lördag 27 augusti 2011

Snart bär det av mot Frankrike och Mont Blanc

Då bär det snart av mot Mont Blanc, berget som vi nu förberett oss inför i nära tio månader. Vi hoppas förstås på att vi får bra väder och därmed en god chans att nå toppen.

Förberedelserna har som sagt pågått i nära tio månader och sedan jag kom hem från Sarek har det förstås accelererat något. En del ytterligare utrustning har behövts köpas och testas. Vi har även fortsatt att titta på hur själva bestigningen ska gå till. Det vanligaste sättet att bestiga Mont Blanc är via Gouter-leden. Folk brukar bo i hytterna och gå med så minimal packning som bara är möjligt. Man tar sig tämligen enkelt upp till cirka 3200 meter och stannar vid Tete Rousse, även ibland omnämnt som base camp. Här övernattar man vid stugan och nästa dag tar man 600 höjdmeter upp till 3800 meter och Gouter-stugan. Gouter-stugan har cirka 100 platser och här stannar alltså många och sover innan toppattacken påbörjas runt kl 02 på natten. Från Gouter är det cirka 1000 höjdmeter till toppen.

Vår plan har från början varit att endast nyttja egen utrustning och alltså inte bo i stugorna. Vi tänkte först ägna någon dag åt att bekanta oss med Chamonix och skaffa en del utrustning som tex isskruvar och karbiner.  Vi tänkte sedan bege oss upp mot Aiguille du Midi, ett berg som ligger bredvid Mont Blanc, för klättring och acklimatisering och kommer att vara där någon vecka. Vi kommer under den här veckan att försöka få så många dagar och nätter över 3000 meter som möjligt.

Andra veckan är tanken att vi ska bege oss mot Mont Blanc för att försöka nå toppen. Vi hoppas då vara tillräckligt acklimatiserade och i form för att klara av detta så smärtfritt som möjligt. Det kommer att ta oss i bästa fall tre dagar att nå toppen och två dagar ner, men det är mycket möjligt att det tar fler dagar i anspråk, speciellt om vi måste invänta bättre väder. Det är inte ovanligt att det rasar en snöstorm uppe på toppen medan det är solsken och fint runt omkring, och i sådana fall kan man bara vänta. Vi kan också behöva göra flera turer för att få upp all utrustning till 3800 meter där vårt high camp kommer vara.  Mycket hänger förstås på vädret och det är bara att hålla tummarna.

Träningsmässigt känner jag mig väl förberedd inför berget. För tio månader sedan då jag redan löptränat regelbundet ett tag och jag funderade över hur mycket jag skulle behöva träna inför Mont Blanc så slog det mig att istället för att försöka ta reda på hur mycket man måste träna inför just detta berget så kan man lika gärna ställa in sig på att försöka bli så bra tränad det bara går, och det är väl precis vad jag gjort dessa tio månader. Jag har försökt att köra en så mångsidig träning som möjligt och varvat löpträning, simning, cykling, styrketräning och klättring. Jag har även vandrat 8-10 km med 25 kg packning titt som tätt och totalt har det nog handlat om en 15-20 träningspass i veckan. Jag tycker mig ha bättrat på formen rejält och märkte av detta inte minst i Sarek där jag aldrig hade några problem alls med att bära packningen eller att ta mig framåt.

Nu inför Mont Blanc har jag provpackat ett par gånger och packningen är klart mycket större och tyngre än jag skulle önska, men det är många saker som ska uppför berget och det är inte mycket att välja på. Imorgon söndag kommer jag göra en sista packning och på måndag tar jag tåget till Stockholm för att träffa de övriga. Vi kommer gå igenom en del saker och sedan ta flyget till Genéve på tisdagen, och sedan vidare till Chamonix. Det ska bli fantastiskt roligt att komma ner till alperna och få göra ett försök på Mont Blanc.

Vi siktar på att vara åter i Sverige runt den 14 september och jag kommer sannolikt inte kunna göra några uppdateringar innan dess.

fredag 12 augusti 2011

Sarek 2011, del 4

Väl på kungsleden satt jag och vilade och gottade mig i solen ett tag och passade även på att fixa med lite lunch. Det tog inte mer än några minuter innan de första vandrarna kom gående på leden och jag tyckte det var trevligt att se lite folk. Det passerade tre olika grupper med  fjällvandrare innan jag själv packade ihop mina saker och begav mig mot pårte-stugan. Det kändes mycket annorlunda att gå på en så upptrampad stig och jag såg till och med fram emot att gå de fem kilometrarna till stugan. Kungsleden har faktiskt en ganska besvärlig bit just här som är väldigt stenig och för att vara kungsleden, brant. Men jag var helt nöjd med att inte behöva tänka på var jag gick eller var jag var på väg, jag bara följde stigen i den takt som nu kändes bra.

När jag kom fram till pårte-stugorna blev jag genast välkomnad av stugvärden där. Han var trevlig och lyssnade intresserad på min berättelse om var jag varit. Vi satt säkert i någon timme i hans stuga och pratade och han berättade i sin tur en massa om stugorna och dess faciliteter samt sin egen historia med tolv år som stugvärd varav tio här i Pårte. Han var en av få stugvärdar som kör hela perioden på 3 månader, både sommar och vinter, och han verkade trivas otroligt bra med detta. En lugnare och mer avspänd människa är nog svårt att hitta.

STF-stugorna, alltid lika trevliga att besöka och
Pårte var absolut inget undantag.
Stugorna ligger på en liten udde vid sjön Sjabttjakjavrre och jag passade på att ta mig ett bad innan jag gick till min stuga. Det var en fin känsla att plaska runt i sjön och skölja bort sex dagars myggmedel, svett och smuts från kroppen. Vilken fröjd! Det är när man ligger där och plaskar med blicken i himmeln som man blir varse att livet kan vara rätt härligt att leva.

Pårte-stugorna är belägna på en liten udde vid sjön
Sjabttjakjavrre. Vattnet är helt rent och det är
inga som helst problem att dricka det.
Efter badet gick jag in mot stugan jag blivit anvisad till och träffade där en jämtlänning som var ute på en två-dagarstur med sin hund. Han visade sig vara intresserad av jakt och brukade jaga med hunden som han själv hade tränat till stående fågelhund. Han hade haft något ärende i Piteå och passat på att köra upp till Kvikkjokk för att gå ut på kungsleden med hunden. Han påminde mig en del om min vän Christian med det att han sa "Ja hua!" om allting, vilket jag gillade skarpt.

Senare på kvällen gjorde en tysk oss sällskap i stugan. Han hade gått från Saltoluokta med en avstickare över bergen precis väster om leden. Han hade också varit uppe på Skierffe och tittat ut över rapa-älvens utflöde, och härifrån, berättade han, hade han sett den massiva Bårddejiegna-glaciären i pårte-massivet över två mil bort. Detta menade han på hade varit en helt fantastisk syn. Den här glaciären hade jag dagen innan själv gått förbi på bara två kilometers avstånd och visste mycket väl vad han pratade om, men att den var synlig från Skierffe hade jag absolut inte tänkt på.

Tysken hade tidigare bott i Fairbanks i Alaska och jobbat med att flyga klättrare ut till Denali och hade mycket att berätta därkring. Detta var förstås högintressant för mig då jag själv planerar att bege mig dit snart. Många berättelser om klättrare, Alaska-vandringar och björnar hade han. Han hade flyttat tillbaka hem till Tyskland igen mest på grund av det kalla klimatet som han hade tröttnat på. Trots alla sina turer i alperna och Alaska så berättade han ändå om hur otroligt vackert han tyckte att det var här uppe i Lappland och han var helt begeistrad av naturen här. Han berättade även om en man han träffade några dagar tidigare uppe vid en av stugorna på kungsleden. Mannen hade haft oturen att ramla vid ett vad ute i Sarek och hade efter detta gått non-stop i ett och ett halvt dygn för att komma till en stuga. Han hade suttit på marken utanför stugorna och varit totalt slut, nedbruten och helt apatisk, som om han tröttnat på allt och inte brydde sig om något längre. Tysken sa att av alla vandrare och klättrare han mött var detta nog den mest nedgångna och nedstämda människa han någonsin träffat och ingen hade riktigt kunnat hjälpa honom där han satt. Han hade inte ens kunnat svara på var han tänkte gå härnäst. Det var, får man förmoda, en fruktansvärt jobbig språng-marsch han måste haft från vadet till stugan, men detaljerna kring allt kan man bara spekulera kring. Det hade inte gått att få ur honom mycket information och tysken visste inte heller vid vilket vad han ramlat.

Vi hade en trevlig kväll i stugan och det behöver väl nästan inte sägas att det var helt ljuvligt att efter ett bad, lite varm choklad och blåbärssoppa kasta sig ner i en säng med lakan, täcke och kudde! Ja hua!

Nästa dag var jag senast iväg från stugan men hade ingen brådska alls. Jag åt frukost i lugn och ro, packade mina saker och tog farväl av värden (som jag för övrigt råkade väcka) och begav mig sedan iväg på den 18 kilometer långa etappen mot Kvikkjokk. Strax innan jag skulle bege mig iväg började det regna ganska ordentligt och jag blev nästan glad över detta och tänkte att när jag nu haft en sådan otrolig tur med vädret genom hela Sarek kunde det gott få regna sista dagen. Jag tog på mig regnstället, satte regnskydd över packningen och begav mig iväg med ett sprudlande humör. Jag tänkte att jag skulle ta det lugnt men väl ute på leden satte jag av i ett väldigt tempo. Jag tyckte inte det fanns någon orsak att ta några pauser i regnet och i den blöta skogen utan skönare att stövla på och komma fram tidigt. Jag avverkade de 18 kilometrarna på strax under 4 timmar. Det kändes att jag var i bra form och jag var glad över att ha så mycket krut kvar så här på sjunde dagen. Packningen som väl nu vägde runt 20 kilo kändes inte av nämnvärt. I den hade jag dessutom en sten som jag knyckt med mig från passet och som vägde runt 800 gram. Det slog mig först vid stugan att detta kanske inte är tillåtet men när jag nu släpat den ända hit kunde jag väl släpa den resten av vägen också. Nu ligger den här i min fönsterkarm, alldeles gnistrande vit.

Det kändes fint att komma fram till Kvikkjokk och efter att ha tagit en dusch och satt på mig en ny tröja - som jag köpte på stationen - slog jag mig ned i en fåtölj inne i salongen och åt en massa godis och skrev vykort medan jag väntade på bussen till Jokkmokk. Jag har som tradition att alltid skriva vykort till min morfar, som ju är den som mest har introducerat mig till fjäll och friluftsliv, och till mina föräldrar.

Kvikkjokk fjällstation, som den ser ut när man kommer
norrifrån på leden.
Här satt jag och fyllde på med godis och läsk, vilade mig och
pratade med en trevlig schweizare (i bild).
Det kändes nästan overkligt hur bra allting gått. All utrustning hade fungerat till hundra procent, inget onödigt hade jag haft med mig och maten visade sig vara perfekt uträknad. Ingenstans hade jag skadat mig eller råkat ut för några otrevligheter eller överraskningar och jag hade fått se massor med djur och natur, och till på allt hade jag haft ett fullkomligt strålande väder. En mer lyckad tur har jag svårt att tänka mig och det enda som finns att anmärka på var att jag aldrig riktigt kunde ta det lugnt eller slappna av där mitt ute i Sarek på grund av den psykologiska press det innebar att vara så långt ute och borta från allt och alla. Jag tror nog att detta är lite av en vanesak och det blir säkert bättre med den saken. Det har nog varit oerhört nyttigt för mig med en sådan här ensam-expedition så att jag lär mig vad det innebär för psyket. Jag tycker mig ha klarat det bra och känner mig mer redo än någonsin för kommande strapatser. Jag kommer besöka Sarek fler gånger och jag kommer även vilja göra den turen jag länge tänkt på där förutom att jag korsar Sarek även bestiger alla dess sex högsta toppar plus några övriga som jag finner intressant. Det är bra att jag redan har korsat Sarek och nu vet mer vad det innebär innan jag ger mig i kast med en sådan expedition.

Utrustningen, som sagt, har jag att tacka för mycket. Främst kängorna och ryggsäcken har varit fullständigt outstanding. Det jobb som kängorna har gjort dessa sju dagar är helt enormt. Jag har kunnat gå och klafsa på, över sten och sankmark, och de har skött sitt jobb helt ypperligt från första till sista steget så jag har kunnat koncentrera mig på annat. De har hållit mig varm och torr om fötterna och inte tillstymmelse till skoskav har jag haft. Även ryggsäcken har varit otroligt bra och det har hela tiden gått att spänna in den så vikten ligger precis där den ska, och detta är ju en förutsättning för att man ska orka. Att den är ledad i midje-spännets fäste är till otrolig fördel när man går i brant terräng och ibland måste klättra och vara lite halvakrobatisk, och under många stunder tänkte jag inte alls på att jag bar på någon packning överhuvudtaget. Den är också smidig i alla avseenden när man behöver ha fram sina saker och de drysacks och packpåsar i olika färger som jag packat allt i gjorde även saker och ting lättare. Jämför man med förra årets packning där allt låg huller om buller och i olika plastpåsar så var den här packningen riktigt proffsig och har underlättat väsentligt för mig. Ju bättre utrustning man har desto mer kan man koncentrera sig på andra saker, och ensam ute i Sarek var detta till stor fördel.

Även mina sandaler vill jag ge extra beröm. De är av den typen som tål vatten, torkar fort, spänner runt hela foten och sitter riktigt bra, har en grov sula med riktigt bra grepp samt skydd framför tårna och som gör att man kan trampa runt bra bland stenar och klippor. Sandalerna skötte verkligen sina uppgifter helt enastående och utan dem vet jag faktiskt inte hur vaden skulle ha gått.

Mina stavar från Black Diamond är också en sådan sak som jag inte hade klarat mig utan. Dessa teleskopstavar har varit till otrolig hjälp i all sorts terräng och det jobbet de gjort har varit helt oumbärligt. Även tältet är värt sitt beröm även om det har varit en smula overkill för Sarek. Men att det väger lite och har varit otroligt snabbt att sätta upp och ta ner har förstås hjälpt till mycket. Jag är otroligt nöjd med all min utrustning.

Som att det inte räckte med att turen gått så bra, när jag skulle resa hem hade jag även osannolik tur med tågen. Min biljett hem gällde egentligen för en annan dag och jag skulle behöva boka om den till nästa tåg. Jag hade sett på hemsidan att tåget var fullbokat och hade inte heller kunnat boka om biljetten därifrån men hoppades på det bästa och satsade på att ta mig till tåget. Det visade sig att alla andra i bussen verkade ha samma planer och när tåget väl kom in på perrongen blev konduktören alldeles nedsprungen av folk som ville ha plats på tåget. Jag orkade inte med det där utan gick bara in och satte mig i första bästa liggvagnskupé. Där träffade jag två schweizare som jag hade mycket roligt tillsammans med och när konduktören väl kom för att kika på biljetterna så bokade han om min biljett så jag fick tågets sista liggplats, och dessutom slapp jag ombokningsavgift. Tänk vilken snäll personal! Jag behövde inte ens utstå sittplats hela natten utan kunde gå och lägga mig och sova som en prins.

Den ena schweizaren hade varit på Svalbard och hikat runt. Han hade sett isbjörn som han kunde berätta om och han hade flertalet mojänger med sig som skydd mot dessa. Det var intressant att höra hans berättelser. Tjejen hade varit i Abisko och gjort lite dagsturer därifrån. Hon var förtjust i Sverige och i synnerhet Lappland och hon åkte gärna hit så ofta hon kunde. Vi bjöd varandra på öl och hade en riktigt trevlig kväll.

Nästa dag tog jag tåget vidare mot Malmö och ett fantastiskt äventyr var till ända. Nu väntade några dagars vila!

torsdag 11 augusti 2011

Sarek 2011, del 3

Det var den fjärde dagen på vandringen och målet den här dagen var alltså det berömda rovdjurstorget. För att komma till rovdjurstorget skulle jag följa Ålkatj utmed rapa-jokken. Jag höll mig till en början högt upp men terrängen blev snart väldigt stenig och svårvandrad med stora och branta stenfall. Jag tog mig istället ner på de lägre belägna hedarna men här blev det istället enormt snårigt och var inte mycket bättre. Det fanns inte direkt någon lättvandrad mellannivå mer än på mycket korta sträckor. Jag kämpade hela dagen utan att komma särskilt långt. Fram mot kvällen kunde jag skymta rovdjurstorget men terrängen var snårig och sank och om det någonstans i Sverige kan tillskrivas myggen dess domäner så är det kanske här. Högre upp på berget såg det inte ut att vara värst mycket bättre. Berget är flackt och jag hade fått gå väldigt länge uppför för att nå vettig höjd och då hade jag även kommit väldigt långt ifrån mitt mål som ju var rovdjurstorget. Jag tyckte mig skymta gräsklädda kullar längre fram och beslöt mig för att ta mig genom vegetationen för att nå dessa.

Jag fick två större vad att ta mig över, Oalgasijågåsj och Jågåsjgaskajåsj, de två forsar som tar smältvattnet från Ålkatjs två stora glaciärer. Bägge såg enormt besvärliga ut då jag spanade på dem med kikaren. Jag funderade på att slå läger där jag stod och invänta morgonen. Det hade varit en mycket varm dag och vattentrycket var som störst så här på kvällen. Jag beslutatde i alla fall att gå ner och titta, och där Oalgasijågåsj mynnar ut i rapa-jokken bildas ett litet delta som jag faktiskt tyckte såg vadbart ut. Jag tog mig över utan några större bekymmer och begav mig genast mot nästa vad, full av farligt självförtroende. När jag kom fram till Jågåsjgaskajåsj visade det sig att denna var större och kraftigare och jag fick följa den ett tag innan jag vågade mig över. Jag blev överraskad av forsens djup och styrka och när jag hade vattnet uppe på övre delen av låren och knappt orkade hålla i stavarna insåg jag att jag gett mig i kast med ett alldeles för svårt vad. När jag flyttade ett av benen fick jag kämpa med hela kroppen för att hålla mig stående i forsen och fick verkligen se till att ha ett utomordentligt bra grepp med foten innan jag flyttade över tyngden. Det kan ta tid att hitta fotfäste och man blir snabbt nedkyld av det kalla vattnet och förlorar därmed känsel och behövlig motorik. Bara att hålla i en stav var svårt då forsen ville ta med sig även dessa, och många gånger fick jag ta upp dem helt ur forsen då jag inte orkade hålla emot.

Jag var ganska skakad när jag slutligen kom över på andra sidan. Jag insåg att jag hade försökt mig på ett för svårt vad och mådde inte alls särskilt bra över detta. Jag ville ogärna bli en av dem som försvunnit ute i vildmarken för att aldrig återfinnas. Jag tänkte på allt jag lovat mig själv vad gäller säkerhet och att detta var sista gången jag vadade ett så svårt ställe. Samtidigt hade jag lärt mig ungefär var min gräns går. Vattnet i glaciär-jokkarna är fulla med glaciärslam som gör vattnet alldeles grumligt och det kan vara mycket svårt att på förhand bedöma djupet. Slammet gör också stenarna otroligt hala och att halka eller tappa balansen här skulle innebära att man dras med i forsen med en väldig fart utan någon som helst möjlighet att resa sig.

Jag letade mig fram genom snår, skog och sankmarker för att ta mig fram till en av de gräsbeklädda platåer som jag tidigare sett och som låg några hundra meter från rovdjurstorget. När jag väl var framme så slog jag läger och gick och lade mig nästan direkt, dels för att jag var trött och dels för att jag var betagen av det senaste vadet. Jag visste att jag haft dåliga marginaler och kände mig lite illa till mods där jag befann mig fyra dagar från civilisationen. Jag visste också att nästa dag skulle bjuda på det svåraste vadet på hela sträckan, forsen som går genom Sarvesvagge och som mynnar ut i rapa-älven söder om rovdjurstorget.

En annan sak som hände den här dagen var att jag trodde att jag fått urinvägsinfektion. Jag blev kissnödig allt oftare och ibland kunde det gå endast minuter mellan tillfällena. Det var inte någon större mängd som kom och det sved i hela apparaten. Jag har aldrig haft urinvägsinfektion men kände igen symptomen som detta och blev ju en smula orolig. Hur ont skulle detta komma att göra, och hur besvärligt kunde det tänkas bli? Jag visste att medicin mot urinvägsinfektion är ganska vanligt att man har med sig, dock ingenting jag packat ner. Jag försökte dricka ordentliga mängder vatten istället och gick och la mig med förhoppning om att det skulle bli bättre. Jag såg bara en massa forsande vatten när jag stängde ögonen men jag somnade väldigt fort ändå.

Min tältplats några hundra meter från rovdjurstorget som
syns i bakgrunden. Bakom syns berget Bielloriehppe.
Nästa morgon försökte jag spana ett tag mot rovdjurstorget för att se om jag kunde se några djur. Jag hoppades på att få se en av de stora Sarek-älgarna och min plan hade ju varit att stanna här en dag eller två. Jag hade dock inte fått en så bra utkiksplats som jag hoppats då jag inte lyckats ta mig så högt upp på berget. Ålkatj är inte alls särskilt brant här och man måste en bra bit upp på berget innan snår och träd försvinner. Jag hade fortfarande gårdagens svåra vad i färskt minne och med urinvägsinfektionen fick jag det svårt att ta det riktigt lugnt här vid rovdjurstorget. Även det faktum att jag var så långt från civilisationen ökade på den psykologiska pressen som blev mer och mer kännbar. Jag bestämde mig för att lämna rovdjurstorget och istället bege mig vidare och försöka korsa forsen i Sarvesvagge som var lite av ett orosmoment.

Nu började en ganska så krävande etapp. Terrängen bestod av täta videsnår och björkskog blandat med mycket sankmark. Kartan visar ju också på detta och visst hade jag varit beredd på svår terräng när jag nu skulle korsa Sarek och dessutom gå över delar som kanske inte hör till de lättare, men det blir ändå överraskande jobbigt att under så lång tid ta sig fram genom så tät och besvärlig terräng. Värst var videsnåret, och i de områden där det var över metern högt kunde det gå riktigt långsamt framåt. Buskarna är otroligt hårda i sina många och spretiga grenar och har en otrolig förmåga att haka fast i allting och effektivt hindra ens framfart. Farten blir därefter mycket långsam men det är inte desto mindre ansträngande, tvärtom. Men man ska ju inte klaga på detta, så är det ju att bege sig utanför leder och stigar, men man kan ju tänka sig för någon extra gång innan man planerar allt för långa etapper genom liknande terräng. Jag hade nog underskattat det en smula, får väl erkännas.

Om terrängen såg ut så här så var det faktiskt helt ok.
Detta är alldeles i närheten av rovdjurstorget.
När jag väl kom fram till forsen så visade det sig mycket riktigt att den var helt otänkbar att vada. Det var alldeles för stora vattenmassor och jag insåg att jag skulle få följa den många kilometer, om inte mil, för att säkert kunna vada. Jag skulle även vara tvungen att följa den åt det motsatta hållet mot dit jag var på väg, och det är ju alltid lite nedslående. Två saker visste jag hursomhelst - jag skulle inte göra om gårdagens misstag och ge mig ut i en för stark fors, samt att om jag bara följde forsen uppströms tillräckligt länge så skulle den till slut bli vadbar.

Forsarna ser aldrig så dramatiska ut på stillbilder men här
var det helt otänkbar att försöka korsa.
Jag följde forsen i ett par timmar och kämpade mig fram genom snårig terräng. Jag tänkte på vad jag läst, att många vandrare som korsat Sarek säger "Aldrig igen!", och nu kände jag mig som en av dem. Det gick långsamt framåt och det var väl inte precis angenämt men jag visste samtidigt att om jag bara kom över forsen skulle det genast kännas mycket bättre.

Videsnår, eller som jag kom att kalla dem, jävelbuskarna. Dessa
nöt till växter hindrade effektivt min framfart då jag försökte
avverka kilometer för att kunna ta mig över forsen.
Lulep Stuollo, ett nästan 1400 meter högt fjäll med en maffig och brant nordsida stod på andra sidan forsen. Det var när jag passerat det här berget som jag plötsligt bedömde att jag kunde korsa forsen där den blir bredare och till och med delar upp sig i ett mindre delta. Vadet gick bra och det var skönt att slå sig ned på den lilla kullen som fanns på andra sidan. Här vilade jag i några minuter medan jag funderade på hur jag skulle gå vidare. Enligt kartan ska det vara fortsatt snårigt och sankt runt hela Bielloriehppe och Gådoktjåhkkå, bergen jag tänkte runda för att ta mig vidare söderut, en sträcka på ungefär två mil. Det kunde visserligen tänkas att rutten bjöd på fin utsikt över rapadalen men jag valde ändå att ta vägen över bergen i ett av passen. Efter att ha studerat kartan bestämde jag mig för att gå över Gaskasvagge, ett pass som skulle ta mig till 1300 meters höjd, ungefär 700 höjdmeter från där jag nu befann mig.

Det började med ganska brant stigning genom skogen uppför berget. Jag tänkte att detta gav välbehövlig träning inför kommande bergsvandringar och manglade på i långsam takt. Efter att ha gått så här i kanske fyrtio minuter var jag i mina egna tankar när jag plötsligt såg något alldeles framför mig som fick mig att stanna upp tvärt. Det tog någon sekund innan jag begrep vad det var jag tittade på. En stor älg stod bara 10-12 meter framför mig! Det var såvitt jag begriper en älg-ko och säkert en normalstor sådan, men den såg fantastiskt stor ut på så nära håll. Jag tror vi fick syn på varandra ungefär samtidigt. Älgen tittade rakt på mig i någon halvsekund innan den började lava iväg österut. Jag kunde betrakta den under en 5-6 sekunder då den klampade iväg genom skogen. Det gav en berusande känsla att få se en älg ute i Sarek på detta vis, och på så nära håll. Det tar en mycket närmare naturen på något vis och det var nog också perfekt att jag fick se älgen just här. Bara någon timme tidigare hade jag gått och tänkt att det inte skulle bli fler vandringar genom Sarek för min del. Nu gick tankarna i totalt motsatt riktning.

Jag fortsatte upp förbi trädgränsen och vidare upp genom passet och utsikten bakåt ner mot Sarvesvagge  hade redan hunnit bli ordentligt tjusig. Snart kom jag fram till där Gaskasvagges jokk går ihop med jokken från Unna Stuollo. Här möts de i ett dånande virrvarr och bildar en liten sjö som nästan såg inbjudande ut att bada i. Jag satte mig på en klippavsats och fixade med lite mat. Mitt i middagen ser jag plötsligt sex personer komma ner från berget på den mittersta avsatsen som slutar där forsarna möter varandra. Jag funderade på hur de tänkte ta sig vidare men de verkade inte vara det minsta bekymrade över detta utan fortsatte ner till där klippan slutade mellan forsarna. Här vinkade allihopa glatt och krängde av sig sina ryggsäckar. En av dem skrek något ohörbart åt mitt håll och pekade åt en massa olika håll. Jag pekade åt det håll jag kommit ifrån och sedan åt det hållet jag var på väg, och då sprang han iväg nedför klippan och med allehanda akrobatiska konster tog han sig över till min sida. Väl framme hos mig hälsade han glatt och frågade var jag var på väg, och jag sa Kvikkjokk. Då berättade han att de lämnat Kvikkjokk ett par dagar tidigare och nu var på väg till Sarektjåhkkås högsta topp, även den högsta topp i Sarek, vilket han var noga med att påpeka. Han berättade att de kom från Litauen och skulle vara ute i elva dagar. Han frågade om vaden som låg framför dem och jag började ta fram kartan för att bättre kunna visa. Då viftade han med händerna och utbrast "No no! We have map, I don't want to look at the map, just know if we can cross the rivers ahead!"

Jag visade på kartan var det gick att vada. Han verkade bara intresserad av att veta nästa vad, när jag visade övriga så verkade det bli för mycket information för honom och han viftade bara med händerna igen som att det skulle lösa sig. Han var glad över att de var uppe i bergen och slapp myggen som hade ätit upp dem nere i låglandet. Jag frågade om de inte hade myggmedel med sig men även detta viftade han bort som att det var något fullständigt befängt att ha med sig. Han pekade på Sarektjåhkkås toppar på kartan och sa igen att de var på väg dit, gjorde sedan en svepande rörelse över Ähpar- och Skårki-massiven och sa att vägen tillbaka skulle gå någonstans över dessa, trodde han. Deras rutt verkade minst sagt oplanerad. Sedan tackade han så mycket för sig, önskade mig lycka till och hoppade tillbaka över till sina kamrater. Alla krängde de på sig sina ryggsäckar, vinkade och begav sig vidare. En av dem hade en stor flagga fäst på sin ryggsäck som för att visa att detta var en expedition att räkna med, och de verkade faktiskt ganska hårdnackade av sig, om än inte så strukturerade. De verkade väldigt trevliga hursomhelst och det hade förstås varit enormt kul att träffa dem igen och höra hur allt hade gått.

Den litauiska expeditionen om sex personer som jag mötte i
Gaskasvagge. Mellan oss och bortom dem löper två forsar.
De försvann nedför berget och jag fortsatte uppför. Terrängen var som väntat mycket stenig och av den typen där man ständigt måste se var man sätter fötterna. Många klippblock flyttar på sig när man lägger tyngd på dem och om man har otur utlöser man ett stenras med stora risker för klämskador. Nu hade jag bara att ta mig uppför passet och ned på andra sidan, och skulle bara behöva tänka på att vara försiktig och koncentrerad några timmar till.

Utsikten var mestadels fin från passet och till en början kunde man se bakåt över Ålkatj-massivet och väl uppe på passets högsta punkt började det mäktiga Pårte-massivet bli synligt med Boarektjåhkkå närmast i  synfältet. De bägge topparna som ligger på varsin sida om passet, Gaskastjåhkkå och Skajdetjåhkkå reser sig som två spetsar rakt mot himmeln. Speciellt Gaskastjåhkkå-toppen ser mäktig ut när man passerar den även om den är den lägre toppen utav de två och det blir till att lägga den till listan av intressanta toppar för framtiden.

Längre ner mot låglandet visste jag att jag skulle komma till forsen Gådokjåhkå som får sitt vatten från den mäktiga glaciären Bårddejiegna, Pårte-massivets största glaciär, och jag visste att den sannolikt inte skulle gå att vada. Kartan visade att det skulle finnas en bro och även min ursprungliga plan innefattade att använda mig av denna. Nu skulle jag nå den från väst istället för från öst. Jag hoppades att jag inte skulle få en överraskning när jag kom fram i form av en utebliven eller raserad bro. Det skulle innebära många dagars extra vandring. Jag ville gärna passera bron men fann när jag hade två kilometer kvar att jag lika gärna kunde slå läger på de fina gräsplatåer jag befann mig på och vänta med bron till nästa dag. Jag tyckte det hade varit tillräckligt med stress under de två senaste dagarna och beslöt mig för att trotsa min längtan till Kvikkjokk och civilisationen och istället försöka trivas ute på fjället. Urinvägsinfektionen kändes nu också bättre vilket jag var minst sagt lättad över.


Pårte-massivet sett från öster. Här tältade jag efter femte dagen.
Här ser vi Sveriges tionde och elfte högsta topp, 2005 respektive
2002 meter över havet. Precis bakom befinner sig berget Saitaris-
tjåhkkå, ett av Sveriges mest utmanande klätterberg och hela
denna traversen blir något för nästa Sarek-expedition.
På den sjätte dagen gav jag mig iväg mot bron och flera gånger stannade jag och kikade efter den utan att se den. Jag fick syn på en renvaktarstuga som skulle ligga i närheten men ingen bro. Men plötsligt efter att ha rundat en liten höjd så låg den där, som en räddare i nöden. Bron är en stabil stålbro och det fanns förstås aldrig någon anledning till oro, men det var hursomhelst skönt att se den och veta att jag nu definitivt hade passerat alla svåra hinder och hade två enkla dagsetapper till Kvikkjokk.

Bron över Gådokjåhkå. Det var fint att komma fram till den här bron då
den för mig symboliserade slutet på den svårare delen av vandringen.
Ett vackert skådespel bjuds man på när man passerar
bron över Gådokjåhkå.
Bron står som en portal in mot bergen och de
mer centrala delarna av Sarek.
Min plan var nu att fortsätta över hedarna söderut ner mot kungsleden och pårte-stugan för att dagen därpå få en enkel sista dagsetapp mot Kvikkjokk. Jag skulle komma in i låglandet och skogen och mycket hellre än att leta min egen väg genom buskar och snår gick jag på kungsleden där jag dessutom kunde träffa andra vandrare, något som jag verkligen hade börjat sakna. De enda människor jag mött sedan jag och Benne skiljdes var den litauiska expeditionen och jag tyckte det skulle vara skoj att få träffa lite folk och höra om deras vandringar, så som man brukar få göra vid stugorna. Jag tog sikte på berget Favnoajvve som låg dryga milen bort och där jag visste att jag skulle hitta kungsleden. Jag gick över stora öppna fjällområden som var fulla med renhjordar. Var jag än stannade kunde jag se 5-10 hjordar omkring mig. Ibland kom de så nära som några meter men så fort jag försökte ta fram kameran för att fotografera så blev de genast misstänksamma och begav sig iväg och hade alltid hunnit ett par hundra meter när jag väl var redo med kameran. Någon gång lät jag telefonen vara på men då kom givetvis inga renar särskilt nära. Jag stängde till slut av telefonen och efter bara en liten stund så hade en hjord överrumplat mig.  Jag kände mig lite grann som Kalle Anka på julafton i den där filmen där han försöker fotografera djur. Nej, på nästa tur ska jag ha med en ordentlig kamera!

På vidderna söder om bron och norr om kungsleden
kunde man se otroligt mycket ren.
Vid ett tillfälle när jag låg på marken och vilade med slutna ögon började det plötsligt trumma våldsamt i marken och en stor hjord på runt tjugo djur dundrade rakt förbi min viloplats. När jag halvreste mig upp, lite halvskraj för att bli påsprungen, blev många renar rädda och sprang i en stor båge runt mig medan andra stannade på ett 15-tal meters håll för att undersöka vad jag var för en lustig filur. Det verkar som att renarna är väldigt olika vad gäller skygghet och en del vågar sig längre fram än andra. Jag kunde se att många av renarna var märkta så de ägs troligen av någon renskötare och kan vara vana vid människor. Jag försökte ofta få till ett kort men alltid med dåligt resultat. Det var kul i alla fall att få se så många renar på så nära håll och det här området kan jag verkligen rekommendera för den som vill se ren.

Vid ett tillfälle när jag började känna mig redo för lunch så tog jag sikte på en liten höjd som låg framför mig. När jag kom fram till den lilla kullen och klev upp på toppen för att ta en skön paus märkte jag genast att det var något som inte stämde. Jag kände att det var något smått otäckt med platsen och kunde höra en massa flugsurr. Plötsligt upptäckte jag att det låg massor med döda lämlar över hela kullen, ur-ätna med bara skinn och huvud kvar. Hela kullen var full av dem och jag skulle med säkerhet kunna räkna till femtio lämlar, om inte hundra.

Jag förstod att detta var ett tillhåll för en större rovfågel som tog sina byten hit för att kalasa på dem. Denna teori stärktes av att det låg flertalet stora fjädrar på platsen.

Här var det tydligt att en större rovfågel hade sitt tillhåll.
Överallt låg det döda lämlar.
Här en fjäder som täppans herre lämnat kvar. Kanske hade
en tapper lite lämmel bjudit på hårt motstånd och fått fjädrarna
att yra i den vilda bataljen? Nej jag skulle väl inte tro det.
Jag valde genast att äta min lunch på ett ställe med lite högre mysfaktor och spände på ryggsäcken igen. Det blev nu istället att jag gick hela vägen fram till kungsleden och när jag slutligen kom över det sista krönet och kunde se leden slingra sig nedför Favnoajvve så var det inte utan att jag kände en viss lättnad. Nu var jag på trygga kungsleden och således kändes det nu som att jag hade klarat av min Sarek-korsning. Framför mig återstod nu endast en och en halv dagsetapp ner till Kvikkjokk utmed den lättvandrade leden och jag såg fram emot att komma till pårte-stugan och träffa lite folk, och dit hade jag bara fem kilometer.

Här ses kungsleden slingra sig nedför berget, en syn
som jag gladdes åt och som lite grann betecknade
slutet på min Sarek-travers.

onsdag 10 augusti 2011

Sarek 2011, del 2

Denna dagen, som var den tredje i räkningen, bjöd på mycket fint väder och en fullständigt enastående vandring genom Ruohtesvagge. Solen lyste över Sarektjåhkkås sidor och jag såg flertalet renhjordar på de kringliggande hedarna och platåerna. Det hade varit kallt på morgonen och jag hade pälsat på mig ordentligt, men vid tio-tiden gick jag i bara shorts och t-shirt. Ruohtesvagge är fjällvandring när den är som absolut bäst och det var en bedårande vacker miljö och lättvandrade hedar hela vägen. Utmed forsen fanns det till och från stigar som man kunde hålla sig till. Själv gick jag högre upp på södra bergssidan i förhoppning på fin utsikt över Sarektjåhkkås toppar, men dessa låg dolda i molnen hela dagen. I kikaren kunde jag under dagen se flera olika vandrare nere på stigen men ingen som jag kom nära så vi kunde prata. Jag såg även två tältläger i kikaren.

Ruohtesvagge bjuder på bedårande fin fjällvandring. Här
tog jag ibland pauser och kikade på andra vandrare som höll
sig nere vid forsen.
Framåt kvällen kom jag fram till en av de väldigt få broarna i Sarek, nämligen den sommarbro som går över Smajllajåhkå. Jag ville dock svänga av söderut innan bron för att komma ner till södra sidan av rapa-jokken för att sedan följa denna ner utmed rapadalens södra sida ända till massivet Gådoktjåhkkå som jag tänkte runda för att sedan ta mig vidare söderut, och detta visste jag var vandringens mest besvärliga del med många vad och tät vegetation, en vandring som skulle ta många dagar i anspråk. Om jag tog den enkla vägen över bron skulle det innebära att jag blev tvungen att vandra utmed norra sidan av rapadalen och det skulle då bli omöjligt att komma längre söderut än så, och följaktligen svårt att göra en nord-sydlig travers av Sarek. Alltså var min plan att ta mig över ett par vad istället och den första jokken i ordningen var Guohperjåhkå. När jag kom fram och kunde se jokken befann jag mig fortfarande högt upp på berget och fick en enorm utsikt över rapa-jokkens början och Guohperjåhkås våldsamma tillflöde.

Här ses rapa-jokken ta sin början efter att Guohperjåhkå kastas
ut i ett vattenfall ner i det breda deltat. Dramatisk natur.
Guohperjåhkå kommer forsande ner från Guohpervagge och kastar sig ut i flertalet vattenfall ner mot rapajokken. Guohperjåhkå såg allt annat än vadbar ut just här och jag beredde mig på att få vandra många kilometer innan jag kunde ta mig över. Vegetationen hade här blivit otroligt snårig och svår och det var även mycket brant där jag gick på Ruohtes-massivets södra sida. När jag var i höjd med vattenfallet satte jag mig på en utskjutande klippa och vilade och såg ut över denna storslagna och dramatiska plats. Långt nere, inte långt från vattenfallet, såg jag helt plötsligt två personer. Den ena verkade vara nere mot rapajokkens början och reka medan den andra stannade vid deras packningar högre upp. Troligen tänkte de försöka vada precis där den rytande forsen försvinner ut i det breda deltat vid rapa-jokkens början och därmed mister mycket av sin kraft och fart. Jag satt och kikade på dem och trodde inte de skulle kunna se mig eftersom vi hade flera hundra meter emellan oss när en av dem plötsligt vinkade åt mitt håll där jag satt uppe på klippan. Jag vinkade tillbaka och efter någon minut verkade det som att de begav sig ner mot vattnet. Jag resta mig upp och fortsatte på min inslagna väg, att följa Guohperjåhkå uppströms tills den blev vadbar. Hur långt jag skulle behöva följa jokken var ännu ovisst.

Jag håller mig alltid till den simpla regel jag läst i flertalet böcker att om jag är det minsta osäker på om jag klarar ett vad så ska jag inte heller försöka. Att ramla i en jokk innebär inte bara att packningen blir blöt, den största faran är att man snabbt dras med i forsen och innan man hinner få kontroll på situationen har man slagit huvudet i en sten och tuppat av. Om detta händer så finns det absolut ingen hjälp att få och detta får man tänka på innan man ger sig i kast med en jokk, oavsett hur gärna man än vill komma över. Jag tror att detta är en god regel att följa, dock var jag fortfarande mycket oerfaren när det gäller att bedöma ett vad så det var inte så värst enkelt.

Här var det fortfarande fullständigt
otänkbart att försöka korsa forsen.
Terrängen var oerhört jobbig att ta sig genom med buskar och snår överallt, samt stenig och sank mark som dessutom sluttade mycket brant på sina ställen. Jag var ganska trött efter en någorlunda hård dags vandring och började ställa in mig på att slå läger innan jag lyckats korsa jokken. Guohperjåhkå förlorar mycket av sin styrka efter Galmmejåhkå som ansluter från Alggavagge och som bidrar med mycket vatten. Enligt kartan gick här till och med en stig över och jag tänkte att här säkert skulle gå att vada. Följer man bara en fors uppströms tillräckligt länge så har den till slut förlorat tillräckligt mycket styrka för att bli vadbar. Jag behövde dock inte följa jokken så långt som jag trodde utan kunde ta mig över tämligen odramatiskt strax efter Skårvatjåhkka-glaciärens tillflöde. Här blev jokken betydligt bredare och delade upp sig i ett par mindre förgreningar och jag kunde ta mig över. Vattnet blev ändå någorlunda högt och nådde en bra bit över knäna. Jag fick kämpa ordentligt för att stå emot strömmen och utan stavar hade det aldrig gått. Vattnet är smältvatten från glaciärer och är bara några grader över nollan, och man blir rejält nedkyld om fötter och ben när vattnet strömmar så fort förbi. Det kändes skönt att ha kommit över och faktiskt hade detta varit en av de mer osäkra passagerna utmed rutten, och efter att ha fått på mig strumpor och kängor tog jag med nyvunnen kraft ett par hundra höjdmeter uppför berget Ålkatj för att hitta en högt belägen platå där jag kunde tälta. Jag fann tillslut den perfekta platån på ganska precis niohundra meters höjd, drygt trehundra meter ovanför rapa-jokken.

Tredje tältplatsen. Här befinner jag mig på Ålkatj norra sida och
på ungefär niohundra meters höjd med utsikt över rapa-jokken.
I bakgrunden ser vi Sarektjåhkkå-massivet var toppar ännu
ligger dolda i moln.
När jag vaknade nästa morgon var det till ett strålande väder och det var ingen dålig utsikt som mötte mig när jag yrvaken öppnade tältdörren. Ett sidomål med den här vandringen hade varit att rekognosera de toppar som jag gärna klättrar inom en snar framtid och jag och Håkan har redan pratat om att göra en Sarek-travers där vi klättrar de sex högsta bergen i Sarek. Av dessa är Sarektjåhkkås toppar de högsta och jag hade hoppats på att få en god vy över dem. Hittills hade de legat dolda i moln men när jag öppnade tältdörren denna morgon var de det första som mötte mig och med en alldeles klarblå himmel som bakgrund.

Klarblå himmel, värmande morgonsol och en vidunderlig
utsikt. Jag tror inte att en morgon i fjällen kan bli mycket
bättre än så här.
Det var en helt molnfri himmel och en varm morgonsol som mötte mig. Utsikten var enorm, dels över rapadalen och det breda delta som breder ut sig och dels över hela Sarektjåhkkås kedja av toppar. Det var en magnifik syn och enbart för dessa tre timmar som jag dröjde mig kvar denna morgon hade jag kunnat vandra i många dagar. Jag kände mig oerhört privilegierad och funderade tramsigt nog någon liten sekund över hur man skulle kunna få alla människor i hela världen att få uppleva detta. Ovanför cirklade flertalet rovfåglar som spanade efter byten. Jag försökte fotografera dem men min kamera var för dålig för att kunna ta riktigt bra bilder. Jag har försökt att ta reda på vad för fåglar det var men har inte kunnat identifiera dem. Först trodde jag ormvråk men det verkar inte stämma riktigt vad gäller teckningen. De har liksom runda fläckar på undersidan av vingarna samt på bakre delen av kroppen och jag har inte hittat detta när jag letat runt. Det borde vara enkelt att ta reda på och kanske kan någon fågelkunnig person säga vad det är för sorts fåglar.

Vad kan det ha varit för sorts rovfåglar som cirklade ovanför mig?
Det var hursomhelst otroligt fint att skåda dem där de gled
fram över sina helt egna domäner.
Det var mäktigt att se rovfåglarna glida runt uppe på himmeln. Detta är deras egna domäner och som människa är man bara på besök. Att få vistas i så här fullständigt orörd och tillika storslagen vildmark känns alldeles överväldigande. Man känner sig även enormt liten och man får en väldig respekt för naturen när man får lära känna den så här och det är väl knappast heller någon slump att Sarek är så omtalat, romantiserat kring och längtat till.

Denna dagen, den fjärde, var min plan att ta mig vidare ner mot rovdjurstorget, som det kallas. Rovdjurstorget är som en ö ute i rapa-älven precis där den svänger av mot öst nedanför berget Låddebakte. Området kan betraktas som Sareks hjärta och det är en bedrift att bara lyckas ta sig dit. Där sägs att man har goda chanser att se olika typer av vilt, bland annat järv, älg, björn och lodjur. Min plan var att slå läger på en högre platå och ligga på span med kikaren samtidigt som jag passade på att ta en vilodag eller två. Jag tänkte mig att den dryga milen dit skulle bli en lagom etapp för dagen. Jag var nyfiken och entusiastisk inför etappen samt över att få se och uppleva rovdjurstorget men det var ändå lite motvilligt jag packade ihop mitt läger och begav mig vidare, för vem vill självmant lämna en så otroligt vacker och rogivande plats?

Sarek 2011, del 1

Fredag 29 Juli och alltså äntligen dags för mig att ta tåget norrut mot Sarek. Sarek, denna mytomspunna och omtalade nationalpark som så länge lockat människor som vill utforska dess dramatiska fjällvärld och orörda vildmark, men även avskräckt många på grund av sin otillgänglighet och svårframkomliga terräng. Nu var det jag själv som blivit tillräckligt lockad för att sitta på tåget denna dag, full med förväntningar.

Provpackningen hade pågått hela veckan och jag hade ansträngt mig till det yttersta för att ta bort allt som inte var absolut nödvändigt för att på så vis få ner packningen till 18 kilo. Jag visste att varje kilo skulle spela roll efter några dagar i terrängen men efter att ha köpt en ny ryggsäck som kändes mycket bättre hade jag ändå lagt till mer mat, ett par ordentliga sandaler att vada med samt mitt kök och bränsle till detta. Vi hade från början bestämt att använda Bennes gasolkök men jag bestämde mig i sista stund för att ta med mitt eget kök och detta skulle senare visa sig vara ett mycket bra drag. Packningen vägde nu drygt 22 kilo och fulltankad med vatten skulle den väga nästan 25, och detta var egentligen mer än jag tänkt mig. Jag kände mig dock tillräckligt tränad och i form för att klara av det och med den nya ryggsäcken, en Arc'teryx Altra, märktes kilona knappt av!

Det kändes fint att komma på tåget från Malmö, men innan det hann fram till Stockholm skulle allting nästan hålla på att gå åt pipan. En klåpare hade klättrat upp i elledningsstolparna någonstans söder om Stockholm och man hade brutit all ström för att han inte skulle komma till skada. Polisen försökte på allehanda vis få honom att komma ner men han vägrade prompt. Han stoppade nu effektivt all tågtrafik söder om Stockholm, både till och från huvudstaden. Vi befann oss på Södertäljes södra station och när vi resenärer fick veta vad som stod på och jag började misstänka att jag skulle komma att missa mitt anslutande tåg norrut från Stockholm hoppade jag av tåget och tog en taxi sista biten, 545:-. När jag kom till Stockholm Central var där ordentligt kaos då inga södergående tåg hade kunnat lämna stationen på mer än en timme. Jag mötte upp med Benne och vi klev på natt-tåget norrut. Det andra tåget stod fortfarande kvar i Södertälje och vårt tåg väntade givetvis inte på dessa resenärer utan körde iväg i avsatt tid. Tydligen skulle man försöka bussa alla tågresenärer till Stockholm, men det var många som missade sina anslutande tåg och flyg den dagen och fick således sina semesterresor helt eller delvis förstörda, allt för en mans idioti. Jag tänkte flera gånger på vilken tur det var att jag tog den där taxiresan. Det skulle ha varit otroligt surt att missa mitt tåg och förlora minst ett dygn av resan, vilket sannolikt hade blivit utgången.

Det blev en trevlig tågresa där vi delade kupé med två som skulle vara stugvärdar i Abiskojaure. Detta är den främsta anledningen till att jag gillar att åka tåg till fjällen, man träffar alltid vandrare och har ofta massor att prata om.

Väl framme i Gällivare steg vi av tåget och hoppade på bussen mot Ritsem. Efter cirka tre timmar och en massa skumpande på den smala och snirkliga vägen utmed sjön Akkajaure var vi framme. Utsikten från bussen blev enormt fin när vi närmade oss berget Ahkka som står som en mäktig utpost i Sareks nordvästra hörn. Berget tillhör visserligen Stora Sjöfallets nationalpark men känns ändå som en markering om vad som komma skall. Stortoppen låg dold i moln men annars hade vi en fin vy över berget. Detta berget skulle vi behöva gå förbi för att ta oss mot Sarek.

Från bussen tog jag denna bild, precis som en tvättäkta
turist! På andra sidan sjön ser man mäktiga Ahkka som
skvallrar om vilka dramatiska miljöer som väntar.
Ritsem. Här skrevs vykort och handlades en del proviant.
Majoriteten av vandrarna här skulle ge sig ut på
padjelantaleden.
Väl framme i Ritsem tittade vi runt lite, köpte vykort samt lite mat att äta medan vi väntade på båten som skulle ta oss över sjön till Akkastugorna. Här fanns en hel del andra vandrare, de flesta skulle gå söderut utmed padjelantaleden, förbi Stalloluokta och ner mot Kvikkjokk. Båten skulle inte gå förrän 4 timmar senare så vi hade rejält med tid att lata oss och prata med andra vandrare och höra om deras planerade turer. Jag upplevde det som att många synade oss lite skeptiskt när vi berättade att vi skulle korsa hela Sarek från norr till söder, ungefär som om de undrade om vi visste vad vi gav oss in på. Även de bägge stugvärdarna på tåget hade reagerat lite åt detta hållet, frågat oss om vi visste hur långt det var och om vi kände till terrängen, men frågat som att de mest ville veta om vi själva kände till svaren, som om de ville testa oss. Många frågade oss om vi kände till hur långt det var och gav ifrån sig ett lite snörpande flin när jag försökte redogöra för hur vi tänkte gå och att det handlade om drygt tio mil. Jag visste att det sannolikt skulle bli en strapatsrik tur men det var ju samtidigt hela meningen. Gå på led och utmed stugor hade vi ju gjort förut!

Medan vi satt nere vid båtarna och latade oss så kom det en same körande med sin båt och frågade om vi vill över. Det ville vi förstås och tillsammans med tre belgare åkte vi över en timme innan ordinarie båttur. Den här båten körde dessutom direkt till akkastugorna istället för till bryggan vid Änonjalmme och på så vis sparade vi tre kilometers vandring vilket inte gjorde något då vi fått vänta så länge på båten. Efter att vi väl kommit iland tog vi farväl av belgarna. De skulle till en början gå nästan samma tur som oss, ner genom Ruohtesvagge, men följa padjelantaleden ända till Kisuris för att slippa ett av vaden. Vi tänkte att vi säkert skulle få se dem igen men så blev det aldrig.

Vi kom snart till akkastugorna och här stannade vi en stund för att prata med stugvärdarna. Även här fick vi samma fråga, hur långt vi skulle vandra, och man kunde tydligt märka på stugvärden att han redan visste svaret men mest ville kolla om vi själva visste. Kan det vara så att värdarna får se en massa folk som beger sig ut i Sarek och på något vis inte klarar ut det, och att de undrade huruvida vi skulle falla till denna skara?

Vi lämnade akkastugorna och begav oss iväg utmed padjelantaleden, och efter att ha passerat den första lilla jokken lyckades vi nästan omedelbart hamna fel! Vi tittade inte efter så noga på varken karta eller kompass utan trodde det skulle vara omöjligt att missa leden här, och på något vis lyckades vi hålla för långt söderut och kom helt utanför leden. Det gick småstigar även här men dessa vek av åt fel håll eller försvann helt. Vi kollade så småningom av mot kartan och sneddade istället genom lite skog och kom tillslut fram till forsen Vuojatädno som naturligtvis var helt ovadbar och som vi fick följa en bit tills vi kom till bron. Väl över bron var vi åter på padjelantaleden och fortsatte följa den söderut utmed forsen.

Man vinner snabbt höjdmeter här och det tog inte lång tid innan vi fick en fantastisk utsikt ner mot sjön Kutjaure och vidare mot Padjelanta och ett första smakprov på vad den dramatiska fjällvärlden kan erbjuda i dessa trakter. Även Ahkka såg respektingivande ut där hon reser sina toppar upp mot himmeln, och faktiskt om man räknar höjdmetrarna från foten till toppen är hon Sveriges högsta berg med ett spann på över 1500 höjdmeter. Det är högt när man står nedanför och tittar upp.

Vi befann oss fortfarande i Stora Sjöfallets nationalpark. Inte förrän tidigast nästa dag skulle vi tåga in i Sarek. Med den fina utsikten stannade vi och åt kvällsmat, klockan var redan runt sju på kvällen och jag hade hoppats på att komma en bra bit upp mot Ahkka och den lilla fjällsjön Sjnjuvtjudisjävråsj (som endast en infödd same bör ge sig i kast med att uttala). Efter att ha följt padjelantaleden ytterligare en bit valde vi att avvika mot Ahkka och lämnade här den trygga leden. I och med att vi steg av leden och begav oss rakt ut i terrängen kan man säga att vårt Sarek-äventyr började. Vi gick över en del snår och sankmark och nådde tillslut upp på terrasserna och sandkullarna vid Ahkkas nordvästra sida. Här är mycket vackert och fint att vandra och påminner mycket om olika sagomiljöer. Bilder härifrån finns endast i Bennes kamera och jag hoppas kunna visa dem snart.

När vi kommit upp en bra bit valde vi att slå läger. Här fanns hur många perfekta tältplatser som helst och det var bara att välja och vraka. Vi valde en lite högre belägen gräsbeklädd kulle med fin utsikt ner mot akkastugorna. Det började regna ungefär samtidigt som vi slog upp tältet och valde därför att inviga tarpen som jag köpt några dagar innan avfärd. Med stavarna som stöttor kom tarpen på plats och bildade en perfekt regnfri plats framför tältet där det gick att laga mat samt låta packningarna ligga i skydd för regnet. "Hädanefter kommer en tarp alltid att ingå i mina fjäll-packningar!", klargjorde jag nöjt när allt kommit på plats.

Nästa morgon fortsatte vi i sydostlig riktning mot Sarek och jokken Sjnjuvtjudisjåhkå som vi alltså skulle behöva vada. Vi hoppades få detta avklarat innan lunch så vi kunde ta vår paus på andra sidan jokken, mest för att detta skulle kännas skönare. Väl framme vid jokken började jag följa den västerut mot ett ställe som jag tyckte såg vadbart ut. Väl framme så bedömde jag det som vadbart och stannade för att vänta på Benne. Jag upptäckte då att hon redan börjat korsa jokken på ett annat ställe. Jag bytte om till mina vad-sandaler och började ta mig över och det var aldrig några större problem. Vattnet nådde strax över knäna och kom med tillräcklig fart för att det skulle kännas en smula läskigt. Mina vad-sandaler visade sig fungera otroligt bra för ändamålet och jag kom över till andra sidan och sedan gick jag bort till där Benne höll på att ta sig över. Hon hade på vägen över sett en avbruten stav stå i jokken och när hon väl var över på andra sidan sa hon genast att detta absolut inte var något hon gillade så värst mycket. Faktiskt är det så att just vaden är det som många tycker är mest otäckt och en stor anledning till varför många aldrig ger sig ut i Sarek överhuvudtaget.

Jag hade redan berättat att vi hade tre större vad och ett par mindre att ta oss över på den tänkta rutten och att denna jokken tillhörde en av de större tre, och Benne var inte så nöjd med att tänka på att vi hade fler jokkar att ta oss över. Hon repade dock snart modet och när vi väl hade ätit lunch och vilat någon timme så fortsatte vi med sikte på berget Nijak som utmärker starten på massivet Sarektjåhkkå och även Ruohtesvagge, den dalgång vi tänkte gå genom. Vi hade nu passerat gränsen och kommit in i Sarek, denna mytomspunna och avlägsna nationalpark som det är ett mindre företag att bara ta sig fram till.

Det var vackra vyer på alla sidor om oss där vi gick mellan Ahkka i norr, Nijak i sydost och Gisuris i sydväst. Någon kompass behövdes egentligen aldrig här då bergen utgjorde tydliga riktmärken på var vi skulle och över fjällhedarna kunde vi ibland se stigar som vi följde så länge de ville åt samma håll som vi. Jag gick en bit framför Benne när jag just tagit mig förbi ett stenfall och efter att ha stannat och satt regnkläder på mig hörde jag från Bennes håll att någonting var på tok med hennes ryggsäck. Jag gick tillbaka över stenfallet och fick veta att hennes dragkedja hade gått sönder och att hon inte kunde stänga sin ryggsäck. När hon skulle reparera detta genom att sy ihop med ett snöre så råkade hon skära sig i fingret, tack och lov inte så djupt men det strödde ändå på problemen som redan uppstått. Medan vi var upptagna med att rota fram plåster och sårtvätt hade två stycken vandrare kommit gående och var alldeles inpå oss innan vi upptäckte dem. Dessa var de första människor vi såg sedan vi lämnade akkastugorna. De kom nerifrån Ruohtesvagge och Suorva och var på väg till Kisuris och akkastugorna. De var ute på sin femte dag och verkade vara sugna på att komma hem så fort som möjligt. De tyckte sig ha haft ganska dåligt väder och verkade inte riktigt nöjda med sin tur. Även dessa reagerade lite märkligt när jag berättade att vi skulle korsa hela Sarek och ta oss ända ner till Kvikkjokk, och de frågade hur långt det var och nickade instämmande när jag sa att det handlade om drygt tio mil, och tittade på varandra med en blick som såg ut som "Ja om de bara visste vad de ger sig in på...". Det hela kändes lite vemodigt, att ingen verkade glädjas åt våra planer. Efter att de förvissat sig om att vi var ok så fortsatte de mot Kisuris.

Snart hade Benne lagat sin ryggsäck och vi fortsatte över fjällhedarna mot Ruohtesvagge. Benne hade dagen innan trampat fel med foten och haft ont i den till och från. Nu gjorde den sig åter påmind och hon fick mer och mer ont av att gå. Vid 17-tiden hade hon tillräckligt ont för att bli osäker på om hon skulle klara att korsa Sarek vilket skulle kunna ta ytterligare åtta dagar. Vi beslöt att slå tidigt läger den dagen så hon fick vila foten och känna efter i lugn och ro hur hon ville göra. Vi hade endast ett tält vilket innebar att detta var sista chansen för henne att dra sig ur. Hon skulle sova på saken. Det hade nu blivit ganska kallt, regnigt och blåsigt och även denna natten fick tarpen komma till användning.

På morgonen stod inget annat till buds för Benne än att avbryta vandringen. Detta var förstås oerhört tråkigt, tyckte vi båda, men det fanns inget annat att göra. Det var förstås ett beslut som Benne var tvungen att fatta helt på egen hand och jag tror hon gjorde det rätta. Sarek kan vara knepigt att korsa och med en dålig fot och skadad utrustning är det inget att ge sig i kast med. Vi packade ihop våra saker, önskade varandra lycka till och tog farväl för denna gången. Benne begav sig iväg mot Kisuris och jag fortsatte ner mot Ruohtesvagge. Från och med nu skulle jag få göra min Sarek-korsning helt på egen hand. Detta var inget jag kände mig speciellt främmande inför men samtidigt ett upplägg som gör att man är väsentligt mycket mer utsatt. En stukad eller bruten fot kan innebära slutet om man är långt ute i Sarek och de ställen jag skulle vandra genom hör inte till de mer välbesökta i nationalparken, om nu något område i Sarek kan betecknas som välbesökt. Hädanefter gällde det att passa extra noga var man satte ner fötterna, i synnerhet när man betänker att man bär på tung packning. Man bör absolut ha stor respekt för vad det innebär att korsa så ensliga vidder på egen hand och det är inte för ros skull som Sarek har det rykte det har.

Den kamera vi hade med oss var Bennes och således hade jag nu enbart min telefon att ta kort med. Batteriet räcker inte ens en dag och jag fick ha telefonen avstängd hela tiden och bara sätta på den just när jag ville ta kort. Detta gjorde att det blev väldigt omständligt för mig att fotografera då jag var tvungen att starta telefonen varje gång. Jag har försökt att ta så många kort som möjligt och faktiskt så räckte batteriet ganska precis för hela turen. Med det lilla portabla laddningsbatteri jag hade med mig så kunde jag ladda telefonen fullt efter ungefär halva turen.

Rakt fram till vänster ses Ruohtesvagge börja, dalgången
som skulle ta mig djupare in i Sarek.
Det var nu tredje dagen och jag begav mig mot Ruohtesvagge. I öster reste sig Nijak, Sarektjåhkkås nordvästra utpost, och visade vägen mot Ruotesvagge som skulle ta mig djupare in i Sarek. Jag stegade på i god takt och undrade mycket över vad det här äventyret skulle komma att bjuda på. Vädret var alldeles enastående, soligt och lagom varmt, och det skulle komma att bli en otroligt fin vandring jag fick genom Ruohtesvagge den dagen.