Sylarna, träning inför Mont Blanc

I mars begav jag mig till Jämtland och Åre för att träffa Mont Blanc-gänget. Vi hade nu planerat Mont Blanc i drygt 4 månader och skulle ge oss på en vinterbestigning av Sylarna som träning. Jag tog tåget från Malmö och hoppade av i Åre där en buss skulle ta oss till Storulvån. I bussen var första gången jag träffade Emil, Sara och Sylvia. De visade sig vara mycket trevliga prickar och vi såg alla framemot 4 dagar tillsammans ute på vinterfjället. Vi tyckte alla att det skulle bli ofantligt roligt att äntligen få testa all utrustning.

Vid Storulvån hyrde vi skidor för att ta oss till Sylarna. Jag hade inte åkt skidor på över 20 år men hade sedan ett par år tillbaka börjat drömma om vinteräventyr, grönlandskorsningar och transportpulkor och ville gärna lära mig att åka skidor. Jag var alltså total nybörjare på skidor, min packning vägde 23 kilo och det var 16 km till Sylarna i fjällmiljö. En dåre skulle kunna förstå att det var en mycket dålig kombination. Jag hade dock tänkt mycket fel. Jag hade fått för mig att det var 11 km och att det skulle vara betydligt flackare terräng, var jag nu hade fått det ifrån. "En mil tar man ju lätt på en dag, och skidor kan väl inte gå så hemskt mycket långsammare. Vi har hela dagen på oss, det lär funka!"

Sylvia var betydligt visare och skickade sin packning med vesslan. Det borde jag också gjort. Men samtidigt, jag ville ju ha mitt vinteräventyr och jag behövde få lära mig vad det innebär att skida med packning, och nu fick jag ju veta det. Den hårda vägen.

Precis utanför Storulvåns fjällstation kommer genast två ganska branta nedförsbackar. Jag hade lyckats komma upp på skidorna med min tunga packning och stakade mig framåt mot den första backen. Emil, Sara och Sylvia stod redan där nere och väntade på mig. Jag föste mig framåt backen och funderade på hur detta skulle gå. Enda sättet är väl att åka nedför och försöka styra, samt bromsa, tänkte jag. När jag väl gled utför hade jag absolut inte styr på någonting alls och jag accelererade ner för backen helt okontrollerat, vilket slutade med en rejäl krasch vid slutet på första backen. Jag låg och sprattlade som en sköldpadda på rygg med den tunga packningen och fick knäppa loss alltsammans och börja om från början. Väl uppe på skidorna igen såg jag att de övriga tre hade börjat röra på sig så smått, antagligen för att slippa se pinsamheterna. De tänkte nog att jag kanske behöve min egen stund där i backarna utan att de stod på första parkett och tittade. När det var dags för backe nummer två hade jag fortfarande inte utarbetat en bättre taktik utan åkte likadant nedför denna, vilket även denna gång slutade obönhörligt i en ännu värre krasch. "Jösses, hur ska detta gå, vad har jag nu gett mig in på?" tänkte jag där jag låg och kravlade.

Jag tog mig åter upp på skidorna och fortsatte och i och med att det inte var så mycket lut så gick det mycket bättre. Vi skidade fram över snölandskapet och det var enastående fint!

Emil och Sara var duktiga på skidor, och även Sylvia gick det rätt så bra för. Det gick bättre och bättre för mig också men så fort vi kom till en nedförsbacke så slutade det ofta med att jag ramlade. När vi hade skidat hälften, 8 kilometer, kom vi till en stuga där vi tog en paus och åt lunch. Det var här det gick upp för mig att jag räknat fel och att vi alltså hade hälften kvar. Jag hade fått ordentligt ont i fötterna av pjäxorna som var något för stora (min storlek hade varit slut vid uthyrningen) och bestämde mig för att gå resten av vägen med storskorna och med skidorna på ryggen. Det blev ett par ganska så krävande 8+8 kilometer för min del men vi kom i alla fall fram till Sylarna fjällstation tillslut, strax efter skymningen. Rejält trött satte jag mig inne på stationen och drack kaffe och åt choklad.

Det var nu fredag kväll och vår plan var att ägna lördagen åt en toppbestigning av Syltoppen och sedan ägna oss åt övrig klättring på söndagen för att skida tillbaka till Storulvån på måndagen. Vi lyssnade till vad guiderna hade att berätta om området och förhörde oss även kring olika leder upp på toppen. Vi fick höra att pinnacklarna vid templet, den bortre (södra) ändan av sylarna-massivet, skulle bjuda på intressant klättring och bestämde oss för att ägna söndagen åt detta, eventuellt hinna med hela syltraversen. Vi tittade lite på utrustnigen vi hade tagit med oss och sedan gick jag och Sylvia för att sätta upp tältet. Vi skulle sova i tält medan Emil och Sara sov i stugorna.

Det hade börjat blåsa ordentligt när vi skulle sätta upp tältet och det visade sig att det skulle bli stora problem. Mitt tält, ett 3-säsongs Marmot Nusku, var alltså inte lämpat för vintertid men jag hade alltid frågat mig varför. Nu visade det sig att tältväven krymper när det blir kallt och det var näst intill omöjligt att få tältbågarna på plats. Vi kämpade i över en timme i blåsten och mörkret med att först skotta fram en tältplats och sedan sätta upp tältet. Det var mycket svårt att få bågarna på plats, jag var tvungen att jobba utan handskar och många gånger höll jag på att ge upp. Efter mycket slit lyckades vi äntligen få upp tältet men jag hade förlorat en handske på kuppen, som blåst bort i vinden eller kommit bort i snön. Så här kan man absolut inte ha det på en riktig expedition och jag förstod att tältet inte kunde användas vintertid. Det märktes även på olika material i snäppen och dylikt att tältet inte var avsett för minusgrader. Det var cirka -15 grader kallt. Vi sov gott på natten och följande morgon kunde vi titta upp mot Syltopparna.

Vi gjorde oss redo för avfärd och började gå iväg mot Sylarna. Vi var väldigt sent ute och klockan hade nog hunnit bli 10 innan vi kom iväg. Det blåste ganska kraftigt och ibland kunde det vara svårt att hålla sig stående. Det var mycket snö i vinden och man valde ogärna att ha hud blottad. Till en början hade jag både balaclava och skidglasögon på mig.

Det tog nog runt två timmar att komma bort mot foten av berget och sedan började det gå brantare och brantare uppför. Vi gick på i god takt och tog oss små vilopauser emellanåt. Det var en härlig utsikt vi fick ju högre vi kom och jag vet inte om det finns något vackrare att blicka ut över än ett fjälllandskap på vintern. Vi stötte snart på en STF-guidad skidtur som hade som plan att ta sig en bit upp på norra kammen och därifrån åka skidor ner. När de hörde att vi var på väg till toppen så tyckte de att vi var ute i senaste laget, klockan hade säkert hunnit bli 13 nu och vindarna tilltog. Vi fortsatte hursomhelst uppför första berget för att nå kammen över mot storsylen. Mina skor och stegjärn kändes alldeles perfekta. Skorna har både häl- och tåklack och ger ett fenomenalt stöd för stegjärnen som därmed sitter ordentligt fast på skorna. Det var mycket smidigt att trampa sig uppför snön och isen. Snart åkte även våra isyxor fram och dessa hjälpte klättringen avsevärt, både som stöd och som ett extra ben.

Slutligen kom vi upp på en mellantopp innan vi nådde kammen mot syltoppen och här möttes vi av vindarna från Norge. Det blåste nu riktigt ordentligt och vinden var full med snö som piskade rejält. Emil var först uppe på den här mellantoppen och Sara kom tvåa. När jag kom upp var Emil och Sara redan klara för att ta sig vidare medan jag väntade kvar på Sylvia. När hon slutligen kom upp så tyckte hon att det blåste för mycket och att vädret såg otäckt ut. Hon menade på att det bästa nu var att vända. Jag tänkte genast på att hon var vår mest erfarne klättrare och kände väl att det bästa i detta läget var att lyssna på hennes råd. Samtidigt ville jag hemskt gärna fortsätta mot toppen som nu låg cirka en timme bort. Jag tyckte visserligen också att det blåste lite väl mycket men kände mig ändå redo att fortsätta, och frågade Sylvia om hon inte ändå ville ge det ett försök. Hon stod och såg lite fundersam ut. "Kom nu, vi springer ikapp de andra!" sa jag och började klättra ner efter Emil och Sara som nu hade varit bortom sikte i ett par minuter. Jag kom ner på kammen och pulsade fram genom snön bort mot där Emil och Sara hade stannat för att vänta in oss. När jag var halvvägs dit märkte jag att Sylvia inte hade följt med och jag sprang fram till Emil och Sara och berättade att jag trodde hon vänt. De andra blev lite bestörta av att höra detta och vi stod ett litet tag och funderade på vad vi skulle göra. Vi förstod genast att det varit väldigt dumt av oss att inte vänta in alla så vi kunde ta ett riktigt beslut, men vi räknade med att Sylvia skulle kunna ta sig ner på egen hand och att hon redan påbörjat detta. Nu hade vi en dryg halvtimmes ganska brant klättring framför oss upp mot toppen och vi begav oss iväg uppför. Emil och Sara försvann ganska fort uppför berget medan det gick betydligt långsammare för mig. Jag var rejält trött och mina vattenflaskor hade frusit till is och gick inte att öppna, och för att få vätska fick jag nöja mig med snö vilket inte är alls bra. Det tar värme och energi att smälta snön men det kändes trots allt bättre än att inte få i sig vätska. Jag fick dock inte i mig tillräckligt och fick det kämpigt därav.

Snart såg jag att Emil och Sara var mycket nära toppen och jag tänkte att jag skulle komma upp mer än en kvart efter dem. Det var brant och mycket jobbig klättring och man fick i varje sekund tänka sig för så man inte tappade taget och föll. Det skulle sluta med att man tumlade hundratals meter ner för berget och slog ihjäl sig på kuppen. Men så länge man koncentrerar sig och håller huvudet kallt så går det bra. Jag kom tillslut upp på ryggen ungefär 30 meter från toppen och såg nu att Emil och Sara redan stod där. Jag skyndade dit och det kändes bra att komma fram! Emil kom och gratulerade mig och jag kunde gratulera tillbaka. Saras kamera hade frusit igen och vi tog några kort på oss med min telefon. Toppen mäter 1762 meter.

Emil och Sara på toppen, 1762 m.ö.h.

Vädret hade nu blivit ännu sämre med dimma som tätnade allt mer. Det blåste inte fullt lika mycket längre men dimman gjorde att det var svårare att orientera sig. Vi började klättra ner samma väg som vi kom och funderade allt mer på hur det gått för Sylvia. Vi visste inte om hon hade karta och kompass med sig.

När vi efter några timmars nedklättring kom ner mot dalen så var dimman så tät att man såg absolut ingenting. Neråt kunde man urskilja snön. Följde man snön med blicken så övergick det i helt vitt som sedan var det enda man kunde se var man än tittade. Jag uppskattar sikten till en 8-10 meter, alltså om vi kom längre bort från varandra än så så skulle vi inte se varandra. Då inser man att det är svårt att orientera när man inte ser något alls av sin omgivning som berg och så. Vi studerade kartan och insåg att vi hade kommit ut på en frusen tjärn. Vi tog ut kompass-riktning mot fjällstationen och gick på denna i över två timmar utan att ha någonting annat att gå efter. Vi oroade oss enormt mycket över Sylvia och undrade hur långt hon hunnit innan den här dimman kom. Hade hon karta och kompass? Vi visste inte, och hoppades snart att vi skulle komma fram till fjällstationen som vi hoppades skulle ligga där kompassen visade. Om vi skulle missa fjällstationen skulle vi förhoppningsvis istället hitta leden och med hjälp av den komma rätt. När vi slutligen skymtade fjällstationen så låg den exakt på kompass-riktningen, och sådan nytta kan man ha av kompass och karta! Detta var faktiskt första gången för mig som jag navigerade enbart med hjälp av kompassen på detta vis.

Väl framme på stationen så hoppades vi innerligt att vi skulle hitta Sylvia där. Jag ville knappt tänka på vad vi skulle göra annars och funderade på hur en fjällräddning skulle se ut. När vi kom in mot expeditionen så satt hon där i en fåtölj och drack kaffe och verkade inte alls särskilt brydd. Det var fint att se henne! Det visade sig att hon haft både karta och kompass men att hon hann komma på rätt spår innan det blev för dimmigt, så för hennes del hade det aldrig varit någon fara. Resten av kvällen tog vi det lugnt på stationen och nästa dag begav vi oss mot templet!

Massivet börjar med templet i söder och dess mäktiga pinnacklar. Vi tänkte försöka ta oss upp för dessa så högt vi kunde och förhoppningsvis nå templets topp. Vi var sent ute även denna dagen så vi insåg att vi nog inte skulle hinna med någon travers till syltoppen.

Bakom mig syns Templet med sina pinnacklar.

Det blåste kraftigt även denna dagen och när vindarna tog i som värst så blåste det så mycket snö längst med marken att det såg ut som om hela marken rörde sig förbi oss i flera hundra kilometer i timmen! Otroligt häftigt att titta på, förutsatt att man har glasögon och bra kläder. Vi började klättra upp mot pinnacklarna och det blev brantare och brantare. Tillslut var det så brant att det började kännas vanskligt utan säkring och vid flera tillfällen for det en enda tanke genom mitt huvud: "Tappa inte något grepp här Johan, vad du gör!". Så är inte roligt att behöva tänka.

Jag har alltid sagt att säkerheten måste gå först och att man hela tiden ska vara säker på vad man gör och vad man utsätter sig för, och att man är inbegripen med riskerna samt beredd att leva med dess konsekvenser. Det är en bra regel att man inte ska fortsätta om det inte känns bra och säkert, och detta har jag lovat mig själv och anhöriga att alltid följa. Men det är lätt när man närmar sig en topp att man åsidosätter dessa magkänslor för att man så gärna vill komma vidare, och detta kan vara extremt farligt. Jag började fundera på om jag inte tog för stora risker men försökte att göra en rättvis och objektiv bedömning av situationen och jag kom fram till att detta skulle gå bra, om jag bara tog det väldigt försiktigt och hela tiden försäkrade mig om att jag hade två säkra punkter i berget, två fötter eller en fot och yxan, och långsamt förflyttade mig. Detta gick bra men att klättra osäkrat och med detta bråd-djupet under mig kändes ovant och läskigt, och jag fick hela tiden tänka konstruktivt och logiskt för att bemöta rädslan. När jag slutligen kom upp på en liten avsats efter de andra upptäckte jag att vi hade en ännu värre passage framför. De andra började plocka fram rep och kilar och tyckte vi skulle fortsätta. Jag hade aldrig klättrat med rep och kilar förut, inte ens gått i replag, så jag var betydligt mer osäker och tveksam än de andra. Jag kände att jag inte längre hade kontroll över vad jag höll på med och då kändes det inte bra. De andra hade klättrat förr och hade mer erfarenhet av detta, och jag fick helt enkelt börja lita på att de visste vad de sysslade med. Vi bestämde oss snart för att klättra vidare upp på berget.

Vi knöt in oss i repet. Sylvia klättrade först och satte kilar. Efter kom Sara och sedan jag, och sist kom Emil som var den som tog med sig kilarna upp.

Vi klättrade på detta viset i ungefär 40 minuter innan vi kom upp på nästa avsats. Här möttes vi av ett ännu svårare parti som var näst intill vertikal klättring. Vi funderade ett tag på om vi skulle fortsätta men valde att vända här, kanske mest på grund av att vädret höll på att bli ordentligt mycket sämre med blåst och dimma.

Vi klättrade ner samma väg och i samma ordning, Sylvia först, och kom tillbaka ner till den första platån. Härifrån tyckte jag att det kändes vanskligt att klättra ner utan rep och medan vi funderade på hur ankaret skulle se ut tröttnade Sara och började klättra nedför. Emil följde snart efter och snart var det bara jag och Sylvia kvar. Jag fästes i repet med prusik som säkerhet och började klättra nedför. Med repet som säkerhet kändes det mycket tryggare och var riktigt roligt! När repet började ta slut var den värsta biten passerad och jag kunde fortsätta utan rep. Sylvia hade stannat kvar på toppen för att få med sig ankaret ner och var en bit efter mig. Jag blev alltså den enda som gick ner med rep.

Idag har jag klättrat betydligt mer och skulle sannolikt ha klarat mig mycket bättre på berget. Att jag fick min första introduktion till klättring med rep på detta viset, under skarpt läge, är sannolikt förklaringen till att det inte alltid kändes så bra för mig. Att klättra så här är fantastiskt roligt men man ska ha vant sig vid utrustningen och lärt sig att lita på den, annars känner man sig inte riktigt bekväm.

En bit ned på berget kunde jag se Emil. Sara var utom synhåll. Sylvia klättrade ett 40-tal meter ovanför mig. Vi backade oss ner för berget och när det efter ett tag blev mindre brant funderade jag på om man kunde vända sig och gå ner vanligt istället. Jag satte mig för att vila lite och tittade på Emil när han gick nedför. Precis som jag lade märke till att han vänt och gick nedför (istället för att backa nedför, vilket man gärna gör när det är brant) så tappade han balansen och föll! Han var snabb med isyxan och fick ner den i snön under sig men alltihop hoppade till och han fortsatte kasa nedför berget. Han fick återigen isyxan under sig och fick denna gången stopp på fallet. Han låg helt stilla några sekunder innan han började resa sig försiktigt. "Bravo!", ropade jag, men jag tror inte att han hörde mig.

När jag slutligen kom ner från berget och man kunde pulsa ner genom snön så hade jag redan förlorat siktet på Emil. Jag väntade istället på Sylvia som kom ner efter mig, och sedan började vi återvända mot stationen. Jag minns att jag tyckte det var synd att de andra inte väntade på oss och förstod inte varför de hade så bråttom iväg. Men man är väl olika, tänkte jag.

Det var nu lika mycket dimma som under gårdagen och vi fick åter igen gå på kompass-riktning tillbaka vilket denna gången inte kändes som någon större konstighet. Vi kom tillbaka till stationen och jag kände mig ordentligt nöjd med dagen och hade haft otroligt roligt!

Nästa dag tog jag packningen på vesslan och vi skidade tillbaka till Storulvån. Vädret var fantastiskt fint och det var en underbar dag att åka skidor. Jag hade nu ingen packning och åkte i mitt softshell-ställ vilket var helt underbart om man jämför med hur jag hade det på ditvägen. Jag lyckades krascha några gånger men utan packning var det aldrig någon fara, bara upp på benen igen och fortsätta! Det är helt klart inte sista gången jag åker skidor och planen är att jag ska köpa mig ett par turskidor så småningom. Kanske åker jag Jämtlandstriangeln nu nästa vinter, jag hoppas det. Fjällen om vintern är magisk!

Vi kom till Storulvån och åkte buss till Åre där vi först åt pizza och sedan hoppade på våra tåg söderut, och äventyret var slut för denna gången. Det hade varit en otroligt rolig och lärorik resa. På återseende, Jämtland!