de sålde och jag köpte mig ett par fina La Sportiva klätterskor.

Nästa dag fick vi träna på att bygga ankare flera gånger på olika platser, vilket var mycket nyttigt. Det är ju av yttersta vikt att man förstår hur all utrustning är tänkt att fungera så att man kan bygga säkra ankare. På eftermiddagen klättrade vi på de ankare vi satt upp, dock började det regna ganska ordentligt så det blev mycket svårt att ta sig uppför klipporna. På kursen träffade jag två killar från Malmö som brukade klättra på väggen där och en av dem berättade att han skulle vara väggansvarig på måndagen, alltså den person som öppnar och stänger och tar hand om de som klättrar. Det passade ju då utmärkt för mig att sticka dit på måndagen och börja klättra, och jag sa att jag skulle göra det.

Kursen på Kullaberg var mycket bra och jag lärde mig otroligt mycket. Nu var nästa steg alltså att börja klättra på klubbens inomhus-vägg och jag begav mig dit på måndagen som bestämt. Jag fick prova att klättra upp flera gånger medan väggansvarige var hygglig och säkrade mig samt hjälpte mig med diverse tips. Jag fortsatte att komma till hallen ett par gånger men upptäckte snart att det kunde vara svårt att klättra då man inte hade någon fast partner att klättra med. Ungefär som att bege sig till en tennishall och tro att man ska spela tennis. Ofta fick jag nöja mig med att bouldra ensam, alltså klättra på de lägre väggarna som inte kräver rep. Detta gav visserligen välbehövlig träning men det var ändå på väggen jag ville vara. Jag skrev en tråd på utsidans forum att jag letade efter en klätterpartner i Malmö och att jag ville klättra 2-3 gånger i veckan samt gärna fortsatte ut på klippa så fort det gick. Jag nämnde också att jag ville klättra i berg och att personen gärna fick dela detta intresse men att det förstås inte var något krav. Min förhoppning var att få tag på en bra klätterkompis som jag även kunde planera expeditioner med i framtiden.

Jag fick svar från en mycket reko kille vid namn Håkan. Han hade ägnat sig en del åt berg och ville också börja klättra och vi bestämde att ses i hallen. Vi skaffade oss varsitt grönt kort (så att man får lov att säkra varandra och kan klättra utan överseende) och satte igång. Riktigt roligt blev det nu och vi började försöka oss på de riktiga lederna, först två 4or och sedan en 5a. För varje gång vi klättrade kom vi lite högre på varje led och tillslut klarade vi dem utan större problem. Nu har vi klättrat 2-3 gånger i veckan i några månader och det blir bara roligare!

Vi har hängt med klubben ut när det varit folk som arrangerat klättring, först vid Snuvestuan och sedan vid Kullen. Det var två riktigt bra dagar vi fick med klubben. Jag och Håkan bestämde att vi skulle skaffa egen utrustning så fort som möjligt för att själva kunna åka ut till klipporna och klättra på egen hand. Snart hade Håkan köpt rep, slingor och skruvkarbiner, samt repskydd och repväska, och vi var redo att ge oss ut på våra egna klätteräventyr!

Snuvestuan med Malmö Klätterklubb.

Ute vid Kullaberg med Malmö Klätterklubb.
Här klättrar Håkan medan jag säkrar.