Lite om min bakgrund, del 3

I mars 2008 åkte jag och min gode vän Christian till Vemdalen i Härjedalen. Vi hade fått låna hans föräldrars stuga över en helg och tänkte åka dit för att se om det fanns några fina ställen att vandra på. Det var sista veckan för skidsäsongen och det var nästan tomt på folk. Efter att ha kommit till rätta i stugan tog vi bilen för att se om det gick att hitta någon fjälltopp eller liknande. Vi var otroligt dåligt förberedda och hade inte ens en karta över området. Efter att ha kört omkring någon halvtimme fick vi plötsligt syn på Sånfjället borta i fjärran, och givetvis skulle vi då upp på toppen! Jag hade på bråkdelen av en sekund blivit överentusiastisk medan Christian var mer återhållsam, fundersam och tveksam, men insåg väl att det inte skulle gå att få mig på andra tankar. Vi körde mot fjället för att se om det fanns någonstans att parkera men hittade ingen väg som gick riktigt nära. Vi frågade oss för vid någon mack och fick veta att det fanns en väg men att den troligen var avstängd så här års.

Väl framme vid vägen försökte en bom att stoppa oss. Den var dock olåst och vi tog oss förbi för att se hur nära fjället vi kunde komma. Efter ett tag tog vägen slut och vi började vandra i riktning mot fjället utmed en snirklig traktorstig. Vi befann oss i skog och kunde inte längre riktigt se fjället så det var svårt att bedöma hur nära vi var. Att bara fortsätta gå i samma riktning skulle sannolikt ta oss till trädgränsen inom några timmar, resonerade jag. Efter någon timme tog stigen slut och gick vi bara rakt genom skogen mot fjället och fick pulsa i meterdjup snö. När vi till slut kom fram till vad vi trodde var trädgränsen (det blev glesare mellan träden) så visade sig att det låg ytterligare en dalgång mellan oss och fjället! Klockan var redan sent på eftermiddagen och vi tvingades inse att det bara var att vända. Vi gick tillbaka mot bilen för att köra hem och planera morgondagen bättre.

Väl hemma började vi fundera på hur vi skulle göra. Min idé var att börja tidigare och gå samma väg. Jag antog att vi skulle klara det på en dag och att vi kunde övernatta utomhus i värsta fall. Vi satte oss ute i snön och satt helt stilla i 45 minuter för att testa kläderna mot kylan, för att veta hur vi skulle klara en natt ute, och vi tyckte det verkade fungera riktigt bra. Vi skulle ha spritkök och mat med oss vilket skulle hjälpa att hålla värmen om så skulle behövas. Vi försökte bygga snöskor av masonit och spännband och jag provgick dem över snön utanför stugan, men med mycket dåligt resultat. De var oerhört hala att gå med och de gick nästan genast sönder!

Nästa dag begav vi oss hursomhelst iväg mot Sånfjället men skulle testa en annan väg som vi hoppades skulle ta oss till foten. Enligt en karta vi hittat verkade den göra det, men nu var det fortfarande vinter och denna väg var sannolikt bara farbar på sommaren. Väl framme där vägen startade visade det sig att den var oplogad och såg ut att användas som skoterled. Medan vi satt i bilen och tittade på vägen började Christian plötsligt gasa och körde med full fart rakt ut i snön! Jag hann precis säga "Ehm, detta är nog ingen bra idé.." innan vi satt djupt i snön med bilen. Hur Christian än gasade, framlänges och baklänges, så rörde sig inte bilen ur fläcken. Ångesten var ett faktum.

Vi fick samla granris och grenar för att trycka in under drivhjulen för att försöka få fäste, men inget hjälpte. Christian sprang tillbaka någon kilometer och hämtade en spade han sett vid ett jakttorn och försökte sedan gräva fram bilen. Det visade sig att det var mer än en meter snö. Han försökte då sitta i bilen och gasa för att på så vis smälta bort snön under bilen, givetvis med mycket dåligt resultat.

Efter 2-3 timmars kämpande tvingades vi till slut inse att det enda som stod till buds var att ringa en bärgare. Christian hade länge vägrat att inse detta, inte bara för att det kostar en bra slant, troligen mest för att det naturligtvis var en ytterst pinsam situation. Bara att ringa och beskriva var vi var var ju tillräckligt för att man ville sjunka under jorden. Att vi dessutom med berått mod tagit oss förbi bommen förbättrade knappast vårt läge, en bom som var där för att hindra oss från att hamna i den situation vi själva var tillräckligt dumma för att hamna i. Så småningom kom bärgaren (som knappt kunde ta sig fram själv på vägen) och drog loss oss. Han var trevlig och gjorde ingen stor affär av saken men ställde sig aningen tveksam till vad vi gjorde där över huvudet taget och menade på att man inte ska använda vägarna alls förrän tidigast maj då de är tillräckligt torra. Vi lämnade tillbaka spaden vid jakttornet och körde till en annan sida av fjället för att se om vi kunde nå fjället därifrån. Vi kände oss ännu inte redo att ge upp.

Vi hittade till slut en parkering med informationstavla betydligt närmare foten än vi tidigare lyckats ta oss. Hit skulle vi förstås ha kört redan från början, då hade vi sannolikt lyckats bättre. Nu började vi gå uppför fjället men det var brant och vi fick åter pulsa i meterdjup snö. Vi var redan hemskt trötta efter pärsen med bilen och hade inga krafter kvar att ta oss uppför berget utan tvingades efter några timmar inse att det inte skulle gå. Vi pulsade nedför igen och lämnade Sånfjället som besegrade men sa att vi skulle återkomma, om någon månad eller så, för ett nytt försök.

I maj tog vi oss dit igen. Nu var all snö borta och vi var bättre förberedda och körde direkt till rätt ställe för att gå mot toppen. Vi kom fram sent på dagen och tältade en bit från fäbodarna vid Nyvallen. Christian hade en enormt dålig sovsäck och frös något otroligt på natten. Jag vaknade flera gånger av att höra hans huttringar och framåt tre-tiden så började det dessutom att blåsa kraftigt. Christian menade på att vi inte kunde gå upp om det skulle vara sånt här väder men jag sa bara att vi skulle vänta och se, och göra ett ärligt försök så länge vädret tillät.

Det blev en mycket trevlig tur upp till toppen och tillbaka. Det blåste rejält på sina håll, speciellt när vi kom till lilltoppen. 3 stycken getter gjorde oss sällskap ända från fäbodarna till toppen och ner igen. De försökte vid flera tillfällen knycka vår mat och de var riktigt påpassliga på allt man lämnade obevakat. Annars var de trevliga följeslagare och ett fint inslag på turen! Vi stannade på toppen en 20 minuter innan vi begav oss nedför igen. Sånfjället är för övrigt 1277 meter högt. Här ses jag en bit från toppen med våra tre följeslagare.

Sånfjället, Härjedalen. 2008.

Allt som allt en mycket trevlig tur, men vårt första mars-försök visar hur otroligt dåligt allting kan gå när man är så pass oförberedda som vi var, samt även med en ordentligt portion klantighet ovanpå det. Jag tror inte det finns så många människor som skulle vara så klantiga, men min lust och bestämdhet att nå toppen suddade bort förnuftet, en läxa som nog var mycket bra att jag fick lära mig.