Sarek närmar sig

Nu är det inte långt kvar till Sarek! Om mindre än en vecka hoppar jag på tåget mot norr. Detta har jag längtat efter, länge!

Det var alltså under förra årets vandring mellan Abisko och Nikkaluokta som jag träffade vännerna Benedicte och Kristoffer. Vi slog följe på kungsleden och pratade om att vandra i Sarek detta år. Jag tyckte 2 veckor, Kristoffer tyckte 7-10 dagar och vi bestämde tillslut 12 dagar inklusive resor. Kristoffer lade in en brasklapp för att han möjligen bara kunde vandra 7 dagar och därför blev vi tvunga att planera en led som gick att avbryta tidigare. Planen var därför att utgå från Saltoluokta, vandra utmed Pietsaure förbi Slugga, ner mot Liehtjitjavrre och Bierikjavrre, vidare söderut för att ta (gen)vägen öster om Låddebakte, genom hela rapadalen till Aktse och sedan kungsleden tillbaka till Saltoluokta. Vi bedömde att 10 dagar för detta var en rimligt uppskattning och att möjligheten till att komma till Aktse på 6-7 dagar där proviant kan fyllas på kunde vara en extra säkerhet.

Tyvärr blev det nu på så vis att Kristoffer blev tvungen att dra sig ur, detta på grund av ett nytt jobb. Mycket ledsamt att mista honom, men vi får hoppas att vi får chans till andra gemensamma vandringar. Jag och Benne fick fortsätta planeringen utan Kristoffer.

Nu när vi inte längre behövde hålla oss till Saltoluokta och 7-10 dagar utan kunde utnyttja alla 12 dagarna till fullo så låg plötsligt hela Sarek öppet. Vilka förutsättningar och chans till planering! 12 dagar och nästan 2000 kvadratkilometer med den mest storslagna vildmark man kan tänka sig. Jag har studerat kartan och tittat på alla tänkbara vägar, tagit diverse böcker till hjälp och räknat på distanser för att försöka få till en så bra vandring som möjligt. Det är svårare än man tror, speciellt om man försöker få med allting man vill se och uppleva, det går helt enkelt inte. Man får också komma ihåg att 12 dagar i vildmarken kan vara mer krävande än man tror och i Sarek finns det inga varma stugor att fly till, ingen proviant att köpa och den mat man har är den man bär med sig från dag 1. Man får helt enkelt försöka planera en led som man tror är lagom, och vänta med resten till kommande vandringar.

Vi kommer inte att ta några toppar på denna vandringen. Ingen utrustning kommer att tas med för detta och Benne har heller inget intresse av det. Möjligen hänger hon med på något mindre berg som man kan vandra upp på, det får vi se. Men jag har alltså inte planerat alls för några toppar eller glaciärer. Turen jag tänker mig går istället utmed med dalgångar och öppnare fjällområden, men jag vill gärna att vi går nära och förbi de stora massiven och genom Sareks mer centrala delar.

I Sarek ligger 7 av Sveriges 12 toppar som överstiger 2000 meter. Jag hoppas kunna göra en tur genom Sarek i framtiden som inbegriper toppbestigningar av merparten av dessa, samt en del andra intressanta berg som tex Saitaristjåhkkå i Pårte-massivet. På årets vandring vore det fint att komma nära så många som möjligt för att rekognosera och ta kort, och för att bara få se dem. Därför tänkte jag att en vandring från Ritsem till Kvikkjokk kan vara alldeles perfekt.

Vi kommer att passera Ahkka nästan direkt, med sin högsta topp på 2015 meter. Vidare fortsätter vi ner genom hela Ruohtesvagge. Vi kommer att gå på södra sidan med utsikt över hela Sarektjåhkkå och dess många toppar. Jag kan bara tänka mig att vyerna här kommer vara alldeles sagolika. Vi kommer sedan följa Rahpajåhkå på södra sidan ner mot rapadalen. Sedan följer vi rapadalens södra sida bort och ner runt Gådoktjåhkkå och vidare söderut utmed östra sidan av Pårte-massivet. Vi kommer sedan att söka vår väg söderut för att ansluta till kungsleden mot Kvikkjokk, alternativt om vi håller oss mer åt väster och kommer ner mot Kvikkjokk från nordväst. Detta tror jag blir en mycket fin vandring. Det finns en hel del större vad utmed sträckan. En del av dessa går att undvika eller förenkla med omvägar, en del är jag fortfarande lite osäker kring. Eventuellt kommer vi att få ändra vissa sträckor beroende på förhållanden, men jag har räknat med extra dagar för att ha god marginal.

För några dagar sedan var jag inne på Naturkompaniet i Malmö för att köpa ett par nya kängor. Markus, som en av expediterna där heter, kom med goda tips på sträckor att vandra i Sarek, tex Guohpervagge och Alggavagge, om man kommer in i Sarek från väster. Särskillt Alggavagge tyckte han var extra fint med många högt belägna gräsplatåer som erbjöd perfekta tältplatser. Detta ska jag givetvis komma ihåg till andra vandringar. Denna gången passar det dock bättre att vandra in från nordväst, dels för att vi kommer med buss från Gällivare och på så vis kan hoppa av i Ritsem, men kanske mest för att jag gärna tar mig en närmare titt på Ahkka uppe i norr.

Kängor ja, mina Meindl Performance som jag köpte för ett par år sedan tog ju in vatten på sista dagen på förra årets vandring från Abisko till Nikkaluokta. Jag var rädd för att de skulle vara redo att kasseras men har ändå använt dem vid ett par tillfällen sedan dess där de fungerat bra, både genom blött gräs och vad. Frågan är bara om man vågar chansa på att ta dem med på två veckor i Sarek. De har gore-tex-membran och jag har blivit varnad för den här typen av kängor då membranet ofta ger sig efter ett tag och att kängan då obönhörligt börjar ta in vatten i allt för stora mängder. Jag gjorde ett ordentligt vattenprov med kängorna och det visade sig att de tog in mer vatten än vad jag ansåg godtagbart. Mest tog de in vatten på ovansidan av skon och strumpan blev rejält blöt.

Jag hade hoppats att jag skulle kunna köpa en kamera inför Sarek detta år men blev nu tvungen att istället köpa mig ett par nya kängor. Detta hade jag förvisso tänkt göra ganska snart ändå men hade hoppats att det kunde vänta lite till.

Jag har sedan en tid tillbaka tittat på Lundhags Syncro High som verkar vara en otroligt fin känga. Folk har bara gott att skriva om den och verkar extremt nöjda. Jag gick ner till naturkompaniet på lunchen häromdagen för att ta mig en titt på dem och blev totalt såld. Vilken otroligt fin känga! Jag blev helt enkelt tvungen att köpa mig ett par. Jag tjongade på en omgång vax på dem och tog mig en träningstur med 25 kg igår i regn och rusk och de kändes helt perfekta. Jag är mycket glad för mina nya kängor, om än lite ledsen över att jag inte kommer kunna köpa någon kamera inför Sarek. Kanske kan jag låna en av någon snäll person.

Imorgon ska jag in på naturkompaniet och försöka köpa det sista, nämligen ett par strumpor, tarp, ett gäng drysacks i olika storlekar samt frystorkad mat. Jag ska även införskaffa all övrig mat och göra en provpackning. Jag hoppas landa på 18 kilo vilket skulle vara väldigt bra för 12 dagar med tält.

Nu har jag kommit ifatt mig själv

Jag startade den här sidan för någon vecka sedan och har sedan dess skrivit retroaktivt om det som hänt tidigare som känts relevant. Nu har jag kommit ikapp mig själv och fortsättningsvis ämnar jag skriva om saker efterhand som de sker.

Själv tycker jag att det är roligt att skriva och att få saker på pränt, och givetvis är det jätteroligt om någon läser det jag skriver och finner det intressant. Vidare hoppas jag att jag kan inspirera andra att ge sig ut på äventyr!

Jag har otroligt många expeditioner jag vill företa mig och får kämpa för att finna tid. Jag måste ta allting i den tur och ordning som jag skaffar mig erfarenhet och utrustning. Jag hoppas att jag en dag får möjlighet att bege mig till Himalaya och de riktigt stora bergen, samt Grönland för en korsning över inlandsisen. Jag har en lång, lång väg dit och här berättar jag om hela resan och alla förberedelser samt ger uttryck för mina tankar och idéer. Jag ser enormt fram emot allt jag har framför mig.

Detta är det roligaste jag vet. Och tack ni som läser min blogg.

Väl mött!

Premiärklättring på egna rep!

Jag och Håkan begav oss till Snuvestuan för att på egen hand klättra. Vi har nu klättrat i hallen (Malmö Klätterklubb) 2-3 gånger i veckan i några månader samt följt med klubben ut då de arrangerat klättring. Nu hade Håkan köpt rep, slingor, några skruvkarbiner och lite andra småpinaler för att vi ska kunna ge oss ut på klipporna på egen hand. Vi åkte till Snuvestuan som vi tänkte var ett bra ställe att börja på. Där finns träd att bygga ankare på vilket passar oss då vi ännu inte har skaffat kilar eller kamsäkringar.

Tidigare har vi alltid klättrat på andras ankare när vi varit ute (med undantag för vårdberget en vecka tidigare, men där finns fasta ankare som är borrade i berget) och nu var alltså första gången på egna ankare, vilket förstås känns lite speciellt. Vår premiärklättring, kan man säga!

Jag har byggt ankare tidigare men bara med överseende av
instruktörer och andra. Detta var mitt första riktigt egna och
som vi sedan klättrade på på eget bevåg. Kan tyckas bagatellartat,
men fortfarande en milsten för oss som kändes speciell.

Andra ankaret. Dubbelt halvslag gör det enklare att justera
repets längd. Detta lärde jag mig förra gången vi var här
med klubben och jag studerade deras teknik.

Repet går sedan över kanten till centerpunkten
i vilket repet man klättrar på fästes.

Klippan är cirka 8 meter hög. Lagom för oss nybörjare. Håkan
tog det säkra före det osäkra och lät mig få börja klättra.

Det var otroligt roligt att börja klättra på eget rep! Vi härjade på klippan hela dagen på 5 olika leder, hur många uppklättringar det blev vet jag inte men vi var ganska möra framåt kvällen. Vi klättrade till sen kväll och tältade sedan uppe på klippan för att fortsätta dagen därpå. Efter lunch på söndagen var vi nöjda och begav oss hemåt. Vi gjorde även en liten detour för att ta oss en titt på Soffabacken, en annan klippa i närheten, men på grund av usel vägbeskrivning kom vi aldrig rätt. Eller möjligen berodde det på oss, det får vi aldrig veta. Fel hamnade vi hur som helst och det blir till att fråga på klubben hur man tar sig dit.

En mycket lyckad premiärtur! Nu blir det till att klättra så mycket vi orkar och hinner för att ha roligt och för att skaffa oss välbehövlig erfarenhet.

Vårdberget

I början på juli begav jag mig till Stockholm och Vårdberget för att åter träffa Mont Blanc-gänget. Tanken var att vi skulle ha en planerings- och klätterhelg. Tyvärr kunde inte Sylvia vara med då hon var i Norge och klättrade, men vi övriga fick en fantastisk helg ute på klippan. Vårdberget är ett riktigt fint ställe och jag trodde det skulle vara en hel del folk där. Det visade sig dock att vi var nästan ensamma. Vädret gjorde sitt och vi fick en perfekt klätterdag på lördagen.

Vårdberget bjuder på ett 15-tal olika leder.

Klippan ligger vackert beläget vid Himmerfjärden
och vi kunde till och med ta oss ett härligt bad.

Vi klättrade hela lördagen och hann med en 6-7 olika leder. Jag tycker att klättringen går bättre och bättre för varje gång och det blir bara roligare och roligare. Detta är nyttig träning inför bergen. Jag hoppas att jag kan få mycket klättertid framöver och därmed erfarenhet för att ta mig vidare. Förhoppningsvis känner vi oss snart redo att fortsätta med ledklättring.

En mycket trevlig helg blev det med massor av klättring. Vårdberget kan jag verkligen rekommendera och vi lär återvända dit fler gånger. På söndagen hade vi inte ställt några klockor och råkade sova alldeles för länge, och för att inte behöva stressa så packade vi ihop sakerna efter frukosten och gav oss iväg tillbaka mot Stockholm. Precis när vi satte oss i bilen började det regna, så vi kunde inte ha timat det bättre. Väl i Stockholm så hade jag någon timme över och passade på att ta en liten vandring i staden. Stockholm är ju en alldeles fantastisk stad och nu var det dessutom Street-festivalen och Kungsträdgården var fylld med allehanda jonglörer, dansare, musikanter och spexare. Jag stötte på den här lustigkurren, Mr. Pink, som jag gärna passar på att göra lite reklam för.

Många tricks kunde han, Mr Pink. Oftast var publiken i direkt
skottfält för hans konster. Denna gången dog ingen.

Mr Pink! Om ni ser honom någon gång, stanna en stund och titta, och lägg en slant i hatten. (Det gjorde i och för sig inte jag vilket var väldigt dåligt av mig. Nästa gång ska jag förstås lägga dubbelt.) All form av gatuunderhållning är en trevlig tradition och bör alla gånger uppmuntras. Hatten av för Mr. Pink!

Det var allt för denna gången. På återseende Vårdberget, och på återseende Stockholm!

Nytt tält!

Efter att ha dragit erfarenheten vid Sylarna att mitt kära Marmot Nusku inte duger till vinter, snö och minusgrader så köpte jag ett nytt 4-säsongstält som skulle vara av andra doningar. Först hade jag spetsat in mig på ett Hilleberg Jannu men hittade plötsligt Mountain Hardwear EV2 som verkade ypperligt för både vinter och berg. Så fort min ekonomi tillät så beställde jag ett. Det testades omgående i mina föräldrars vardagsrum och kändes otroligt bra i allt sitt material och konstruktion. Tältet verkade hålla vad det lovade.

Mitt nya EV2.

Nu återstod att testa tältet under mer prövosamma former än i ett vardagsrum. Jag hade även köpt ett nytt expeditionskök, MSR XGK, som jag ville testa, och därför gav jag mig i juni ut på Skåneleden för en tvådagars-tur. Vädret såg ut att bli ordentligt ruggigt med regn och blåst, så som resten av sommaren hittills varit, och jag tänkte mig att det skulle vara ett ypperligt väder för att prova tält och kök. Med underställ och gore-tex gav jag mig iväg i rusket. Efter två timmar sprack det upp och blev strålande sol och otroligt varmt och jag, min stora klantskalle, hade inte haft en tanke på att vädret skulle kunna slå om så här och hade inte tagit med mig shorts eller tunnare kläder. Vandringen blev nu till rena pinan och värmen och alla flygfän gjorde att det mer kändes som en tropisk djungelvandring. Värst blev det inne i skogsområdena där flugor och andra fän gjorde tillvaron outhärdlig. Visserligen vet jag att sommaren ofta bjuder på mycket insekter, men detta var inget annat än löjligt. Stannade jag mer än 10 sekunder, tex för att ta ett kort, så hade jag hundratals flugor och mygg omkring mig. Inte riktigt vad jag hade räknat med. Jag hade visserligen myggmedel med mig men bemödade mig aldrig att stanna och sätta på detta utan stövlade vidare för att komma fram till Sövde och badplatsen där. Efter 4 timmar och drygt 18 km kom jag fram, och aldrig har jag varit mer badsugen än jag blev nu.

Om man vill bli riktigt badsugen kan man testa att vandra
med packning i underställ och gore-tex i 4 timmar i strålande
sol och sedan komma fram till en badplats.

Efter att ha badat och solat någon timme beslöt jag att ringa mina föräldrar som fick hämta mig. Det var ändå ingen mening att testa tältet om det skulle vara sånt här väder. Inte trodde jag att jag kunde misslyckas med en vandring i Skåne mitt i sommaren, men det var just vad jag kunde!

Klättringen tar sin början

Innan Sylarna hade jag haft en ganska naiv bild av vilka kunskaper som krävs för att klättra i berg. Jag hade inte tänkt att jag skulle hålla på med så teknisk klättring utan hålla mig till enklare leder som inte krävde rep, säkringar och dylikt. Jag hade tänkt att man klarar sig utan den typen av kunskaper så länge man väljer enklaste vägen upp. Jag hade inga önskemål om att ge mig i kast med svårare leder eller berg än nödvändigt, det överlät jag åt andra. Men nu fick jag inse att klippklättring definitivt är något man behöver ha i grunden och även alpin klättring om man ska vara säker uppe på bergen. Visst kan man välja att hålla sig till enklare berg som endast inbegriper vandring och enklare scrambling men det är ändå på så vis att klippklättring, is- och snöklättring samt glaciärvana är grundstommen i utbildningen som en bergsbestigare behöver, samt gärna många års klättring bakom sig för att man ska kunna känna sig säker uppe på bergen. Och säkerhet är just vad allting handlar om. Sylarnas tredje dag hade med all tydlighet visat att man behöver kunskap kring detta och ju mer kunskap och vana man skaffar sig, desto fler berg kan man ge sig i kast med.

Jag kände alltså att jag lite behövde gå tillbaka från början igen och lära mig klippklättring ordentligt för att sedan ta mig vidare därifrån. Jag var dessutom riktigt sugen på att ta itu med detta då jag tyckt att det var väldigt roligt när vi klättrade på Sylarna. Där har jag Sylvia och de andra att tacka för att de introducerade mig.

Jag kollade upp klättring och upptäckte snart Malmö Klätterklubb. Jag löste genast ett års medlemskap samt träningskort via hemsidan. När jag tittade efter kurser så hittade jag genast Mikael Blixts hemsida med olika kurser för klättring och jag anmälde mig  till Grundkurs i Klippklättring 2-3 april. När det var dags för kurs tog jag min sele, hjälm och regnkläder och körde med lillcittran till Kullaberg där kursen skulle hållas. Mikael Blixt visade sig vara en bra instruktör och gick igenom grunderna ordentligt. Nästan med ens gick vi ut på klipporna och Mikael började visa hur man bygger ett ankare, alltså den fästpunkten som repet sitter i när man klättrar med topprep.

Mikael Blixt visar hur man bygger ett ankare.

Han byggde 3 ankare och fäste rep i dessa som han skickade ner över klippkanten och vi fick allihop sedan fira oss ner för dessa en 7-8 meter, springa upp igen via en stig och göra om alltihop tills vi hade gjort en 4-5 firningar var. Första gången man ska ge sig ut över kanten har man ännu inte vant sig eller lärt sig att lita på utrustningen och då är den normala reaktionen att känna starkt obehag. Så var det i alla fall för mig. Jag fick tänka att detta naturligtvis var säkert och att det handlade om att vänja sig, och jag ville gärna lära mig klättring så jag svingade mig ut för klippan. Efter några firningar och man fått kläm på det kändes det riktigt roligt!

Nedanför klipporna visade sedan Mikael och hans medinstruktör, flickvännen Anna, hur man sätter kilar och kamsäkringar och vad som är viktigt att känna till och att tänka på. Allihop fick vi träna på detta i någon timme och alla kilar och kammar inspekterades noga. Gjorde vi några misstag var de noga med att peka ut varför, och visa hur man istället skulle göra.

Här ses jag sätta en kil under Annas överinseende.

Sedan fick vi vara med och bygga tre ankare som vi skulle klättra topprep på. Mikael visade hur andreman säkrar och snart var vi igång och klättrade på de tre lederna. Jag tyckte först att väggarna såg ut att vara helt omöjliga att klättra upp på och förstod inte hur han kunde förvänta sig att vi skulle klara av det där. När jag väl provade så gick det ganska bra även om jag hade ett par mycket dåliga skor för ändamålet.

Här ses jag klättra på ett mycket
professionellt och övertygande sätt.

Senare på kvällen hade vi teorigenomgång och gick igenom saker som access, alltså hur man som klättrare ska bete sig när man är ute och klättrar, både mot natur, markägare och andra människor. Vi gick också igenom olika typer av utrustning för olika typer av klättring. De hade hela rummet fyllt med klätterutrustning som de sålde och jag köpte mig ett par fina La Sportiva klätterskor.

Nästa dag fick vi träna på att bygga ankare flera gånger på olika platser, vilket var mycket nyttigt. Det är ju av yttersta vikt att man förstår hur all utrustning är tänkt att fungera så att man kan bygga säkra ankare. På eftermiddagen klättrade vi på de ankare vi satt upp, dock började det regna ganska ordentligt så det blev mycket svårt att ta sig uppför klipporna. På kursen träffade jag två killar från Malmö som brukade klättra på väggen där och en av dem berättade att han skulle vara väggansvarig på måndagen, alltså den person som öppnar och stänger och tar hand om de som klättrar. Det passade ju då utmärkt för mig att sticka dit på måndagen och börja klättra, och jag sa att jag skulle göra det.

Kursen på Kullaberg var mycket bra och jag lärde mig otroligt mycket. Nu var nästa steg alltså att börja klättra på klubbens inomhus-vägg och jag begav mig dit på måndagen som bestämt. Jag fick prova att klättra upp flera gånger medan väggansvarige var hygglig och säkrade mig samt hjälpte mig med diverse tips. Jag fortsatte att komma till hallen ett par gånger men upptäckte snart att det kunde vara svårt att klättra då man inte hade någon fast partner att klättra med. Ungefär som att bege sig till en tennishall och tro att man ska spela tennis. Ofta fick jag nöja mig med att bouldra ensam, alltså klättra på de lägre väggarna som inte kräver rep. Detta gav visserligen välbehövlig träning men det var ändå på väggen jag ville vara. Jag skrev en tråd på utsidans forum att jag letade efter en klätterpartner i Malmö och att jag ville klättra 2-3 gånger i veckan samt gärna fortsatte ut på klippa så fort det gick. Jag nämnde också att jag ville klättra i berg och att personen gärna fick dela detta intresse men att det förstås inte var något krav. Min förhoppning var att få tag på en bra klätterkompis som jag även kunde planera expeditioner med i framtiden.

Jag fick svar från en mycket reko kille vid namn Håkan. Han hade ägnat sig en del åt berg och ville också börja klättra och vi bestämde att ses i hallen. Vi skaffade oss varsitt grönt kort (så att man får lov att säkra varandra och kan klättra utan överseende) och satte igång. Riktigt roligt blev det nu och vi började försöka oss på de riktiga lederna, först två 4or och sedan en 5a. För varje gång vi klättrade kom vi lite högre på varje led och tillslut klarade vi dem utan större problem. Nu har vi klättrat 2-3 gånger i veckan i några månader och det blir bara roligare!

Vi har hängt med klubben ut när det varit folk som arrangerat klättring, först vid Snuvestuan och sedan vid Kullen. Det var två riktigt bra dagar vi fick med klubben. Jag och Håkan bestämde att vi skulle skaffa egen utrustning så fort som möjligt för att själva kunna åka ut till klipporna och klättra på egen hand. Snart hade Håkan köpt rep, slingor och skruvkarbiner, samt repskydd och repväska, och vi var redo att ge oss ut på våra egna klätteräventyr!

Snuvestuan med Malmö Klätterklubb.

Ute vid Kullaberg med Malmö Klätterklubb.
Här klättrar Håkan medan jag säkrar.

Sylarna, träning inför Mont Blanc

I mars begav jag mig till Jämtland och Åre för att träffa Mont Blanc-gänget. Vi hade nu planerat Mont Blanc i drygt 4 månader och skulle ge oss på en vinterbestigning av Sylarna som träning. Jag tog tåget från Malmö och hoppade av i Åre där en buss skulle ta oss till Storulvån. I bussen var första gången jag träffade Emil, Sara och Sylvia. De visade sig vara mycket trevliga prickar och vi såg alla framemot 4 dagar tillsammans ute på vinterfjället. Vi tyckte alla att det skulle bli ofantligt roligt att äntligen få testa all utrustning.

Vid Storulvån hyrde vi skidor för att ta oss till Sylarna. Jag hade inte åkt skidor på över 20 år men hade sedan ett par år tillbaka börjat drömma om vinteräventyr, grönlandskorsningar och transportpulkor och ville gärna lära mig att åka skidor. Jag var alltså total nybörjare på skidor, min packning vägde 23 kilo och det var 16 km till Sylarna i fjällmiljö. En dåre skulle kunna förstå att det var en mycket dålig kombination. Jag hade dock tänkt mycket fel. Jag hade fått för mig att det var 11 km och att det skulle vara betydligt flackare terräng, var jag nu hade fått det ifrån. "En mil tar man ju lätt på en dag, och skidor kan väl inte gå så hemskt mycket långsammare. Vi har hela dagen på oss, det lär funka!"

Sylvia var betydligt visare och skickade sin packning med vesslan. Det borde jag också gjort. Men samtidigt, jag ville ju ha mitt vinteräventyr och jag behövde få lära mig vad det innebär att skida med packning, och nu fick jag ju veta det. Den hårda vägen.

Precis utanför Storulvåns fjällstation kommer genast två ganska branta nedförsbackar. Jag hade lyckats komma upp på skidorna med min tunga packning och stakade mig framåt mot den första backen. Emil, Sara och Sylvia stod redan där nere och väntade på mig. Jag föste mig framåt backen och funderade på hur detta skulle gå. Enda sättet är väl att åka nedför och försöka styra, samt bromsa, tänkte jag. När jag väl gled utför hade jag absolut inte styr på någonting alls och jag accelererade ner för backen helt okontrollerat, vilket slutade med en rejäl krasch vid slutet på första backen. Jag låg och sprattlade som en sköldpadda på rygg med den tunga packningen och fick knäppa loss alltsammans och börja om från början. Väl uppe på skidorna igen såg jag att de övriga tre hade börjat röra på sig så smått, antagligen för att slippa se pinsamheterna. De tänkte nog att jag kanske behöve min egen stund där i backarna utan att de stod på första parkett och tittade. När det var dags för backe nummer två hade jag fortfarande inte utarbetat en bättre taktik utan åkte likadant nedför denna, vilket även denna gång slutade obönhörligt i en ännu värre krasch. "Jösses, hur ska detta gå, vad har jag nu gett mig in på?" tänkte jag där jag låg och kravlade.

Jag tog mig åter upp på skidorna och fortsatte och i och med att det inte var så mycket lut så gick det mycket bättre. Vi skidade fram över snölandskapet och det var enastående fint!

Emil och Sara var duktiga på skidor, och även Sylvia gick det rätt så bra för. Det gick bättre och bättre för mig också men så fort vi kom till en nedförsbacke så slutade det ofta med att jag ramlade. När vi hade skidat hälften, 8 kilometer, kom vi till en stuga där vi tog en paus och åt lunch. Det var här det gick upp för mig att jag räknat fel och att vi alltså hade hälften kvar. Jag hade fått ordentligt ont i fötterna av pjäxorna som var något för stora (min storlek hade varit slut vid uthyrningen) och bestämde mig för att gå resten av vägen med storskorna och med skidorna på ryggen. Det blev ett par ganska så krävande 8+8 kilometer för min del men vi kom i alla fall fram till Sylarna fjällstation tillslut, strax efter skymningen. Rejält trött satte jag mig inne på stationen och drack kaffe och åt choklad.

Det var nu fredag kväll och vår plan var att ägna lördagen åt en toppbestigning av Syltoppen och sedan ägna oss åt övrig klättring på söndagen för att skida tillbaka till Storulvån på måndagen. Vi lyssnade till vad guiderna hade att berätta om området och förhörde oss även kring olika leder upp på toppen. Vi fick höra att pinnacklarna vid templet, den bortre (södra) ändan av sylarna-massivet, skulle bjuda på intressant klättring och bestämde oss för att ägna söndagen åt detta, eventuellt hinna med hela syltraversen. Vi tittade lite på utrustnigen vi hade tagit med oss och sedan gick jag och Sylvia för att sätta upp tältet. Vi skulle sova i tält medan Emil och Sara sov i stugorna.

Det hade börjat blåsa ordentligt när vi skulle sätta upp tältet och det visade sig att det skulle bli stora problem. Mitt tält, ett 3-säsongs Marmot Nusku, var alltså inte lämpat för vintertid men jag hade alltid frågat mig varför. Nu visade det sig att tältväven krymper när det blir kallt och det var näst intill omöjligt att få tältbågarna på plats. Vi kämpade i över en timme i blåsten och mörkret med att först skotta fram en tältplats och sedan sätta upp tältet. Det var mycket svårt att få bågarna på plats, jag var tvungen att jobba utan handskar och många gånger höll jag på att ge upp. Efter mycket slit lyckades vi äntligen få upp tältet men jag hade förlorat en handske på kuppen, som blåst bort i vinden eller kommit bort i snön. Så här kan man absolut inte ha det på en riktig expedition och jag förstod att tältet inte kunde användas vintertid. Det märktes även på olika material i snäppen och dylikt att tältet inte var avsett för minusgrader. Det var cirka -15 grader kallt. Vi sov gott på natten och följande morgon kunde vi titta upp mot Syltopparna.

Vi gjorde oss redo för avfärd och började gå iväg mot Sylarna. Vi var väldigt sent ute och klockan hade nog hunnit bli 10 innan vi kom iväg. Det blåste ganska kraftigt och ibland kunde det vara svårt att hålla sig stående. Det var mycket snö i vinden och man valde ogärna att ha hud blottad. Till en början hade jag både balaclava och skidglasögon på mig.

Det tog nog runt två timmar att komma bort mot foten av berget och sedan började det gå brantare och brantare uppför. Vi gick på i god takt och tog oss små vilopauser emellanåt. Det var en härlig utsikt vi fick ju högre vi kom och jag vet inte om det finns något vackrare att blicka ut över än ett fjälllandskap på vintern. Vi stötte snart på en STF-guidad skidtur som hade som plan att ta sig en bit upp på norra kammen och därifrån åka skidor ner. När de hörde att vi var på väg till toppen så tyckte de att vi var ute i senaste laget, klockan hade säkert hunnit bli 13 nu och vindarna tilltog. Vi fortsatte hursomhelst uppför första berget för att nå kammen över mot storsylen. Mina skor och stegjärn kändes alldeles perfekta. Skorna har både häl- och tåklack och ger ett fenomenalt stöd för stegjärnen som därmed sitter ordentligt fast på skorna. Det var mycket smidigt att trampa sig uppför snön och isen. Snart åkte även våra isyxor fram och dessa hjälpte klättringen avsevärt, både som stöd och som ett extra ben.

Slutligen kom vi upp på en mellantopp innan vi nådde kammen mot syltoppen och här möttes vi av vindarna från Norge. Det blåste nu riktigt ordentligt och vinden var full med snö som piskade rejält. Emil var först uppe på den här mellantoppen och Sara kom tvåa. När jag kom upp var Emil och Sara redan klara för att ta sig vidare medan jag väntade kvar på Sylvia. När hon slutligen kom upp så tyckte hon att det blåste för mycket och att vädret såg otäckt ut. Hon menade på att det bästa nu var att vända. Jag tänkte genast på att hon var vår mest erfarne klättrare och kände väl att det bästa i detta läget var att lyssna på hennes råd. Samtidigt ville jag hemskt gärna fortsätta mot toppen som nu låg cirka en timme bort. Jag tyckte visserligen också att det blåste lite väl mycket men kände mig ändå redo att fortsätta, och frågade Sylvia om hon inte ändå ville ge det ett försök. Hon stod och såg lite fundersam ut. "Kom nu, vi springer ikapp de andra!" sa jag och började klättra ner efter Emil och Sara som nu hade varit bortom sikte i ett par minuter. Jag kom ner på kammen och pulsade fram genom snön bort mot där Emil och Sara hade stannat för att vänta in oss. När jag var halvvägs dit märkte jag att Sylvia inte hade följt med och jag sprang fram till Emil och Sara och berättade att jag trodde hon vänt. De andra blev lite bestörta av att höra detta och vi stod ett litet tag och funderade på vad vi skulle göra. Vi förstod genast att det varit väldigt dumt av oss att inte vänta in alla så vi kunde ta ett riktigt beslut, men vi räknade med att Sylvia skulle kunna ta sig ner på egen hand och att hon redan påbörjat detta. Nu hade vi en dryg halvtimmes ganska brant klättring framför oss upp mot toppen och vi begav oss iväg uppför. Emil och Sara försvann ganska fort uppför berget medan det gick betydligt långsammare för mig. Jag var rejält trött och mina vattenflaskor hade frusit till is och gick inte att öppna, och för att få vätska fick jag nöja mig med snö vilket inte är alls bra. Det tar värme och energi att smälta snön men det kändes trots allt bättre än att inte få i sig vätska. Jag fick dock inte i mig tillräckligt och fick det kämpigt därav.

Snart såg jag att Emil och Sara var mycket nära toppen och jag tänkte att jag skulle komma upp mer än en kvart efter dem. Det var brant och mycket jobbig klättring och man fick i varje sekund tänka sig för så man inte tappade taget och föll. Det skulle sluta med att man tumlade hundratals meter ner för berget och slog ihjäl sig på kuppen. Men så länge man koncentrerar sig och håller huvudet kallt så går det bra. Jag kom tillslut upp på ryggen ungefär 30 meter från toppen och såg nu att Emil och Sara redan stod där. Jag skyndade dit och det kändes bra att komma fram! Emil kom och gratulerade mig och jag kunde gratulera tillbaka. Saras kamera hade frusit igen och vi tog några kort på oss med min telefon. Toppen mäter 1762 meter.

Emil och Sara på toppen, 1762 m.ö.h.

Vädret hade nu blivit ännu sämre med dimma som tätnade allt mer. Det blåste inte fullt lika mycket längre men dimman gjorde att det var svårare att orientera sig. Vi började klättra ner samma väg som vi kom och funderade allt mer på hur det gått för Sylvia. Vi visste inte om hon hade karta och kompass med sig.

När vi efter några timmars nedklättring kom ner mot dalen så var dimman så tät att man såg absolut ingenting. Neråt kunde man urskilja snön. Följde man snön med blicken så övergick det i helt vitt som sedan var det enda man kunde se var man än tittade. Jag uppskattar sikten till en 8-10 meter, alltså om vi kom längre bort från varandra än så så skulle vi inte se varandra. Då inser man att det är svårt att orientera när man inte ser något alls av sin omgivning som berg och så. Vi studerade kartan och insåg att vi hade kommit ut på en frusen tjärn. Vi tog ut kompass-riktning mot fjällstationen och gick på denna i över två timmar utan att ha någonting annat att gå efter. Vi oroade oss enormt mycket över Sylvia och undrade hur långt hon hunnit innan den här dimman kom. Hade hon karta och kompass? Vi visste inte, och hoppades snart att vi skulle komma fram till fjällstationen som vi hoppades skulle ligga där kompassen visade. Om vi skulle missa fjällstationen skulle vi förhoppningsvis istället hitta leden och med hjälp av den komma rätt. När vi slutligen skymtade fjällstationen så låg den exakt på kompass-riktningen, och sådan nytta kan man ha av kompass och karta! Detta var faktiskt första gången för mig som jag navigerade enbart med hjälp av kompassen på detta vis.

Väl framme på stationen så hoppades vi innerligt att vi skulle hitta Sylvia där. Jag ville knappt tänka på vad vi skulle göra annars och funderade på hur en fjällräddning skulle se ut. När vi kom in mot expeditionen så satt hon där i en fåtölj och drack kaffe och verkade inte alls särskilt brydd. Det var fint att se henne! Det visade sig att hon haft både karta och kompass men att hon hann komma på rätt spår innan det blev för dimmigt, så för hennes del hade det aldrig varit någon fara. Resten av kvällen tog vi det lugnt på stationen och nästa dag begav vi oss mot templet!

Massivet börjar med templet i söder och dess mäktiga pinnacklar. Vi tänkte försöka ta oss upp för dessa så högt vi kunde och förhoppningsvis nå templets topp. Vi var sent ute även denna dagen så vi insåg att vi nog inte skulle hinna med någon travers till syltoppen.

Bakom mig syns Templet med sina pinnacklar.

Det blåste kraftigt även denna dagen och när vindarna tog i som värst så blåste det så mycket snö längst med marken att det såg ut som om hela marken rörde sig förbi oss i flera hundra kilometer i timmen! Otroligt häftigt att titta på, förutsatt att man har glasögon och bra kläder. Vi började klättra upp mot pinnacklarna och det blev brantare och brantare. Tillslut var det så brant att det började kännas vanskligt utan säkring och vid flera tillfällen for det en enda tanke genom mitt huvud: "Tappa inte något grepp här Johan, vad du gör!". Så är inte roligt att behöva tänka.

Jag har alltid sagt att säkerheten måste gå först och att man hela tiden ska vara säker på vad man gör och vad man utsätter sig för, och att man är inbegripen med riskerna samt beredd att leva med dess konsekvenser. Det är en bra regel att man inte ska fortsätta om det inte känns bra och säkert, och detta har jag lovat mig själv och anhöriga att alltid följa. Men det är lätt när man närmar sig en topp att man åsidosätter dessa magkänslor för att man så gärna vill komma vidare, och detta kan vara extremt farligt. Jag började fundera på om jag inte tog för stora risker men försökte att göra en rättvis och objektiv bedömning av situationen och jag kom fram till att detta skulle gå bra, om jag bara tog det väldigt försiktigt och hela tiden försäkrade mig om att jag hade två säkra punkter i berget, två fötter eller en fot och yxan, och långsamt förflyttade mig. Detta gick bra men att klättra osäkrat och med detta bråd-djupet under mig kändes ovant och läskigt, och jag fick hela tiden tänka konstruktivt och logiskt för att bemöta rädslan. När jag slutligen kom upp på en liten avsats efter de andra upptäckte jag att vi hade en ännu värre passage framför. De andra började plocka fram rep och kilar och tyckte vi skulle fortsätta. Jag hade aldrig klättrat med rep och kilar förut, inte ens gått i replag, så jag var betydligt mer osäker och tveksam än de andra. Jag kände att jag inte längre hade kontroll över vad jag höll på med och då kändes det inte bra. De andra hade klättrat förr och hade mer erfarenhet av detta, och jag fick helt enkelt börja lita på att de visste vad de sysslade med. Vi bestämde oss snart för att klättra vidare upp på berget.

Vi knöt in oss i repet. Sylvia klättrade först och satte kilar. Efter kom Sara och sedan jag, och sist kom Emil som var den som tog med sig kilarna upp.

Vi klättrade på detta viset i ungefär 40 minuter innan vi kom upp på nästa avsats. Här möttes vi av ett ännu svårare parti som var näst intill vertikal klättring. Vi funderade ett tag på om vi skulle fortsätta men valde att vända här, kanske mest på grund av att vädret höll på att bli ordentligt mycket sämre med blåst och dimma.

Vi klättrade ner samma väg och i samma ordning, Sylvia först, och kom tillbaka ner till den första platån. Härifrån tyckte jag att det kändes vanskligt att klättra ner utan rep och medan vi funderade på hur ankaret skulle se ut tröttnade Sara och började klättra nedför. Emil följde snart efter och snart var det bara jag och Sylvia kvar. Jag fästes i repet med prusik som säkerhet och började klättra nedför. Med repet som säkerhet kändes det mycket tryggare och var riktigt roligt! När repet började ta slut var den värsta biten passerad och jag kunde fortsätta utan rep. Sylvia hade stannat kvar på toppen för att få med sig ankaret ner och var en bit efter mig. Jag blev alltså den enda som gick ner med rep.

Idag har jag klättrat betydligt mer och skulle sannolikt ha klarat mig mycket bättre på berget. Att jag fick min första introduktion till klättring med rep på detta viset, under skarpt läge, är sannolikt förklaringen till att det inte alltid kändes så bra för mig. Att klättra så här är fantastiskt roligt men man ska ha vant sig vid utrustningen och lärt sig att lita på den, annars känner man sig inte riktigt bekväm.

En bit ned på berget kunde jag se Emil. Sara var utom synhåll. Sylvia klättrade ett 40-tal meter ovanför mig. Vi backade oss ner för berget och när det efter ett tag blev mindre brant funderade jag på om man kunde vända sig och gå ner vanligt istället. Jag satte mig för att vila lite och tittade på Emil när han gick nedför. Precis som jag lade märke till att han vänt och gick nedför (istället för att backa nedför, vilket man gärna gör när det är brant) så tappade han balansen och föll! Han var snabb med isyxan och fick ner den i snön under sig men alltihop hoppade till och han fortsatte kasa nedför berget. Han fick återigen isyxan under sig och fick denna gången stopp på fallet. Han låg helt stilla några sekunder innan han började resa sig försiktigt. "Bravo!", ropade jag, men jag tror inte att han hörde mig.

När jag slutligen kom ner från berget och man kunde pulsa ner genom snön så hade jag redan förlorat siktet på Emil. Jag väntade istället på Sylvia som kom ner efter mig, och sedan började vi återvända mot stationen. Jag minns att jag tyckte det var synd att de andra inte väntade på oss och förstod inte varför de hade så bråttom iväg. Men man är väl olika, tänkte jag.

Det var nu lika mycket dimma som under gårdagen och vi fick åter igen gå på kompass-riktning tillbaka vilket denna gången inte kändes som någon större konstighet. Vi kom tillbaka till stationen och jag kände mig ordentligt nöjd med dagen och hade haft otroligt roligt!

Nästa dag tog jag packningen på vesslan och vi skidade tillbaka till Storulvån. Vädret var fantastiskt fint och det var en underbar dag att åka skidor. Jag hade nu ingen packning och åkte i mitt softshell-ställ vilket var helt underbart om man jämför med hur jag hade det på ditvägen. Jag lyckades krascha några gånger men utan packning var det aldrig någon fara, bara upp på benen igen och fortsätta! Det är helt klart inte sista gången jag åker skidor och planen är att jag ska köpa mig ett par turskidor så småningom. Kanske åker jag Jämtlandstriangeln nu nästa vinter, jag hoppas det. Fjällen om vintern är magisk!

Vi kom till Storulvån och åkte buss till Åre där vi först åt pizza och sedan hoppade på våra tåg söderut, och äventyret var slut för denna gången. Det hade varit en otroligt rolig och lärorik resa. På återseende, Jämtland!