Den 10 juli 2010 var det så dags att kliva på tåget mot Abisko. Packningen var ordentligt genomgången och jag hade skrivit ut etapp-beskrivningar över alla dagsetapper så jag skulle kunna läsa efter hand. Dessa använde jag dock aldrig. På natt-tåget var min kupé full med vandrare. Ett gäng om fyra personer som skulle korsa Sarek från Stalloluokta, och en tjej från Västerås som skulle vandra samma sträcka som jag, Abisko-Nikkaluokta. Vi hade väldigt roligt på resan och mycket att prata om. Det mesta handlade om fjällvandring och olika områden i Lappland och en del tips utbyttes. Väl framme i Abisko gick jag till shopen på turiststationen och handlade det sista jag behövde och snart började jag vandra söderut längs kungsleden, och mitt äventyr kunde börja.
Kungsleden är verkligen bedårande vacker och man njuter av hela färden. Jag hade gott om tid och hade absolut ingen orsak att stressa utan gick i min egen takt precis som jag kände för. Detta är det bästa upplägget anser jag, och fördelen med tält framför stugor, att man är helt fri att välja färdväg och tempo. Första tältplatsen blev på Garddenvarre ungefär 1 ½ dagsetapp från Abisko. Strax innan jag slog läger och då jag kommit upp en bit på Garddenvarre blickade jag ner mot söder och kunde se avlägsna berg. De såg otroligt höga och stora ut med sina svarta toppar med snö, och jag blev genast lite osäker på vad jag hade gett mig in på. Jag visste ju att mitt berg var högre än något annat berg jag här kunde se. Jag försökte fotografera men de var för långt borta för att fastna riktigt på kortet. Kartan och kompassen avslöjade att det var massiven norr om Kebnekaise som jag tittade på, med sina 1900meters-toppar. Sannerligen en för mig då imponerande syn. Man får dock titta noga på kortet för att skymta dem.
 |
| En bit upp på Garddenvarre. Långt i söder skymtar man 1900meters-topparna norr om Kebnekaise. |
Nästa dag fortsatte vandringen ner mot Alesjaure och jag träffade åter igen Benedicte, tjejen från min tågkupé. Vi slog följe ner till Alesjaure och faktiskt resten av vandringen också. Vi hade mycket roligt tillsammans och skojade mycket. Speciellt minns jag en dansk vi träffade strax innan Alesjaure. Det regnade häftigt och var mycket blött, och dansken hade inga regnkläder vad vi kunde se utan kämpade på med sina blöta kläder. De sista tre kilometrarna innan Alesjaure-stugorna var mycket blöta och leriga och jag och Benne tog det ganska försiktigt framåt. Då kom plötsligt dansken och spurtade om oss. Han hade fått i några växlar till och helt obekymrad av vattnet och leran bara vräkte han sig förbi oss. Det stod en kaskad av lera efter honom när han stövlade vidare mot stugorna som han uppenbarligen tagit sikte mot. Det var en härlig syn som jag aldrig kommer att glömma! Många liknande skratt fick vi när vi vandrade på väg ner mot Keb.
Jag minns även speciellt en pappa och son som hade som plan att vandra Abisko-Nikkaluokta inklusive en topptur till Keb, alltihop på 6 dagar då de hade ett tåg att passa i Kiruna. En sådan plan är i mina ögon helt vansinnig och de, framför allt den stackars sonen, fick en vandring de nog aldrig ska glömma. De passerade oss vid Alesjaure där de berättade om sina planer. Dagen därpå gick vi förbi deras tältläger på förmiddagen. Det hade blåst hårt på natten och de hade fått gå upp och vända på sitt tunneltält och ställa det rätt mot vinden, samt förankra med stenar. De hade inte sovit mycket alls, och detta var väl anledningen till att de fortfarande inte hade brutit upp när vi passerade vid 10-tiden. Senare under dagen, strax innan Tjäktja, passerade de oss då vi satt och åt lunch. Pappan gick först och bestämde takten, efter kom sonen som bar på den betydande delen av packningen, en packning som han bar genom att gå extremt framåtlutad, så som man går när man vill avlasta axlarna och alltså inte har ordentliga midjespännen. Det såg oerhört jobbigt ut. När vi nästa dag passerade Sälka fick vi höra att de passerat under gårdagen enbart för att plåstra om sonens fötter och sedan fortsätta mot Keb! Stugvärden sa att det var bland det värsta han sett till fötter. Strumporna hade varit röda av blod. Att de inte stannat en dag och pausat förstod han inte, men de hade förklarat att de hade ett tåg att passa och hade stövlat vidare. Helt otroligt. Nåväl, tillbaka till Alesjaure...
Efter Alesjaure fortsatte vi söderut ner mot Tjäktja. Det regnade mycket och det var svårt att tälta på blockterrängen. Vi fick fortsätta vandra förbi Tjäktja och vidare över passet för att hitta tältplats på andra sidan, vilket vi slutligen gjorde. Vi var ganska så blöta när vi nästa dag kom fram till Sälka och vi valde då att ta in på stugorna där för att torka upp ordentligt. Vi var framme redan halv 11 och gjorde enligt stugvärden den tidigaste incheckningen någonsin. Men vi kunde behöva en vilodag.
Sälka var otroligt trevligt. Vi pratade mycket med stugvärden som visade sig vara en erfaren fjällfarare. Han berättade bland annat att det skedde ett generationsskifte i fjällen. "20- och 30-talisterna är på väg att dö ut. Borta är den tiden när man ser knästrumpor och röda toppluvor, den skaran ser man allt mer sällan" förklarade han. "40-, 50- och 60-talisterna har ju aldrig hittat hit, men de yngre verkar tycka om naturen här. Visserligen klädda i gore-tex, men ändå".
Vi träffade även ett par i 25-årsåldern som kom nerifrån Keb. De såg vältränade ut och berättade att de lyckats ta sig till Kebnekaises topp, att det tagit dem 15 timmar och att det hade varit det värsta och jobbigaste de någonsin företagit sig. "Vi kommer aldrig någonsin att göra om det", förklarade de. De beskrev även toppen som mycket svindlande och med is och snö samt kraftig blåst och stup utmed sidorna. Paret tillstod att de haft ganska dålig utrustning och inte riktigt varit beredda på så kallt väder på toppen. När de innan bestigningen hade frågat guiderna på fjällstationen hur kallt det var på toppen hade de fått svaret "Tänk vinter". Detta hade avskräckt dem och nu avskräckte det även mig en hel del och jag började tvivla på om jag skulle klara av det. Jag bestämde mig i alla fall för ge det ett rejält försök.
Vi träffade även en trevlig finländare som också var på väg till Kebnekaise. Han hade tidigare gjort 2 toppförsök utan att nå toppen och var nu tillbaka för ett tredje försök. Han berättade att han varit mycket nära toppen en gång men på grund av mycket dåligt väder och noll sikt tvingats vända. Nu hoppades han på bättre tur. Han tältade nere vid forsen en bit från stugorna och jag minns hur jag tyckte det var strongt gjorde med all regn och väta. Själva hade vi ju tagit vår tillflykt till stugorna. Vi träffade även Kristoffer, en mycket trevlig herre som var på väg söderut mot Kvikkjokk, som för övrigt också tältade nere vid forsen. Vi sov i stugbäddarna den natten vilket var en fröjd!
Nästa dag var vädret betydligt bättre, varmt och soligt! Alla våra saker hade hunnit torka och vi begav oss iväg från Sälka i ett ganska stort sällskap, jag, Benne, Kristoffer och ett annat gäng på 4 personer, plus två norskor som hade som plan att ta Keb från kaffedalen.
Det är en enastående vacker miljö runt omkring en när man går nere i Tjäktjavagge med Kebnekaise-massivet i öster och Sealgga i väster och den otroliga dalgången däremellan. När vi närmade oss kaffedalen vek de två norska damerna av. Deras plan var att bestiga Kebnekaise från det hållet och sedan ta västra leden ner till fjällstationen. Min egen plan var att först gå till fjällstationen och sedan gå till Keb den västra leden, både upp och ner. Jag tittade efter dem när de begav sig mot Kebnekaise och funderade ett tag på om jag skulle springa efter dem och gå med dem till toppen. Vädret var ju så lovande och tänk om detta var enda chansen! Jag stod i valet och kvalet någon minut innan jag slutligen bestämde mig för att hålla mig till min ursprungliga plan. Jag hade ju gott om dagar kvar.
Sarek skiljer sig ju på så vis att där finns inga leder eller stugor utan man får klara sig helt på egen hand. Nästan 2000 kvadratkilometer med den underbaraste vildmark man kan tänka sig, och med många av Sveriges 2000meters-toppar.
Jag och Benne fortsatte österut mot Kebnekaise och när vi började närma oss kitteldalen och såg folk på väg nedför berget kunde vi bara anta att de varit uppe på toppen. Jag kände stor avundsjuka mot dem och hoppades att allt skulle gå vägen för mig också. Det blev en jobbig och sista etapp fram till fjällstationen och jag får erkänna att jag var ordentligt trött och utmattad när vi slutligen kom fram. Jag köpte ett service-kort och en ny t-shirt, gick och duschade och satte på min nya tröja. Underbart! Sedan satte vi oss inne på stationen där jag drack en öl och Benne drack vin och vi mådde som två kungar.
Vi träffade pappan och sonen just som de avslutat sina hamburgare. De berättade att de varit uppe på toppen under dagen och att allt gått bra, och att de skulle fortsätta mot Nikkaluokta under morgondagen. Detta får nog anses som en bedrift, och de såg också rätt nöjda ut. Jag passade på att förhöra mig lite om leden upp mot Kebnekaise. Senare på kvällen dök de båda norskorna upp som vi skiljdes från tidigare på dagen. De hade klarat av toppbestigningen och var otroligt glada och lyckliga. Sällan har jag sett sådan glädje. De var också helt förstörda av utmattning och skulle unna sig att sova på fjällstationen den natten, och de försvann iväg ganska fort mot sina bäddar.
Dagen därpå tog Benne helikoptern till Nikkaluokta medan jag tog en vilodag vid fjällstationen. Det var nu fredag och ganska dåligt väder, och det skulle bli bättre väder på lördagen, så jag tyckte det var lika bra att vila en dag och invänta bättre väder för toppturen. Från fjällstationen går det guidade turer både längst östra och västra leden, och bägge dessa turer fick på fredagen vända utan att nå toppen. Jag träffade åter finländaren som varit med på den östra turen och alltså inte nått toppen den här gången heller. Han var mycket bedrövad över detta men tänkte försöka igen på lördagen. Själv förberedde jag mig så bra jag kunde. Jag köpte en mindre ryggsäck i shopen för toppbestigningen samt en massa energybars. Jag köpte även en powerstretch-mössa av märke Tierra som blivit min absoluta favoritmössa.
Nästa dag gick jag upp vid 6 och åt frukost bestående av havregrynsgröt och knäckebröd. Vädret var alldeles strålande när jag begav mig iväg strax innan 7. Inte ett moln på himmeln och det blev en fin vandring mot västra leden.
 |
| Perfekt väder för en topptur. Det skulle dock bli molnigare under dagen. |
Så snart jag kom fram till kitteldalen började det bli rejält mycket brantare och jag blev fort trött. Det hjälpte inte mycket att vila då man blev precis lika trött igen efter 5 steg, så det var bara att hitta ett långsamt tempo och sedan mangla sig uppför berget. På väg upp mot Vierrenvarre blev det ännu brantare, kanske 45-50 grader och jag fick använda alla fyra. Plötsligt blev jag omsprungen av en herre med stavar som verkade röra sig mycket fort över klipporna och formligen försvann iväg framför mig. Efter ett tag passerade jag ett gäng om 3 ynglingar i 20-årsåldern som verkade ta fler och längre pauser än jag. Väl uppe på Vierrenvarres topp hade jag fin utsikt över Kebnekaise. Toppen var precis synlig, om än avlägsen, och jag hastade nedför Vierrenvarre för att börja bestigningen av Kebnekaise.
Jag hade tagit med två liter vatten men började redan få ont om det och hade ett tag letat efter någonstans att fylla på. Om jag hade gjort min research noggrannare hade jag vetat att kitteldalen är sista säkra stället att fylla på vatten på, men nu hade jag missat det och var otroligt törstig. Nere i dalen mellan Vierrenvarre och Kebnekaise hörde jag vatten porla och letade mellan stenarna där jag tyckte mig höra vattnet. Tillslut hittade jag en bäck där jag åter kunde fylla mina flaskor. Glädjen var ofantligt stor över detta! Med nya krafter tog jag min an Kebnekaise.
Snart hade jag kommit högt upp på berget och utsikten började bli riktigt storartad. Moln hade redan dragit in på väg uppför Vierrenvarre men nu var det lite bättre igen med växlande molnighet, och när det så tillät så var utsikten enorm. Man kunde se många mil iväg och även se moln glida förbi långt under en. Det är en befriande och härlig känsla. Snart mötte jag mannen som tidigare flugit förbi mig med sina stavar och vi stannade och pratade en stund. han berättade att nu var det inte långt kvar till toppen och jag sa att det såg ut som att han vandrat förr. Då bekräftade han att han vandrat mycket i alperna och varit här på Keb förut. Vi tog farväl och jag fortsatte uppåt förbi de bägge toppstugorna och gick uppför snötäckta klippområden. Terrängen hade nu blivit flackare och plötsligt när jag tittade framåt hade molnen skingrat sig och jag kunde se toppen. Det var en sällsynt magnifik syn. Jag var nu mycket nära mitt mål!
 |
| Här blir Kebnekaises sydtopp plötslig synlig när ett moln flyttar lite på sig. |
Strax innan toppen stannade jag och satte på mig extra skalkläder, sedan började jag de sista mödosamma stegen mot toppen. När jag slutligen närmade mig den högsta punkten kändes det nästan lite läskigt att det inte längre gick uppför utan bara nedför var man än tittade. Väl uppe vid toppen slog jag ner mina stavar i snön och sjönk ner på knäna, otroligt lycklig och glad över att vara på toppen av Kebnekaise, Sveriges högsta berg! Jag kunde knappt tro att det var sant! Vädret gav inte mycket chans till utsikt men det var ändå en otrolig upplevelse att stå där.
 |
| 2104 m.ö.h. |
Klockan var cirka 11:30 och jag stannade i ungefär 20 minuter innan jag började gå nedför igen. På väg ner mot dalen och Vierrenvarre viker leden av ganska kraftigt åt väster och detta missade jag och råkade gå ner på ett betydligt brantare ställe. När jag väl upptäckte mitt misstag var det svårt att rätta till och jag beslöt att fortsätta nedför. Det kan vara mycket farligt att försöka sig på detta på grund av stenras. Den rösade leden är mycket säkrare och de flesta stenar där ligger tilltrampade. Där jag gick kunde stora stenblock komma i rörelse och det var mycket läskigt när det hände. En gång följde jag till och med med ett block och föll fritt två meter innan jag lyckades klamra mig fast vid ett annat klippblock. Det tog en stund för mig att begrunda vad som just hänt och jag bestämde mig för att ta det extra varligt resten av vägen. Jag mindes vad jag läst så många gånger, att de flesta olyckor sker på nedvägen. Tillslut kom jag i alla fall ner till dalen, ungefär 150 meter bredvid leden, och det fanns en del andra människor här. Merparten av dem verkade vara på väg uppför. Jag hoppades att de inte skulle ha noterat att jag varit utanför leden, ännu mindre att jag dragit stora klippblock med mig och fallit. 3 personer hade redan omkommit här detta året.
Nedanför Vierrenvarre stod det två äldre herrar i 70-årsåldern och två yngre kvinnor i 40-årsåldern. Männen såg mycket nedstämda ut medan kvinnorna sa åt dem "Men ni måste ju inse att de räcker nu, vi kan inte fortsätta, ni klarar inte det här, VI klarar inte det här! Vi ska tillbaka också, tänk på det!" Jag tyckte mycket synd om gubbarna då jag mycket väl förstod i vilken situation de befann sig. Jag var ivrig att komma vidare hemmåt och började klättra uppför Vierrenvarre, en klättring som var otroligt jobbig. Jag minns att jag tänkte så här: "Nu har du provat det här med berg Johan, och nu får det räcka. Det här är FÖR jobbigt, det är bara FÖR jobbigt, alldeles för mycket slit. Nu är jag färdig med berg, så är det bara". Ja man inbillar sig lätt att det är en fröjd att gå uppför berg och att man går där och njuter av utsikten, men så blir det väldigt sällan, om ens någonsin. Det är ofta ett otroligt slit från början till slut och en fysisk ansträngning som de flesta människor nog aldrig kommer i närheten av. När jag nu klättrade uppför Vierrenvarre var jag helt övertygad om att det inte skulle bli fler berg för min del. När jag någon timme senare var på väg nedför kitteldalen och började känna mig säker och trygg kändes det otroligt bra. Faran var över och jag hade klarat det!
I did what I set out to do.
När jag kom ner till första gräset och jag kände att jag definitivt var nere på säker mark slängde jag mig ner i gräset och kände en enorm lycka! Jag vilade några minuter medan jag kände på euforin. Totalt utmattad lyckades jag i alla fall ta detta kort.
Snart gick jag sista biten mot fjällstationen och fick en total tid på 9 timmar, vilket jag kunde vara mycket nöjd med. Jag hade läst att det brukade ta 12-14 timmar, och paret jag träffade i Sälka hade behövt 15. När jag kom tillbaka till fjällstationen köpte jag genast en kall öl och satte mig ute vid ett bord i allrummet. Ett gäng på 3 killar i 25-årsåldern såg mitt skick och frågade om jag varit ute och vandrat. När jag berättade att jag varit på toppen frågade de genast vilken tid jag haft och då de hörde 9 timmar blev de mycket imponerade. De berättade att det tagit dem 11 timmar och att de varit fullkomligt utmattade när de kom tillbaka, och då kände jag att jag steg lite i graderna. Senare fick jag syn på mannen jag tidigare mött uppe på Keb, han som vandrat i alperna, och jag satte mig och pratade med honom. Han hade gått på 7 timmar men berättade även att han vandrat väldigt mycket samt löptränade och simmade regelbundet. Han hade deltagit i Fjällräven Classic och avverkat sträckan Nikkaluokta-Abisko på 18 timmar, något som imponerade otroligt på mig. Så att han slog mig med 2 timmar var inget jag behövde skämmas för!
Nu vill jag passa på att nämna att detta med tider inte ska framställas som värst viktigt, egentligen saknar det fullkomligt betydelse. Men det är ändå ett intressant mått på hur man tacklat uppgiften och hur man står sig mot andra. Jag tror att min någorlunda snabba tid berodde på min inställning att inte vila för mycket utan nöta på hela tiden även om det ibland gjorde direkt ont. Det är ju som sagt ingen fröjd att gå i berg, men ändå otroligt belönande. Det bör också nämnas att jag var dåligt tränad samt överviktig. Jag hade inte lyckats gå ner mycket i vikt utan vägde fortfarande en bra bit över 90 kg och var troligen i mycket sämre skick än de ynglingar jag gick om på vägen upp, samt de ynglingar jag mötte i Sälka och på fjällstationen.
Även om jag på nedvägen från Keb trodde att det skulle bli mitt sista berg tog det inte mer än någon timme från det att jag kom ner det till att jag satt och planerade nästa tur. Jag hade redan funderat massor kring Mont Blanc och nu kände jag att jag kunde börja titta på allvar på berget och att det kanske skulle kunna bli av. Innan Kebnekaise hade jag visserligen drömt om större berg men jag hade bestämt att jag först och främst skulle ta mig an Kebnekaise innan jag bestämde något mer. Nu var jag mer taggad än någonsin att fortsätta.
Jag träffade snart finländaren igen som berättade att han äntligen kommit upp på toppen via östra leden, med guide. Han var mycket glad över detta och vi gladdes båda väldigt åt att han slutligen lyckats nå toppen! De hade varit på toppen runt klockan ett och således hade vi missat varandra med någon halvtimme om man betänker att våra leder sammanstrålar ungefär en halvtimme från toppen, vid den gamla toppstugan ungefär.
Jag hade ett par dagar kvar och jag hade tänkt att jag skulle göra lite dagsutflykter från stationen de sista dagarna. Från början hade jag tagit till extra dagar om det skulle behövas för Kebnekaise, men nu var det avklarat och det dåliga vädret skulle hålla i sig i en hel vecka. På söndagen låg jag i mitt tält och funderade på hur jag skulle göra och slutligen packade jag ihop alla grejor och begav mig mot Nikkaluokta. Här lämnar jag Kebnekaise fjällstation i regnet.
Vägen till Nikkaluokta gick jag i rask takt nästan utan pauser. Jag ville hinna till bussen som gick till Kiruna och jag hade inte exakt koll på när bussen gick. Jag lämnade Keb vid 10-tiden och var framme i Nikkaluokta, 18 km senare, strax innan klockan 2. Bussen gick vid 16-tiden så jag hade lite tid vid Nikkaluokta. Jag köpte en kaffe och satt och tittade på de fjällvandrare som gjorde sig redo för sin vandring, och jag var enormt nöjd. Katten vet om jag någonsin mått bättre.
På hela vandringen inklusive Kebnekaise fungerade all min utrustning helt perfekt. Inte en endaste gång hände det att någonting fallerade. Jo, en sak, att höger känga började ta in vatten sista dagen när jag gick mot Nikkaluokta. Det brukar innebära katastrof men nu var det sista etappen och jag var mest tacksam för att det inte hänt tidigare. Nu gick jag de sista kilometrarna i regn på ren vilja, och visste att skön vila väntade. På bussen träffade jag finländaren igen men fick för bråttom av bussen då vi plötsligt var framme vid tågstationen och hann inte be honom om hans email. Mycket synd, men kanske att jag träffar honom igen på någon vandring någon gång, vem vet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar