Det har kommit en del frågor kring min utrustning på Mont Blanc. Här kommer en komplett lista över varje pinal som fanns med i packnigen. Emil och Saras packningar var mycket snarlika.
KLÄDER
Underställ byxa, Icebreaker mehrino
Underställ tröja, Icebreaker mehrino
Byxor softshell, Tierra Ace
2 st kalsonger, mehrino
1 par tunnare strumpor, smartwool mehrino
1 par tjockare strumpor, smartwool mehrino
Tunn fleece-tröja, Haglöfs
T-shirt, mehrino
Mössa tunn, Tierra powerstretch
Mössa tjock, The North Face
Handskar, vind- och vattentäta, Hestra
Handskar, Marmot Summit Glove
Balaclava, windstopper
Storskor, La Sportiva Nepal Evo
Dunjacka, förstärkningsplagg/komprimerbar, Mountain Works
Bälte, Tierra
Skaljacka, Tierra Roc Blanc
Skalbyxor, Tierra Roc Blanc
Snölås (Gaiters), Gore-Tex
BÄRA
Ryggsäck 75L, Arc'teryx Altra
Ryggsäck 30L, Haglöfs Roc Hard
Vätskesystem 2L, Osprey
BOENDE
Tält, Mountain Hardwear EV2
Liggunderlag, ThermaRest ProLite
Sovsäck, Marmot Col MemBrain -29C
10 st Snötältpinnar
KÖK
Multifuelkök MSR XGK (inkl reflektor och vindskydd)
Bränsleflaska 325ml MSR (fylld med kemiskt ren bensin)
Bränsleflaska 887ml MSR (fylld med kemiskt ren bensin)
Kastrull med värmeväxlare, Primus EtaPower 1.7L (inkl lock och handtag)
2 askar tändstickor, solstickan
1 burk stormtändstickor
1 gaffel, plast, SeaToSummit
1 sked, plast, SeaToSummit
1 kåsa
Vattenflaska 1L, Nalgene
MAT (varierande kvantitet, totalt cirka 4kg)
Knäckebröd
Mjukost
Frystorkat
Varma koppen
Frukostbars
Powerbars
HYGIEN
Tandborste
Tandkräm
1 par linser (reserv)
Toapapper 1 rulle
MEDICIN
Huvudvärkstabletter
Plåster
Elastisk binda
Kompress+tejp
Sårtvätt
KLÄTTERUTRUSTNING
Sele, Black Diamond Alpine Bod
Broms
2 st Skruvkarbiner, Petzl
2 st Karbiner, Petzl
Slinga, 120cm
Slinga, 240cm
Hjälm, Petzl Altios
Stegjärn, Petzl Charlet Vasak Leverlock Fil + skyddsfodral
Isyxa, Black Diamond Venom Adze
Isskruv 19cm, Black Diamond Express Ice Screw
ÖVRIGT
Stavar, Black Diamond Trail Shock Compact
Pannlampa, Mammut Lucido X-Zoom (inkl 3st AA batterier)
Solskydd (faktor 30) med lipcream
Solglasögon, Julbo Micropore
Skidglasögon
Karta St Gervais
Karta Chamonix
Kompass, Silva
Bok "Mont Blanc 4810m - 5 Routes to the Summit"
1 st Drysack 4L, SeaToSummit
2 st Drysack 8L, SeaToSummit
1 påse Fisherman's Friend
Kreditkort
ID
Liftkort
Medlemskort STF
Medlemskort UIAA
Försäkringspapper
Pass
Telefon
Telefonladdare
johan wilinger
torsdag 29 september 2011
tisdag 27 september 2011
Mont Blanc, del 4
Det var natten mot det fjärde dygnet på berget och snart dags för vårt första toppförsök. Väderprognosen hade varit mycket god. Det hade varit ganska dåligt väder de senaste två dagarna men nu spådde de klart väder igen, hade de berättat från stugan. Väderrapporten hade gått runt bland tälten hela kvällen och även nått oss. Vi vaknade runt 02 av att folk gjorde sig i ordning. Vi tyckte gott att vi kunde ha lite folk framför oss och hade inte bråttom iväg. Jag tror att klockan var runt 03 när vi började göra oss i ordning. Till frukost åt jag bara lite knäckebröd och några frukost-bars och hade tänkt att klara resten av bestigningen på enbart powerbars. Jag har bra erfarenhet av sådana, de väger lite och ger bra med energi. Medan Emil fixade med klätter-utrustningen och förberedde repet så smälte jag en massa snö och fyllde alla våra vattenflaskor till bredden med kokande vatten. Även mitt 2-liters vätskesystem fylldes.
När vi var klara med allt började vi röra oss mot toppen, Emil först, sedan jag och sist Sara. Det kändes helt fantastiskt och mycket speciellt att äntligen vara på väg. Först skulle vi upp nästan 500 höjdmeter på Dôme du Goûter och sedan ner en bit på Col du Dôme, den rygg som leder vidare mot Mont Blanc. Det blir sedan cirka 100 meters stigning till säkerhetsstugan Vallot på 4362 meters höjd. Härifrån har man sedan cirka 500 höjdmeter till toppen. Vi kunde se pannlamporna från alla framför oss uppe på berget och det är en klassisk syn som man känner igen från många dokumentärer om välbesökta berg runt om i världen, raden av pannlampor som slingrar sig uppför berget. Nu var det kanske inte mer än 5-6 olika replag vi såg med gott om utrymmer mellan sig och det var ju bra att det inte var mer folk än så. Det kan ställa till problem.
Efter att ha gått i kanske en kvart kom jag plötsligt på att jag glömt alla mina powerbars. Jag hade haft för mycket att tänka på och missat att packa ner dem. Otroligt klantigt. Jag hade tänkt på det flera gånger men tänkt att jag skulle komma ihåg dem. Jag stannade förstås tvärt och upplyste de andra om missen. De verkade inte sugna på att vända och Emil sa att jag kunde få av hans mat som jag tror bestod av knäckebröd och några enstaka bars. Jag tyckte det lät bra och vi fortsatte. Emellanåt gick jag dock och tänkte på mina powerbars som låg kvar i tältet och hur dumt det kändes att ha glömt dem. Här har man tänkt på så mycket och så ska man glömma sin mat! Jag fick sluta tänka på det och hoppas att Emils mat skulle räcka åt oss båda. Eventuellt fick man väl kämpa lite extra, tänkte jag.
Vi gick uppåt och följde spåret som dagar av klättrare hade skapat. De flesta brukar gå väldigt långsamt uppför och det gjorde även vi. Att ta sig uppför snö så brant blir fort otroligt jobbigt och det bästa sättet är att hitta ett långsamt tempo och sedan mangla på. Vid något tillfälle stannade vi och släppte förbi ett sällskap som kom ifatt oss. Vi gjorde kortare pauser ibland och det visade sig snart att mitt vätskesystem frös igen. Det hade fungerat på Mont Blanc du Tacul men nu var det så kallt att vattnet i slangen och i munstycket frös och jag kunde inte få i mig något vatten. I den kalla vinden gick det på bara minuter att kyla ner det från början varma vattnet. Jag fick stanna och dricka direkt ur vätskesystemet istället, vilket ju inte riktigt är tanken. Jag vet inte hur de som använder vätskesystem på berg brukar göra. Finns det isolerade slangar tro? Det ska undersökas.
Klättringen upp till Dôme du Goûter tog ungefär två timmar och vi skulle sedan gå över Col du Dôme och upp ett hundratal höjdmeter för att nå Vallot-stugan. Eftersom det var helt mörkt hade det varit svårt att bedöma vädret men det hade blåst väldigt mycket hela natten. Det var först framemot 03 som det hade lugnat sig lite och sedan dess hade det blåst lite till och från. På väg uppför Dôme du Goûter hade vi befunnit oss mestadels i lä och inte märkt så mycket av blåsten. Väl uppe på toppkammen märkte vi direkt av blåsten mer och väl framme vid Vallot-stugan var vädret ännu besvärligare med dålig sikt och hårt vind. Klockan närmade sig nu 07 och det började ljusna. Vi fortsatte upp mot Grand Bosse och Petit Bosse som är två små mellantoppar och där man vandrar på en kam över bägge. Klättringen från Vallot upp mot kammen var brant och jag var fullt koncentrerad på klättringen när Emil plötsligt hade stannat. Han skrek och gestikulerade men jag kunde inte höra vad, inte heller förstod jag hans gester. Jag ville bara vidare och undrade varför han hade stannat. Jag försökte gestikulera att han skulle fortsätta men han stod kvar och vevade med armarna och det blev snart uppenbart att det var något som stod på tok.
Jag klättrade någon meter närmare och drog i kapuschongen för att få fram örat mer och försökte lyssna vad han ropade, och han skrek att vädret blivit sämre, att det blåste för mycket och att vi skulle vända. När jag hörde detta och tittade mig omkring blev jag plötsligt varse att vädret faktiskt blivit ordentligt mycket sämre. Vinden var full med snö och sikten var otroligt dålig. Emil hade dessutom kommit upp mot kammen och fick därmed de sydliga vindarna, som vi fram tills nu hade varit mestadels i lä från, rakt på sig. Jag skrek vidare till Sara att vi skulle vända, och vi började röra oss neråt igen. Vi tog oss ner mot stugan och väl där ville både Emil och Sara att vi skulle gå in. Jag har alltid sett stugan som något att använda vid nödfall och detta kändes absolut inte som något sådant. Jag frågade vad vi skulle i stugan att göra men fick inget riktigt svar. Kanske var vi för trötta och hade för mycket funderingar i våra huvuden för att tänka riktigt klart. Vi tog oss hur som helst in i stugan utan vidare argumentationer.
Stugan är endast till för nödfall och är byggt i metall. Ingången är en stege som leder upp genom en gång till en dörr och sedan är det en trappa ner i stugan. Ingången är omständlig att ta sig genom, särskilt med stegjärn, men den är sannolikt byggd så för att ingen dörr ska kunna blåsa sönder i vinden men samtidigt ge maximalt skydd. Det är i alla fall min teori. Stugan är cirka 5x5 meter och har två små fönster som man kan kika ut genom. Fönstren är små och glaset är dimmigt så man ser knappt något alls. Golvet är någon slags gummimatta som ska tåla stegjärn.
När vi kom in i stugan var där redan två personer. De var tyskar och ingick i ett lag om fem. De andra tre hade gått mot toppen tre timmar tidigare när det fortfarande hade varit något bättre väder men dessa två hade valt att vända. Det var en man och en kvinna och de var ytterst oroliga för sina kamrater, särskilt kvinnan som vankade av och an och hela tiden försökte se ut genom fönstren. När vi berättade att vi tidigare hade vänt uppe vid kammen utbrast mannen "A very wise decision!" och jag tyckte inte att vi behövde känna att vi gjort fel.
De var bägge trevliga men kunde inte riktigt slappna av eller ingå i ett normalt samtal på grund av sin oro. De satte sig tex inte ner som vi andra utan var hela tiden uppe och sprang. Kvinnan var även utanför stugan vid ett par tillfällen. Efter en 30-45 minuter stövlade det plötsligt in tre personer i stugan som visade sig vara deras vänner. Det blev stor glädjefest. Det pratades på tyska men jag kunde av deras glädje, gester, kramar och handskakningar förstå att de måste ha nått toppen. De såg medtagna ut och man såg hur snön hade blåst in i varenda skrymsle av deras kläder.
De lämnade stugan nästan omgående och vi följde snart efter. Vädret var fortfarande för dåligt för att försöka sig på en toppattack och vi bestämde att gå tillbaka mot tältet. Precis utanför stugan träffade vi en asiatisk tjej som kom fram till mig för att prata. Jag hade pratat lite med henne dagen innan vid stugan. Hon såg medtagen ut och berättade att hon vänt då hon inte haft en aning om var toppen låg eller hur långt hon hade haft kvar. Det hade blåst kraftigt och när hon berättade om det så såg hon ut att börja gråta vilken stund som helst samtidigt som hon försökte le. Jag klappade om henne och sa att hon absolut hade tagit rätt beslut när hon vände. Hon skulle gå in i vallot-stugan för att vila. Vi fortsatte nedför och tillbaka mot tältet.
Jag var ganska nedstämd när vi kom fram till tältet. Jag slog mig ner på ryggsäcken utanför i snön och en av polackerna som tältade bredvid frågade oss hur det gått. Jag fick berätta att vi vänt och att det kändes tråkigt att inte kunna påverka vädret. Jag uttryckte även mitt missnöje över väderleksrapporterna som uppenbarligen inte gick att lita på. Jag tror att polacken märkte att jag var på dåligt humör. Han berättade att andra han pratat med också hade vänt.
Man kan förbereda mycket inför en bestigning. Det är stora kostnader och mycket tid involverat i berg och förberedelserna är ofta omfattande. En faktor som man inte kan påverka hur gärna man än vill är vädret och man måste alltid räkna med att bli besviken. Klättrar man många berg är det bara en tidsfråga innan man står inför ihållande dåligt väder som gör att toppen blir fullständigt utom räckhåll och detta får alla uppleva förr eller senare. Trots att man vet detta så väl så känns det ändå fruktansvärt ledsamt att inte kunna fortsätta. Man har tränat, ofta i flera år, och lagt ner otroliga resurser, ändå står man där när det är dags för toppen och kan inte göra ett skvatt. Det var denna känsla av maktlöshet som gjorde att jag nu satt och surade utanför tältet. När dessutom väderleksrapporterna hade slagit alldeles fel så kändes det ytterligare hopplöst. Det gick till och med så långt att jag funderade på om man verkligen skulle hålla på med berg när det kunde gå på detta vis.
Jag kände mig frusen och gick in i tältet, kröp ner i sovsäcken med alla kläder på och låg och filosoferade. Jag funderade över hur strategin skulle se ut framöver. Att fortsätta gå tidigt på morgonen, flera timmar innan soluppgången, kändes som ett dåligt alternativ när vädret var så här ovisst. Jag var sur på väderleksrapporterna och bestämde mig för att helt strunta i dem. Att börja klättra på natten och först efter fem timmars klättring och då det blev ljust kunna bedöma vädret ordentligt kändes inget vidare. Om vädret visade sig för dåligt så skulle man ha gjort av mycket energi på en toppattack som från början hade varit dömd att misslyckas. Min tanke blev nu istället att vänta tills det blev ljust och då bedöma vädret. Om det såg bra ut så skulle vi inleda ett nytt toppförsök och utifall att det inte ser bra ut så har man besparat sig 7-8 timmars klättring den dagen. På så vis kan man invänta rätt dag och ha energi kvar tills det blir rätt förutsättningar. Jag framförde resonemanget till Emil och Sara och vi bestämde att starta först 07 nästkommande dag utifall att vädret såg bra ut. Det var nu onsdag och vi hade till och med lördag på oss att nå toppen. På söndagen skulle vi vara tvungna att gå ner igen. Om vi skulle klara så många dagar på berget skulle vi behöva ransonera både mat och bränsle. Mina powerbars uppgick till endast fem stycken och dessa skulle kunna behövas på en toppattack. Det gällde att välja rätt dag.
Vi fick senare under dagen höra att det skulle vara ostadigt väder nästkommande dag men att de två efterkommande dagarna, alltså fredag och lördag, skulle bjuda på klart och fint väder. Vid det här laget lyssnade jag inte så noga på rapporterna men det lät ju i alla fall lite positivt.
Runt omkring oss i tältlägret var det fortfarande ingen som nått toppen. Det hade nu kommit ytterligare några tjecker och polacker. Två tyskar hade gett upp och begett sig nedför. De flesta skulle göra ett försök nästkommande dag och tjeckerna skulle starta redan 01. Vår plan var att vila hela natten och bedöma vädret efter att det blivit ljust. Jag minns att jag sa "När jag ser med egna ögon att himlen är tillräckligt klar så sticker jag. De kan köra upp sina franska väderleksrapporter i röven." Det var förstås barnsligt av mig att reagera på detta vis. Det är inget fel på deras väderleksrapporter men man måste vara beredd på att det ibland slår fel, och då ska man inte reagera så negativt. Man måste försöka hålla humöret uppe och bidra till en god stämning i gruppen. Jag blev på betydligt bättre humör efter någon timmes surande när jag kom på att jag fick skärpa mig. Väder är väder, och vi hade fler dagar på oss. Det var bara att samla nya krafter.
Framåt kvällen blev vädret bättre och vid 10-tiden när vi gick och lade oss så blåste det nästan ingenting. Vädret hade också blivit klarare och det kändes som att nästan dag kanske skulle kunna bjuda på bra väder trots allt. Jag minns att jag låg i tältet och hoppades innerligt att vi skulle kunna komma upp nästkommande dag, torsdag. Varje dag vi tvingades stanna vid high camp skulle vara slitande, både mentalt och fysiskt, och jag såg gärna att vi kunde ta oss ner på fredagen. Det var den fjärde dagen på berget nu och det gick mot den femte.
Inne i tältet märkte vi inte av någon blåst överhuvudtaget och det kändes helt vindstilla. Det bådade förstås gott och runt klockan 02 hörde jag hur folk gjorde sig i ordning och man hörde knarret i snön när de begav sig iväg. Pannlamporna fladdrade utanför. Plötsligt insåg jag att här kunde vi ju inte ligga och sova! Självklart skulle vi upp och ge toppen en chans! Tänk om detta skulle bli enda dagen för en topptur och att vädret blev sämre igen mot eftermiddagen. Tänk om detta var vår enda chans och så låg vi här och sov bort den. Det dög inte! Det slog mig att vi naturligtvis skulle ge denna dag ett fullfjädrat försök, och det innebär att gå iväg så tidigt som möjligt.
Jag vet inte om Emil och Sara sov men jag väckte dem hursomhelst och sa att jag genast ville gå mot toppen, och förklarade hur jag tänkte. Emil svarade att han var på men Sara tyckte att vi skulle vänta. Vi hade ju bestämt att vi skulle vänta tills det blev ljust, menade hon. Jag hade dock ångrat mig. Jag frågade Emil om han var med på att vi gick mot toppen och han sa ja, och därmed slängde vi oss upp och började förbereda utrustningen. Sara sa att vi fick gå i förväg och att hon skulle komma efter. Jag och Emil var ordentligt taggade att nå toppen. Jag funderade någon stund över om vi inte skulle försöka övertala Sara att följa med men jag kom på att om hon inte var lika taggad som jag och Emil så var det nog ingen idé, hon skulle sannolikt bara sinka oss. Hur hon klarade av att ligga kvar i tältet när jag och Emil gjorde oss i ordning förstår jag fortfarande inte.
Man kan nog tycka att det var okamratligt gjort att lämna Sara kvar, men uppe på berg gäller enligt mig lite annorlunda villkor. Det är för mycket förberedelser, tid och pengar för att man ska kunna låta bli att följa det man själv tror på bara för att någon annan är av en annan åsikt. Om man känner att man vill göra ett toppförsök och att man har kraft och resurser då ska man köra. Konsensus kan inte alltid råda och på bergen står man i slutändan själv i sina beslut. Ett klassiskt dilemma är när några i ett lag vill vända och andra vill fortsätta. Kan man dela upp sig, så som tyskarna gjorde tidigare dag, är det ju bra men om detta inte går så står man inför ett problem. Är man tre, som vi var, så innebär det att någon måste bli ensam. Av denna anledningen hade både Emil och Sara tyckt att vi från början skulle bestämma att om någon vid något tillfälle ville vända så skulle alla gå ner, detta för att undvika att lämna någon ensam. Det skulle vara bra att ta detta beslut redan innan så man inte behövde ha några diskussioner på berget, menade de, och detta är i sig ett mycket vettigt resonemang.
Det är bara det att när satsningen är så stor och omfattande så blir det problematiskt att vända bara för att någon annan vill. Om man nu tränat och förberett sig så länge och man känner att man kan och vill fortsätta mot toppen, då måste man få lov att göra det. Kanske får man aldrig samma chans igen. Självklart är man kamrater på berget och gör allt för att rädda och skydda varandra, men jag är tveksam till om man kan stå nere vid foten och lova att man ska vända om någon annan så vill. Jag var alltså inte med på att avge det löftet inför de andra. Det skulle naturligtvis kunna vara på så vis att det var jag som ville vända, men jag hoppas och tror att jag inte skulle vilja att övriga också tvingades vände fast de kände sig redo att fortsätta. Om det är någon som inte kan ta sig ner för egen maskin är ju saken en helt annan givetvis och då handlar det ju om att hjälpa vederbörande. Under sådana omständigheter råder det förstås ingen tvekan om saken.
Det är hur som helst svårt att avgöra exakt vad som är rätt även om man från början kan tycka att det är självklarheter. Nu var det ju inte frågan om att vända, men principen kvarstår.
Jag hade kokat allt vatten kvällen innan och haft det i sovsäcken för att det skulle hålla sig så varmt som möjligt. Jag hade fyllt vattensystemet även denna dag för att ha som reserv om vårt vatten skulle ta slut. Vi gjorde oss redo så fort vi kunde och sedan begav vi oss iväg. Vi hade, så vitt jag kan minnas, struntat i att äta frukost och tog varsin powerbar istället som vi åt medan vi gick. Vi gick i ett ganska bra tempo uppför Dôme du Goûter och kom snart ifatt ett gäng som rörde sig väldigt långsamt. Det var ett tempo som var för långsamt för oss och Emil tyckte vi skulle passera.
Det leder ofta en trampad stig uppför berget med in-huggna fotsteg som alla går i. Om man går utanför innebär det att man får pulsa i snö eller sparka nya fotsteg och det blir då betydligt jobbigare. Därför tycker jag att man bör stanna och släppa fram folk som kommer ikapp. Man brukar ändå ta någon vilopaus ibland och då kan man lika gärna passa på vid ett sådant tillfälle. De som går bakom brukar uppskatta detta enormt. Men detta tillvägagångssätt är det många som inte håller med om. När man går uppför ett berg är det många som anser att man då har rätt att gå i sin egen takt utan att behöva ta hänsyn till någon annan, detta för att folk vill komma in i sin egen rytm och kunna arbeta ostört. De som är bakom får då snällt anpassa sig till ens hastighet, anser de. Vid trängre passager där det verkligen inte går att passera mer än en i taget tycker de detta är ännu viktigare. Där anser sig många ha rätt att stå och jönsa sig hur länge som helst utan minsta skyldighet att se till dem som står bakom och väntar. På välbesökta berg kan detta bli ett enormt problem när många klättrare försöker nå toppen. Mount Everest är nog ett av de värre exemplen. Folk blir irriterade, stressade och förbannade och bråk uppstår snabbt och utan omsvep.
Det första gänget kunde vi passera genom att gå bredvid i snön. Snön var tillräckligt hård och vi kunde passera genom att tillfälligt öka tempot något. Man blir enormt mycket tröttare av minsta lilla tempo-ökning så det gäller att inte förhasta sig. Det kan i längden kosta mer än det smakar. Nästa gäng stannade artigt och lät oss passera. Det var när vi skulle passera tredje gänget som problem uppstod.
De var tre i sitt replag och jag trampade mig förbi som vanligt utanför leden. När jag kommit förbi dem med några meter så hörde jag höjda röster bakom mig. Jag vände mig om och såg då hur den främste av dem försökte hindra Emil från att komma förbi genom att hålla ut sin arm. Det råder lite delade meningar mellan mig och Emil om vilka ord som utväxlades men jag minns tydligt att han skrek "Do not interfer when I'm doing my work!" med barsk röst och jag såg hur Emil försökte pressa sig förbi honom. Emil minns det som att han skrek "You must learn to respect the rules of the mountain!" och troligen skrek han väl bägge för oss numer legendariska fraserna.
Det som hände härnäst fick mig rejält chockad. Jag såg hur han med båda händerna försökte med all sin kraft att knuffa Emil ut från berget. Jag trodde knappt det jag såg var sant men satte spjärn med repet samtidigt som Emil tog tag i mannen och kämpade för att hålla sig kvar. Det var ett direkt mordförsök. Jag drog i repet och skrek "Take it easy! Work as a team!". Emil lyckades krångla sig förbi och vi fortsatte båda uppför med ökad takt medan mannen skrek "Get out of here! Get out of here!". Det var ingen rolig upplevelse. Jag förstår inte hur man kan uppföra sig på det viset, ännu mindre på ett berg där man behöver energin till helt andra saker. Troligen var mannen stressad och nervös, jag kan inte se någon annan orsak. Sannolikt kom Emil för nära honom och han tyckte sig bli störd i sitt tempo och blev förbannad, men det får ju finnas gränser för hur man beter sig.
Uppför Dôme du Goûter fortsatte det och utan några pauser nådde vi fram till vallot-stugan. Vädret hade blivit successivt sämre och när vi nådde stugan var det rejält blåsigt och även dålig sikt. Dålig sikt kan gå bra om det inte blåser, och blåst kan gå bra om det är klar sikt, men bäggedera bådar inte gott och vi bestämde att vänta i stugan någon halvtimme och se om vädret ville bli bättre. När vi kommer in i stugan är den totalt proppfull med folk. Det visade sig att i princip alla som gått före oss, ända sedan klockan 01, var här. De flesta var öst-européer och vi förstod inte något av vad någon sa, men man kunde höra att folk var irriterade. Folk klampade med stegjärn rakt över andras utrustning utan att blinka och det var ingen rolig stämning i stugan. Vissa hade brett ut sig med alla sina saker på golvet och visade ingen som helst vilja att maka på sig för att ge andra plats. Jag och Emil stod mitt bland alla och var nog mer upptagna av att studera folk än att fundera på vädret utanför. Vi åt varsin ny powerbar medan vi funderade hur detta skulle sluta.
Hela tiden öste det in mer folk i stugan och ju längre tid som gick desto snöigare var de som kom in. Man kunde se att det var sån där kraftigt inblåst snö som det bara blir av en riktig snöstorm. Jag och Emil stod på detta vis i närmare en timme. Vi gissade att vädret utanför var riktigt dåligt och det var absolut inte muntert att tänka på att behöva vända även idag.
Till slut sa jag till Emil att jag tyckte att vi skulle klä oss för det värsta och bege oss vidare. Vi skulle få räkna med att vädret var tufft och att det blåste, men att vi verkligen skulle göra ett försök att nå toppen. Vi slängde på oss allt vi hade. Min dunjacka åkte på under skaljackan och utanpå softshell-byxorna sattes mina extra skalbyxor. Snölås ovanpå dessa samt balaclava och skidglasögon med bägge huvorna uppfällda. Vi knöt in oss i repet igen och tog oss ut ur stugan. Jag klampade på de där metallstegen helt övertygad om att nu skulle vi få det mycket besvärligt.
Väl utanför stugan blåste det inte alls så mycket som jag förväntat mig. Visserligen var vi ordentligt påpälsade och hade ingen hud alls blottad för vinden men vädret kändes inte värst problematisk. Även sikten var betydligt bättre än väntat. Det var molnigt men man kunde se mellan molnen på sina ställen och det var inte alls frågan om någon storm. Vi blev glada över detta och begav oss med full fart upp mot kammen mot Grand Bosse. Där uppe visste vi att vinden skulle bli tuffare. Det var där uppe vi hade fått vända föregående dag.
Vi höll ett stadigt tempo utan pauser och tog oss upp till kammen relativt fort. När jag kom över kanten så blev jag återigen överaskad över att det inte blåste så som jag förväntat mig. Visst blåste det, men det kändes inte som att man hade något problem med att hålla sig kvar. Lite får man räkna med att det blåser, tänkte jag, och vi fortsatte.
Vi gick längs kammen över Grand Bosse och Petit Bosse. När vi var på väg nedför Petit Bosse så sprack molnen upp och vi kunde se toppen. Den var otroligt mycket större och längre bort än jag trodde och jag nästan fasade inför hur otroligt högt upp det såg ut. Vi kunde se folk uppe på toppen som små svarta prickar och ett replag ett hundratal meter framför oss. Det blåste men var relativt bra sikt. Jag kände i denna stund att det var nu eller aldrig. Nu skulle vi ge allt för att nå toppen och det skulle vara bra dåligt väder för att stoppa oss. Vi fortsatte utan pauser och manglade oss vidare och tog oss uppför den ena snöbranten efter den andra. Vi passerade snart replaget vi tidigare sett och vi mötte även något replag som var på väg ner.
Ofta såg man inte toppen på grund av molnen men jag hoppades hela tiden att vi skulle få se den där sista stigningen upp mot toppen. Avstånden visar sig alltid värre än vad de först ser ut och det var kammar och branta snösidor som hela tiden skulle passeras. Mestadels kunde man se var stigen gick men på sina håll hade snön blåst över och dolt spåret. Jag tror det tog ungefär en timme från Vallot-stugan tills vi nådde en plats där det planade ut lite. Vi stannade och hämtade andan något och man kunde se vad som såg ut att vara sista biten upp mot toppen. Det var kanske hundra höjdmeter och vi hade nu kommit nära vårt mål. "The push for the summit!" skrek jag till Emil. Lite fjantigt, men det var roligt att säga det, och kanske insköt det lite extra energi i oss båda. Vid den här tidpunkten var jag ganska övertygad om att vi faktiskt skulle klara detta.
Så här i efterhand när jag inser att vi faktiskt fick gå alldeles inpå varandra och skrika för full hals för att den andra skulle höra så blåste det sannolikt rätt bra trots allt. Men varken jag eller Emil upplevde det som vanskligt eller på något vis för farligt.
I de sista stigningarna mot toppen var jag rejält trött men vetskapen om att vi snart var framme fick kroppen att gå för full maskin ändå. Vi hade egentligen kunnat vila mer och hållt ett mycket lägre tempo men det gick inte nu. Jag kände att toppen var inom räckhåll och just då ville jag bara en sak i hela världen - att stå där uppe på den högsta punkten där det inte gick att komma högre upp.
Vi kunde inte se toppen från där vi klättrade och det var omöjligt att veta hur långt det var kvar. Man hoppades hela tiden att man skulle se toppen men det fortsatte bara uppför och vidare uppför. Vi slet som djur för att komma vidare och tillslut såg jag att det började plana ut och jag förstod att nu var toppen nästan nådd. Efter några ytterligare meter såg jag toppen och det var ett tjugotal meter dit. Plötsligt drog Emil i repet och han såg ut som att han ville att jag skulle stanna. Jag undrade hur i hela friden han kunde vilja stanna nu när vi var så nära men han stod på sig. Jag gick tillbaka till honom och han frågade varför jag fortsatte gå, vi hade ju passerat toppen. När jag tittade bakåt så såg jag att han hade rätt. Toppen på Mont Blanc är så avlång att det kan vara svårt att avgöra vad som är toppen. Vanligtvis är toppen formad som en stor båge där det är högst på själva mitten, men nu var det lite lägre på mitten och högre på kanterna med kanske en halv meter. Den första toppen som vi passerat bedömde vi som den högsta, men hela biten räknas egentligen som toppen.
Det var förstås en fantastisk känsla att stå där. Klockan var 08:30 på morgonen, torsdagen 8 september 2011. Jag tittade omkring mig och utsikten var helt enorm. Molnen låg tätt under oss och vi såg inte mycket ner mellan bergstopparna men horisonten kunde vi se och det var alldeles magnifikt, mer magiskt än jag kunde föreställa mig. Emil, om jag mins rätt, slog ner sin isyxa i snön och utbrast "Jaa!". Själv gav jag ett "Woo-hoo!" ifrån mig samtidigt som jag tittade ut över molnen och bergen och betänkte innerligt att jag stod på toppen av Mont Blanc, och att vi faktiskt hade fixat det ända hit.
Emil tog fram sin telefon som han visste hade mycket dåliga batterier. Han skyndade sig att ta ett kort på mig och sedan dog telefonen. Han lyckades starta den igen och gav den till mig för att jag skulle ta ett kort på honom men telefonen dog igen innan jag hunnit ta kortet och vi fick inte igång den igen. Det är förstås kul att ha ett toppkort och jag tyckte enormt synd om Emil som inte fick ett samtidigt som jag betänkte hur ädelt det var av honom att ta kort på mig först. Men hursomhelst, i den stunden stod vi båda på toppen. Efter ett år av förberedelser och massor med träning är det en speciell känsla, det vill jag lova.
Vi käkade varsin Fisherman's Friend. Jag hade haft med mig en påse från Sverige och det hade blivit någon slags rutin att jag och Emil åt varsin vid vissa tillfällen. Vi hade skojat om att vi skulle spara de två sista till toppen och det var precis dessa som togs fram nu. Vi hade ju ingen champagne att skåla med.
Jag råkade tappa mitt glasögonfodral och det fick sig sin livs kälkfärd ner på den Italienska sidan. Det vore skoj att veta hur länge och hur långt det föll. Emil skojade att detta verkade bli en rutin för oss. Vi hade ju förlorat en vattenflaska på Sylarna som farit ner på norska sidan då Emil skulle åka pulka ner en bit.
Efter kanske tio minuter på toppen började vi gå nedför igen. Nu var första gången vi faktiskt gick nedför och verkligen var på väg nedför. Det kändes skönt och jag såg fram emot att komma tillbaka till tältet. Jag visste också att det absolut inte var tid för att slappna av utan högsta koncentration var fortfarande nödvändig. Jag skulle inte börja ta det lugnt förrän jag satt nere i Les Houches med en stor kall öl, hade jag tänkt. Vi befann oss fortfarande på berget och var inte desto mindre utsatta för alla dess faror bara för att vi gick nedför.
Faktiskt tänkte jag inte så mycket på öl. Jag tänkte bara fram till Les Houches och hur första steget på asfalt skulle utgöra slutet på klättringen. Inte förrän då skulle jag ha klarat det och fram tills dess skulle jag inte slappna av eller tänka att jag klarat det. Att tänka på att sitta på en servering med en stor kall öl var för mycket för min hjärna att processera. Det gick liksom inte att ta in hur underbart det skulle vara.
Precis när vi var på väg att lämna toppen såg vi att ett gäng om tre personer som var på väg uppför. Vi mötte dem strax under toppen och vi gick åt sidan för att de skulle kunna passera. De log som barn på julafton och skakade hand med oss. "Well done!" ropade en av dem vid handskakningen och "You too!" ropade jag tillbaka.
Efter ytterligare en bit mötte vi två till i ett replag. De såg mycket trötta ut och en av dem frågade hur långt det var till toppen. Tjugo minuter, svarade jag, och han vidarebefordrade genast denna informationen till sin kompis som sken upp märkbart. De fortsatte och vi likaså. Vi trampade oss nedför berget och vädret blev märkbart sämre. Det tycktes blåsa mer nu och även sikten blev sämre. Det molntäcke som låg längre ned pressades upp över Mont Blanc-massivet och emellanåt blev sikten noll. Vi tänkte nog inte så mycket på det, vi hade att göra med att ta oss nedför och vi hade aldrig problem med att hitta.
Vi mötte fyra eller fem replag på vägen ner och med tanke på hur många som var i Vallot-stugan tidigare så kan det inte varit många som fortsatt. Snart var vi tillbaka vid Vallot-stugan och utanför var det en del folk. Jag tror dock inte att det var några av dem vi tidigare sett i stugan. Detta var två guidade grupper som gjorde sig redo för att gå mot toppen. När vi kom gående kom de fram och pratade med oss. De frågade först om vi nått toppen och sedan hur vädret hade varit. De ville också veta hur det hade varit att stå där uppe och de skulle snart göra nya försök. De gratulerade oss väldigt åt att vi nått toppen och de tog en massa gruppfoton. Vi önskade dem lycka till och gick bort mot stugan för att sätta oss utanför en stund och vila.
Jag tog fram den sista powerbaren och tänkte att det kunde vara bra med lite ny energi. Emil hade fått huvudvärk på vägen ner och mådde illa. Han kunde inte äta sin del så jag åt bägge.
Vi hade börjat fundera på hur det gått för Sara och då vi gick nedför mot Col du Goûter så mötte vi henne. Vi fick berätta att vi nått toppen och att vi haft ganska hyggligt väder men att det blivit sämre på nedvägen. Vi berättade även att det var en hel del folk på väg uppför, bland annat två guidade grupper som hon hade precis framför sig. Hon verkade inte speciellt munter och jag minns att jag tyckte synd om henne som skulle behöva gå ensam, men det hade ju varit hennes egna beslut. Jag hoppades bara att hon skulle nå toppen hon också. Vi önskade henne lycka till med uppmaning om att vara försiktig.
Jag och Emil fortsatte i rask takt upp på Dôme du Goûter och nedför snöbranten på andra sidan. Vi pulsade nedför i snön och det kändes otroligt bra för varje steg man närmade sig tältet och high camp.
När vi slutligen kom dit så satte vi oss ner och vilade. En av våra polska grannar kom fram och frågade hur det gått. "Fail or success?" frågade han. "Success!" svarade Emil. Han frågade genast hur vädret hade varit, om det blåst mycket. Jag svarade att det inte blåst värst mycket och då skrattade han högt och sa "All the others turned around because of the wind! They're gone! They packed this morning and went down!". Jag såg omkring mig och märkte att alla tälten var borta. Bara vårt och de bägge polackernas tält var kvar, samt ett annat som anlänt kvällen innan. Alla andra hade gått ner utan att nå toppen. Jag blev väldigt förvånad över detta.
Folk hade tydligen kommit tillbaka från Vallot-stugan, tvärförbannade, och skyllt allt på vädret. De hade packat ihop sina grejor och stuckit ner. Tydligen hade de inte fler dagar att spendera här.
Med tanke på hur många som försökte nå toppen den här dagen och hur få vi såg uppe mot toppen så måste väldigt många ha vänt. Det är bara så konstigt att vi kunde ta oss upp så pass smärtfritt. Jag undrar om vi hittade en lucka i vädret eller om de andra helt enkelt uppfattade vädret som värre.
De bägge polackerna som var våra grannar hade från början tänkt stanna till söndag. De hade gott om tid och ville invänta en bra dag. Nu berättade han att de två nästkommande dagarna skulle bli jättefina och att de skulle göra ett försök nästa dag. Sedan skulle de ner senast på lördagen för längre orkade de inte stanna där. Vi sa att vi skulle dricka öl tillsammans nere i Chamonix om vi träffades där, vilket i och för sig hade rätt låga odds. Utan utrustning skulle vi inte känna igen varandra och det visste vi nog allihop.
Jag och Emil vilade oss vid tältet hela eftermiddagen. Vi funderade förstås mycket över hur det gick för Sara. Vi försökte beräkna vid vilken tid hon skulle vara tillbaka. Vi funderade på hur vi skulle göra om hon inte nått toppen och kom fram till att vi var beredda att vänta en dag på berget om nu vädret skulle visa sig vara bättre på fredagen, som lovat. Om hon då skulle vilja göra ett försök till så skulle vi vänta den dagen vid high camp bestämde vi.
Hon dök till slut upp en timme tidigare än vi gissat och hon hade nått toppen! Vi gladdes förstås åt detta alla tre och kunde förbereda oss för nedfärden. Hon berättade att det hade blåst ganska bra men att det ändå känts stabilt. Vid något tillfälle när hon var bakom en av de guidade turerna så slängde de sig ner med isyxorna i berget och hon var då nära att göra detsamma. Hon var påpasslig med kameran och tog ett kort på dem vilket jag tycker var tufft gjort.
Hon hade sedan passerat dem och lyckats ta sig ända till toppen. Där hade hon visst stött på den andra av de guidade turerna som nu endast bestod av en guide och två klienter.
Fredagen var sjätte dagen på berget och det var dags att gå ner. Grand Couloir var den första etappen och även den sträcka som kändes värst, brant som den är. Vi gick nedför i ganska bra takt och den här gången kändes det inte som några problem alls med den osäkrade klättringen. Det hade varit värre på vägen upp. På de ställen det fanns vajrar använde jag dessa för att ta mig ner snabbare och på vissa ställen säkrade jag mig med slingan. Det gick ganska fort att komma ner till där korridoren passeras och vi kom över utan större bestyr. Vi traskade sedan ner till Tete Rousse för att hämta våra grejor som vi lämnat där på uppvägen och stannade till en stund utanför stugan för att vila och fixa med packningarna. När vi väl var redo igen bestämde vi att fortsätta neråt och försöka avverka så mycket distans som möjligt. Liften till Les Houches slutade gå vid 17-tiden och vi ville gärna hinna med den.
Vi passerade över glaciären och påbörjade vandringen nedför mot Nid d'Aigle. Vi mötte ganska många som var på väg uppför och de såg ut att ha det rejält jobbigt. Det var otroligt fint väder den här dagen och det var därmed en helt annan sak för oss att gå här. Dessutom var det ju lättare att gå nedför och vi hade klarat av vårt berg, så det var med relativt lätta steg som vi tog oss fram.
När vi närmade oss säkerhetsstugan, Baraque des Rognes, hade Sara hamnat en bra bit bakom och vi såg inte till henne. Sara höll ofta ett betydligt lägre tempo än jag och Emil och jag gjorde i början vissa försök att dra ner tempot men det var mycket svårt. Man har ett minimum för vad som känns bekvämt och går man långsammare än det så blir det bara drygt. Dessutom kändes varje steg nedför berget som en fröjd och jag kunde knappt gå fort nog. Jag njöt dessutom av vandringen nu när vädret var så fint och det var även kul att möta alla som var på väg upp. När vi kom till säkerhetsstugan så hade Sara hursomhelst kommit på efterkälken och jag och Emil satte oss för att dricka och ta en paus.
När det gått nästan en halvtimme och hon fortfarande inte kommit ikapp oss föreslog jag att vi skulle fortsätta och sätta av mot liftarna för att hinna med dessa och komma ner till Les Houches. Det var tydligt att Sara inte räknade med att komma ikapp oss då hon själv måste tagit en paus och vilat. Vi fortsatte nedför och passerade snart Nid d'Aigle. Denna gången såg vi stugan klart och tydligt, vi hade bara missat den med ett hundratal meter på uppvägen. När vi kom ner till själva stationen stod där en del turister och kikade upp mot Mont Blanc med kikare. De hade troligen tagit sig en vandring hit och gick sannolikt inte längre än så här.
Vi kom till järnvägen och fick följa denna, den enda tråkiga, och riktigt tråkiga, etappen på hela berget. Att gå på den grovhuggna makadamen var tråkigt och totalt värdelöst. Dessutom fanns det skyltar som berättade att det var förenat med livsfara att befinna sig där.
Jag och Emil tog oss vidare ner till liftstationen och satte oss att vänta på liften. När vi väl försökte stiga på den fick vi veta att våra multipass inte gällde. Vi blev tvungna att köpa varsin biljett och på så vis blev våra multipass en synnerligen dålig affär. Vi hade ju bara åkt upp till Aiguille du Midi och ner igen på dem, vilket skulle ha kostat 400 kronor om vi bara löst biljetter. Multipassen hade kostat 1300. Men det kunde vi ju inte veta då, att vi inte skulle komma att utnyttja dem tillräckligt.
När vi kom ner till Les Houches och gick ut från liftstationen gick vi rakt över gatan och satte oss på samma café som vi satt på sex dagar tidigare då vi röstade om huruvida vi skulle använda oss av liften på uppvägen. Vi beställde varsin stor öl, varsin bacon-macka och en skål chips. Chipsen visade sig bli pomes frites, men det gick ju an. Vi fick rikligt med majonnäs och ketchup till som vi dränkte in allting i.
Att sitta där nere i Les Houches med en stor öl framför sig och veta att vi var klara och hade klarat av allting var inget annat än helt underbart. Jag hade innan ölen sagt att jag skulle dricka den godaste ölen i mitt liv och jag tror att det stämmer. Det var i alla fall den godaste ölen jag dittills hade druckit.
Vi tog sedan bussen till Chamonix och tog in på ett hotell. Vi hade båda tröttnat på tält och tyckte vi skulle ha det bekvämt de återstående dagarna. Vi yrade runt ett tag innan vi hittade ett 1-stjärnigt hotell i utkanten av staden. Det var fint att kunna slänga ut alla saker ur packningen och slänga sig själv på sängen. Nästa dag fick vi tag på Sara på campingen och vi gick sedan och köpte lite nya kläder för rent ombyte. Sedan var det dags att leka turister. För att utnyttja våra multipass tog vi liften upp till Aiguille du Midi. Vädret var helt perfekt och denna gången skulle vi bara vara riktiga ärke-turister.
EDIT: Lägg märke till Emils härliga plagiat-tröja.
När vi kände oss klara med Aiguille du Midi åkte vi ner till Chamonix igen. Nästa dag gick jag och Emil till tennisbanorna för att ta en rejäl 5-settare. Det blev en till början rafflande match men i andra set kopplade jag greppet. Setsiffrorna blev 7-6(7-3), 6-1, 6-3. På måndagen åkte vi tillbaka till Genéve för att spendera ett dygn där och se staden. Vi upptäckte att det var en otroligt dyr stad, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på alla politiker och diplomater (och hemliga agenter) som rört sig där. Ruinerad blev jag i alla fall och på tisdagen hoppade vi på flyget hem mot Sverige och ett oförglömligt äventyr var till ända.
Mont Blanc hade gått fantastiskt bra. Det var knappt någonting alls som fallerat eller överraskat oss. Jag får säga att vi var väldigt bra förberedda och att vi hade en mycket realistisk syn på berget och hela bestigningen. Både konditions- och styrkemässigt kände jag att vi räckte till med god marginal. Vår utrustning var också mycket väl anpassad och det är otroligt lite jag skulle göra annorlunda om vi skulle göra om alltsammans.
Det känns också bra att ha fått bestiga ett så pass stort berg som Mont Blanc. Det känns som en oerhört nyttig erfarenhet. Jag vet inte vilket berg eller äventyr som blir nästa på tur. Nu ska jag mest ta det lugnt, fortsätta min träning och njuta av Mont Blanc! Det finns ett par berg som står som kandidater och snart blir jag säkert sugen bortom allt förstånd på ett av dem.
När vi var klara med allt började vi röra oss mot toppen, Emil först, sedan jag och sist Sara. Det kändes helt fantastiskt och mycket speciellt att äntligen vara på väg. Först skulle vi upp nästan 500 höjdmeter på Dôme du Goûter och sedan ner en bit på Col du Dôme, den rygg som leder vidare mot Mont Blanc. Det blir sedan cirka 100 meters stigning till säkerhetsstugan Vallot på 4362 meters höjd. Härifrån har man sedan cirka 500 höjdmeter till toppen. Vi kunde se pannlamporna från alla framför oss uppe på berget och det är en klassisk syn som man känner igen från många dokumentärer om välbesökta berg runt om i världen, raden av pannlampor som slingrar sig uppför berget. Nu var det kanske inte mer än 5-6 olika replag vi såg med gott om utrymmer mellan sig och det var ju bra att det inte var mer folk än så. Det kan ställa till problem.
Efter att ha gått i kanske en kvart kom jag plötsligt på att jag glömt alla mina powerbars. Jag hade haft för mycket att tänka på och missat att packa ner dem. Otroligt klantigt. Jag hade tänkt på det flera gånger men tänkt att jag skulle komma ihåg dem. Jag stannade förstås tvärt och upplyste de andra om missen. De verkade inte sugna på att vända och Emil sa att jag kunde få av hans mat som jag tror bestod av knäckebröd och några enstaka bars. Jag tyckte det lät bra och vi fortsatte. Emellanåt gick jag dock och tänkte på mina powerbars som låg kvar i tältet och hur dumt det kändes att ha glömt dem. Här har man tänkt på så mycket och så ska man glömma sin mat! Jag fick sluta tänka på det och hoppas att Emils mat skulle räcka åt oss båda. Eventuellt fick man väl kämpa lite extra, tänkte jag.
Vi gick uppåt och följde spåret som dagar av klättrare hade skapat. De flesta brukar gå väldigt långsamt uppför och det gjorde även vi. Att ta sig uppför snö så brant blir fort otroligt jobbigt och det bästa sättet är att hitta ett långsamt tempo och sedan mangla på. Vid något tillfälle stannade vi och släppte förbi ett sällskap som kom ifatt oss. Vi gjorde kortare pauser ibland och det visade sig snart att mitt vätskesystem frös igen. Det hade fungerat på Mont Blanc du Tacul men nu var det så kallt att vattnet i slangen och i munstycket frös och jag kunde inte få i mig något vatten. I den kalla vinden gick det på bara minuter att kyla ner det från början varma vattnet. Jag fick stanna och dricka direkt ur vätskesystemet istället, vilket ju inte riktigt är tanken. Jag vet inte hur de som använder vätskesystem på berg brukar göra. Finns det isolerade slangar tro? Det ska undersökas.
Klättringen upp till Dôme du Goûter tog ungefär två timmar och vi skulle sedan gå över Col du Dôme och upp ett hundratal höjdmeter för att nå Vallot-stugan. Eftersom det var helt mörkt hade det varit svårt att bedöma vädret men det hade blåst väldigt mycket hela natten. Det var först framemot 03 som det hade lugnat sig lite och sedan dess hade det blåst lite till och från. På väg uppför Dôme du Goûter hade vi befunnit oss mestadels i lä och inte märkt så mycket av blåsten. Väl uppe på toppkammen märkte vi direkt av blåsten mer och väl framme vid Vallot-stugan var vädret ännu besvärligare med dålig sikt och hårt vind. Klockan närmade sig nu 07 och det började ljusna. Vi fortsatte upp mot Grand Bosse och Petit Bosse som är två små mellantoppar och där man vandrar på en kam över bägge. Klättringen från Vallot upp mot kammen var brant och jag var fullt koncentrerad på klättringen när Emil plötsligt hade stannat. Han skrek och gestikulerade men jag kunde inte höra vad, inte heller förstod jag hans gester. Jag ville bara vidare och undrade varför han hade stannat. Jag försökte gestikulera att han skulle fortsätta men han stod kvar och vevade med armarna och det blev snart uppenbart att det var något som stod på tok.
Jag klättrade någon meter närmare och drog i kapuschongen för att få fram örat mer och försökte lyssna vad han ropade, och han skrek att vädret blivit sämre, att det blåste för mycket och att vi skulle vända. När jag hörde detta och tittade mig omkring blev jag plötsligt varse att vädret faktiskt blivit ordentligt mycket sämre. Vinden var full med snö och sikten var otroligt dålig. Emil hade dessutom kommit upp mot kammen och fick därmed de sydliga vindarna, som vi fram tills nu hade varit mestadels i lä från, rakt på sig. Jag skrek vidare till Sara att vi skulle vända, och vi började röra oss neråt igen. Vi tog oss ner mot stugan och väl där ville både Emil och Sara att vi skulle gå in. Jag har alltid sett stugan som något att använda vid nödfall och detta kändes absolut inte som något sådant. Jag frågade vad vi skulle i stugan att göra men fick inget riktigt svar. Kanske var vi för trötta och hade för mycket funderingar i våra huvuden för att tänka riktigt klart. Vi tog oss hur som helst in i stugan utan vidare argumentationer.
Stugan är endast till för nödfall och är byggt i metall. Ingången är en stege som leder upp genom en gång till en dörr och sedan är det en trappa ner i stugan. Ingången är omständlig att ta sig genom, särskilt med stegjärn, men den är sannolikt byggd så för att ingen dörr ska kunna blåsa sönder i vinden men samtidigt ge maximalt skydd. Det är i alla fall min teori. Stugan är cirka 5x5 meter och har två små fönster som man kan kika ut genom. Fönstren är små och glaset är dimmigt så man ser knappt något alls. Golvet är någon slags gummimatta som ska tåla stegjärn.
När vi kom in i stugan var där redan två personer. De var tyskar och ingick i ett lag om fem. De andra tre hade gått mot toppen tre timmar tidigare när det fortfarande hade varit något bättre väder men dessa två hade valt att vända. Det var en man och en kvinna och de var ytterst oroliga för sina kamrater, särskilt kvinnan som vankade av och an och hela tiden försökte se ut genom fönstren. När vi berättade att vi tidigare hade vänt uppe vid kammen utbrast mannen "A very wise decision!" och jag tyckte inte att vi behövde känna att vi gjort fel.
 |
| Emil inne i Vallot-stugan. Foto: Sara Andersson |
De var bägge trevliga men kunde inte riktigt slappna av eller ingå i ett normalt samtal på grund av sin oro. De satte sig tex inte ner som vi andra utan var hela tiden uppe och sprang. Kvinnan var även utanför stugan vid ett par tillfällen. Efter en 30-45 minuter stövlade det plötsligt in tre personer i stugan som visade sig vara deras vänner. Det blev stor glädjefest. Det pratades på tyska men jag kunde av deras glädje, gester, kramar och handskakningar förstå att de måste ha nått toppen. De såg medtagna ut och man såg hur snön hade blåst in i varenda skrymsle av deras kläder.
De lämnade stugan nästan omgående och vi följde snart efter. Vädret var fortfarande för dåligt för att försöka sig på en toppattack och vi bestämde att gå tillbaka mot tältet. Precis utanför stugan träffade vi en asiatisk tjej som kom fram till mig för att prata. Jag hade pratat lite med henne dagen innan vid stugan. Hon såg medtagen ut och berättade att hon vänt då hon inte haft en aning om var toppen låg eller hur långt hon hade haft kvar. Det hade blåst kraftigt och när hon berättade om det så såg hon ut att börja gråta vilken stund som helst samtidigt som hon försökte le. Jag klappade om henne och sa att hon absolut hade tagit rätt beslut när hon vände. Hon skulle gå in i vallot-stugan för att vila. Vi fortsatte nedför och tillbaka mot tältet.
 |
| På väg nedför efter ett misslyckat toppförsök. Här ses det tjocka molntäcke som låg över Mont Blanc. Foto: Sara Andersson |
 |
| På nedväg efter vårt misslyckade försök. Foto: Sara Andersson |
Jag var ganska nedstämd när vi kom fram till tältet. Jag slog mig ner på ryggsäcken utanför i snön och en av polackerna som tältade bredvid frågade oss hur det gått. Jag fick berätta att vi vänt och att det kändes tråkigt att inte kunna påverka vädret. Jag uttryckte även mitt missnöje över väderleksrapporterna som uppenbarligen inte gick att lita på. Jag tror att polacken märkte att jag var på dåligt humör. Han berättade att andra han pratat med också hade vänt.
Man kan förbereda mycket inför en bestigning. Det är stora kostnader och mycket tid involverat i berg och förberedelserna är ofta omfattande. En faktor som man inte kan påverka hur gärna man än vill är vädret och man måste alltid räkna med att bli besviken. Klättrar man många berg är det bara en tidsfråga innan man står inför ihållande dåligt väder som gör att toppen blir fullständigt utom räckhåll och detta får alla uppleva förr eller senare. Trots att man vet detta så väl så känns det ändå fruktansvärt ledsamt att inte kunna fortsätta. Man har tränat, ofta i flera år, och lagt ner otroliga resurser, ändå står man där när det är dags för toppen och kan inte göra ett skvatt. Det var denna känsla av maktlöshet som gjorde att jag nu satt och surade utanför tältet. När dessutom väderleksrapporterna hade slagit alldeles fel så kändes det ytterligare hopplöst. Det gick till och med så långt att jag funderade på om man verkligen skulle hålla på med berg när det kunde gå på detta vis.
Jag kände mig frusen och gick in i tältet, kröp ner i sovsäcken med alla kläder på och låg och filosoferade. Jag funderade över hur strategin skulle se ut framöver. Att fortsätta gå tidigt på morgonen, flera timmar innan soluppgången, kändes som ett dåligt alternativ när vädret var så här ovisst. Jag var sur på väderleksrapporterna och bestämde mig för att helt strunta i dem. Att börja klättra på natten och först efter fem timmars klättring och då det blev ljust kunna bedöma vädret ordentligt kändes inget vidare. Om vädret visade sig för dåligt så skulle man ha gjort av mycket energi på en toppattack som från början hade varit dömd att misslyckas. Min tanke blev nu istället att vänta tills det blev ljust och då bedöma vädret. Om det såg bra ut så skulle vi inleda ett nytt toppförsök och utifall att det inte ser bra ut så har man besparat sig 7-8 timmars klättring den dagen. På så vis kan man invänta rätt dag och ha energi kvar tills det blir rätt förutsättningar. Jag framförde resonemanget till Emil och Sara och vi bestämde att starta först 07 nästkommande dag utifall att vädret såg bra ut. Det var nu onsdag och vi hade till och med lördag på oss att nå toppen. På söndagen skulle vi vara tvungna att gå ner igen. Om vi skulle klara så många dagar på berget skulle vi behöva ransonera både mat och bränsle. Mina powerbars uppgick till endast fem stycken och dessa skulle kunna behövas på en toppattack. Det gällde att välja rätt dag.
Vi fick senare under dagen höra att det skulle vara ostadigt väder nästkommande dag men att de två efterkommande dagarna, alltså fredag och lördag, skulle bjuda på klart och fint väder. Vid det här laget lyssnade jag inte så noga på rapporterna men det lät ju i alla fall lite positivt.
Runt omkring oss i tältlägret var det fortfarande ingen som nått toppen. Det hade nu kommit ytterligare några tjecker och polacker. Två tyskar hade gett upp och begett sig nedför. De flesta skulle göra ett försök nästkommande dag och tjeckerna skulle starta redan 01. Vår plan var att vila hela natten och bedöma vädret efter att det blivit ljust. Jag minns att jag sa "När jag ser med egna ögon att himlen är tillräckligt klar så sticker jag. De kan köra upp sina franska väderleksrapporter i röven." Det var förstås barnsligt av mig att reagera på detta vis. Det är inget fel på deras väderleksrapporter men man måste vara beredd på att det ibland slår fel, och då ska man inte reagera så negativt. Man måste försöka hålla humöret uppe och bidra till en god stämning i gruppen. Jag blev på betydligt bättre humör efter någon timmes surande när jag kom på att jag fick skärpa mig. Väder är väder, och vi hade fler dagar på oss. Det var bara att samla nya krafter.
Framåt kvällen blev vädret bättre och vid 10-tiden när vi gick och lade oss så blåste det nästan ingenting. Vädret hade också blivit klarare och det kändes som att nästan dag kanske skulle kunna bjuda på bra väder trots allt. Jag minns att jag låg i tältet och hoppades innerligt att vi skulle kunna komma upp nästkommande dag, torsdag. Varje dag vi tvingades stanna vid high camp skulle vara slitande, både mentalt och fysiskt, och jag såg gärna att vi kunde ta oss ner på fredagen. Det var den fjärde dagen på berget nu och det gick mot den femte.
Inne i tältet märkte vi inte av någon blåst överhuvudtaget och det kändes helt vindstilla. Det bådade förstås gott och runt klockan 02 hörde jag hur folk gjorde sig i ordning och man hörde knarret i snön när de begav sig iväg. Pannlamporna fladdrade utanför. Plötsligt insåg jag att här kunde vi ju inte ligga och sova! Självklart skulle vi upp och ge toppen en chans! Tänk om detta skulle bli enda dagen för en topptur och att vädret blev sämre igen mot eftermiddagen. Tänk om detta var vår enda chans och så låg vi här och sov bort den. Det dög inte! Det slog mig att vi naturligtvis skulle ge denna dag ett fullfjädrat försök, och det innebär att gå iväg så tidigt som möjligt.
Jag vet inte om Emil och Sara sov men jag väckte dem hursomhelst och sa att jag genast ville gå mot toppen, och förklarade hur jag tänkte. Emil svarade att han var på men Sara tyckte att vi skulle vänta. Vi hade ju bestämt att vi skulle vänta tills det blev ljust, menade hon. Jag hade dock ångrat mig. Jag frågade Emil om han var med på att vi gick mot toppen och han sa ja, och därmed slängde vi oss upp och började förbereda utrustningen. Sara sa att vi fick gå i förväg och att hon skulle komma efter. Jag och Emil var ordentligt taggade att nå toppen. Jag funderade någon stund över om vi inte skulle försöka övertala Sara att följa med men jag kom på att om hon inte var lika taggad som jag och Emil så var det nog ingen idé, hon skulle sannolikt bara sinka oss. Hur hon klarade av att ligga kvar i tältet när jag och Emil gjorde oss i ordning förstår jag fortfarande inte.
Man kan nog tycka att det var okamratligt gjort att lämna Sara kvar, men uppe på berg gäller enligt mig lite annorlunda villkor. Det är för mycket förberedelser, tid och pengar för att man ska kunna låta bli att följa det man själv tror på bara för att någon annan är av en annan åsikt. Om man känner att man vill göra ett toppförsök och att man har kraft och resurser då ska man köra. Konsensus kan inte alltid råda och på bergen står man i slutändan själv i sina beslut. Ett klassiskt dilemma är när några i ett lag vill vända och andra vill fortsätta. Kan man dela upp sig, så som tyskarna gjorde tidigare dag, är det ju bra men om detta inte går så står man inför ett problem. Är man tre, som vi var, så innebär det att någon måste bli ensam. Av denna anledningen hade både Emil och Sara tyckt att vi från början skulle bestämma att om någon vid något tillfälle ville vända så skulle alla gå ner, detta för att undvika att lämna någon ensam. Det skulle vara bra att ta detta beslut redan innan så man inte behövde ha några diskussioner på berget, menade de, och detta är i sig ett mycket vettigt resonemang.
Det är bara det att när satsningen är så stor och omfattande så blir det problematiskt att vända bara för att någon annan vill. Om man nu tränat och förberett sig så länge och man känner att man kan och vill fortsätta mot toppen, då måste man få lov att göra det. Kanske får man aldrig samma chans igen. Självklart är man kamrater på berget och gör allt för att rädda och skydda varandra, men jag är tveksam till om man kan stå nere vid foten och lova att man ska vända om någon annan så vill. Jag var alltså inte med på att avge det löftet inför de andra. Det skulle naturligtvis kunna vara på så vis att det var jag som ville vända, men jag hoppas och tror att jag inte skulle vilja att övriga också tvingades vände fast de kände sig redo att fortsätta. Om det är någon som inte kan ta sig ner för egen maskin är ju saken en helt annan givetvis och då handlar det ju om att hjälpa vederbörande. Under sådana omständigheter råder det förstås ingen tvekan om saken.
Det är hur som helst svårt att avgöra exakt vad som är rätt även om man från början kan tycka att det är självklarheter. Nu var det ju inte frågan om att vända, men principen kvarstår.
Jag hade kokat allt vatten kvällen innan och haft det i sovsäcken för att det skulle hålla sig så varmt som möjligt. Jag hade fyllt vattensystemet även denna dag för att ha som reserv om vårt vatten skulle ta slut. Vi gjorde oss redo så fort vi kunde och sedan begav vi oss iväg. Vi hade, så vitt jag kan minnas, struntat i att äta frukost och tog varsin powerbar istället som vi åt medan vi gick. Vi gick i ett ganska bra tempo uppför Dôme du Goûter och kom snart ifatt ett gäng som rörde sig väldigt långsamt. Det var ett tempo som var för långsamt för oss och Emil tyckte vi skulle passera.
Det leder ofta en trampad stig uppför berget med in-huggna fotsteg som alla går i. Om man går utanför innebär det att man får pulsa i snö eller sparka nya fotsteg och det blir då betydligt jobbigare. Därför tycker jag att man bör stanna och släppa fram folk som kommer ikapp. Man brukar ändå ta någon vilopaus ibland och då kan man lika gärna passa på vid ett sådant tillfälle. De som går bakom brukar uppskatta detta enormt. Men detta tillvägagångssätt är det många som inte håller med om. När man går uppför ett berg är det många som anser att man då har rätt att gå i sin egen takt utan att behöva ta hänsyn till någon annan, detta för att folk vill komma in i sin egen rytm och kunna arbeta ostört. De som är bakom får då snällt anpassa sig till ens hastighet, anser de. Vid trängre passager där det verkligen inte går att passera mer än en i taget tycker de detta är ännu viktigare. Där anser sig många ha rätt att stå och jönsa sig hur länge som helst utan minsta skyldighet att se till dem som står bakom och väntar. På välbesökta berg kan detta bli ett enormt problem när många klättrare försöker nå toppen. Mount Everest är nog ett av de värre exemplen. Folk blir irriterade, stressade och förbannade och bråk uppstår snabbt och utan omsvep.
Det första gänget kunde vi passera genom att gå bredvid i snön. Snön var tillräckligt hård och vi kunde passera genom att tillfälligt öka tempot något. Man blir enormt mycket tröttare av minsta lilla tempo-ökning så det gäller att inte förhasta sig. Det kan i längden kosta mer än det smakar. Nästa gäng stannade artigt och lät oss passera. Det var när vi skulle passera tredje gänget som problem uppstod.
De var tre i sitt replag och jag trampade mig förbi som vanligt utanför leden. När jag kommit förbi dem med några meter så hörde jag höjda röster bakom mig. Jag vände mig om och såg då hur den främste av dem försökte hindra Emil från att komma förbi genom att hålla ut sin arm. Det råder lite delade meningar mellan mig och Emil om vilka ord som utväxlades men jag minns tydligt att han skrek "Do not interfer when I'm doing my work!" med barsk röst och jag såg hur Emil försökte pressa sig förbi honom. Emil minns det som att han skrek "You must learn to respect the rules of the mountain!" och troligen skrek han väl bägge för oss numer legendariska fraserna.
Det som hände härnäst fick mig rejält chockad. Jag såg hur han med båda händerna försökte med all sin kraft att knuffa Emil ut från berget. Jag trodde knappt det jag såg var sant men satte spjärn med repet samtidigt som Emil tog tag i mannen och kämpade för att hålla sig kvar. Det var ett direkt mordförsök. Jag drog i repet och skrek "Take it easy! Work as a team!". Emil lyckades krångla sig förbi och vi fortsatte båda uppför med ökad takt medan mannen skrek "Get out of here! Get out of here!". Det var ingen rolig upplevelse. Jag förstår inte hur man kan uppföra sig på det viset, ännu mindre på ett berg där man behöver energin till helt andra saker. Troligen var mannen stressad och nervös, jag kan inte se någon annan orsak. Sannolikt kom Emil för nära honom och han tyckte sig bli störd i sitt tempo och blev förbannad, men det får ju finnas gränser för hur man beter sig.
Uppför Dôme du Goûter fortsatte det och utan några pauser nådde vi fram till vallot-stugan. Vädret hade blivit successivt sämre och när vi nådde stugan var det rejält blåsigt och även dålig sikt. Dålig sikt kan gå bra om det inte blåser, och blåst kan gå bra om det är klar sikt, men bäggedera bådar inte gott och vi bestämde att vänta i stugan någon halvtimme och se om vädret ville bli bättre. När vi kommer in i stugan är den totalt proppfull med folk. Det visade sig att i princip alla som gått före oss, ända sedan klockan 01, var här. De flesta var öst-européer och vi förstod inte något av vad någon sa, men man kunde höra att folk var irriterade. Folk klampade med stegjärn rakt över andras utrustning utan att blinka och det var ingen rolig stämning i stugan. Vissa hade brett ut sig med alla sina saker på golvet och visade ingen som helst vilja att maka på sig för att ge andra plats. Jag och Emil stod mitt bland alla och var nog mer upptagna av att studera folk än att fundera på vädret utanför. Vi åt varsin ny powerbar medan vi funderade hur detta skulle sluta.
Hela tiden öste det in mer folk i stugan och ju längre tid som gick desto snöigare var de som kom in. Man kunde se att det var sån där kraftigt inblåst snö som det bara blir av en riktig snöstorm. Jag och Emil stod på detta vis i närmare en timme. Vi gissade att vädret utanför var riktigt dåligt och det var absolut inte muntert att tänka på att behöva vända även idag.
Till slut sa jag till Emil att jag tyckte att vi skulle klä oss för det värsta och bege oss vidare. Vi skulle få räkna med att vädret var tufft och att det blåste, men att vi verkligen skulle göra ett försök att nå toppen. Vi slängde på oss allt vi hade. Min dunjacka åkte på under skaljackan och utanpå softshell-byxorna sattes mina extra skalbyxor. Snölås ovanpå dessa samt balaclava och skidglasögon med bägge huvorna uppfällda. Vi knöt in oss i repet igen och tog oss ut ur stugan. Jag klampade på de där metallstegen helt övertygad om att nu skulle vi få det mycket besvärligt.
Väl utanför stugan blåste det inte alls så mycket som jag förväntat mig. Visserligen var vi ordentligt påpälsade och hade ingen hud alls blottad för vinden men vädret kändes inte värst problematisk. Även sikten var betydligt bättre än väntat. Det var molnigt men man kunde se mellan molnen på sina ställen och det var inte alls frågan om någon storm. Vi blev glada över detta och begav oss med full fart upp mot kammen mot Grand Bosse. Där uppe visste vi att vinden skulle bli tuffare. Det var där uppe vi hade fått vända föregående dag.
Vi höll ett stadigt tempo utan pauser och tog oss upp till kammen relativt fort. När jag kom över kanten så blev jag återigen överaskad över att det inte blåste så som jag förväntat mig. Visst blåste det, men det kändes inte som att man hade något problem med att hålla sig kvar. Lite får man räkna med att det blåser, tänkte jag, och vi fortsatte.
Vi gick längs kammen över Grand Bosse och Petit Bosse. När vi var på väg nedför Petit Bosse så sprack molnen upp och vi kunde se toppen. Den var otroligt mycket större och längre bort än jag trodde och jag nästan fasade inför hur otroligt högt upp det såg ut. Vi kunde se folk uppe på toppen som små svarta prickar och ett replag ett hundratal meter framför oss. Det blåste men var relativt bra sikt. Jag kände i denna stund att det var nu eller aldrig. Nu skulle vi ge allt för att nå toppen och det skulle vara bra dåligt väder för att stoppa oss. Vi fortsatte utan pauser och manglade oss vidare och tog oss uppför den ena snöbranten efter den andra. Vi passerade snart replaget vi tidigare sett och vi mötte även något replag som var på väg ner.
Ofta såg man inte toppen på grund av molnen men jag hoppades hela tiden att vi skulle få se den där sista stigningen upp mot toppen. Avstånden visar sig alltid värre än vad de först ser ut och det var kammar och branta snösidor som hela tiden skulle passeras. Mestadels kunde man se var stigen gick men på sina håll hade snön blåst över och dolt spåret. Jag tror det tog ungefär en timme från Vallot-stugan tills vi nådde en plats där det planade ut lite. Vi stannade och hämtade andan något och man kunde se vad som såg ut att vara sista biten upp mot toppen. Det var kanske hundra höjdmeter och vi hade nu kommit nära vårt mål. "The push for the summit!" skrek jag till Emil. Lite fjantigt, men det var roligt att säga det, och kanske insköt det lite extra energi i oss båda. Vid den här tidpunkten var jag ganska övertygad om att vi faktiskt skulle klara detta.
Så här i efterhand när jag inser att vi faktiskt fick gå alldeles inpå varandra och skrika för full hals för att den andra skulle höra så blåste det sannolikt rätt bra trots allt. Men varken jag eller Emil upplevde det som vanskligt eller på något vis för farligt.
I de sista stigningarna mot toppen var jag rejält trött men vetskapen om att vi snart var framme fick kroppen att gå för full maskin ändå. Vi hade egentligen kunnat vila mer och hållt ett mycket lägre tempo men det gick inte nu. Jag kände att toppen var inom räckhåll och just då ville jag bara en sak i hela världen - att stå där uppe på den högsta punkten där det inte gick att komma högre upp.
Vi kunde inte se toppen från där vi klättrade och det var omöjligt att veta hur långt det var kvar. Man hoppades hela tiden att man skulle se toppen men det fortsatte bara uppför och vidare uppför. Vi slet som djur för att komma vidare och tillslut såg jag att det började plana ut och jag förstod att nu var toppen nästan nådd. Efter några ytterligare meter såg jag toppen och det var ett tjugotal meter dit. Plötsligt drog Emil i repet och han såg ut som att han ville att jag skulle stanna. Jag undrade hur i hela friden han kunde vilja stanna nu när vi var så nära men han stod på sig. Jag gick tillbaka till honom och han frågade varför jag fortsatte gå, vi hade ju passerat toppen. När jag tittade bakåt så såg jag att han hade rätt. Toppen på Mont Blanc är så avlång att det kan vara svårt att avgöra vad som är toppen. Vanligtvis är toppen formad som en stor båge där det är högst på själva mitten, men nu var det lite lägre på mitten och högre på kanterna med kanske en halv meter. Den första toppen som vi passerat bedömde vi som den högsta, men hela biten räknas egentligen som toppen.
Det var förstås en fantastisk känsla att stå där. Klockan var 08:30 på morgonen, torsdagen 8 september 2011. Jag tittade omkring mig och utsikten var helt enorm. Molnen låg tätt under oss och vi såg inte mycket ner mellan bergstopparna men horisonten kunde vi se och det var alldeles magnifikt, mer magiskt än jag kunde föreställa mig. Emil, om jag mins rätt, slog ner sin isyxa i snön och utbrast "Jaa!". Själv gav jag ett "Woo-hoo!" ifrån mig samtidigt som jag tittade ut över molnen och bergen och betänkte innerligt att jag stod på toppen av Mont Blanc, och att vi faktiskt hade fixat det ända hit.
 |
| Toppen på Mont Blanc. Klockan är 08:30 på morgonen och solen har varit uppe i en och en halv timme. |
Vi käkade varsin Fisherman's Friend. Jag hade haft med mig en påse från Sverige och det hade blivit någon slags rutin att jag och Emil åt varsin vid vissa tillfällen. Vi hade skojat om att vi skulle spara de två sista till toppen och det var precis dessa som togs fram nu. Vi hade ju ingen champagne att skåla med.
Jag råkade tappa mitt glasögonfodral och det fick sig sin livs kälkfärd ner på den Italienska sidan. Det vore skoj att veta hur länge och hur långt det föll. Emil skojade att detta verkade bli en rutin för oss. Vi hade ju förlorat en vattenflaska på Sylarna som farit ner på norska sidan då Emil skulle åka pulka ner en bit.
Efter kanske tio minuter på toppen började vi gå nedför igen. Nu var första gången vi faktiskt gick nedför och verkligen var på väg nedför. Det kändes skönt och jag såg fram emot att komma tillbaka till tältet. Jag visste också att det absolut inte var tid för att slappna av utan högsta koncentration var fortfarande nödvändig. Jag skulle inte börja ta det lugnt förrän jag satt nere i Les Houches med en stor kall öl, hade jag tänkt. Vi befann oss fortfarande på berget och var inte desto mindre utsatta för alla dess faror bara för att vi gick nedför.
Faktiskt tänkte jag inte så mycket på öl. Jag tänkte bara fram till Les Houches och hur första steget på asfalt skulle utgöra slutet på klättringen. Inte förrän då skulle jag ha klarat det och fram tills dess skulle jag inte slappna av eller tänka att jag klarat det. Att tänka på att sitta på en servering med en stor kall öl var för mycket för min hjärna att processera. Det gick liksom inte att ta in hur underbart det skulle vara.
Precis när vi var på väg att lämna toppen såg vi att ett gäng om tre personer som var på väg uppför. Vi mötte dem strax under toppen och vi gick åt sidan för att de skulle kunna passera. De log som barn på julafton och skakade hand med oss. "Well done!" ropade en av dem vid handskakningen och "You too!" ropade jag tillbaka.
Efter ytterligare en bit mötte vi två till i ett replag. De såg mycket trötta ut och en av dem frågade hur långt det var till toppen. Tjugo minuter, svarade jag, och han vidarebefordrade genast denna informationen till sin kompis som sken upp märkbart. De fortsatte och vi likaså. Vi trampade oss nedför berget och vädret blev märkbart sämre. Det tycktes blåsa mer nu och även sikten blev sämre. Det molntäcke som låg längre ned pressades upp över Mont Blanc-massivet och emellanåt blev sikten noll. Vi tänkte nog inte så mycket på det, vi hade att göra med att ta oss nedför och vi hade aldrig problem med att hitta.
Vi mötte fyra eller fem replag på vägen ner och med tanke på hur många som var i Vallot-stugan tidigare så kan det inte varit många som fortsatt. Snart var vi tillbaka vid Vallot-stugan och utanför var det en del folk. Jag tror dock inte att det var några av dem vi tidigare sett i stugan. Detta var två guidade grupper som gjorde sig redo för att gå mot toppen. När vi kom gående kom de fram och pratade med oss. De frågade först om vi nått toppen och sedan hur vädret hade varit. De ville också veta hur det hade varit att stå där uppe och de skulle snart göra nya försök. De gratulerade oss väldigt åt att vi nått toppen och de tog en massa gruppfoton. Vi önskade dem lycka till och gick bort mot stugan för att sätta oss utanför en stund och vila.
Jag tog fram den sista powerbaren och tänkte att det kunde vara bra med lite ny energi. Emil hade fått huvudvärk på vägen ner och mådde illa. Han kunde inte äta sin del så jag åt bägge.
Vi hade börjat fundera på hur det gått för Sara och då vi gick nedför mot Col du Goûter så mötte vi henne. Vi fick berätta att vi nått toppen och att vi haft ganska hyggligt väder men att det blivit sämre på nedvägen. Vi berättade även att det var en hel del folk på väg uppför, bland annat två guidade grupper som hon hade precis framför sig. Hon verkade inte speciellt munter och jag minns att jag tyckte synd om henne som skulle behöva gå ensam, men det hade ju varit hennes egna beslut. Jag hoppades bara att hon skulle nå toppen hon också. Vi önskade henne lycka till med uppmaning om att vara försiktig.
Jag och Emil fortsatte i rask takt upp på Dôme du Goûter och nedför snöbranten på andra sidan. Vi pulsade nedför i snön och det kändes otroligt bra för varje steg man närmade sig tältet och high camp.
När vi slutligen kom dit så satte vi oss ner och vilade. En av våra polska grannar kom fram och frågade hur det gått. "Fail or success?" frågade han. "Success!" svarade Emil. Han frågade genast hur vädret hade varit, om det blåst mycket. Jag svarade att det inte blåst värst mycket och då skrattade han högt och sa "All the others turned around because of the wind! They're gone! They packed this morning and went down!". Jag såg omkring mig och märkte att alla tälten var borta. Bara vårt och de bägge polackernas tält var kvar, samt ett annat som anlänt kvällen innan. Alla andra hade gått ner utan att nå toppen. Jag blev väldigt förvånad över detta.
Folk hade tydligen kommit tillbaka från Vallot-stugan, tvärförbannade, och skyllt allt på vädret. De hade packat ihop sina grejor och stuckit ner. Tydligen hade de inte fler dagar att spendera här.
Med tanke på hur många som försökte nå toppen den här dagen och hur få vi såg uppe mot toppen så måste väldigt många ha vänt. Det är bara så konstigt att vi kunde ta oss upp så pass smärtfritt. Jag undrar om vi hittade en lucka i vädret eller om de andra helt enkelt uppfattade vädret som värre.
De bägge polackerna som var våra grannar hade från början tänkt stanna till söndag. De hade gott om tid och ville invänta en bra dag. Nu berättade han att de två nästkommande dagarna skulle bli jättefina och att de skulle göra ett försök nästa dag. Sedan skulle de ner senast på lördagen för längre orkade de inte stanna där. Vi sa att vi skulle dricka öl tillsammans nere i Chamonix om vi träffades där, vilket i och för sig hade rätt låga odds. Utan utrustning skulle vi inte känna igen varandra och det visste vi nog allihop.
Jag och Emil vilade oss vid tältet hela eftermiddagen. Vi funderade förstås mycket över hur det gick för Sara. Vi försökte beräkna vid vilken tid hon skulle vara tillbaka. Vi funderade på hur vi skulle göra om hon inte nått toppen och kom fram till att vi var beredda att vänta en dag på berget om nu vädret skulle visa sig vara bättre på fredagen, som lovat. Om hon då skulle vilja göra ett försök till så skulle vi vänta den dagen vid high camp bestämde vi.
Hon dök till slut upp en timme tidigare än vi gissat och hon hade nått toppen! Vi gladdes förstås åt detta alla tre och kunde förbereda oss för nedfärden. Hon berättade att det hade blåst ganska bra men att det ändå känts stabilt. Vid något tillfälle när hon var bakom en av de guidade turerna så slängde de sig ner med isyxorna i berget och hon var då nära att göra detsamma. Hon var påpasslig med kameran och tog ett kort på dem vilket jag tycker var tufft gjort.
 |
| Den guidade turen ses ta skydd för vinden. Foto: Sara Andersson |
Hon hade sedan passerat dem och lyckats ta sig ända till toppen. Där hade hon visst stött på den andra av de guidade turerna som nu endast bestod av en guide och två klienter.
 |
| Sara på toppen. Foto: Sara Andersson |
Fredagen var sjätte dagen på berget och det var dags att gå ner. Grand Couloir var den första etappen och även den sträcka som kändes värst, brant som den är. Vi gick nedför i ganska bra takt och den här gången kändes det inte som några problem alls med den osäkrade klättringen. Det hade varit värre på vägen upp. På de ställen det fanns vajrar använde jag dessa för att ta mig ner snabbare och på vissa ställen säkrade jag mig med slingan. Det gick ganska fort att komma ner till där korridoren passeras och vi kom över utan större bestyr. Vi traskade sedan ner till Tete Rousse för att hämta våra grejor som vi lämnat där på uppvägen och stannade till en stund utanför stugan för att vila och fixa med packningarna. När vi väl var redo igen bestämde vi att fortsätta neråt och försöka avverka så mycket distans som möjligt. Liften till Les Houches slutade gå vid 17-tiden och vi ville gärna hinna med den.
Vi passerade över glaciären och påbörjade vandringen nedför mot Nid d'Aigle. Vi mötte ganska många som var på väg uppför och de såg ut att ha det rejält jobbigt. Det var otroligt fint väder den här dagen och det var därmed en helt annan sak för oss att gå här. Dessutom var det ju lättare att gå nedför och vi hade klarat av vårt berg, så det var med relativt lätta steg som vi tog oss fram.
När vi närmade oss säkerhetsstugan, Baraque des Rognes, hade Sara hamnat en bra bit bakom och vi såg inte till henne. Sara höll ofta ett betydligt lägre tempo än jag och Emil och jag gjorde i början vissa försök att dra ner tempot men det var mycket svårt. Man har ett minimum för vad som känns bekvämt och går man långsammare än det så blir det bara drygt. Dessutom kändes varje steg nedför berget som en fröjd och jag kunde knappt gå fort nog. Jag njöt dessutom av vandringen nu när vädret var så fint och det var även kul att möta alla som var på väg upp. När vi kom till säkerhetsstugan så hade Sara hursomhelst kommit på efterkälken och jag och Emil satte oss för att dricka och ta en paus.
När det gått nästan en halvtimme och hon fortfarande inte kommit ikapp oss föreslog jag att vi skulle fortsätta och sätta av mot liftarna för att hinna med dessa och komma ner till Les Houches. Det var tydligt att Sara inte räknade med att komma ikapp oss då hon själv måste tagit en paus och vilat. Vi fortsatte nedför och passerade snart Nid d'Aigle. Denna gången såg vi stugan klart och tydligt, vi hade bara missat den med ett hundratal meter på uppvägen. När vi kom ner till själva stationen stod där en del turister och kikade upp mot Mont Blanc med kikare. De hade troligen tagit sig en vandring hit och gick sannolikt inte längre än så här.
Vi kom till järnvägen och fick följa denna, den enda tråkiga, och riktigt tråkiga, etappen på hela berget. Att gå på den grovhuggna makadamen var tråkigt och totalt värdelöst. Dessutom fanns det skyltar som berättade att det var förenat med livsfara att befinna sig där.
Jag och Emil tog oss vidare ner till liftstationen och satte oss att vänta på liften. När vi väl försökte stiga på den fick vi veta att våra multipass inte gällde. Vi blev tvungna att köpa varsin biljett och på så vis blev våra multipass en synnerligen dålig affär. Vi hade ju bara åkt upp till Aiguille du Midi och ner igen på dem, vilket skulle ha kostat 400 kronor om vi bara löst biljetter. Multipassen hade kostat 1300. Men det kunde vi ju inte veta då, att vi inte skulle komma att utnyttja dem tillräckligt.
När vi kom ner till Les Houches och gick ut från liftstationen gick vi rakt över gatan och satte oss på samma café som vi satt på sex dagar tidigare då vi röstade om huruvida vi skulle använda oss av liften på uppvägen. Vi beställde varsin stor öl, varsin bacon-macka och en skål chips. Chipsen visade sig bli pomes frites, men det gick ju an. Vi fick rikligt med majonnäs och ketchup till som vi dränkte in allting i.
Att sitta där nere i Les Houches med en stor öl framför sig och veta att vi var klara och hade klarat av allting var inget annat än helt underbart. Jag hade innan ölen sagt att jag skulle dricka den godaste ölen i mitt liv och jag tror att det stämmer. Det var i alla fall den godaste ölen jag dittills hade druckit.
Vi tog sedan bussen till Chamonix och tog in på ett hotell. Vi hade båda tröttnat på tält och tyckte vi skulle ha det bekvämt de återstående dagarna. Vi yrade runt ett tag innan vi hittade ett 1-stjärnigt hotell i utkanten av staden. Det var fint att kunna slänga ut alla saker ur packningen och slänga sig själv på sängen. Nästa dag fick vi tag på Sara på campingen och vi gick sedan och köpte lite nya kläder för rent ombyte. Sedan var det dags att leka turister. För att utnyttja våra multipass tog vi liften upp till Aiguille du Midi. Vädret var helt perfekt och denna gången skulle vi bara vara riktiga ärke-turister.
EDIT: Lägg märke till Emils härliga plagiat-tröja.
 |
| Ärke-turisterna med Mont Blanc i bakgrunden. Foto: Sara Andersson |
 |
| Åter vid grinden. Denna gången skulle vi inte gå längre än så här. Foto: Sara Andersson |
När vi kände oss klara med Aiguille du Midi åkte vi ner till Chamonix igen. Nästa dag gick jag och Emil till tennisbanorna för att ta en rejäl 5-settare. Det blev en till början rafflande match men i andra set kopplade jag greppet. Setsiffrorna blev 7-6(7-3), 6-1, 6-3. På måndagen åkte vi tillbaka till Genéve för att spendera ett dygn där och se staden. Vi upptäckte att det var en otroligt dyr stad, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på alla politiker och diplomater (och hemliga agenter) som rört sig där. Ruinerad blev jag i alla fall och på tisdagen hoppade vi på flyget hem mot Sverige och ett oförglömligt äventyr var till ända.
 |
| Från Genéve ser man Mont Blanc. Det är inte svårt att förstå hur berget har fått sitt namn. Foto: Sara Andersson |
 |
| Genéve är en vacker stad. Här ses deras landmärke, Jet d'Eau, vatten-jetstrålen! Foto: Sara Andersson |
 |
| En påpassligt tagen bild som får stå som slutbild för äventyret. Foto: Sara Andersson |
Det känns också bra att ha fått bestiga ett så pass stort berg som Mont Blanc. Det känns som en oerhört nyttig erfarenhet. Jag vet inte vilket berg eller äventyr som blir nästa på tur. Nu ska jag mest ta det lugnt, fortsätta min träning och njuta av Mont Blanc! Det finns ett par berg som står som kandidater och snart blir jag säkert sugen bortom allt förstånd på ett av dem.
torsdag 22 september 2011
Mont Blanc, del 3
Ungefär fem kilometer sydväst från Chamonix ligger nästa lilla bergssamhälle, Les Houches. Även denna ort är utgångspunkt för många klättrare och vandrare och för den led vi tänkte ta upp på Mont Blanc utgår man enklast härifrån. Här finns en liftstation som tar en till cirka 2200 meter. Därifrån kan man vandra en liten bit och sedan ta ett tåg vidare till 2400 meter. De har alltså lagt en tågräls uppför berget och som är av typen kuggstångsbana. Den heter Tramway du Mont Blanc och startar i Le Fayet som ligger ytterligare ett par kilometer åt sydväst. På söndagen åkte vi buss till Les Houches och satt på ett café mittemot liftstationen och samlade oss en del innan vi skulle påbörja bestigningen på nästan 4000 höjdmeter från där vi befann oss, fyra kilometer rakt upp i luften.
Vi hade tänkt att använda oss av liften men när vi satt på cafét så började vi åter prata om att gå från dalen för att vi faktiskt skulle ha gått uppför hela berget. Liften och tåget kändes som fusk och efter att vi väl börjat prata om detta så blev det svårt att göra på annat vis än att gå från dalen. Vi hade en liten omröstning där först jag röstade för att gå från dalen, sedan stämde Emil in och Sara log lite och sa "då spelar det ju ingen roll vad jag röstar på". Sara hade varit ganska pådrivande för idén att gå från dalen och det är min gissning att hon sannolikt hade röstat för detta oavsett. Vi befann oss på cirka 1000 höjdmeter och bestämde oss alltså för att utgå därifrån, utan lift eller tåg. Vi beräknade att det skulle ta en extra dag men vi tyckte att det fanns utrymme för detta i planeringen. Vi drog på oss packningarna och begav oss iväg mot där leden började.
Planen var nu att ta oss till Nid d'Aigle och till 2400 meter första dagen. Andra dagen skulle vi ta oss till den bemannade stugan vid Tete Rousse, 3200 meter. Tredje dagen var ägnad åt Grand Couloir, den 600 höjdmeter höga korridoren som löper upp mot Gouter och som beskrivs som en av de tuffare etapperna. Väl vid Gouter på 3800 meter skulle vi slå upp vårt high camp och därifrån försöka nå toppen nästkommande dag. Jag såg enormt fram emot att nå Gouter eftersom det var först där som den alpina miljön och alpina klättringen skulle ta sin början. Sträckan dit kändes lite som ett otroligt tufft insteg, speciellt om det skulle vara dåligt väder och regna. Någonstans runt 3500 meter går gränsen för nederbörd vid den här breddgraden, där över regnar det aldrig utan all nederbörd faller som snö eller hagel.
Det regnade ganska mycket denna dag och sikten var inget att skryta med. Vi följde en asfalterad väg som snirklade sig uppför bergssidan och som enligt kartan skulle leda till en vandringsled. Denna led skulle ta oss uppför berget och till Nid d'Aigle på 2400 meter, örnnästet, där det ska finnas en stuga. Detta blev målet för dagen.
Vi hittade stigen och det hela utvecklades snart till riktigt fin bergsvandring med vackra stigar utmed berget. Stigen var mycket lättvandrad och sick-sackade sig uppför. Jag ångrade absolut inte att vi gjort valet att gå den här sträckan, det var otroligt fin vandring. Det var synd bara att sikten var så dålig och att vi därmed inte fick någon vidare utsikt. Vi gick uppför i ungefär två timmar innan vi stannade och åt lite lunch, sedan fortsatte vi igen.
Efter ytterligare 2-3 timmar så hade vi kommit upp till tågstationen och där fick vi fortsätta i regnet utmed spåret. Det var regnigt och mulet och vi hade inte sett till en enda människa sedan vi lämnade Les Houches och allting kändes enormt öde. Vi gick längs spåret och kom till slut fram till vad som verkade vara den slutgiltiga tågstationen. Allting såg ut som en stor byggarbetsplats och det var skräpigt och fult. Vi funderade var vi var och en skylt upplyste oss om att detta var ändstationen Nid d'Aigle. Vi hade förväntat oss att det skulle vara människor här samt en stuga och så, men det var helt igenbommat och öde. Emil och Sara ville att vi skulle slå läger här men jag tyckte att stället var så omysigt och olustigt att jag gärna ville vidare för att hitta en trevligare tältplats. Jag tog mig vidare uppför berget för att rekognosera lite och fann snart en skylt som visade mot Tete Rousse. Det kändes bra att se den skylten och få det bekräftat att vi i alla fall var på rätt spår. Ett hundratal meter uppför berget hittade jag tältplatser som jag tyckte kunde duga. Det var väldigt stenigt och ojämnt men vad kan man förvänta sig på ett berg, tänkte jag. Jag gick tillbaka ner för att hämta de andra.
Vad vi inte visste var att vi kunde ha gått ett hundratal meter österut och kommit till själva Nid d'Aigle-stugan där det även fanns bra tältplatser utanför. I dimman kunde vi inte se särskilt långt och missade detta helt. Skyltar hade kunnat hjälpa oss men dessa saknades.
Väl tillbaka hos Emil och Sara upplyste jag dem om tältplatserna jag funnit och vi fortsatte allihop uppför berget. Vi slängde upp våra tält och regnet gjorde det omöjligt att gå in och ut ur tälten som vanligt och att laga mat blev svårt. Jag bara hoppade in i mitt tält med all packning och stängde efter mig så raskt jag kunde. Jag fick ägna nästan en havtimme åt att torka upp vatten med min disktrasa och få ut så mycket som möjligt ur tältet. Sedan åt jag bara knäckebröd och några frukost-bars för att slippa ta fram kök, och sedan lade jag mig för att sova. Jag vaknade några gånger under natten och ville att det skulle sluta regna, men hela natten piskade regnet hårt mot tältduken.
Första gången jag vaknade till och upptäckte att det var ljust ute så hade det även nästan slutat regna. Det duggregnade fortfarande lite grann men det kändes inte så farligt. Vi hoppade ut ur våra tält och packade ihop allting för att bege oss vidare. Just när vi höll på med att packa ihop det sista så kom det två gående uppför berget en bit bort. Det kändes bra att till slut se andra människor och slippa fundera över varför vi var så ensamma.
Vi fortsatte upp för berget och passerade efter någon timme säkerhetsstugen på 2700 meter. Målet för dagen var Tete Rousse på 3200 meter, där finns en bemannad stuga och det är tillåtet att tälta utanför. Vägen dit var betydligt tuffare än jag väntat mig. På kort hade det sett ut som en lättvandrad stig men det skulle visa sig att det var brant stigning, en stig som slingrade sig uppför berget och som aldrig tycktes ta slut. Vi hade bara några meters sikt så det gick inte att se något av omgivningen eller uppskatta var vi var på väg eller hur långt det var kvar. Stigen var dock lätt att följa med rödmålade stenar på sina ställen. Det var bara att trampa på uppför.
Timmarna passerade och längre fram på dagen så kunde vi ibland när molnen sprack upp lite se att vi på vissa ställen hade glaciär och snö omkring oss. Vi tänkte att vi kanske började närma oss Tete Rousse men det var otroligt svårt att avgöra i dimman. Vi kom upp på en liten kamm och nedanför denna kom man ut på en galciär, men det såg inte alls ut som jag förväntat mig och jag kände inte alls igen mig från några fotografier. En stig löpte iväg utmed snön och vi funderade på om den kunde leda till stugan. Vi ville inte gärna irra ut på en glaciär utan att veta exakt var vi befann oss. Jag funderade på att stämma av med kompassen när vi stötte på en man som verkade lika osäkra som vi. Han hade funnit att stigen framför inte ledde någonstans och funderade även han på om stigen vi såg över glaciären kunde leda till stugan. Han visade sig vara svensk och vi stod och pratade ett tag när han plötsligt skrattade till och utbrast "Jo jag tror att stugan ligger åt det hållet!". Molnen hade tillfälligt flyttat på sig och stugan syntes nu klart och tydligt ett hundratal meter bort över glaciären. Saken var klar, vi begav oss genast dit.
Vi ville hålla oss till vår alpina stil och hade inte tänkt utnyttja någon stuga överhuvudtaget men jag visste att man får tälta som man behagar utanför Tete Rousse-stugan och därför var planen att slå läger här. Det är det enda stället på Mont Blanc där de tillåter tält dygnet runt. Det kändes som en lagom etapp och vi behövde vara utvilade inför korridoren nästkommande dag. Korridoren heter Grand Couloir och är ett utsatt ställe och ett av de mest fruktade ställen på hela berget. Youtube har många filmer härifrån och det faller väldigt mycket sten här. Man bör passera tidigt på dagen innan temperaturen har gjort att stenar lossnar och ramlar nedför berget och i sin tur utlöser fler stenar och stenras.
När vi kom fram mot stugan kunde vi inte ser var det var meningen att man skulle tälta, den enda skylt vi såg sade "NO CAMPING" med all sin tydlighet. Jag gick in i stugan för att prata med dem. När jag frågade var det var meningen att man skulle tälta så berättade de för mig att på grund av enormt mycket stenras senaste tiden så hade de helt förbjudit tältning här. Stenar hade kommit farande genom tält och en person hade fått sitt ben avslaget. Stugvärden sa att det var mycket farligt att tälta här men nämnde samtidigt att ingen polis eller så skulle ju göra något åt saken och menade på att vi själva valde.
Nu hade vi alltså som val att antingen hålla på vår alpina stil och trotsa förbudet och varningarna och tälta, eller helt enkelt ta in på stugan och sova där. Jag kom fram till att jag ville bo i stugan och inte trotsa förbudet. Jag presenterade förslaget för de andra och vi bestämde oss för att bo i stugan. Lite synd kändes det att vi därmed gick miste om vår alpina stil men säkerheten fick vara viktigare. Dessutom är det inte tältboendet som är det tuffa utan att bära all packning, så egentligen gjorde det ingen större skillnad för vår del. Vi vet själva våra bedrifter och behöver inte tvunget kunna hävda en bestigning i alpin stil. Om inte annat så blir Mont Blanc en otroligt nyttig träning inför kommande turer.
Inne i stugan passade vi på att torka utrustning och vilade oss resten av dagen. Utanför blev vädret allt bättre och framåt kvällen var de moln vi kunde se en bra bit under oss. Himmeln blev blå och vi kunde se upp mot korridoren och Gouter. Klättringen såg tuff ut, i alla fall om man tänker på våra 25 kilo tunga packningar. Det var betydligt mer fridfullt att titta ut över molntäcket som låg utsträckt under den blå himlen och med kvällssolen som var på väg ner.
Per, som svensken hette, visade sig vara en riktigt trevlig prick. Han skulle gå från Tete Rousse ända till toppen nästkommande dag och sedan ner till liften för att ta sig hemåt. Det skulle alltså handla om en 2-dagars bestigning och han skulle därför utgå från Tete Rousse redan vid 03 på morgonen. I mina öron en tuff och djärv plan, trots hans betydligt lättare packning.
Vi gick och lade oss vid tio-tiden och kunde sova utan problem. Nästa morgon var vi bland de sista som begav oss iväg från stugan. Vi hade inte bråttom. Vi fixade en del med packningarna och tog bort allt vi kunde. Emils tält lämnade vi, våra stavar likaså. Vi räknade med att kunna klara oss med mitt 2-mans tält även om det skulle bli lite trångt. Tältet är avsett för högalpint bruk och ska tåla all vind, snö och is som kan förekomma och vi visste inte om vi kunde lita på Emils tält i det avseendet. Dessutom var all vikt vi kunde spara avgörande. Vi hade nu 600 krävande höjdmeter till Gouter och packningarna var som allra tyngst. De var dessutom våta och vägde därför några extra kilon. Att inför korridoren dra på sig ryggsäcken och känna alla dessa kilon var ingen vidare angenäm känsla, men det var inte mycket annat att göra än att börja vandra.
Rättelse: Det gröna tältet tillhörde Sara. Jag hade visst blandat ihop det.
Efter någon timme kom vi fram till det ställe där man passerar över korridoren. Det är just passagen över, cirka tjugo meter, som är farligast. Vi hade tre klättrare framför oss som höll på att passera och vi bestämde oss för att vänta på att de kommit över innan vi själva startade, detta för att inte riskera att hamna bakom dem och bli stående mitt i korridoren. Den sista av dem, en dam runt 40, fastande mitt i korridoren och kunde av någon anledning inte ta sig vidare. Hon stod mitt ute i Grand Couloir och bara höll sig i en klippa och vi förstod inte vad de ropade till varandra. Efter någon minut och en del dramatik så klättrade en av hennes vänner tillbaka mot henne och tog hennes ryggsäck så att hon i alla fall slapp den. Sedan fortsatte han över och hon kunde till slut själv klättra över till andra sidan. Det finns en vajer spänd över korridoren men så här års när det inte ligger så mycket snö där så hänger den för högt och blir således värdelös. Det gick alltså inte att säkra sig in sig i vajern.
Så fort korridoren var fri och vi lyssnat ett litet tag efter stenras utan att kunna höra eller se något så gick vi över, först Sara, sedan Emil och sist jag. Så fort som möjligt men med stor försiktighet, är modellen. Vi tog oss alla över utan större konstigheter och väl på andra sidan började den 600 meter höga klättringen mot Gouter.
Klättringen mot Gouter tog säkert närmare tre timmar med våra tunga packningar. Vi passerade vid ett tillfälle 4 polacker som vi kände igen från Tete Rousse. En av dem stod och höll sig i en klippa och svajade betänkligt. Han blundade och var helt blek i ansiktet. Han kompis stod bredvid och såg bekymrad ut. Vi frågade om allt stod rätt till och kompisen berättade att han mådde dåligt av höjden. Emil påpekade att de borde ta ner honom och att det är mycket farligt att stanna kvar om man lider av så allvarlig höjdsjuka. Han som mådde dåligt flämtade då "I will be ok! I will be ok!" medan hans kompis mest såg frågande ut. Vi rådde dem att dricka mycket vatten och fortsatte sedan uppåt.
En bra stund senare när vi stod och tog en liten paus kom två från det polska sällskapet upp mot oss. Det var de bägge tjejerna i sällskapet. De verkade ha bråttom uppför och vi lät dem passera. Jag frågade hur det var med deras vän och de sa att han fick komma efter, de skyndade sig för de hade brist på vatten och behövde komma fram till stugan. Då fick de vatten av oss och sedan fortsatte de uppåt.
Mestadels handlade det om ganska snäll scrambling, alltså att man måste ta händer till hjälp för att ta sig upp och det kan liknas vid ett mellanting mellan vandring och klättring. På sina ställen kändes det väldigt utsatt då man fick se till att ha ett ordentligt grepp och se upp med lösa stenar. Här och var fanns det små kors uppsatta och ibland fanns det fotografier och inplastade brev. Det var väntat men inte speciellt uppmuntrande att se. Jag tyckte att vi skulle binda in oss i rep och vi gjorde så. Sara hade hunnit längre upp och vi såg henne inte längre så det var jag och Emil som gick inbundna sista biten. Det kändes betydligt tryggare. Om någon av oss skulle ramla så skulle han ha betydligt bättre chanser att överleva samtidigt som han förstås riskerar att dra med sig den andre i djupet. Mot slutet, och där det blir ännu brantare, finns vajrar uppsatta och dessa använde vi dels för att underlätta klättringen men även säkerheten då vi säkrade oss i dem.
Jag har läst många berättelser om hur folk som klättrar här struntar i att säkra sig i vajrarna då de anser det för omständligt. Det där får man avgöra själv, tycker jag, men jag skulle tro att de dels är mer vana vid mer utsatt scrambling samt att de har betydligt lättare packning vilket gör det avsevärt lättare. Jag valde att ta det säkert. Jag ville inte bli en av dem som omkommit här och att mina föräldrar skulle få det där telefonsamtalet. Ambitionen om den alpina stilen fick ge vika för säkerheten.
Till slut kunde vi ta de sista stegen upp mot stugan. Vi befann oss nu på strax över 3800 meters höjd och det hade åter blivit alpin miljö. Vi gick förbi stugan och upp på en snökam som ledde bort mot det lilla tältläger som finns där. Här är alltså förbjudet att ha tält uppslaget under dagen men detta struntar många i och det verkar inte som att någon gör något åt det heller. Om man ska tälta här, vilket ju många vill, måste man kunna lämna tältet på dagen. Jag hade redan tänkt att vi skulle strunta i förbudet här och låta vårt tält stå här så länge det behövdes och hoppas på det bästa. Nu när vi såg att det fanns en 6-7 andra tält så satte vi upp vårt tält utan vidare funderingar. Det kändes otroligt bra att ha kommit hit. Vi hade klarat av en etapp som jag oroat mig en del inför och nu hade vi baxat den tunga packningen tillräckligt. Härifrån skulle vi göra vår toppattack med lättare packning och det återstod cirka 1000 höjdmeter till toppen.
Det kändes otroligt skönt att vara uppe i den alpina miljön och slippa regnet och vätan. Det är också mysigare med snö och hör bergen till. Att vädret blivit bättre och att utsikten var så fin bidrog förstås starkt till den förhöjda stämningen. High camp, fint väder och kvällen innan toppattacken - kan livet bli bättre?
Det var förstås betydligt kallare här, säkert 10 minusgrader, men med våra dunjackor gick det bra. Det var många som skulle försöka sig på en toppattack samtidigt som vi, dels alla som bodde i stugan och dels våra övriga tältgrannar. De flesta planerade att utgå 02 på morgonen och vi tänkte gå en bit efter de övriga. Vi gick och lade oss tidigt för att hinna få sömn.
Det blåste oerhört under kvällen och natten. Ibland undrade jag om vi skulle få ha tältet, och oss själva, kvar på berget. Tältet verkade dock stå emot vinden mycket bra. Jag provade vid något tillfälle att trycka handen mot tältduken där den buktade in av vinden och jag orkade knappt flytta den som det blåste. Jag var glad över att vi hade förankrat tältet med extra stormlinor, vi hade använt alla snötältpinnar vi hade.
Ingen av oss kände något obehag av höjden och det visade att vi var bra acklimatiserade. Jag vaknade titt som tätt under kvällen och natten men sov ändå hyggligt, speciellt med tanke på all blåst. Plötsligt vaknade jag av röster och pannlampor utanför. Jag förstod att folk hade börjat gå mot toppen och jag visste att snart skulle det vara vår tur. Snart var stunden kommen för oss att bege oss mot toppen av Mont Blanc!
Vi hade tänkt att använda oss av liften men när vi satt på cafét så började vi åter prata om att gå från dalen för att vi faktiskt skulle ha gått uppför hela berget. Liften och tåget kändes som fusk och efter att vi väl börjat prata om detta så blev det svårt att göra på annat vis än att gå från dalen. Vi hade en liten omröstning där först jag röstade för att gå från dalen, sedan stämde Emil in och Sara log lite och sa "då spelar det ju ingen roll vad jag röstar på". Sara hade varit ganska pådrivande för idén att gå från dalen och det är min gissning att hon sannolikt hade röstat för detta oavsett. Vi befann oss på cirka 1000 höjdmeter och bestämde oss alltså för att utgå därifrån, utan lift eller tåg. Vi beräknade att det skulle ta en extra dag men vi tyckte att det fanns utrymme för detta i planeringen. Vi drog på oss packningarna och begav oss iväg mot där leden började.
 |
| Här är vi redo för att påbörja bestigningen. Vi befinner oss på 1008 meter enligt skylten. Foto: Sara Andersson |
Planen var nu att ta oss till Nid d'Aigle och till 2400 meter första dagen. Andra dagen skulle vi ta oss till den bemannade stugan vid Tete Rousse, 3200 meter. Tredje dagen var ägnad åt Grand Couloir, den 600 höjdmeter höga korridoren som löper upp mot Gouter och som beskrivs som en av de tuffare etapperna. Väl vid Gouter på 3800 meter skulle vi slå upp vårt high camp och därifrån försöka nå toppen nästkommande dag. Jag såg enormt fram emot att nå Gouter eftersom det var först där som den alpina miljön och alpina klättringen skulle ta sin början. Sträckan dit kändes lite som ett otroligt tufft insteg, speciellt om det skulle vara dåligt väder och regna. Någonstans runt 3500 meter går gränsen för nederbörd vid den här breddgraden, där över regnar det aldrig utan all nederbörd faller som snö eller hagel.
Det regnade ganska mycket denna dag och sikten var inget att skryta med. Vi följde en asfalterad väg som snirklade sig uppför bergssidan och som enligt kartan skulle leda till en vandringsled. Denna led skulle ta oss uppför berget och till Nid d'Aigle på 2400 meter, örnnästet, där det ska finnas en stuga. Detta blev målet för dagen.
Vi hittade stigen och det hela utvecklades snart till riktigt fin bergsvandring med vackra stigar utmed berget. Stigen var mycket lättvandrad och sick-sackade sig uppför. Jag ångrade absolut inte att vi gjort valet att gå den här sträckan, det var otroligt fin vandring. Det var synd bara att sikten var så dålig och att vi därmed inte fick någon vidare utsikt. Vi gick uppför i ungefär två timmar innan vi stannade och åt lite lunch, sedan fortsatte vi igen.
 |
| Stigen slingrade sig uppför berget och det utvecklades till tjusig bergsvandring. Leden var mestadels mycket lättvandrad. Foto: Sara Andersson |
Efter ytterligare 2-3 timmar så hade vi kommit upp till tågstationen och där fick vi fortsätta i regnet utmed spåret. Det var regnigt och mulet och vi hade inte sett till en enda människa sedan vi lämnade Les Houches och allting kändes enormt öde. Vi gick längs spåret och kom till slut fram till vad som verkade vara den slutgiltiga tågstationen. Allting såg ut som en stor byggarbetsplats och det var skräpigt och fult. Vi funderade var vi var och en skylt upplyste oss om att detta var ändstationen Nid d'Aigle. Vi hade förväntat oss att det skulle vara människor här samt en stuga och så, men det var helt igenbommat och öde. Emil och Sara ville att vi skulle slå läger här men jag tyckte att stället var så omysigt och olustigt att jag gärna ville vidare för att hitta en trevligare tältplats. Jag tog mig vidare uppför berget för att rekognosera lite och fann snart en skylt som visade mot Tete Rousse. Det kändes bra att se den skylten och få det bekräftat att vi i alla fall var på rätt spår. Ett hundratal meter uppför berget hittade jag tältplatser som jag tyckte kunde duga. Det var väldigt stenigt och ojämnt men vad kan man förvänta sig på ett berg, tänkte jag. Jag gick tillbaka ner för att hämta de andra.
Vad vi inte visste var att vi kunde ha gått ett hundratal meter österut och kommit till själva Nid d'Aigle-stugan där det även fanns bra tältplatser utanför. I dimman kunde vi inte se särskilt långt och missade detta helt. Skyltar hade kunnat hjälpa oss men dessa saknades.
Väl tillbaka hos Emil och Sara upplyste jag dem om tältplatserna jag funnit och vi fortsatte allihop uppför berget. Vi slängde upp våra tält och regnet gjorde det omöjligt att gå in och ut ur tälten som vanligt och att laga mat blev svårt. Jag bara hoppade in i mitt tält med all packning och stängde efter mig så raskt jag kunde. Jag fick ägna nästan en havtimme åt att torka upp vatten med min disktrasa och få ut så mycket som möjligt ur tältet. Sedan åt jag bara knäckebröd och några frukost-bars för att slippa ta fram kök, och sedan lade jag mig för att sova. Jag vaknade några gånger under natten och ville att det skulle sluta regna, men hela natten piskade regnet hårt mot tältduken.
 |
| Här ses den otroligt tråkiga tågrälsen som vi fick följa. Detta var utan tvekan den tråkigaste etappen och att gå den i regnet gjorde inte saken bättre. Foto: Sara Andersson |
 |
| Vår tältplats ovanför Nid d'Aigle. Jag är i färd med att ta fram mitt tält. Här ser vädret betydligt klarare ut än vad jag minns det. Foto: Sara Andersson Rättelse: Detta är visst när vi tar ner tälten på morgonen dagen efter, därav det bättre vädret. |
Första gången jag vaknade till och upptäckte att det var ljust ute så hade det även nästan slutat regna. Det duggregnade fortfarande lite grann men det kändes inte så farligt. Vi hoppade ut ur våra tält och packade ihop allting för att bege oss vidare. Just när vi höll på med att packa ihop det sista så kom det två gående uppför berget en bit bort. Det kändes bra att till slut se andra människor och slippa fundera över varför vi var så ensamma.
Timmarna passerade och längre fram på dagen så kunde vi ibland när molnen sprack upp lite se att vi på vissa ställen hade glaciär och snö omkring oss. Vi tänkte att vi kanske började närma oss Tete Rousse men det var otroligt svårt att avgöra i dimman. Vi kom upp på en liten kamm och nedanför denna kom man ut på en galciär, men det såg inte alls ut som jag förväntat mig och jag kände inte alls igen mig från några fotografier. En stig löpte iväg utmed snön och vi funderade på om den kunde leda till stugan. Vi ville inte gärna irra ut på en glaciär utan att veta exakt var vi befann oss. Jag funderade på att stämma av med kompassen när vi stötte på en man som verkade lika osäkra som vi. Han hade funnit att stigen framför inte ledde någonstans och funderade även han på om stigen vi såg över glaciären kunde leda till stugan. Han visade sig vara svensk och vi stod och pratade ett tag när han plötsligt skrattade till och utbrast "Jo jag tror att stugan ligger åt det hållet!". Molnen hade tillfälligt flyttat på sig och stugan syntes nu klart och tydligt ett hundratal meter bort över glaciären. Saken var klar, vi begav oss genast dit.
Vi ville hålla oss till vår alpina stil och hade inte tänkt utnyttja någon stuga överhuvudtaget men jag visste att man får tälta som man behagar utanför Tete Rousse-stugan och därför var planen att slå läger här. Det är det enda stället på Mont Blanc där de tillåter tält dygnet runt. Det kändes som en lagom etapp och vi behövde vara utvilade inför korridoren nästkommande dag. Korridoren heter Grand Couloir och är ett utsatt ställe och ett av de mest fruktade ställen på hela berget. Youtube har många filmer härifrån och det faller väldigt mycket sten här. Man bör passera tidigt på dagen innan temperaturen har gjort att stenar lossnar och ramlar nedför berget och i sin tur utlöser fler stenar och stenras.
När vi kom fram mot stugan kunde vi inte ser var det var meningen att man skulle tälta, den enda skylt vi såg sade "NO CAMPING" med all sin tydlighet. Jag gick in i stugan för att prata med dem. När jag frågade var det var meningen att man skulle tälta så berättade de för mig att på grund av enormt mycket stenras senaste tiden så hade de helt förbjudit tältning här. Stenar hade kommit farande genom tält och en person hade fått sitt ben avslaget. Stugvärden sa att det var mycket farligt att tälta här men nämnde samtidigt att ingen polis eller så skulle ju göra något åt saken och menade på att vi själva valde.
Nu hade vi alltså som val att antingen hålla på vår alpina stil och trotsa förbudet och varningarna och tälta, eller helt enkelt ta in på stugan och sova där. Jag kom fram till att jag ville bo i stugan och inte trotsa förbudet. Jag presenterade förslaget för de andra och vi bestämde oss för att bo i stugan. Lite synd kändes det att vi därmed gick miste om vår alpina stil men säkerheten fick vara viktigare. Dessutom är det inte tältboendet som är det tuffa utan att bära all packning, så egentligen gjorde det ingen större skillnad för vår del. Vi vet själva våra bedrifter och behöver inte tvunget kunna hävda en bestigning i alpin stil. Om inte annat så blir Mont Blanc en otroligt nyttig träning inför kommande turer.
Inne i stugan passade vi på att torka utrustning och vilade oss resten av dagen. Utanför blev vädret allt bättre och framåt kvällen var de moln vi kunde se en bra bit under oss. Himmeln blev blå och vi kunde se upp mot korridoren och Gouter. Klättringen såg tuff ut, i alla fall om man tänker på våra 25 kilo tunga packningar. Det var betydligt mer fridfullt att titta ut över molntäcket som låg utsträckt under den blå himlen och med kvällssolen som var på väg ner.
Per, som svensken hette, visade sig vara en riktigt trevlig prick. Han skulle gå från Tete Rousse ända till toppen nästkommande dag och sedan ner till liften för att ta sig hemåt. Det skulle alltså handla om en 2-dagars bestigning och han skulle därför utgå från Tete Rousse redan vid 03 på morgonen. I mina öron en tuff och djärv plan, trots hans betydligt lättare packning.
 |
| Emil, jag och Per vid Tete Rousse. Foto: Sara Andersson |
 |
| Det var en hel del klättrare vid Tete Rousse. Merparten planerade precis som vi att att ta sig till Gouter följande dag. Foto: Sara Andersson |
 |
| Framåt kvällen blev vädret bättre. Nu var det tydligt att vi var ovanför molnen. Foto: Sara Andersson |
 |
| Fin kvällsutsikt. Foto: Sara Andersson |
 |
| Böneflaggor även här, som på så många berg. Foto: Sara Andersson |
Vi gick och lade oss vid tio-tiden och kunde sova utan problem. Nästa morgon var vi bland de sista som begav oss iväg från stugan. Vi hade inte bråttom. Vi fixade en del med packningarna och tog bort allt vi kunde. Emils tält lämnade vi, våra stavar likaså. Vi räknade med att kunna klara oss med mitt 2-mans tält även om det skulle bli lite trångt. Tältet är avsett för högalpint bruk och ska tåla all vind, snö och is som kan förekomma och vi visste inte om vi kunde lita på Emils tält i det avseendet. Dessutom var all vikt vi kunde spara avgörande. Vi hade nu 600 krävande höjdmeter till Gouter och packningarna var som allra tyngst. De var dessutom våta och vägde därför några extra kilon. Att inför korridoren dra på sig ryggsäcken och känna alla dessa kilon var ingen vidare angenäm känsla, men det var inte mycket annat att göra än att börja vandra.
Rättelse: Det gröna tältet tillhörde Sara. Jag hade visst blandat ihop det.
Efter någon timme kom vi fram till det ställe där man passerar över korridoren. Det är just passagen över, cirka tjugo meter, som är farligast. Vi hade tre klättrare framför oss som höll på att passera och vi bestämde oss för att vänta på att de kommit över innan vi själva startade, detta för att inte riskera att hamna bakom dem och bli stående mitt i korridoren. Den sista av dem, en dam runt 40, fastande mitt i korridoren och kunde av någon anledning inte ta sig vidare. Hon stod mitt ute i Grand Couloir och bara höll sig i en klippa och vi förstod inte vad de ropade till varandra. Efter någon minut och en del dramatik så klättrade en av hennes vänner tillbaka mot henne och tog hennes ryggsäck så att hon i alla fall slapp den. Sedan fortsatte han över och hon kunde till slut själv klättra över till andra sidan. Det finns en vajer spänd över korridoren men så här års när det inte ligger så mycket snö där så hänger den för högt och blir således värdelös. Det gick alltså inte att säkra sig in sig i vajern.
Så fort korridoren var fri och vi lyssnat ett litet tag efter stenras utan att kunna höra eller se något så gick vi över, först Sara, sedan Emil och sist jag. Så fort som möjligt men med stor försiktighet, är modellen. Vi tog oss alla över utan större konstigheter och väl på andra sidan började den 600 meter höga klättringen mot Gouter.
 |
| Jag och Emil passerar Grand Couloir. Det var inte så brant som jag befarat men man måste vara försiktig med alla lösa stenar och klippblock. Foto: Sara Andersson |
Klättringen mot Gouter tog säkert närmare tre timmar med våra tunga packningar. Vi passerade vid ett tillfälle 4 polacker som vi kände igen från Tete Rousse. En av dem stod och höll sig i en klippa och svajade betänkligt. Han blundade och var helt blek i ansiktet. Han kompis stod bredvid och såg bekymrad ut. Vi frågade om allt stod rätt till och kompisen berättade att han mådde dåligt av höjden. Emil påpekade att de borde ta ner honom och att det är mycket farligt att stanna kvar om man lider av så allvarlig höjdsjuka. Han som mådde dåligt flämtade då "I will be ok! I will be ok!" medan hans kompis mest såg frågande ut. Vi rådde dem att dricka mycket vatten och fortsatte sedan uppåt.
En bra stund senare när vi stod och tog en liten paus kom två från det polska sällskapet upp mot oss. Det var de bägge tjejerna i sällskapet. De verkade ha bråttom uppför och vi lät dem passera. Jag frågade hur det var med deras vän och de sa att han fick komma efter, de skyndade sig för de hade brist på vatten och behövde komma fram till stugan. Då fick de vatten av oss och sedan fortsatte de uppåt.
Mestadels handlade det om ganska snäll scrambling, alltså att man måste ta händer till hjälp för att ta sig upp och det kan liknas vid ett mellanting mellan vandring och klättring. På sina ställen kändes det väldigt utsatt då man fick se till att ha ett ordentligt grepp och se upp med lösa stenar. Här och var fanns det små kors uppsatta och ibland fanns det fotografier och inplastade brev. Det var väntat men inte speciellt uppmuntrande att se. Jag tyckte att vi skulle binda in oss i rep och vi gjorde så. Sara hade hunnit längre upp och vi såg henne inte längre så det var jag och Emil som gick inbundna sista biten. Det kändes betydligt tryggare. Om någon av oss skulle ramla så skulle han ha betydligt bättre chanser att överleva samtidigt som han förstås riskerar att dra med sig den andre i djupet. Mot slutet, och där det blir ännu brantare, finns vajrar uppsatta och dessa använde vi dels för att underlätta klättringen men även säkerheten då vi säkrade oss i dem.
Jag har läst många berättelser om hur folk som klättrar här struntar i att säkra sig i vajrarna då de anser det för omständligt. Det där får man avgöra själv, tycker jag, men jag skulle tro att de dels är mer vana vid mer utsatt scrambling samt att de har betydligt lättare packning vilket gör det avsevärt lättare. Jag valde att ta det säkert. Jag ville inte bli en av dem som omkommit här och att mina föräldrar skulle få det där telefonsamtalet. Ambitionen om den alpina stilen fick ge vika för säkerheten.
 |
| Grand Couloir. Här kändes det på sina håll ordentligt utsatt. Foto: Sara Andersson |
 |
| Här ses tältlägret där många tältar, förbudet till trots. Foto: Sara Andersson |
 |
| Två tyskar och ett tiotal polacker huserade här när vi anlände. Foto: Sara Andersson |
 |
| Vårt tält har kommit på plats. Väldigt snett. Vi fick gräva om tältplatsen så tältet kunde bli rakt. Foto: Sara Andersson |
 |
| Sara utanför tältet. |
 |
| Utsikten var det ingen fel på. Foto: Sara Andersson |
 |
| Tandborstning med utsikt. Här uppe mådde vi nästan oförskämt bra. Foto: Sara Andersson |
Det kändes otroligt skönt att vara uppe i den alpina miljön och slippa regnet och vätan. Det är också mysigare med snö och hör bergen till. Att vädret blivit bättre och att utsikten var så fin bidrog förstås starkt till den förhöjda stämningen. High camp, fint väder och kvällen innan toppattacken - kan livet bli bättre?
Det var förstås betydligt kallare här, säkert 10 minusgrader, men med våra dunjackor gick det bra. Det var många som skulle försöka sig på en toppattack samtidigt som vi, dels alla som bodde i stugan och dels våra övriga tältgrannar. De flesta planerade att utgå 02 på morgonen och vi tänkte gå en bit efter de övriga. Vi gick och lade oss tidigt för att hinna få sömn.
 |
| Emil bökar runt i tältet och försöker hitta en bra sovställning. Foto: Sara Andersson |
 |
| Vi sov i full mundering. Under kvällen och natten blåste det kraftigt och det var mycket kallt. |
Det blåste oerhört under kvällen och natten. Ibland undrade jag om vi skulle få ha tältet, och oss själva, kvar på berget. Tältet verkade dock stå emot vinden mycket bra. Jag provade vid något tillfälle att trycka handen mot tältduken där den buktade in av vinden och jag orkade knappt flytta den som det blåste. Jag var glad över att vi hade förankrat tältet med extra stormlinor, vi hade använt alla snötältpinnar vi hade.
Ingen av oss kände något obehag av höjden och det visade att vi var bra acklimatiserade. Jag vaknade titt som tätt under kvällen och natten men sov ändå hyggligt, speciellt med tanke på all blåst. Plötsligt vaknade jag av röster och pannlampor utanför. Jag förstod att folk hade börjat gå mot toppen och jag visste att snart skulle det vara vår tur. Snart var stunden kommen för oss att bege oss mot toppen av Mont Blanc!
söndag 18 september 2011
Mont Blanc, del 2
Onsdag, andra dagen i Chamonix och dags för oss att bege oss upp i bergen för att påbörja vår acklimatisering. Liften till Aiguille du Midi på 3842 meter delas upp i två etapper. Man stiger av på en mellanstation på cirka 2300 meter och får sedan byta kabin för att åka vidare. Denna plats kallas Plan du l´Aiguille och ligger ovanför trädgränsen. Här finns det både café och restaurang och många turister väljer att vandra runt på stigar och njuta av utsikten och bergsmiljön. Man kan också titta på alla skärmflygare. En bra dag kan man se runt 50 stycken samtidigt i luften ovanför Chamonix och många har sin startplattform precis utanför liften, till turisternas stora förtjusning. Vår plan var att spendera ett dygn på den här höjden som ett första steg i acklimatiseringen.
Vi vandrade iväg en bit längs en led som tar en till en av de större glaciärerna. Vi lyckades aldrig ta oss fram till glaciären eftersom det var väldigt avsmält och mest besvärlig blockterräng den sista biten. Vi hittade bra tältplatser i närheten av en liten sjö, le lac bleu, och här stannade vi över natten som ett första steg i vår acklimatisering. Ingen kände av några höjdproblem och nästa dag tog vi linbanan vidare upp mot Aiguille du Midi. På 3800 meters höjd märker man direkt att klimatet blir annorlunda - mot det kallare. Här har det blivit vinter och vindarna känns kyliga. Det är stor kontrast mot de 30 graderna nere i Chamonix som vi hade hunnit vänja oss vid.
Många turister åker upp till Aiguille du Midi och njuter av utsikten. Man har byggt plattformar som man kan gå runt på och tunnlar är sprängda genom berget. Om man är i Chamonix får man absolut inte missa att ta en tur upp hit. Det är ett imponerande bygge och det finns en liten utställning om hur det gått till. Den är visserligen enbart på franska men man får göra som jag och titta på bilderna som i sig är fantastiska.
Det finns en sak som jag tycker är otroligt häftigt med Aiguille du Midi och det är att här kan vem som helst komma upp på hög höjd i bergen och beskåda alpinister i deras egen miljö och få känna av hur det är där uppe. Utsikten är storslagen och man får se många hissnande stup. Det finns en gångtunnel ut genom berget och isen där man kommer ut på en liten snöbeklädd platå. Från denna löper en kam som leder ner till platåerna nedanför. Det är riktigt häftigt att komma ut här.
Vi blev alla tre lite ställda när vi såg hur pass utsatt kamvandringen var men vi visste ju att det var detta vi ville göra och detta vi tränat inför och det var bara att ta på all utrustning och bege sig ut. Jag minns att det for tankar genom mitt huvud om att tappa balansen och ramla:
"Om jag ska dö på ett berg så ska det fanimej inte vara inför massa turister med kameror. Detta får helt enkelt inte skita sig. Johan, nu fixar ni det här och tar er ner på platån. Lugnt och metodiskt."
Till en början var det nervöst men efter bara några steg ut på kammen kändes det helt bra och kontrollerat. Jag gick först i replaget och valde att inte titta mot stupen utan fixerade blicken i snön framför mig och höll en så stadig takt jag kunde. Så fort den där känslan av kontroll infann sig så blev det bara otroligt häftigt.
Efter ett trettiotal minuter när vi kom längre ner mot platån så upptäckte vi en kam som gick åt ett annat håll och där ett tjugotal människor hade tagit sig upp på ryggen. Det var guidade turer som var ute och tränade. Det fanns en stor glaciärspricka under kammen och de som övade var säkrade i rep. De slängde sig utför slänten och övade på att stoppa sitt fall med isyxan, s.k. self-arrest. I det fall de misslyckades stoppade repet dem säkert innan de kom i närheten av sprickan. Vi beskådade detta några minuter och tog oss sedan vidare ner på platån och mot den plats där vi tänkte tälta.
Cosmiques-stugan ligger uppe på en höjd och nedanför denna fanns redan gamla tältplatser som vi valde att använda istället för att gräva helt nya. Det var fortfarande ljust och då man inte få ha tälten uppe annat än när solen är nere så lämnade vi packningarna vid tältplatserna.och begav vi oss bort mot kammen där de övriga tidigare övat. Nu var här tomt på folk och vi tog oss upp för att själva öva på self-arrest, vilket alltid är nyttigt.
Vi byggde ett ankare som vi knöt in oss till och vi kunde sedan kasta oss utför berget och försöka stoppa fallet med isyxan. I mitt första fall hamnade jag på rygg med huvudet nedåt och for snabbt nedför berget tills repet stoppade mig med ett väldigt ryck. Övriga gånger gick betydligt bättre och det var riktigt kul. Det är viktigt att kunna behärska tekniken att snabbt få yxan under sig och börja bromsa fallet innan man hunnit få upp för stor fart. Efter någon timme var vi nöjda och begav vi oss tillbaka mot tälten.
Det var framåt kvällen som vi alla började känna av höjden. Emil hade fått huvudvärk redan tidigare under dagen då vi övade på self-arrest. Det skulle inte dröja lång stund innan jag själv blev sämre. Jag minns inte riktigt vad eller ens om vi åt något denna kvällen, jag minns bara att vi la oss tidigt. Jag hade en del huvudvärk och led av illamående. Jag var otroligt frusen och låg i min vintersovsäck med underställ, fleece, dunjacka och skalkläder. Jag kunde inte få upp någon värme och jag sov otroligt dåligt. Halva natten frös jag, mådde dåligt och kände mig riktigt kass. Jag tänkte också på vår tidigare kamvandring och började känna ångest inför vägen tillbaka. Vi skulle ju behöva passera den tre gånger till. Jag försökte tänka bort nojorna genom att tänka på hur bra det hade känts väl ute på kammen men de onda tankarna slog hela tiden tillbaka. Jag vet inte om det var höjden som spökade för mig eller om jag bara var allmänt orolig för kamvandringen just då. Jag somnade lite till och från och när jag vaknade till framåt morgonen mådde jag plötsligt otroligt mycket bättre. Huvudvärken och illamåendet var borta, likaså all rädsla för kamvandringen och jag kunde se fram emot en härlig dag. När jag senare på morgonen öppnade tältdörren var det jättefint väder och solen värmde så gott den kunde.
Jag gick upp till Cosmiques-stugan för att besöka deras toalett samt titta lite på stugan och det folk som kunde tänkas vara där. De har en hel restaurang därinne och en massa olika rum med bäddar. Det är en riktigt mysig stuga. Jag tog senare med mig Emil och Sara dit och vi satt i serveringsrummet och drack kaffe och tittade mot Mont Blanc du Tacul, det berg som ligger mellan Aiguille du Midi och Mont Blanc. Man kan faktiskt bestiga Mont Blanc från detta hållet genom att ta sig över Mont Blanc du Tacul, sedan över Mont Maudit och vidare upp till Mont Blanc. Det blir en travers över tre toppar och det är den andra vanligaste leden mot toppen. Vi satt och tittade mot Mont Blanc du Tacul och den stig som slingrade sig uppför snön. Denna leden ska vara betydligt mer krävande både vad gäller ansträngnigen och klättringen.
Det var när vi satt och drack kaffe och funderade över vad vi skulle göra den här dagen som vi kom på idén att ta oss uppför Mont Blanc du Tacul. Det är en 500 meter hög och brant stigning där man behöver ta sig förbi 3-4 sprickor samt klättra bitvis nästan vertikalt uppför is och snö. Vi var här främst för acklimatiseringen men tyckte ändå det vore roligt att göra något. Vi hade redan tittat lite mot Cosmiques Ridge men kunde inte klättra denna utan kilar och kamsäkringar och dessa skulle Sylvia ha med sig. Vi bestämde oss för att gå uppför Mont Blanc du Tacul och se hur långt vi förmådde.
Vi gick tillbaka till våra tält och tog fram all klätterutrustning. Vi knöt in oss i repet och började vandra mot berget. Det var ett par hundra meter över glaciären vi gick innan stigningen började. Stigen sick-sackade sig uppför berget och vi trampade uppför i långsam takt. Vi tog oss förbi ett par sprickor där vi fick klättra med både stegjärn och isyxor och kom efter en två timmar upp till en ordentlig bergschrund, en gigantisk spricka där hela berget liksom separerat från den ovanliggande isen. Precis här var ett tält uppställt men vi såg inte vid någon människa. Vi kunde fortsätta utmed sprickan och efter ett hundratal meter gick det att klättra förbi den och uppför några snirkliga och svindlande passager genom stora hängande isblock. Vi stod till slut uppe på ryggen av berget och befann oss nu på runt 4200 meters höjd. Vi hade hoppats att vi skulle få en chans till toppen av berget men när klockan var fyra, den tid vi satt som vändtid, hade vi fortfarande en bra bit kvar. Toppen är dessutom en uppskjutande klippa som sannolikt kräver säkring så vi hade inget annat val än att vända. Men detta hade vi vetat rätt tidigt. Vi tog oss ner från berget samma väg som vi kommit och när vi passerade tältet låg där en glad ryss utanför och rökte. Han kunde ingen engelska men vi vinkade glatt åt varandra. Vi kom ner till tälten och hela turen hade tagit fem timmar.
På kvällen satt vi en stund vid stugan och drack kaffe och det var då Emil såg att han fått sms från Sylvia. Hon skrev att hon hade blivit erbjuden klättring i Italien och ville klättra. Hon önskade oss lycka till på Mont Blanc. Vi blev rejält stumma och överraskade av detta - hur kunde man ta så lätt på en Mont Blanc-bestigning? Vi som planerat i ett år. Nåväl, man är olika, tänkte vi och fick nu styra om våra planer en aning. Jag tänkte genast att det var ju en faslig tur att vi fick reda på detta nu och inte imorgon när vi skulle möta henne i Chamonix. Nu kunde vi ta med all utrustning härifrån och ställa in oss mot Mont Blanc direkt. Någon klättring kring Cosmiques Ridge skulle ju inte bli av nu. Det vore surt att upptäcka detta i Chamonix och behöva ta sig upp för att bara hämta sin utrustning.
Denna natten sov alla betydligt bättre då vi hunnit vänja oss vid höjden och nästa dag packade vi ihop alla våra saker för att bege oss uppför kammen igen och mot liftstationen. Jag gjorde först en snabb tur upp till stugan för att bland annat se om jag kunde slänga en del skräp där. Personalen hade varit mycket trevlig där och jag hade ett mycket gott intryck av stugan. Nu skulle dock föreståndaren se till att förstöra det intrycket fullständigt och innerligt. Bråket handlade om skräp.
Jag är mycket väl medveten om att skräp är ett stort problem på många berg i världen, i synnerhet populära berg som Mont Blanc och Aiguille du Midi. Vi ska inte prata om Everest. Jag har den inställningen, både på berg och fjällvandringar, ja alltid när jag är ute i naturen, att jag alltid tar hand om mitt skräp. Jag skulle aldrig få för mig att slänga något i naturen, det strider oerhört mot allt jag känner och vet och mot hela mitt intresse för naturen. Där vi tältade nedanför Cosmiques-stugan kunde man hitta massor med skräp i snön som folk bara slängt eller grävt ner. Vi samlade allt vårt skräp i en påse och det var denna påse som jag nu hade med mig upp till stugan. När jag snällt frågade om det fanns möjlighet att slänga skräp, och höll fram min påse, så log föreståndaren hånfullt mot mig och svarade "Yes...in Chamonix.", och tittade runt på sin övriga personal för att uppmuntra dem till samma hånfullhet. Jag sa att jag förstod det men bara ville fråga utifall att de stod till tjänst med detta. Han svarade återigen att jag fick slänga mitt skräp i Chamonix, och att om jag inte ville betala för att bo i stugan kunde jag också ta mitt skräp med mig. Han påpekade också att han betalade helikoptern för att hämta skräpet och skrattade bara hånfullt mot mig som om jag inget begrep. Jag glömmer aldrig hans nonchalanta min när han säger "You don't want to pay for the hut, you take your garbage with you..." ungefär som att jag tältar för att jag är för snål för att bo i stugan samtidigt som jag begär att han ska ta mitt skräp. Jag sa bara att jag mest ville fråga och gick sedan uppgiven därifrån med min påse.
Egentligen skulle jag vilja tala om för honom att jag inte tältar för att spara pengar utan för att jag gillar att vara ute på egen hand och klara mig själv. Det enklaste vore givetvis att bo i stuga, som de flesta andra, och inte bekymra sig om någonting, allra minst skräp. En del av de som tältar och som tycker sig ha nog att bära gräver bara ner sitt skräp i snön. Jag tar, av respekt för berget och naturen, hand om mitt skräp. Han ska då ställa sig och håna mig inför hela sin personal när han istället borde vara med och jobba för att skräpet ska tas om hand. Nej, skräp verkar han inte det minsta bekymrad över, istället irriterar han sig över att jag inte betalar för hans stuga och insinuerar att jag är snål. Han borde skämmas.
Jag skulle vilja visa honom STF och alla stugorna i svenska fjällen. Där kan han slänga hur mycket skräp han vill utan att det kostar honom ett öre. STF driver inte stugverksamheten av vinstintresse utan för att de vill ge bra service och ge människor möjlighet att vistas ute i denna fantastiska natur som de naturligtvis också vill vara med och värna om. Det sistnämda är till och med en central del i deras verksamhet. De tar gladeligen emot allas skräp och skulle inte drömma om att avvisa någon detta.
Skräppåsen fick packas ner i packningen, det sura humöret begravas istället och vi begav oss upp mot kammen mot liftstationen. Turisterna stod förtjusta och filmade oss när vi kom upp på toppkammen och närmade oss den gulsvarta grinden. Vi klampade in i tunneln och började ta av all utrustning. En stor grupp japaner tog gruppfoton framför oss och en av dem kröp runt och filmade mina stegjärn på bara centimeters håll. De var på sprudlande humör och verkade väldigt trevliga. Själv var jag mest glad över att vara tillbaka på stationen och var väldigt nöjd med vår acklimatiseringstur.
Nu skulle det bli en natt på campingen för att sedan fylla på förråden och bege oss mot Les Houches och Mont Blanc.
 |
| Första liftstationen. Man ser hur vajrarna går vidare upp mot Aiguille du Midi på 3842 meters höjd. Ett riktigt imponerande bygge och väl värt ett besök. Foto: Sara Andersson |
 |
| Kabinerna rymmer 66 personer. Foto: Sara Andersson |
 |
| Vi vandrade iväg ut på Plan du Aiguille. Här är det dags för lunch. Foto: Sara Andersson |
 |
| Vädret var kanon. Aiguille du Midi i bakgrunden. Foto: Sara Andersson |
Vi vandrade iväg en bit längs en led som tar en till en av de större glaciärerna. Vi lyckades aldrig ta oss fram till glaciären eftersom det var väldigt avsmält och mest besvärlig blockterräng den sista biten. Vi hittade bra tältplatser i närheten av en liten sjö, le lac bleu, och här stannade vi över natten som ett första steg i vår acklimatisering. Ingen kände av några höjdproblem och nästa dag tog vi linbanan vidare upp mot Aiguille du Midi. På 3800 meters höjd märker man direkt att klimatet blir annorlunda - mot det kallare. Här har det blivit vinter och vindarna känns kyliga. Det är stor kontrast mot de 30 graderna nere i Chamonix som vi hade hunnit vänja oss vid.
Många turister åker upp till Aiguille du Midi och njuter av utsikten. Man har byggt plattformar som man kan gå runt på och tunnlar är sprängda genom berget. Om man är i Chamonix får man absolut inte missa att ta en tur upp hit. Det är ett imponerande bygge och det finns en liten utställning om hur det gått till. Den är visserligen enbart på franska men man får göra som jag och titta på bilderna som i sig är fantastiska.
 |
| Aiguille du Midi. Här kan man vandra runt på bryggor och plattformar och titta på utsikten. |
Det finns en sak som jag tycker är otroligt häftigt med Aiguille du Midi och det är att här kan vem som helst komma upp på hög höjd i bergen och beskåda alpinister i deras egen miljö och få känna av hur det är där uppe. Utsikten är storslagen och man får se många hissnande stup. Det finns en gångtunnel ut genom berget och isen där man kommer ut på en liten snöbeklädd platå. Från denna löper en kam som leder ner till platåerna nedanför. Det är riktigt häftigt att komma ut här.
 |
| Tunneln löper genom berget och isen och leder ut till en lite snöklädd platå. Foto: Sara Andersson |
 |
| En gul-svart grind och varningskyltar indikerar att den som passerar här får själv ansvara över vad han/hon hittar på. |
 |
| Här löper kammen ut som leder ner till platåerna nedanför toppen. Turisterna har kamerorna i högsta hugg när alpinisterna går ut här. |
Vi blev alla tre lite ställda när vi såg hur pass utsatt kamvandringen var men vi visste ju att det var detta vi ville göra och detta vi tränat inför och det var bara att ta på all utrustning och bege sig ut. Jag minns att det for tankar genom mitt huvud om att tappa balansen och ramla:
"Om jag ska dö på ett berg så ska det fanimej inte vara inför massa turister med kameror. Detta får helt enkelt inte skita sig. Johan, nu fixar ni det här och tar er ner på platån. Lugnt och metodiskt."
Till en början var det nervöst men efter bara några steg ut på kammen kändes det helt bra och kontrollerat. Jag gick först i replaget och valde att inte titta mot stupen utan fixerade blicken i snön framför mig och höll en så stadig takt jag kunde. Så fort den där känslan av kontroll infann sig så blev det bara otroligt häftigt.
 |
| Ut på kammen bar det. Foto: Sara Andersson |
 |
| En skylt på franska som vi inte begrep försökte säga något. Foto: Sara Andersson |
 |
| Längre ner på kammen. Här börjar det bli lite bredare och bättre. Foto: Sara Andersson |
Efter ett trettiotal minuter när vi kom längre ner mot platån så upptäckte vi en kam som gick åt ett annat håll och där ett tjugotal människor hade tagit sig upp på ryggen. Det var guidade turer som var ute och tränade. Det fanns en stor glaciärspricka under kammen och de som övade var säkrade i rep. De slängde sig utför slänten och övade på att stoppa sitt fall med isyxan, s.k. self-arrest. I det fall de misslyckades stoppade repet dem säkert innan de kom i närheten av sprickan. Vi beskådade detta några minuter och tog oss sedan vidare ner på platån och mot den plats där vi tänkte tälta.
 |
| Jag har efter kamvandringen slängt av mig packnignen och står och pustar ut. Miljöerna här är alldeles sagolika. Foto: Sara Andersson |
 |
| Så här ska det se ut. Vi vilar i snön med utsikt över Mont Blanc du Tacul. Foto: Sara Andersson |
 |
| Här ses stigen slingra sig mot Cosmiques Hut. Vår tältplats låg precis nedanför, de små prickarna nere till vänster. Cosmiques Ridge ses till höger i bild. Foto: Sara Andersson |
Cosmiques-stugan ligger uppe på en höjd och nedanför denna fanns redan gamla tältplatser som vi valde att använda istället för att gräva helt nya. Det var fortfarande ljust och då man inte få ha tälten uppe annat än när solen är nere så lämnade vi packningarna vid tältplatserna.och begav vi oss bort mot kammen där de övriga tidigare övat. Nu var här tomt på folk och vi tog oss upp för att själva öva på self-arrest, vilket alltid är nyttigt.
Vi byggde ett ankare som vi knöt in oss till och vi kunde sedan kasta oss utför berget och försöka stoppa fallet med isyxan. I mitt första fall hamnade jag på rygg med huvudet nedåt och for snabbt nedför berget tills repet stoppade mig med ett väldigt ryck. Övriga gånger gick betydligt bättre och det var riktigt kul. Det är viktigt att kunna behärska tekniken att snabbt få yxan under sig och börja bromsa fallet innan man hunnit få upp för stor fart. Efter någon timme var vi nöjda och begav vi oss tillbaka mot tälten.
 |
| Här slängde vi oss ut för att öva på att stoppa våra fall med våra isyxor. Foto: Sara Andersson |
 |
| Här sträcks repet och jag är nära sprickan. Foto: Sara Andersson |
 |
| Väldigt nyttigt - och roligt. Foto: Sara Andersson |
Jag gick upp till Cosmiques-stugan för att besöka deras toalett samt titta lite på stugan och det folk som kunde tänkas vara där. De har en hel restaurang därinne och en massa olika rum med bäddar. Det är en riktigt mysig stuga. Jag tog senare med mig Emil och Sara dit och vi satt i serveringsrummet och drack kaffe och tittade mot Mont Blanc du Tacul, det berg som ligger mellan Aiguille du Midi och Mont Blanc. Man kan faktiskt bestiga Mont Blanc från detta hållet genom att ta sig över Mont Blanc du Tacul, sedan över Mont Maudit och vidare upp till Mont Blanc. Det blir en travers över tre toppar och det är den andra vanligaste leden mot toppen. Vi satt och tittade mot Mont Blanc du Tacul och den stig som slingrade sig uppför snön. Denna leden ska vara betydligt mer krävande både vad gäller ansträngnigen och klättringen.
 |
| Cosmiques Hut - En trevlig stuga. Än så länge, föreståndaren skulle senare paja allt. |
 |
| Vi drack kaffe och tittade mot Mont Blanc du Tacul som vi kunde se genom fönstret bakom. Foto: Sara Andersson |
Det var när vi satt och drack kaffe och funderade över vad vi skulle göra den här dagen som vi kom på idén att ta oss uppför Mont Blanc du Tacul. Det är en 500 meter hög och brant stigning där man behöver ta sig förbi 3-4 sprickor samt klättra bitvis nästan vertikalt uppför is och snö. Vi var här främst för acklimatiseringen men tyckte ändå det vore roligt att göra något. Vi hade redan tittat lite mot Cosmiques Ridge men kunde inte klättra denna utan kilar och kamsäkringar och dessa skulle Sylvia ha med sig. Vi bestämde oss för att gå uppför Mont Blanc du Tacul och se hur långt vi förmådde.
 |
| Mont Blanc du Tacul sedd från Cosmiques. 500 höjdmeter upp till toppkammen. Toppen mäter runt 4200 meter. Foto: Sara Andersson |
Vi gick tillbaka till våra tält och tog fram all klätterutrustning. Vi knöt in oss i repet och började vandra mot berget. Det var ett par hundra meter över glaciären vi gick innan stigningen började. Stigen sick-sackade sig uppför berget och vi trampade uppför i långsam takt. Vi tog oss förbi ett par sprickor där vi fick klättra med både stegjärn och isyxor och kom efter en två timmar upp till en ordentlig bergschrund, en gigantisk spricka där hela berget liksom separerat från den ovanliggande isen. Precis här var ett tält uppställt men vi såg inte vid någon människa. Vi kunde fortsätta utmed sprickan och efter ett hundratal meter gick det att klättra förbi den och uppför några snirkliga och svindlande passager genom stora hängande isblock. Vi stod till slut uppe på ryggen av berget och befann oss nu på runt 4200 meters höjd. Vi hade hoppats att vi skulle få en chans till toppen av berget men när klockan var fyra, den tid vi satt som vändtid, hade vi fortfarande en bra bit kvar. Toppen är dessutom en uppskjutande klippa som sannolikt kräver säkring så vi hade inget annat val än att vända. Men detta hade vi vetat rätt tidigt. Vi tog oss ner från berget samma väg som vi kommit och när vi passerade tältet låg där en glad ryss utanför och rökte. Han kunde ingen engelska men vi vinkade glatt åt varandra. Vi kom ner till tälten och hela turen hade tagit fem timmar.
 |
| På väg uppför. Flertalet stora sprickor behövde passeras. |
 |
| En spricka på nära håll. Foto: Sara Andersson |
 |
| På sina ställen var det ganska knivig terräng och det fanns utsatta partier. Att gå inbundna i replag är grundläggande säkerhet. Foto: Sara Andersson |
 |
| Is- och snöklättring. Ismassorna förändras och förhållandena växlar från månad till månad, eller ännu fortare. Ibland får man ta sig fram på helt andra ställen |
 |
| På toppkammen! Höjden är nu runt 4200 och vi beslutar att vända och gå ner igen. Foto: Sara Andersson |
 |
| Utsikt från 4200 meter. Foto: Sara Andersson |
 |
| Foto: Sara Andersson |
 |
| Där nere ser man Chamonix, drygt 3000 höjdmeter längre ner. Foto: Sara Andersson |
 |
| Foto: Sara Andersson |
 |
| Foto: Sara Andersson |
 |
| Miljön kan på nära håll bli riktigt dramatisk med stora isblock och massor med sprickor. Foto: Sara Andersson |
 |
| Vi avslutade med kaffe i stugan. Det var rejäla koppar man fick. Foto: Sara Andersson |
På kvällen satt vi en stund vid stugan och drack kaffe och det var då Emil såg att han fått sms från Sylvia. Hon skrev att hon hade blivit erbjuden klättring i Italien och ville klättra. Hon önskade oss lycka till på Mont Blanc. Vi blev rejält stumma och överraskade av detta - hur kunde man ta så lätt på en Mont Blanc-bestigning? Vi som planerat i ett år. Nåväl, man är olika, tänkte vi och fick nu styra om våra planer en aning. Jag tänkte genast att det var ju en faslig tur att vi fick reda på detta nu och inte imorgon när vi skulle möta henne i Chamonix. Nu kunde vi ta med all utrustning härifrån och ställa in oss mot Mont Blanc direkt. Någon klättring kring Cosmiques Ridge skulle ju inte bli av nu. Det vore surt att upptäcka detta i Chamonix och behöva ta sig upp för att bara hämta sin utrustning.
 |
| Våra tältplatser nedanför Cosmiques Ridge. Foto: Sara Andersson |
Denna natten sov alla betydligt bättre då vi hunnit vänja oss vid höjden och nästa dag packade vi ihop alla våra saker för att bege oss uppför kammen igen och mot liftstationen. Jag gjorde först en snabb tur upp till stugan för att bland annat se om jag kunde slänga en del skräp där. Personalen hade varit mycket trevlig där och jag hade ett mycket gott intryck av stugan. Nu skulle dock föreståndaren se till att förstöra det intrycket fullständigt och innerligt. Bråket handlade om skräp.
Jag är mycket väl medveten om att skräp är ett stort problem på många berg i världen, i synnerhet populära berg som Mont Blanc och Aiguille du Midi. Vi ska inte prata om Everest. Jag har den inställningen, både på berg och fjällvandringar, ja alltid när jag är ute i naturen, att jag alltid tar hand om mitt skräp. Jag skulle aldrig få för mig att slänga något i naturen, det strider oerhört mot allt jag känner och vet och mot hela mitt intresse för naturen. Där vi tältade nedanför Cosmiques-stugan kunde man hitta massor med skräp i snön som folk bara slängt eller grävt ner. Vi samlade allt vårt skräp i en påse och det var denna påse som jag nu hade med mig upp till stugan. När jag snällt frågade om det fanns möjlighet att slänga skräp, och höll fram min påse, så log föreståndaren hånfullt mot mig och svarade "Yes...in Chamonix.", och tittade runt på sin övriga personal för att uppmuntra dem till samma hånfullhet. Jag sa att jag förstod det men bara ville fråga utifall att de stod till tjänst med detta. Han svarade återigen att jag fick slänga mitt skräp i Chamonix, och att om jag inte ville betala för att bo i stugan kunde jag också ta mitt skräp med mig. Han påpekade också att han betalade helikoptern för att hämta skräpet och skrattade bara hånfullt mot mig som om jag inget begrep. Jag glömmer aldrig hans nonchalanta min när han säger "You don't want to pay for the hut, you take your garbage with you..." ungefär som att jag tältar för att jag är för snål för att bo i stugan samtidigt som jag begär att han ska ta mitt skräp. Jag sa bara att jag mest ville fråga och gick sedan uppgiven därifrån med min påse.
Egentligen skulle jag vilja tala om för honom att jag inte tältar för att spara pengar utan för att jag gillar att vara ute på egen hand och klara mig själv. Det enklaste vore givetvis att bo i stuga, som de flesta andra, och inte bekymra sig om någonting, allra minst skräp. En del av de som tältar och som tycker sig ha nog att bära gräver bara ner sitt skräp i snön. Jag tar, av respekt för berget och naturen, hand om mitt skräp. Han ska då ställa sig och håna mig inför hela sin personal när han istället borde vara med och jobba för att skräpet ska tas om hand. Nej, skräp verkar han inte det minsta bekymrad över, istället irriterar han sig över att jag inte betalar för hans stuga och insinuerar att jag är snål. Han borde skämmas.
Jag skulle vilja visa honom STF och alla stugorna i svenska fjällen. Där kan han slänga hur mycket skräp han vill utan att det kostar honom ett öre. STF driver inte stugverksamheten av vinstintresse utan för att de vill ge bra service och ge människor möjlighet att vistas ute i denna fantastiska natur som de naturligtvis också vill vara med och värna om. Det sistnämda är till och med en central del i deras verksamhet. De tar gladeligen emot allas skräp och skulle inte drömma om att avvisa någon detta.
Skräppåsen fick packas ner i packningen, det sura humöret begravas istället och vi begav oss upp mot kammen mot liftstationen. Turisterna stod förtjusta och filmade oss när vi kom upp på toppkammen och närmade oss den gulsvarta grinden. Vi klampade in i tunneln och började ta av all utrustning. En stor grupp japaner tog gruppfoton framför oss och en av dem kröp runt och filmade mina stegjärn på bara centimeters håll. De var på sprudlande humör och verkade väldigt trevliga. Själv var jag mest glad över att vara tillbaka på stationen och var väldigt nöjd med vår acklimatiseringstur.
 |
| På väg uppför kammen mot Aiguille du Midi igen. Foto: Sara Andersson |
 |
| Aiguille du Midi sett från kammen. Foto: Sara Andersson |
 |
| Foto: Sara Andersson |
 |
| Här är vi tillbaka och passerar grinden. Foto: Sara Andersson |
 |
| Det kändes fint att komma fram till liftstationen. Foto: Sara Andersson |
 |
| Temperaturen steg nästan 30 grader när vi kom ner till Chamonix. Underställ fick duga. Snygg solbränna, förresten. Foto: Sara Andersson |
 |
| Efter en dusch och klädbyte tog vi in på en pizzeria. Första delen av uppdraget var avklarat. Foto: Sara Andersson |
Nu skulle det bli en natt på campingen för att sedan fylla på förråden och bege oss mot Les Houches och Mont Blanc.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)