Ett gott försök på Stetind

Det här inlägget skulle egentligen ha blivit skrivet och publicerat redan i september men jag har inte kommit mig för att kludda ner något förrän nu. Ibland är man lat, så är det bara. Jag vill också redan nu poängtera samt utfärda en liten varning och ursäkt kring innehållet i detta inlägg. Det är en hel del svammel och egna funderingar, men det är saker som jag har funderat en hel del över och som känts viktiga för mig, och på så vis blir de också väsentliga när jag ska berätta om min egen klättring. Detta är inte bara en skildring av vårt försök på Stetind utan även dess lilla del i min strävan mot de stora expeditionerna.

Jag har sedan jag började med klättring haft en väldig längtan efter den hög-alpina miljön och velat klättra de allra högsta bergen. Det är en sagolik miljö och utmaningen i att försöka nå en topp har varit så gruvligt lockande för mig. Klippklättringen har för mig varit ett led i träningen för bergen snarare än ett intresse i sig. Att klättra leder och ta sig förbi svåra krux kan väl vara roligt många gånger, men det är på riktiga berg och toppexpeditioner jag vill befinna mig. Vi hade klippklättrat mycket i Skåne och börjat prata om att klättra något riktigt klätterberg, alltså ett berg vars topp inte är nåbar utan klätterutrustning och kunskap. Det behöver inte innebära att det är värst alpint, bara det bjuder på bra klättring och att toppen är svår att nå.

Ända sedan våren 2012 hade jag och Levente pratat om att klättra Stetind, Norges nationalberg. Stetind är ett klassiskt klätterberg och ett mycket populärt projekt bland klättrare. Jag visste att det egentligen var ett för avancerat projekt för mig men jag ville otroligt gärna känna på ett riktigt klätterberg.

Stetind, Norges nationalberg, vars topp
 nåddes första gången 1910.

Jag visste att det skulle innebära en ordentligt milsten för mig att ha klättrat det här berget och jag hade stora tvivel på om jag skulle klara det. Det största hindret skulle i vanlig ordning utgöras av vädret, men även klättringens längd på 13 replängder skulle sätta min mentala kapacitet på ordentliga prov. Jag har ju inte alltid visat mig vara värst tålig mot just detta. Oftast har jag känt mig stabil och fokuserad på bergen och har lyckats tränga undan den rädsla som ibland ligger och pockar och vill ta över, och andra gånger är det ju just vad den lyckats göra. Jag håller fortfarande på att utforska vad som leder till vad i det avseendet. Förberedelser, träning och mental inställning tror jag har visat sig vara av stor vikt. Även vana och erfarenhet påverkar givetvis. I övrigt är det nog ganska individuellt vad man klarar av att utsätta sig för. Inför Stetind skulle allt behöva stämma till hundra procent. Oavsett om jag klarade detta eller inte så skulle det sätta mig på ordentligt tuffa prov, det visste jag. Likaså, om jag ska kunna klättra 5000 meter och däröver så behöver jag kunna fixa Stetind utan några som helst problem.

Jag hade valt att inte prata så mycket om Stetind då det från min sida kändes lite oseriöst att bege sig till detta berget med endast 1 ½ års erfarenhet av klättring. Jag trodde att många skulle tycka att det var oseriöst, jag tyckte till och med själv att det var det. Graderingen på Sydpilaren, den led vi hade tänkt oss, är 6-. Jag har bara klättrat 6- någon enstaka gång och då pratar vi 8-12 meter höga klippor. Stetind är 1392 meter högt och den 13 replängder långa sydpilaren utgör nästan 600 av dessa. Det längsta jag hade klättrat hittills var den 50 meter höga svaklättringen på Möhättan i Bohuslän, och det gjorde vi på endast en replängd. Den enda multipitch jag hade gjort var då vi tränat på Kullaberg kring Makalu på klippan K2. Stetind var alltså i en helt ny klass.

Saken var den att jag behövde veta om jag kunde klara ett berg som Stetind. Om det skulle gå bra och jag kunde behålla fokus och ha krafter till detta så skulle det innebära att det sedan bara var att köra på. Mer avancerad klippklättring än Stetind har jag inga ambitioner att ge mig i kast med. Men jag behöver fixa replängderna och den långa tiden på klippan för att kunna ge mig i kast med andra, högre, berg, även om dessa inte behöver ligga på så hög gradering som 6-. Förr hade jag en ganska naiv inställning till högalpina berg och trodde att dessa kunde bestigas utan vidare klättringserfarenhet om man bara tog den enkla vägen upp. När det gäller berg över 5000 meter så förhåller det sig i regel inte så. Man måste vara en bra och stark klättrare med god erfarenhet om man ska ge sig i kast med dessa berg. Det är långa klättringar och omständigheter som väder och framkomlighet ändras otroligt fort, och man måste snabbt kunna improvisera och hitta nya lösningar. Därför måste man ha mycket god erfarenhet av klättring och hur utrustningen kan användas, för att inte tala om den mentala styrkan då man måste fortsätta och kämpa och finna nya lösningar. Så även om jag inte har direkta ambitioner för svår klippklättring så behöver jag fortfarande kunna klara av en klättring som Stetind. På så vis skulle det här berget utgöra ett bra mål och en viktig milsten för mig.

Vi hade fått skaffa en hel del ny utrustning för Stetind. Dels en massa kamsäkringar och fler kilar, men även två halvrep då jag gärna ville börja klättra med denna typ av rep. Vi tyckte också att det var lämpligare med halvrep på Stetind, dels om vi behövde repellera långt men mest för säkerheten av två rep då man klättrar. På långa turer i (för oss) okänd miljö finns alltid risken att repet spänns över en skarp kant och kommer det då en pendel eller sidokraft i repet kan det mycket väl gå av, vilket inte är ett jättebra scenario. Med två rep har man en helt annan chans. En del annat så som quickdraws, slingor, och karbiner fick också inhandlas.

Vi hoppade på tåget den 6 september och kom fram till Narvik nästkommande dag och nådde foten av Stetind framåt tio på kvällen. Det hade redan blivit mörkt och vädret var molnigt så det var inte så mycket vi såg av berget som försvann upp i mörkret. Vi knatade uppför stigen som leder mot dalgången mellan Stetind, Prestind, och Peak 849, och hade siktat in oss på att nå den lilla sjö som ligger där. Mörkret hade lagt sig så pass att det trots starka pannlampor var otroligt svårt att se var vi befann oss. Leventes GPS kom väl till pass och vi kunde till slut hitta bra tältplatser nere vid sjön. Området består av enbart blocksten så man kan inte vara värst petig med att få jämnt och mjukt underlag.

Det blåste ganska hårt under natten och det slet bra i mitt tält, trots att det stod i perfekt vindriktning. Sju stormlinor säkrade tältet och i de värsta stormbyarna kändes det som en trygg försäkring.

På morgonen när jag märkte att det blivit ljust ville jag förstås genast ut ur tältet och ta en titt på Stetind. Det var nästan lite läskigt att vända blicken dit då jag inte riktigt visste hur det skulle se ut. Jag misstänkte att jag skulle få se en alldeles hisklig bergvägg försvinna upp i himmelen och att det skulle se helt förskräckligt avskräckande ut. Men så blev det aldrig. Stetind såg faktiskt ganska snäll ut där hon, inklädd frost och is, stod precis som hon stått i alla år. "Där har vi henne", tänkte jag.

Det här var vyn som mötte oss denna morgon.
Stetinds södra sida.

I bakgrunden ser vi Prestinds mäktiga västsida.
Här ses jag speja upp mot Stetinds topp. 

Något som ser ut att ha pågått ganska länge.

Första dagen blåste det för mycket för ett försök på sydpilaren. Vi bestämde istället att rekognosera lite, och det skulle visa sig behövas. Insteget till sydpilaren var inte det enklaste att hitta. Trots förklaringar från andra klättrare, bilder och beskrivningar från internet samt guideböcker tog det oss ett par timmar att begripa hur vi skulle nå fram. Vi hade med kikare spanat på berget nerifrån men kunde inte se någon självklar väg upp till den första hyllan där sydpilaren börjar. Vi fick ta normalvägen upp mot den mindre förtoppen och sedan vika av västerut och knöka oss fram för att tillslut komma på rätt spår. Det var ingen jobbig eller svår klättring men hela strapatsen visade ändå på hur besvärligt det kan vara att ens få påbörja klättringen. Så fort vi hade konstaterat hur vi skulle ta oss till vår led så begav vi oss tillbaka mot tälten. Jag slumrade till i mitt tält medan Levente sprang upp till toppen på Peak 849 där han fick fin utsikt över Stetind. Väl tillbaka berättade han att han inte hade kunnat väcka mig, men jag hade givetvis hängt med om jag bara vaknat. Det är i alla fall vad jag vill påstå så här i efterhand.

Nästkommande dag var det alldeles för dåligt väder för att vi skulle kunna ge sydpilaren ett försök. Det blåste, regnade, och sikten var inte mycket att skryta med. Istället bestämde vi att ta en titt på normalvägen. Normalvägen är den enklaste vägen till toppen men den inbegriper ett par krux som kan vara knepiga. Man går först upp via södra och östra sidan av berget för att nå den lägre förtoppen. Det var en mycket fin tur att vandra och det var rikligt med snö. Här och var fick man ta i med händerna för att komma upp. Väl på förtoppen ser man Stetinds topp och den smala kam som löper emellan. Vi gav det ett försök att ta oss över men fastnade vid första hyllan där vi (jag) inte kom riktigt underfund med hur vi skulle fira oss ned. Egentligen är det lättast att travesera under hyllan men detta visste vi inte då. Där var fullt med is och snö och det såg ganska besvärligt ut. Vi hade inga stegjärn med oss. Vädret var relativt risigt och såg ut att tillta till det värre så vi beslöt att vända. Det var hursomhelst en riktigt fin tur vi fick den dagen, och trevligt att ha hunnit se förtoppen. Nästa dag hoppades vi på bättre väder.

Stetind sedd från Peak 849.

På väg upp mot normalleden.

På förtoppen. I bakgrunden ses Stetinds huvudtopp.

Ungefär så här långt kom vi innan vi tvingades vända.

Jag tror att vi var uppe runt sextiden nästkommande dag för att äta frukost och vara tidigt ute. Vädret såg ok ut och vi skulle göra vårt första försök på sydpilaren. Väderleksrapporterna hade skvallrat om att den här dagen skulle vara ganska bra men att mer regn var på väg, så vi gissade att detta var vår enda chans att nå toppen den här gången.

Stetind sedd från andra sidan sjön. Våra tält kan skymtas.

Samma bild med våra strapatser markerade.
Blå - vägen från tälten upp till insteget.
Grön - Normalleden upp till förtoppen.
Gul - Så långt vi kom på traversen mot huvudtoppen.
Orange - Den tänkta fortsatta vägen mot toppen.
Röd - Sydpilaren.
OBSERVERA: Jag har ritat rutterna från minnet och de kan avvika något från verkligheten och BÖR INTE ANVÄNDAS SOM UNDERLAG ELLER GUIDNING!!!

Tack vare tidigare dagars rekognoseringar så var vi snabbt uppe på insteget. Vi bestämde att jag skulle ta första replängden och jag påbörjade klättringen nästan direkt efter att vi knutit in oss. Jag kände mig oerhört laddad och fokuserad och visste att nu var det bara att köra på för fulla muggar. Här fanns inget som helst utrymme för något tvivel.

Den första replängden gick riktigt bra. Jag tyckte inte det fanns mycket att tveka på utan tog mig uppför de första 50 metrarna. Lev kom upp efter mig och fortsatte nästa replängd som även den gick bra. Jag tog över på tredje och klättrade vidare. Det var på fjärde replängden som vi stötte på problem. Lev byggde en tidig standplats och när jag kom upp till honom så visste han inte hur vi skulle ta oss vidare. Vi stod på en liten hylla och från denna kunde man inte se någon självklar väg uppför. Jag gjorde ett försök och tog mig upp på en hylla som var belägen några meter upp men från denna såg det verkligen helt kört ut. Det var i alla fall inte tal om gradering 5 eller 6 utan snarare 7. Det var inte tal om att ge sig på detta, i synnerhet inte med ryggsäcken som andreman tvingades klättra med, och det var dessutom uppenbart att vi hade klättrat fel.

Jag på första replängden.

Lite senare på samma replängd, fortfarande vid gott mod.

Levente fotograferar mig från en av standplatserna.

Tredje replängden. Här någonstans klättrade jag troligtvis fel.
I skrivandes stund är jag osäker, men jag vill minnas
 att leden är tänkt att gå till höger istället för vänster,
där repet ses försvinna.

Så vitt vi kunde gissa så gick vår led ett tiotal meter till höger om oss men det fanns inga chanser att göra en travers ditåt. Vi blev tvungna att backa ner två replängder. Jag trodde först att det var på tredje repan som jag hade klättrat fel, men när vi kom ner dit så var jag ändå osäker på om leden var tänkt att gå där jag trodde. Jag hade fått förskräckligt ont i fötterna av mina skor. Jag hade ett par relativt nya klätterskor med mig som förvisso är galet bra, men som jag inte riktigt hade hunnit vänja mig vid. Det är förstås ett generalfel att ta med ett par icke ordentligt inklättrade skor för 13 replängder. Detta misstag kommer jag aldrig mer att göra om.

Vi hade förlorat mycket tid och kraft och med mina onda fötter hade jag svårt att hålla samma fokus och mental styrka vid liv. Dessutom hade våra radior slutat att fungera då batterierna helt oväntat tagit slut. 50 meter ifrån varandra och blåst gör det omöjligt att kommunicera och därför kändes det bra att ha med sig radio, men nu var de alltså till ingen nytta. Vi kända båda att vi ville backa ur och vi repellerade ner till hyllan där vi hade startat. Här råkade vi dessutom ut för det något klassiska dilemmat att repen fastnar. Efter att man repellerat ner så drar man alltså ner repet som går genom ankaret där uppe, men nu hade alltså repet fastnat någonstans och vi kunde inte få ner det med några som helst medel. Repet satt som berget(!). Jag sa till Levente att vi skulle lämna repen och gå tillbaka till tälten, jag orkade verkligen inte klättra upp igen med mina onda fötter. Men Levente gav sig inte. Han klättrade upp hela vägen ända till ankaret och lyckades få loss repet. Repet fastade sedan en gång till, varav han fick klättra ytterligare en gång. Repet fastande även en tredje gång, men då bara ett 5-tal meter ovanför mig och jag kunde klättra upp i kängorna och lösgöra det. Det kändes bra att få tillbaka repen, vilket jag får tacka Levente för!

Jag var på ganska bra humör när vi gick tillbaka mot tälten. Visserligen hade vi inte lyckats ta oss till toppen men jag kände mig ändå nöjd med försöket. Jag hade ju från början vetat att det var ett tufft projekt för mig, även om jag hoppats som fasen att vi skulle klara det. Jag var lite fundersam över hur jag förlorat kraft och fokus så fort när vi vände, men jag skyllde det mesta på skorna samt på att vi klättrade fel så länge utan att upptäcka det. Vi skulle alla gånger återkomma till Stetind, sa vi båda.

Vädret skulle som sagt bli sämre och nästa dag regnade det mycket riktigt. Vi packade ihop allting och begav oss ner mot parkeringen. Det var efter en del liftande, lite färjor fram och tillbaka, en del café-sittande och lite småvandrande som vi slutligen fick lift mot Narvik av en otroligt hygglig lastbilschaffis. Han skulle köra hela vägen ner mot Luleå och vi beslöt att haka på till Abisko. Vårt tåg skulle inte gå förrän om två dagar och vi tyckte att Abisko var det bästa stället att spendera den tiden på.

En sista bild på Stetind. Hit ska vi återkomma!

Väl i Abisko så tog sig Levente en tur upp på Njulla medan jag latade mig på stationen. Jag tog en tur ner till Abisko by samt Abisko Mountain Lodge, en mycket trevlig pub och restaurang där skidåkare och klättrare gärna håller till. Där träffade vi den mycket trevlige norske bergsguiden Bent Vidar Eilertsen som hade enormt mycket tips om klättring kring Narvik, inte minst hans eget specialområde Senja där han bedriver en hel del guidning. Det är väl inte alls omöjligt att jag beger mig dit någon gång i framtiden.

Påbjuden cykelled. Det måste gillas!
Taget på Njulla, Abisko i bakgrunden.

Tåget tog oss sedan tillbaka till Skåne och Malmö och det kändes i vanlig ordning skönt att komma hem. Jag hade klättrat oerhört mycket den senaste tiden och min armbågsskada hade dessutom blivit värre, och jag kände mig allmänt sliten. Jag hade tänkt att jag efter Stetind skulle vila en del både från klättring och träning för att ladda batterierna.

Strax efter Stetind förlorade jag mitt jobb i Malmö och har sedan dess haft lite svårt att fokusera på saker och ting. Lusten för klättring försvann helt och det fanns dagar när jag undrade om den skulle återkomma. Jag har haft svårt att hålla igång träningen och jag har inte klättrat något alls sedan jag kom hem från Norge. Jag har inte heller orkat skriva det här inlägget. Jag har funderat mycket över om det beror på att vi inte nådde toppen som lusten för klättringen försvann. Stetind blev mitt första berg att åka ifrån utan att ha nått mitt mål. Det är förstås en naturlig ingrediens i en klättrares liv att ibland tvingas lämna ett berg besegrad och det är nog bara att vänja sig. Det behöver inte tvunget bero på att man är kass. Tvärtom, det kan kräva en hel del styrka och mognad att ta beslutet att vända,  innan det blir för sent. Bergen, som man brukar säga, står kvar.

Nu är det december och det börjar väl kännas lite bättre. Idag var jag och Levente ute och åkte skidor vid Järavallen, vilket var helt grymt! Så länge det finns snö här nere kommer vi att fortsätta med detta. Det har skvallrats en del om en vargavinter detta år och jag hoppas innerligt att det slår in.

Nu ser vi mycket fram emot is-säsongen. Kanske börjar vi drytoola snart igen, annars hoppas vi att isen fryser på snart så vi kan komma ut på bra klättring. Kullaberg, Bohuslän och Rjukan, mycket tid hoppas jag kunna ge isen denna vinter. Jag tror och hoppas att lusten för klättring håller på att komma tillbaka.

Samtliga bilder publicerade i inlägget är tagna av Levente Szabó.