Mont Blanc lockar runt 20 000 klättrare per år och de flesta är där i juli och augusti. På sätt och vis känns det dumt och fjantigt att vilja bestiga just det här berget när det finns så många andra. Men så kommer det alltid att vara, att det är något speciellt med de högsta bergen för varje område. Jag har varit uppe på Kebnekaise som är Sveriges högsta berg men långt ifrån det mest krävande. Sverige är full med berg och toppar som är väsentligt mycket knepigare att komma upp på, och jag hoppas kunna få många år i Lappland att utforska dem. På det sättet är Kebnekaise mest något man vill ha avklarat, det högsta berget, så att man kan koncentrera sig på resten sen. Det högsta berget är alltid mest känt och detta är ju också en anledning till att man vill ha varit där.
På samma sätt förhåller det sig med Mont Blanc. Jag har varit i alperna men aldrig vandrat eller klättrat där, och jag är otroligt sugen på att bege mig dit. Naturligtvis finns där ofantligt många toppar som man skulle kunna ge sig i kast med. Många av dem är renodlade klätterberg och ligger inte riktigt i tiden för mig. Matterhorn är ett sådant berg som jag verkligen hoppas att jag en dag får chansen att bestiga. Just nu känns Mont Blanc mer realistiskt och känns som en mer naturlig fortsättning för mig. Jag läste en massa om Mont Blanc och försökte bilda mig en uppfattning om de olika lederna upp och hur pass krävande de skulle vara. Den vanliga leden över Gouter verkade som den mest lämpade då den var den minst tekniska.
Medan jag läste om och planerade för Mont Blanc så insåg jag att jag ville komma i kontakt med andra som delade mitt intresse. Jag tittade runt en del och på utsidan.se hittade jag en tråd skriven av en tjej som verkade vara i ungefär samma situation som jag själv. Hon hade varit på Kebnekaise och hade också vänt blicken mot alperna och behövde hitta likasinnade. Jag skrev ett mail till henne och berättade om mina planer och hon var med på noterna! Hon ville gärna ta sig an Mont Blanc och vi bestämde preliminärt att det skulle bli av 2011. Snart hade hon fått med sig två övriga, Emil som hon träffade på Kebnekaise och Sylvia som hon träffade via internet. Sara och Emil hade gått den alpina klätterkursen uppe vid Kebnekaise tillsammans och Sylvia hade klättrat många år samt även hunnit med ett par högre berg, bland annat Gran Paradiso och ett tidigare försök på Mont Blanc. Hon var den mest erfarne klättraren av oss.
Nu började planeringen att ta fart! Jag satt hemma en kväll och såg över min ekonomi och hur jag skulle kunna köpa all utrustning jag behövde samt finansiera allt annat. Det såg sannerligen mörkt ut då min ekonomi var pressad till bristningsgränsen av höga omkostnader och dyra lån. Jag hade verkligen lyckats fördärva min ekonomi under de senaste två åren och nu visste jag inte riktigt hur jag skulle kunna klara av en expedition. Jag bodde i en stor och dyr lägenhet i centrala Malmö, ensam sedan jag och flickvännen separerat och hon flyttat ut. Jag förstod att jag behövde göra mig av med lägenheten om Mont Blanc skulle kunna bli av. När jag väl insåg detta så gick det snabbt för mig att bestämma mig och jag sade upp lägenheten samma månad. Dock hade jag först pratat med mina föräldrar om det var ok att jag bodde hos dem ett tag tills jag hittade en mindre och billigare lägenhet. Det var inga problem alls. Därmed blev Mont Blanc spikat för 2011, vilket kändes fantastiskt!
Jag, Emil, Sara och Sylvia började planera Mont Blanc via mail, och gick igenom allt vi kunde komma på. Vi var ganska fort överens om att det skulle bli Gouter-leden, och efter en del övervägande kom vi fram till att de två första veckorna i september skulle funka bäst. Vädret är överlag något bättre i juli och augusti men då är det också mest folk på berget. I juni och september är vädret mer ovisst men där är istället mindre folk. Sylvia menade på att det i vilket fall som helst är svårt att veta vad det blir för väder och har man otur med vädret spelar det mindre roll vilken månad man är där, det kan vara omöjligt att nå toppen ändå. Skillnaden på några veckor kan ses som marginell, menade hon, och detta har hon sannolikt mycket rätt i. Man får hoppas på att det blir några fina dagar där man kan göra sin toppattack. Emil såg ut att endast kunna ta semester i september vilket definitivt avgjorde saken. Vidare gick vi igenom all utrustning vi skulle komma att behöva och tog reda på vad vi saknade. För min del var det en hel del.
Jag försökte bilda mig en uppfattning om hur pass vältränad man behöver vara för Mont Blanc och fick läsa allt från riktig elitfysik till strax under medel. Det gavs lite olika bud men det verkade ändå som att de flesta var överens om att man bör klara av att springa en 2-3 mil i kuperad terräng, en nivå som jag inte riktigt låg på. Vidare var det många som berättade att de haft det jobbigt på berget trots mycket löpträning och detta på grund av att de inte styrketränat tillräckligt. Hursomhelst, tänkte jag, så behöver jag inte koncentrera mig så mycket på just hur exakt tränad man behöver vara, bara jag ställer in mig på att försöka bli så bra tränad jag någonsin kan. Jag tänkte att jag skulle köra en så mångsidig träning som möjligt. Det var nu november och därmed nio månader kvar till Mont Blanc, alltså hög tid att börja träna på allvar. Jag hade ganska nyligen gått på en ny ledbandsinflammation i vänster knä och hade svårt att springa vilket bekymrade mig väldigt. Jag begav mig till en simhall och köpte ett klippkort för att öka på träningen. Simning är ju väldigt skonsamt mot leder och knän.
I december simmade jag 3-4 gånger i veckan och i slutet på januari kunde jag börja löpträna igen och sprang snart 4-5 gånger i veckan. Detta fortsatte jag med under februari och mars. Jag försökte även tänka på vad och hur mycket jag stoppade i mig och började gå ner i vikt. Någon gång under hösten hade jag vägt nästan 100 kg men nu var jag nere mot 90. Mitt mål var att komma under 85 och gärna ner mot 80, men framför allt att träna upp min styrka och kondition ordentligt.
Vi bestämde att vi skulle träffas så fort som möjligt och ta en träningshelg någonstans, gärna ett berg nu under vintern för att öva på alpin klättring. Det föreslogs Sylarna i mars och så fick det bli. Tanken var att vi skulle lära känna varandra och se att vi funkade tillsammans, att alla kunde klara av ett berg och att vi fick testa på att göra en vinterbestigning tillsammans. Detta innebar samtidigt att merparten av utrustningen behövde skaffas redan till mars! Jag mailade addnature.se och berättade om våra planer och bad om hjälp med utrustning. Jag fick mycket fin hjälp och många bra tips. I min första beställning ingick ett par storskor, stegjärn, isyxa, hjälm, sele, pannlampa och en del andra smågrejor. På naturkompaniet köpte jag dessutom ett nytt skalställ då jag tyckte att jag ville ha ett rejälare för vinterbruk och alpinism, samt en riktigt fin sovsäck för vinterbruk. Kostnaderna för allt detta sved rejält men samtidigt kändes det mycket bra att ha sina egna grejor som man kunde lita på, och så bra grejor också! Jag tänkte också att jag köper dem ju bara en gång och sedan kommer jag kunna ha så mycket nytta av dem. Nästa expedition kommer på så vis att bli mycket billigare, resonerade jag. Det kändes riktigt bra att ha fått ihop all utrustning och nu såg jag verkligen fram emot mars och Sylarna!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar