Mont Blanc, del 2

Onsdag, andra dagen i Chamonix och dags för oss att bege oss upp i bergen för att påbörja vår acklimatisering. Liften till Aiguille du Midi på 3842 meter delas upp i två etapper. Man stiger av på en mellanstation på cirka 2300 meter och får sedan byta kabin för att åka vidare. Denna plats kallas Plan du l´Aiguille och ligger ovanför trädgränsen. Här finns det både café och restaurang och många turister väljer att vandra runt på stigar och njuta av utsikten och bergsmiljön. Man kan också titta på alla skärmflygare. En bra dag kan man se runt 50 stycken samtidigt i luften ovanför Chamonix och många har sin startplattform precis utanför liften, till turisternas stora förtjusning. Vår plan var att spendera ett dygn på den här höjden som ett första steg i acklimatiseringen.

Första liftstationen. Man ser hur vajrarna går vidare upp mot
Aiguille du Midi på 3842 meters höjd. Ett riktigt imponerande
bygge och väl värt ett besök. Foto: Sara Andersson

Kabinerna rymmer 66 personer. Foto: Sara Andersson

Vi vandrade iväg ut på Plan du Aiguille. Här
är det dags för lunch. Foto: Sara Andersson

Vädret var kanon. Aiguille du Midi i bakgrunden.
Foto: Sara Andersson

Vi vandrade iväg en bit längs en led som tar en till en av de större glaciärerna. Vi lyckades aldrig ta oss fram till glaciären eftersom det var väldigt avsmält och mest besvärlig blockterräng den sista biten. Vi hittade bra tältplatser i närheten av en liten sjö, le lac bleu, och här stannade vi över natten som ett första steg i vår acklimatisering. Ingen kände av några höjdproblem och nästa dag tog vi linbanan vidare upp mot Aiguille du Midi. På 3800 meters höjd märker man direkt att klimatet blir annorlunda - mot det kallare. Här har det blivit vinter och vindarna känns kyliga. Det är stor kontrast mot de 30 graderna nere i Chamonix som vi hade hunnit vänja oss vid.

Många turister åker upp till Aiguille du Midi och njuter av utsikten. Man har byggt plattformar som man kan gå runt på och tunnlar är sprängda genom berget. Om man är i Chamonix får man absolut inte missa att ta en tur upp hit. Det är ett imponerande bygge och det finns en liten utställning om hur det gått till. Den är visserligen enbart på franska men man får göra som jag och titta på bilderna som i sig är fantastiska.

Aiguille du Midi. Här kan man vandra runt på bryggor
och plattformar och titta på utsikten.

Det finns en sak som jag tycker är otroligt häftigt med Aiguille du Midi och det är att här kan vem som helst komma upp på hög höjd i bergen och beskåda alpinister i deras egen miljö och få känna av hur det är där uppe. Utsikten är storslagen och man får se många hissnande stup. Det finns en gångtunnel ut genom berget och isen där man kommer ut på en liten snöbeklädd platå. Från denna löper en kam som leder ner till platåerna nedanför. Det är riktigt häftigt att komma ut här.

Tunneln löper genom berget och isen och leder ut till
en lite snöklädd platå. Foto: Sara Andersson

En gul-svart grind och varningskyltar indikerar att den som
passerar här får själv ansvara över vad han/hon hittar på.

Här löper kammen ut som leder ner till platåerna nedanför
toppen. Turisterna har kamerorna i högsta hugg när
alpinisterna går ut här.

Vi blev alla tre lite ställda när vi såg hur pass utsatt kamvandringen var men vi visste ju att det var detta vi ville göra och detta vi tränat inför och det var bara att ta på all utrustning och bege sig ut. Jag minns att det for tankar genom mitt huvud om att tappa balansen och ramla:

"Om jag ska dö på ett berg så ska det fanimej inte vara inför massa turister med kameror. Detta får helt enkelt inte skita sig. Johan, nu fixar ni det här och tar er ner på platån. Lugnt och metodiskt."

Till en början var det nervöst men efter bara några steg ut på kammen kändes det helt bra och kontrollerat. Jag gick först i replaget och valde att inte titta mot stupen utan fixerade blicken i snön framför mig och höll en så stadig takt jag kunde. Så fort den där känslan av kontroll infann sig så blev det bara otroligt häftigt.

Ut på kammen bar det.
Foto: Sara Andersson

En skylt på franska som vi inte begrep försökte säga något.
Foto: Sara Andersson

Längre ner på kammen. Här börjar det bli lite bredare och bättre.
Foto: Sara Andersson

Efter ett trettiotal minuter när vi kom längre ner mot platån så upptäckte vi en kam som gick åt ett annat håll och där ett tjugotal människor hade tagit sig upp på ryggen. Det var guidade turer som var ute och tränade. Det fanns en stor glaciärspricka under kammen och de som övade var säkrade i rep. De slängde sig utför slänten och övade på att stoppa sitt fall med isyxan, s.k. self-arrest. I det fall de misslyckades stoppade repet dem säkert innan de kom i närheten av sprickan. Vi beskådade detta några minuter och tog oss sedan vidare ner på platån och mot den plats där vi tänkte tälta.

Jag har efter kamvandringen slängt av mig
packnignen och står och pustar ut.
Miljöerna här är alldeles sagolika.
Foto: Sara Andersson

Så här ska det se ut. Vi vilar i snön med utsikt
över Mont Blanc du Tacul.
Foto: Sara Andersson

Här ses stigen slingra sig mot Cosmiques Hut. Vår tältplats
låg precis nedanför, de små prickarna nere till vänster.
Cosmiques Ridge ses till höger i bild.
Foto: Sara Andersson

Cosmiques-stugan ligger uppe på en höjd och nedanför denna fanns redan gamla tältplatser som vi valde att använda istället för att gräva helt nya. Det var fortfarande ljust och då man inte få ha tälten uppe annat än när solen är nere så lämnade vi packningarna vid tältplatserna.och begav vi oss bort mot kammen där de övriga tidigare övat. Nu var här tomt på folk och vi tog oss upp för att själva öva på self-arrest, vilket alltid är nyttigt.

Vi byggde ett ankare som vi knöt in oss till och vi kunde sedan kasta oss utför berget och försöka stoppa fallet med isyxan. I mitt första fall hamnade jag på rygg med huvudet nedåt och for snabbt nedför berget tills repet stoppade mig med ett väldigt ryck. Övriga gånger gick betydligt bättre och det var riktigt kul. Det är viktigt att kunna behärska tekniken att snabbt få yxan under sig och börja bromsa fallet innan man hunnit få upp för stor fart. Efter någon timme var vi nöjda och begav vi oss tillbaka mot tälten.

Här slängde vi oss ut för att öva på att
stoppa våra fall med våra isyxor.
Foto: Sara Andersson

Här sträcks repet och jag är nära sprickan.
Foto: Sara Andersson

Väldigt nyttigt - och roligt.
Foto: Sara Andersson

Det var framåt kvällen som vi alla började känna av höjden. Emil hade fått huvudvärk redan tidigare under dagen då vi övade på self-arrest. Det skulle inte dröja lång stund innan jag själv blev sämre. Jag minns inte riktigt vad eller ens om vi åt något denna kvällen, jag minns bara att vi la oss tidigt. Jag hade en del huvudvärk och led av illamående. Jag var otroligt frusen och låg i min vintersovsäck med underställ, fleece, dunjacka och skalkläder. Jag kunde inte få upp någon värme och jag sov otroligt dåligt. Halva natten frös jag, mådde dåligt och kände mig riktigt kass. Jag tänkte också på vår tidigare kamvandring och började känna ångest inför vägen tillbaka. Vi skulle ju behöva passera den tre gånger till. Jag försökte tänka bort nojorna genom att tänka på hur bra det hade känts väl ute på kammen men de onda tankarna slog hela tiden tillbaka. Jag vet inte om det var höjden som spökade för mig eller om jag bara var allmänt orolig för kamvandringen just då. Jag somnade lite till och från och när jag vaknade till framåt morgonen mådde jag plötsligt otroligt mycket bättre. Huvudvärken och illamåendet var borta, likaså all rädsla för kamvandringen och jag kunde se fram emot en härlig dag. När jag senare på morgonen öppnade tältdörren var det jättefint väder och solen värmde så gott den kunde.

Jag gick upp till Cosmiques-stugan för att besöka deras toalett samt titta lite på stugan och det folk som kunde tänkas vara där. De har en hel restaurang därinne och en massa olika rum med bäddar. Det är en riktigt mysig stuga. Jag tog senare med mig Emil och Sara dit och vi satt i serveringsrummet och drack kaffe och tittade mot Mont Blanc du Tacul, det berg som ligger mellan Aiguille du Midi och Mont Blanc. Man kan faktiskt bestiga Mont Blanc från detta hållet genom att ta sig över Mont Blanc du Tacul, sedan över Mont Maudit och vidare upp till Mont Blanc. Det blir en travers över tre toppar och det är den andra vanligaste leden mot toppen. Vi satt och tittade mot Mont Blanc du Tacul och den stig som slingrade sig uppför snön. Denna leden ska vara betydligt mer krävande både vad gäller ansträngnigen och klättringen.

Cosmiques Hut - En trevlig stuga. Än så länge,
föreståndaren skulle senare paja allt.

Vi drack kaffe och tittade mot Mont Blanc du Tacul som
vi kunde se genom fönstret bakom.
Foto: Sara Andersson

Det var när vi satt och drack kaffe och funderade över vad vi skulle göra den här dagen som vi kom på idén att ta oss uppför Mont Blanc du Tacul. Det är en 500 meter hög och brant stigning där man behöver ta sig förbi 3-4 sprickor samt klättra bitvis nästan vertikalt uppför is och snö. Vi var här främst för acklimatiseringen men tyckte ändå det vore roligt att göra något. Vi hade redan tittat lite mot Cosmiques Ridge men kunde inte klättra denna utan kilar och kamsäkringar och dessa skulle Sylvia ha med sig. Vi bestämde oss för att gå uppför Mont Blanc du Tacul och se hur långt vi förmådde.

Mont Blanc du Tacul sedd från Cosmiques. 500 höjdmeter
upp till toppkammen. Toppen mäter runt 4200 meter.
Foto: Sara Andersson

Vi gick tillbaka till våra tält och tog fram all klätterutrustning. Vi knöt in oss i repet och började vandra mot berget. Det var ett par hundra meter över glaciären vi gick innan stigningen började. Stigen sick-sackade sig uppför berget och vi trampade uppför i långsam takt. Vi tog oss förbi ett par sprickor där vi fick klättra med både stegjärn och isyxor och kom efter en två timmar upp till en ordentlig bergschrund, en gigantisk spricka där hela berget liksom separerat från den ovanliggande isen. Precis här var ett tält uppställt men vi såg inte vid någon människa. Vi kunde fortsätta utmed sprickan och efter ett hundratal meter gick det att klättra förbi den och uppför några snirkliga och svindlande passager genom stora hängande isblock. Vi stod till slut uppe på ryggen av berget och befann oss nu på runt 4200 meters höjd. Vi hade hoppats att vi skulle få en chans till toppen av berget men när klockan var fyra, den tid vi satt som vändtid, hade vi fortfarande en bra bit kvar. Toppen är dessutom en uppskjutande klippa som sannolikt kräver säkring så vi hade inget annat val än att vända. Men detta hade vi vetat rätt tidigt. Vi tog oss ner från berget samma väg som vi kommit och när vi passerade tältet låg där en glad ryss utanför och rökte. Han kunde ingen engelska men vi vinkade glatt åt varandra. Vi kom ner till tälten och hela turen hade tagit fem timmar.

På väg uppför. Flertalet stora sprickor behövde passeras.

En spricka på nära håll. Foto: Sara Andersson

På sina ställen var det ganska knivig terräng och det fanns utsatta
partier. Att gå inbundna i replag är grundläggande säkerhet.
Foto: Sara Andersson

Is- och snöklättring. Ismassorna förändras och förhållandena
växlar från månad till månad, eller ännu fortare. Ibland
får man ta sig fram på helt andra ställen

På toppkammen! Höjden är nu runt 4200 och vi beslutar att
vända och gå ner igen.
Foto: Sara Andersson

Utsikt från 4200 meter.
Foto: Sara Andersson

Foto: Sara Andersson

Där nere ser man Chamonix, drygt 3000 höjdmeter längre ner.
Foto: Sara Andersson

Foto: Sara Andersson

Foto: Sara Andersson

Miljön kan på nära håll bli riktigt dramatisk med stora isblock
och massor med sprickor. Foto: Sara Andersson

Vi avslutade med kaffe i stugan. Det var
rejäla koppar man fick.
Foto: Sara Andersson

På kvällen satt vi en stund vid stugan och drack kaffe och det var då Emil såg att han fått sms från Sylvia. Hon skrev att hon hade blivit erbjuden klättring i Italien och ville klättra. Hon önskade oss lycka till på Mont Blanc. Vi blev rejält stumma och överraskade av detta - hur kunde man ta så lätt på en Mont Blanc-bestigning? Vi som planerat i ett år. Nåväl, man är olika, tänkte vi och fick nu styra om våra planer en aning. Jag tänkte genast att det var ju en faslig tur att vi fick reda på detta nu och inte imorgon när vi skulle möta henne i Chamonix. Nu kunde vi ta med all utrustning härifrån och ställa in oss mot Mont Blanc direkt. Någon klättring kring Cosmiques Ridge skulle ju inte bli av nu. Det vore surt att upptäcka detta i Chamonix och behöva ta sig upp för att bara hämta sin utrustning.

Våra tältplatser nedanför Cosmiques Ridge.
Foto: Sara Andersson

Denna natten sov alla betydligt bättre då vi hunnit vänja oss vid höjden och nästa dag packade vi ihop alla våra saker för att bege oss uppför kammen igen och mot liftstationen. Jag gjorde först en snabb tur upp till stugan för att bland annat se om jag kunde slänga en del skräp där. Personalen hade varit mycket trevlig där och jag hade ett mycket gott intryck av stugan. Nu skulle dock föreståndaren se till att förstöra det intrycket fullständigt och innerligt. Bråket handlade om skräp.

Jag är mycket väl medveten om att skräp är ett stort problem på många berg i världen, i synnerhet populära berg som Mont Blanc och Aiguille du Midi. Vi ska inte prata om Everest. Jag har den inställningen, både på berg och fjällvandringar, ja alltid när jag är ute i naturen, att jag alltid tar hand om mitt skräp. Jag skulle aldrig få för mig att slänga något i naturen, det strider oerhört mot allt jag känner och vet och mot hela mitt intresse för naturen. Där vi tältade nedanför Cosmiques-stugan kunde man hitta massor med skräp i snön som folk bara slängt eller grävt ner. Vi samlade allt vårt skräp i en påse och det var denna påse som jag nu hade med mig upp till stugan. När jag snällt frågade om det fanns möjlighet att slänga skräp, och höll fram min påse, så log föreståndaren hånfullt mot mig och svarade "Yes...in Chamonix.", och tittade runt på sin övriga personal för att uppmuntra dem till samma hånfullhet. Jag sa att jag förstod det men bara ville fråga utifall att de stod till tjänst med detta. Han svarade återigen att jag fick slänga mitt skräp i Chamonix, och att om jag inte ville betala för att bo i stugan kunde jag också ta mitt skräp med mig. Han påpekade också att han betalade helikoptern för att hämta skräpet och skrattade bara hånfullt mot mig som om jag inget begrep. Jag glömmer aldrig hans nonchalanta min när han säger "You don't want to pay for the hut, you take your garbage with you..." ungefär som att jag tältar för att jag är för snål för att bo i stugan samtidigt som jag begär att han ska ta mitt skräp. Jag sa bara att jag mest ville fråga och gick sedan uppgiven därifrån med min påse.

Egentligen skulle jag vilja tala om för honom att jag inte tältar för att spara pengar utan för att jag gillar att vara ute på egen hand och klara mig själv. Det enklaste vore givetvis att bo i stuga, som de flesta andra, och inte bekymra sig om någonting, allra minst skräp. En del av de som tältar och som tycker sig ha nog att bära gräver bara ner sitt skräp i snön. Jag tar, av respekt för berget och naturen, hand om mitt skräp. Han ska då ställa sig och håna mig inför hela sin personal när han istället borde vara med och jobba för att skräpet ska tas om hand. Nej, skräp verkar han inte det minsta bekymrad över, istället irriterar han sig över att jag inte betalar för hans stuga och insinuerar att jag är snål. Han borde skämmas.

Jag skulle vilja visa honom STF och alla stugorna i svenska fjällen. Där kan han slänga hur mycket skräp han vill utan att det kostar honom ett öre. STF driver inte stugverksamheten av vinstintresse utan för att de vill ge bra service och ge människor möjlighet att vistas ute i denna fantastiska natur som de naturligtvis också vill vara med och värna om. Det sistnämda är till och med en central del i deras verksamhet. De tar gladeligen emot allas skräp och skulle inte drömma om att avvisa någon detta.

Skräppåsen fick packas ner i packningen, det sura humöret begravas istället och vi begav oss upp mot kammen mot liftstationen. Turisterna stod förtjusta och filmade oss när vi kom upp på toppkammen och närmade oss den gulsvarta grinden. Vi klampade in i tunneln och började ta av all utrustning. En stor grupp japaner tog gruppfoton framför oss och en av dem kröp runt och filmade mina stegjärn på bara centimeters håll. De var på sprudlande humör och verkade väldigt trevliga. Själv var jag mest glad över att vara tillbaka på stationen och var väldigt nöjd med vår acklimatiseringstur.

På väg uppför kammen mot Aiguille du Midi igen.
Foto: Sara Andersson

Aiguille du Midi sett från kammen.
Foto: Sara Andersson

Foto: Sara Andersson

Här är vi tillbaka och passerar grinden.
Foto: Sara Andersson

Det kändes fint att komma fram till liftstationen.
Foto: Sara Andersson

Temperaturen steg nästan 30 grader när vi
kom ner till Chamonix. Underställ fick duga.
Snygg solbränna, förresten.
Foto: Sara Andersson

Efter en dusch och klädbyte tog vi in på en pizzeria.
Första delen av uppdraget var avklarat.
Foto: Sara Andersson

Nu skulle det bli en natt på campingen för att sedan fylla på förråden och bege oss mot Les Houches och Mont Blanc.

Mont Blanc, del 1

Det var måndagen 29 Augusti och alltså dags för avfärd mot Frankrike och Mont Blanc, västra Europas högsta berg och det mål jag sett framför mig i ett drygt år. Med risk för att bli lite långdragen och upprepande vill jag först berätta en del om våra förberedelser och tankar inför berget, och hur våra planer och strategier såg ut.

Jag vill också påpeka att jag varken försöker försköna, förstora eller förminska någonting utan beskriver allting exakt så som jag upplevt det samt med den mängd information som jag själv anser relevant, och på det vis jag själv hade önskat att få läsa om berget när jag satt som nybörjare och funderade.

Jag har redan berättat en del kring många av förberedelserna i tidigare avsnitt. Nu, efter att ha haft diverse förberedelser för oss i närmare ett år var det alltså äntligen dags att bege sig ner mot Frankrike. Efter en tur genom Sarek som visat på att jag var i mycket god form så kände jag mig väl förberedd inför den här resan. Jag hade under året läst åtskilliga skildringar av berget samt studerat alla tänkbara vägar upp. Jag hade tittat på så många bilder av berget att de nästan etsat sig fast i mina näthinnor och jag vet inte om jag hade kunnat vara mer förberedd än vad jag nu var. Mont Blanc är ett stort berg och en seriös bestigning och det rekommenderas å det bestämdaste från alla håll att anlita en erfaren guide om man inte själv är en mycket erfaren alpinist. Jag har tidigare bestigit Kebnekaise vilket inte är mycket till merit i dessa sammanhang. Vinterbestigningen av Sylarna får anses som betydligt viktigare och blev en erfarenhet av stor vikt. Om man ser till statistiken så är det så att 2/3 av alla oguidade sällskap misslyckas att nå toppen på Mont Blanc och över 2000 människor har förolyckats i försök att nå dit. Runt tio personer omkommer varje år och ännu fler om man räknar hela massivet. Den vanligaste orsaken att människor misslyckas är att de underskattar den fysiska ansträngningen samt inte bedömmer vädret korrekt. Att hamna i en storm på 4000 meters höjd utan rätt kunskap och utrustning innebär i de flesta fall katastrof. Alla seriösa guideböcker avråder folk från att ge sig på berget utan en erfaren guide och alla har de gedigna listor på behövlig utrustning. Frankrike och Chamonix har bedrivit många kampanjer för att få människor att inse allvaret och hur otroligt oförlåtande bergen är så fort omständigheterna inte längre är de bästa. Och omständigheterna kan ändras snabbt.

Redan från början tvingades jag inse att Mont Blanc egentligen var ett för stort berg med mina knappa erfarenheter men jag ville så otroligt gärna komma vidare och kände att jag ville ge Mont Blanc ett fullfjädrat försök. Jag påbörjade något som jag inte riktigt visste om jag skulle gå iland med. Jag har därmed av naturliga skäl lagt oerhört stor vikt på förberedelser och absolut inte underskattat varken den fysiska ansträngningen eller svårigheterna kring klättringen. Man kan på vissa håll läsa att Mont Blanc är ett enkelt berg som lätt vandras på en dag men jag har valt att bortse från alla sådana beskrivningar och istället läsa de som verkar ha en mer seriös och rättvis beskrivning och där alla tänkbara förutsättningar tas i beaktande. Mina största frågetecken har handlat om hur fysiskt krävande det kommer bli och hur den tunna luften kommer att påverka mig. Jag har också undrat mycket kring hur det kommer att gå att släpa all packning uppför berget. Jag har som jag tidigare beskrivit försökt att träna så hårt jag bara kunnat de senaste 10 månaderna och jag har bara kunnat hoppas att det ska vara tillräckligt. Nu inför avresan kände jag mig både mentalt och fysiskt i mycket bra form. Snart skulle jag veta om det var tillräckligt.

Den ursprungliga planen hade alltså varit att använda två veckor åt bestignignen. Den första för acklimatisering och den andra åt själva Mont Blanc. Som jag nog tidigare skrivit så är det enklaste sättet att bestiga Mont Blanc att gå med minimal packning och bo i de stugor som finns på berget. Man slipper då bära tält, sovsäck, underlag, kök, mat och bränsle, och packningen blir således betydligt lättare. Dessutom åker de flesta linbana till 2300 meter och startar därifrån. En del bestiger på så vis berget på två dagar, i det fall de har tur med vädret, och kan till och med klara det utan vidare acklimatisering genom att vara snabbt nere igen. Stugorna tillhandahåller allt som man kan tänkas behöva utom den personliga klätterutrustningen samt kläder. På den vanligaste vägen över Aiguille du Gouter så finns det bemannade stugor på 2300 meter, 3200 meter och 3800 meter samt säkerhetsstugor på 2700 och 4300 meter.

Min önskan har från början varit att klättra berget helt utan hjälp från stugor eller annat. Detta innebär att all utrustning måste bäras uppför berget så som tält, sovsäck, underlag, mat och bränsle. Även spade, medicin och självvård samt bränsle för att smälta snö måste med. Hur man än bär sig åt så blir det 25 kilos-packningar och att få upp dessa på 3800 meter är en ganska stor bedrift. Berget är 4810 meter men det högsta campet man sätter upp är runt 3800 och därifrån går man med lättare packning under själva toppattacken.

Höjdsjuka - ett kapitel för sig självt. De flesta människor brukar uppleva problem runt 3000 meter och nästan alla känner riktiga obehag vid 4000. Kroppen reagerar på den tunna luften och behöver tid att ställa om sig. Denna omställning består till största delen av att öka andelen röda blodkroppar i blodet för att på så vis förbättra blodets syreupptagningsförmåga, detta för att kompensera för den tunnare luften. Om man stiger för snabbt i höjd och kroppen inte tillåts ställa om sig så resulterar det i kraftig huvudvärk, utebliven aptit, illamående och sömnlöshet. Det kan bli så illa att det blir helt omöjligt att äta, dricka eller sova och i sådana fall måste man genast ner. Höjdsjuka kan vidareutvecklas till HAPE eller HACE, det sistnämnda där vätska fälls ut i hjärnan vilket får den att svälla och vilket är direkt dödligt. De som uppvisar tecken på allvarlig höjdsjuka måste ner fort. Man vet ännu inte riktigt säkert vad som orsakar höjdsjuka, alltså varför kroppen reagerar som den gör vid tunnare luft, eller vad det är som gör att vissa är känsligare än andra. Forskning pågår. Viktigt är i alla fall att man tar stigningen succesivt och låter kroppen hinna med att ställa om sig. Det är detta som kallas att acklimatiseras.

Två veckor var alltså avsatt för bestigningen av Mont Blanc. Den första var tänkt till acklimatisering och den andra till själva bestigningen. Då vi räknade med att baxa utrustning samt möjligen behöva vänta på bra väder uppe på hög höjd så ville vi ha gott om tid. Vår strategi kallas alpin stil till skillnad mot expeditionsstil där man kan ta hjälp av i princip vad som helst så länge man baxar sig själv uppför berget.

En bit från Mont Blanc, och alldeles bredvid Chamonix, ligger ett berg som heter Aiguille du Midi och som är 3842 meter högt. På toppen har man byggt en station med utsiktsplattformar, restaurang och souvernirshop och man kan åka linbana ända upp. Här uppe flockas turisterna och de som klättrar kan via en kam ta sig ned på själva berget och de glaciärtäckta platåerna som finns alldeles nedanför toppen. Här finns en stuga, Cosmiques Hut, och bredvid den en känd och omtalad klätterled, Cosmiques Ridge. Leden består av 7-8 replängder mixad klättring och har graderingar runt 3 och 4. Det hade varit Sylvias önskan att vi skulle klättra denna och då den ligger på 3800 meters höjd var den ju även ett perfekt mål för acklimatiseringen.

Sylvia hade sedan några veckor meddelat att hon inte kunde vara med hela perioden utan skulle vara med en veckolång period i mitten, enligt henne själv tillräckligt lång för klättring och sedan Mont Blanc. Vår resa delades således in i fyra delar. Den första, på 3-4 dagar, skulle bestå av att jag, Emil och Sara fick acklimatisera oss på egen hand. Den andra skulle vi spendera med Sylvia och klättring vid Cosmiques Ridge, den tredje skulle användas till bestigning av Mont Blanc och den fjärde och sista skulle vara extra dagar för mig, Emil och Sara att nå toppen om vi inte klarat detta tidigare. Planen var på det stora hela någorlunda utstakad.

Vi hade bestämt att ses i Stockholm dagen innan flyget till Genéve för att gå igenom packning och se vad som gick att optimera bort. Jag tog tåget upp på morgonen 29 augusti och det var förstås roligt att träffas igen. Vi hade ju inte setts sedan Sylarna. Sylvia hade pratat om att vara med denna dag i Stockholm men hon dök aldrig upp. Hon skulle flyga ner först på fredagen, tre dagar efter oss andra.

Vi började se över våra packningar och ganska omgående så kastade alla bort sina vanliga klätterskor. Vi - främst Sylvia - hade hoppats på mycket klippklättring i trakterna kring Chamonix men nu behövde vi få ner packningarna till ett minimum och då var detta bland det första som rök. Mont Blanc hade ju högsta prioritet och det visade sig snart att packningen fick optimeras hårt mot detta mål, i synnerhet sedan vi var fast beslutna att köra på vår alpina stil. Vi bestämde oss även för att köra på mitt kök enbart, ett multifuel-kök som klarar både hög höjd och minusgrader. Så snart vi kände oss nöjda med packningarna käkade vi en massa pasta och köttbullar för att sedan sova och invänta morgondagen!

Nästa dag, tisdag, tog vi en tidig taxi ut till Arlanda och satt snart på planet mot Genéve. På inflygningen mot flygplatsen kunde man tydligt se Mont Blanc från planet, alldeles vitt och majestätiskt högt. Det var, så vitt jag vet, första gången jag såg berget i verkligheten och efter så mycket förberedelser inför just detta berget så var den känslan förstås speciell. Vädret var strålande och det var inte svårt att föreställa sig vilken fantastisk toppdag de hade som stod på toppen i denna stund. Jag tittade mot berget från flygplanet och kände bara en oerhörd lust att bege mig dit. Nu var det snart äntligen dags att börja den mödosamma vägen mot toppen på alpernas högsta berg.

Väl i Genéve letade vi upp en buss som gick till Chamonix. Den tog nog nästan två timmar och väl framme var vi nästan vid foten av Mont Blanc. Hela området kring Chamonix är fyllt med berg och toppar av olika slag och här samlas varje år tusentals och åter tusentals klättrare. Vi hade tänkt att ägna första dagen åt att ta in på en camping och sätta upp tälten och sedan bekanta oss lite med Chamonix. Bussen vi åkte med tog oss direkt till den camping som ligger närmast Chamonix och den visade sig vara riktigt fin. Så fort tälten var resta gick vi in mot de mer centrala delarna där det vimlar av turister, restauranger och souvernirshoper. Vi hade en del ärenden att uträtta, bland annat fixa en del utrustning, prata med turistinformationen samt bergsguiderna. Emil fixade sig ett par rejäla storskor och vi förhörde oss lite kring linbanorna. Vi skaffade även de välbehövliga kartorna över området. Så snart vi var tillbaka vid campingen och hade ätit tog vi en liten promenad uppför berget mot Aiguille du Midi. Olika stigar slingrar sig uppför de första skogsbeklädda 1000 höjdmetrarna och efter någon timme och vid mörkrets inbrott vände vi och gick ner igen. Det blev en fin promenad och Emil fick känna lite på sina storskor.

Chamonix. Vackra 1800-tals hus med speciell arkitektur ger en
mysig känsla på staden. Mont Blanc ses i bakgrunden.

På promenad i Chamonix. Mont Blanc i
bakgrunden. Foto: Sara Andersson

På vår kvällspromenad kom vi en bit upp på berget och fick lite
utsikt över Chamonix. Foto: Sara Andersson

Nästa dag packade vi ihop tälten och gick åter mot Chamonix för att skaffa den sista utrustnigen innan vår första acklimatiseringstur. Vi skaffade isskruvar, karbiner och en del annan utrustning. Även bränsle och mat införskaffades. Vi gick sedan med full packning ner mot liften för att se om vi kunde köpa liftkort. Vi räknade ju med att få åka upp och ner några gånger på Aiguille du Midi och flerdagarskort skulle sannolikt vara det mest ekonomiska. Planen var alltså att ta linbanan upp till Aiguille du Midi och sedan ta oss ner på de underliggande platåerna för att tälta, sedan ner igen för att möta upp Sylvia i Chamonix på lördagen och sticka åter upp för att klättra Cosmiques Ridge med henne. Sylvia var den som hade kilar och kammar med sig så vi behövde vänta på henne för klättringen. Det var nu onsdag och vi hade 3-4 dagar att spendera i bergen fram tills dess och vi köpte därför liftkort som täckte 13 dagar. En resa med liften kostar runt 400 kronor och korten 1300, men det skulle vara väl investerade pengar, tänkte vi oss. Detta skulle senare visa sig vara alldeles fel.

Aiguille du Midi sett från dalen. Foto: Sara Andersson

Med våra nyinköpta multipass-kort hoppade vi förväntansfulla på liften upp mot Aiguille du Midi för vår första tur upp i bergen. Nu började äventyret.

Snart bär det av mot Frankrike och Mont Blanc

Då bär det snart av mot Mont Blanc, berget som vi nu förberett oss inför i nära tio månader. Vi hoppas förstås på att vi får bra väder och därmed en god chans att nå toppen.

Förberedelserna har som sagt pågått i nära tio månader och sedan jag kom hem från Sarek har det förstås accelererat något. En del ytterligare utrustning har behövts köpas och testas. Vi har även fortsatt att titta på hur själva bestigningen ska gå till. Det vanligaste sättet att bestiga Mont Blanc är via Gouter-leden. Folk brukar bo i hytterna och gå med så minimal packning som bara är möjligt. Man tar sig tämligen enkelt upp till cirka 3200 meter och stannar vid Tete Rousse, även ibland omnämnt som base camp. Här övernattar man vid stugan och nästa dag tar man 600 höjdmeter upp till 3800 meter och Gouter-stugan. Gouter-stugan har cirka 100 platser och här stannar alltså många och sover innan toppattacken påbörjas runt kl 02 på natten. Från Gouter är det cirka 1000 höjdmeter till toppen.

Vår plan har från början varit att endast nyttja egen utrustning och alltså inte bo i stugorna. Vi tänkte först ägna någon dag åt att bekanta oss med Chamonix och skaffa en del utrustning som tex isskruvar och karbiner.  Vi tänkte sedan bege oss upp mot Aiguille du Midi, ett berg som ligger bredvid Mont Blanc, för klättring och acklimatisering och kommer att vara där någon vecka. Vi kommer under den här veckan att försöka få så många dagar och nätter över 3000 meter som möjligt.

Andra veckan är tanken att vi ska bege oss mot Mont Blanc för att försöka nå toppen. Vi hoppas då vara tillräckligt acklimatiserade och i form för att klara av detta så smärtfritt som möjligt. Det kommer att ta oss i bästa fall tre dagar att nå toppen och två dagar ner, men det är mycket möjligt att det tar fler dagar i anspråk, speciellt om vi måste invänta bättre väder. Det är inte ovanligt att det rasar en snöstorm uppe på toppen medan det är solsken och fint runt omkring, och i sådana fall kan man bara vänta. Vi kan också behöva göra flera turer för att få upp all utrustning till 3800 meter där vårt high camp kommer vara.  Mycket hänger förstås på vädret och det är bara att hålla tummarna.

Träningsmässigt känner jag mig väl förberedd inför berget. För tio månader sedan då jag redan löptränat regelbundet ett tag och jag funderade över hur mycket jag skulle behöva träna inför Mont Blanc så slog det mig att istället för att försöka ta reda på hur mycket man måste träna inför just detta berget så kan man lika gärna ställa in sig på att försöka bli så bra tränad det bara går, och det är väl precis vad jag gjort dessa tio månader. Jag har försökt att köra en så mångsidig träning som möjligt och varvat löpträning, simning, cykling, styrketräning och klättring. Jag har även vandrat 8-10 km med 25 kg packning titt som tätt och totalt har det nog handlat om en 15-20 träningspass i veckan. Jag tycker mig ha bättrat på formen rejält och märkte av detta inte minst i Sarek där jag aldrig hade några problem alls med att bära packningen eller att ta mig framåt.

Nu inför Mont Blanc har jag provpackat ett par gånger och packningen är klart mycket större och tyngre än jag skulle önska, men det är många saker som ska uppför berget och det är inte mycket att välja på. Imorgon söndag kommer jag göra en sista packning och på måndag tar jag tåget till Stockholm för att träffa de övriga. Vi kommer gå igenom en del saker och sedan ta flyget till Genéve på tisdagen, och sedan vidare till Chamonix. Det ska bli fantastiskt roligt att komma ner till alperna och få göra ett försök på Mont Blanc.

Vi siktar på att vara åter i Sverige runt den 14 september och jag kommer sannolikt inte kunna göra några uppdateringar innan dess.

Sarek 2011, del 4

Väl på kungsleden satt jag och vilade och gottade mig i solen ett tag och passade även på att fixa med lite lunch. Det tog inte mer än några minuter innan de första vandrarna kom gående på leden och jag tyckte det var trevligt att se lite folk. Det passerade tre olika grupper med  fjällvandrare innan jag själv packade ihop mina saker och begav mig mot pårte-stugan. Det kändes mycket annorlunda att gå på en så upptrampad stig och jag såg till och med fram emot att gå de fem kilometrarna till stugan. Kungsleden har faktiskt en ganska besvärlig bit just här som är väldigt stenig och för att vara kungsleden, brant. Men jag var helt nöjd med att inte behöva tänka på var jag gick eller var jag var på väg, jag bara följde stigen i den takt som nu kändes bra.

När jag kom fram till pårte-stugorna blev jag genast välkomnad av stugvärden där. Han var trevlig och lyssnade intresserad på min berättelse om var jag varit. Vi satt säkert i någon timme i hans stuga och pratade och han berättade i sin tur en massa om stugorna och dess faciliteter samt sin egen historia med tolv år som stugvärd varav tio här i Pårte. Han var en av få stugvärdar som kör hela perioden på 3 månader, både sommar och vinter, och han verkade trivas otroligt bra med detta. En lugnare och mer avspänd människa är nog svårt att hitta.

STF-stugorna, alltid lika trevliga att besöka och
Pårte var absolut inget undantag.

Stugorna ligger på en liten udde vid sjön Sjabttjakjavrre och jag passade på att ta mig ett bad innan jag gick till min stuga. Det var en fin känsla att plaska runt i sjön och skölja bort sex dagars myggmedel, svett och smuts från kroppen. Vilken fröjd! Det är när man ligger där och plaskar med blicken i himmeln som man blir varse att livet kan vara rätt härligt att leva.

Pårte-stugorna är belägna på en liten udde vid sjön
Sjabttjakjavrre. Vattnet är helt rent och det är
inga som helst problem att dricka det.

Efter badet gick jag in mot stugan jag blivit anvisad till och träffade där en jämtlänning som var ute på en två-dagarstur med sin hund. Han visade sig vara intresserad av jakt och brukade jaga med hunden som han själv hade tränat till stående fågelhund. Han hade haft något ärende i Piteå och passat på att köra upp till Kvikkjokk för att gå ut på kungsleden med hunden. Han påminde mig en del om min vän Christian med det att han sa "Ja hua!" om allting, vilket jag gillade skarpt.

Senare på kvällen gjorde en tysk oss sällskap i stugan. Han hade gått från Saltoluokta med en avstickare över bergen precis väster om leden. Han hade också varit uppe på Skierffe och tittat ut över rapa-älvens utflöde, och härifrån, berättade han, hade han sett den massiva Bårddejiegna-glaciären i pårte-massivet över två mil bort. Detta menade han på hade varit en helt fantastisk syn. Den här glaciären hade jag dagen innan själv gått förbi på bara två kilometers avstånd och visste mycket väl vad han pratade om, men att den var synlig från Skierffe hade jag absolut inte tänkt på.

Tysken hade tidigare bott i Fairbanks i Alaska och jobbat med att flyga klättrare ut till Denali och hade mycket att berätta därkring. Detta var förstås högintressant för mig då jag själv planerar att bege mig dit snart. Många berättelser om klättrare, Alaska-vandringar och björnar hade han. Han hade flyttat tillbaka hem till Tyskland igen mest på grund av det kalla klimatet som han hade tröttnat på. Trots alla sina turer i alperna och Alaska så berättade han ändå om hur otroligt vackert han tyckte att det var här uppe i Lappland och han var helt begeistrad av naturen här. Han berättade även om en man han träffade några dagar tidigare uppe vid en av stugorna på kungsleden. Mannen hade haft oturen att ramla vid ett vad ute i Sarek och hade efter detta gått non-stop i ett och ett halvt dygn för att komma till en stuga. Han hade suttit på marken utanför stugorna och varit totalt slut, nedbruten och helt apatisk, som om han tröttnat på allt och inte brydde sig om något längre. Tysken sa att av alla vandrare och klättrare han mött var detta nog den mest nedgångna och nedstämda människa han någonsin träffat och ingen hade riktigt kunnat hjälpa honom där han satt. Han hade inte ens kunnat svara på var han tänkte gå härnäst. Det var, får man förmoda, en fruktansvärt jobbig språng-marsch han måste haft från vadet till stugan, men detaljerna kring allt kan man bara spekulera kring. Det hade inte gått att få ur honom mycket information och tysken visste inte heller vid vilket vad han ramlat.

Vi hade en trevlig kväll i stugan och det behöver väl nästan inte sägas att det var helt ljuvligt att efter ett bad, lite varm choklad och blåbärssoppa kasta sig ner i en säng med lakan, täcke och kudde! Ja hua!

Nästa dag var jag senast iväg från stugan men hade ingen brådska alls. Jag åt frukost i lugn och ro, packade mina saker och tog farväl av värden (som jag för övrigt råkade väcka) och begav mig sedan iväg på den 18 kilometer långa etappen mot Kvikkjokk. Strax innan jag skulle bege mig iväg började det regna ganska ordentligt och jag blev nästan glad över detta och tänkte att när jag nu haft en sådan otrolig tur med vädret genom hela Sarek kunde det gott få regna sista dagen. Jag tog på mig regnstället, satte regnskydd över packningen och begav mig iväg med ett sprudlande humör. Jag tänkte att jag skulle ta det lugnt men väl ute på leden satte jag av i ett väldigt tempo. Jag tyckte inte det fanns någon orsak att ta några pauser i regnet och i den blöta skogen utan skönare att stövla på och komma fram tidigt. Jag avverkade de 18 kilometrarna på strax under 4 timmar. Det kändes att jag var i bra form och jag var glad över att ha så mycket krut kvar så här på sjunde dagen. Packningen som väl nu vägde runt 20 kilo kändes inte av nämnvärt. I den hade jag dessutom en sten som jag knyckt med mig från passet och som vägde runt 800 gram. Det slog mig först vid stugan att detta kanske inte är tillåtet men när jag nu släpat den ända hit kunde jag väl släpa den resten av vägen också. Nu ligger den här i min fönsterkarm, alldeles gnistrande vit.

Det kändes fint att komma fram till Kvikkjokk och efter att ha tagit en dusch och satt på mig en ny tröja - som jag köpte på stationen - slog jag mig ned i en fåtölj inne i salongen och åt en massa godis och skrev vykort medan jag väntade på bussen till Jokkmokk. Jag har som tradition att alltid skriva vykort till min morfar, som ju är den som mest har introducerat mig till fjäll och friluftsliv, och till mina föräldrar.

Kvikkjokk fjällstation, som den ser ut när man kommer
norrifrån på leden.

Här satt jag och fyllde på med godis och läsk, vilade mig och
pratade med en trevlig schweizare (i bild).

Det kändes nästan overkligt hur bra allting gått. All utrustning hade fungerat till hundra procent, inget onödigt hade jag haft med mig och maten visade sig vara perfekt uträknad. Ingenstans hade jag skadat mig eller råkat ut för några otrevligheter eller överraskningar och jag hade fått se massor med djur och natur, och till på allt hade jag haft ett fullkomligt strålande väder. En mer lyckad tur har jag svårt att tänka mig och det enda som finns att anmärka på var att jag aldrig riktigt kunde ta det lugnt eller slappna av där mitt ute i Sarek på grund av den psykologiska press det innebar att vara så långt ute och borta från allt och alla. Jag tror nog att detta är lite av en vanesak och det blir säkert bättre med den saken. Det har nog varit oerhört nyttigt för mig med en sådan här ensam-expedition så att jag lär mig vad det innebär för psyket. Jag tycker mig ha klarat det bra och känner mig mer redo än någonsin för kommande strapatser. Jag kommer besöka Sarek fler gånger och jag kommer även vilja göra den turen jag länge tänkt på där förutom att jag korsar Sarek även bestiger alla dess sex högsta toppar plus några övriga som jag finner intressant. Det är bra att jag redan har korsat Sarek och nu vet mer vad det innebär innan jag ger mig i kast med en sådan expedition.

Utrustningen, som sagt, har jag att tacka för mycket. Främst kängorna och ryggsäcken har varit fullständigt outstanding. Det jobb som kängorna har gjort dessa sju dagar är helt enormt. Jag har kunnat gå och klafsa på, över sten och sankmark, och de har skött sitt jobb helt ypperligt från första till sista steget så jag har kunnat koncentrera mig på annat. De har hållit mig varm och torr om fötterna och inte tillstymmelse till skoskav har jag haft. Även ryggsäcken har varit otroligt bra och det har hela tiden gått att spänna in den så vikten ligger precis där den ska, och detta är ju en förutsättning för att man ska orka. Att den är ledad i midje-spännets fäste är till otrolig fördel när man går i brant terräng och ibland måste klättra och vara lite halvakrobatisk, och under många stunder tänkte jag inte alls på att jag bar på någon packning överhuvudtaget. Den är också smidig i alla avseenden när man behöver ha fram sina saker och de drysacks och packpåsar i olika färger som jag packat allt i gjorde även saker och ting lättare. Jämför man med förra årets packning där allt låg huller om buller och i olika plastpåsar så var den här packningen riktigt proffsig och har underlättat väsentligt för mig. Ju bättre utrustning man har desto mer kan man koncentrera sig på andra saker, och ensam ute i Sarek var detta till stor fördel.

Även mina sandaler vill jag ge extra beröm. De är av den typen som tål vatten, torkar fort, spänner runt hela foten och sitter riktigt bra, har en grov sula med riktigt bra grepp samt skydd framför tårna och som gör att man kan trampa runt bra bland stenar och klippor. Sandalerna skötte verkligen sina uppgifter helt enastående och utan dem vet jag faktiskt inte hur vaden skulle ha gått.

Mina stavar från Black Diamond är också en sådan sak som jag inte hade klarat mig utan. Dessa teleskopstavar har varit till otrolig hjälp i all sorts terräng och det jobbet de gjort har varit helt oumbärligt. Även tältet är värt sitt beröm även om det har varit en smula overkill för Sarek. Men att det väger lite och har varit otroligt snabbt att sätta upp och ta ner har förstås hjälpt till mycket. Jag är otroligt nöjd med all min utrustning.

Som att det inte räckte med att turen gått så bra, när jag skulle resa hem hade jag även osannolik tur med tågen. Min biljett hem gällde egentligen för en annan dag och jag skulle behöva boka om den till nästa tåg. Jag hade sett på hemsidan att tåget var fullbokat och hade inte heller kunnat boka om biljetten därifrån men hoppades på det bästa och satsade på att ta mig till tåget. Det visade sig att alla andra i bussen verkade ha samma planer och när tåget väl kom in på perrongen blev konduktören alldeles nedsprungen av folk som ville ha plats på tåget. Jag orkade inte med det där utan gick bara in och satte mig i första bästa liggvagnskupé. Där träffade jag två schweizare som jag hade mycket roligt tillsammans med och när konduktören väl kom för att kika på biljetterna så bokade han om min biljett så jag fick tågets sista liggplats, och dessutom slapp jag ombokningsavgift. Tänk vilken snäll personal! Jag behövde inte ens utstå sittplats hela natten utan kunde gå och lägga mig och sova som en prins.

Den ena schweizaren hade varit på Svalbard och hikat runt. Han hade sett isbjörn som han kunde berätta om och han hade flertalet mojänger med sig som skydd mot dessa. Det var intressant att höra hans berättelser. Tjejen hade varit i Abisko och gjort lite dagsturer därifrån. Hon var förtjust i Sverige och i synnerhet Lappland och hon åkte gärna hit så ofta hon kunde. Vi bjöd varandra på öl och hade en riktigt trevlig kväll.

Nästa dag tog jag tåget vidare mot Malmö och ett fantastiskt äventyr var till ända. Nu väntade några dagars vila!

Sarek 2011, del 3

Det var den fjärde dagen på vandringen och målet den här dagen var alltså det berömda rovdjurstorget. För att komma till rovdjurstorget skulle jag följa Ålkatj utmed rapa-jokken. Jag höll mig till en början högt upp men terrängen blev snart väldigt stenig och svårvandrad med stora och branta stenfall. Jag tog mig istället ner på de lägre belägna hedarna men här blev det istället enormt snårigt och var inte mycket bättre. Det fanns inte direkt någon lättvandrad mellannivå mer än på mycket korta sträckor. Jag kämpade hela dagen utan att komma särskilt långt. Fram mot kvällen kunde jag skymta rovdjurstorget men terrängen var snårig och sank och om det någonstans i Sverige kan tillskrivas myggen dess domäner så är det kanske här. Högre upp på berget såg det inte ut att vara värst mycket bättre. Berget är flackt och jag hade fått gå väldigt länge uppför för att nå vettig höjd och då hade jag även kommit väldigt långt ifrån mitt mål som ju var rovdjurstorget. Jag tyckte mig skymta gräsklädda kullar längre fram och beslöt mig för att ta mig genom vegetationen för att nå dessa.

Jag fick två större vad att ta mig över, Oalgasijågåsj och Jågåsjgaskajåsj, de två forsar som tar smältvattnet från Ålkatjs två stora glaciärer. Bägge såg enormt besvärliga ut då jag spanade på dem med kikaren. Jag funderade på att slå läger där jag stod och invänta morgonen. Det hade varit en mycket varm dag och vattentrycket var som störst så här på kvällen. Jag beslutatde i alla fall att gå ner och titta, och där Oalgasijågåsj mynnar ut i rapa-jokken bildas ett litet delta som jag faktiskt tyckte såg vadbart ut. Jag tog mig över utan några större bekymmer och begav mig genast mot nästa vad, full av farligt självförtroende. När jag kom fram till Jågåsjgaskajåsj visade det sig att denna var större och kraftigare och jag fick följa den ett tag innan jag vågade mig över. Jag blev överraskad av forsens djup och styrka och när jag hade vattnet uppe på övre delen av låren och knappt orkade hålla i stavarna insåg jag att jag gett mig i kast med ett alldeles för svårt vad. När jag flyttade ett av benen fick jag kämpa med hela kroppen för att hålla mig stående i forsen och fick verkligen se till att ha ett utomordentligt bra grepp med foten innan jag flyttade över tyngden. Det kan ta tid att hitta fotfäste och man blir snabbt nedkyld av det kalla vattnet och förlorar därmed känsel och behövlig motorik. Bara att hålla i en stav var svårt då forsen ville ta med sig även dessa, och många gånger fick jag ta upp dem helt ur forsen då jag inte orkade hålla emot.

Jag var ganska skakad när jag slutligen kom över på andra sidan. Jag insåg att jag hade försökt mig på ett för svårt vad och mådde inte alls särskilt bra över detta. Jag ville ogärna bli en av dem som försvunnit ute i vildmarken för att aldrig återfinnas. Jag tänkte på allt jag lovat mig själv vad gäller säkerhet och att detta var sista gången jag vadade ett så svårt ställe. Samtidigt hade jag lärt mig ungefär var min gräns går. Vattnet i glaciär-jokkarna är fulla med glaciärslam som gör vattnet alldeles grumligt och det kan vara mycket svårt att på förhand bedöma djupet. Slammet gör också stenarna otroligt hala och att halka eller tappa balansen här skulle innebära att man dras med i forsen med en väldig fart utan någon som helst möjlighet att resa sig.

Jag letade mig fram genom snår, skog och sankmarker för att ta mig fram till en av de gräsbeklädda platåer som jag tidigare sett och som låg några hundra meter från rovdjurstorget. När jag väl var framme så slog jag läger och gick och lade mig nästan direkt, dels för att jag var trött och dels för att jag var betagen av det senaste vadet. Jag visste att jag haft dåliga marginaler och kände mig lite illa till mods där jag befann mig fyra dagar från civilisationen. Jag visste också att nästa dag skulle bjuda på det svåraste vadet på hela sträckan, forsen som går genom Sarvesvagge och som mynnar ut i rapa-älven söder om rovdjurstorget.

En annan sak som hände den här dagen var att jag trodde att jag fått urinvägsinfektion. Jag blev kissnödig allt oftare och ibland kunde det gå endast minuter mellan tillfällena. Det var inte någon större mängd som kom och det sved i hela apparaten. Jag har aldrig haft urinvägsinfektion men kände igen symptomen som detta och blev ju en smula orolig. Hur ont skulle detta komma att göra, och hur besvärligt kunde det tänkas bli? Jag visste att medicin mot urinvägsinfektion är ganska vanligt att man har med sig, dock ingenting jag packat ner. Jag försökte dricka ordentliga mängder vatten istället och gick och la mig med förhoppning om att det skulle bli bättre. Jag såg bara en massa forsande vatten när jag stängde ögonen men jag somnade väldigt fort ändå.

Min tältplats några hundra meter från rovdjurstorget som
syns i bakgrunden. Bakom syns berget Bielloriehppe.

Nästa morgon försökte jag spana ett tag mot rovdjurstorget för att se om jag kunde se några djur. Jag hoppades på att få se en av de stora Sarek-älgarna och min plan hade ju varit att stanna här en dag eller två. Jag hade dock inte fått en så bra utkiksplats som jag hoppats då jag inte lyckats ta mig så högt upp på berget. Ålkatj är inte alls särskilt brant här och man måste en bra bit upp på berget innan snår och träd försvinner. Jag hade fortfarande gårdagens svåra vad i färskt minne och med urinvägsinfektionen fick jag det svårt att ta det riktigt lugnt här vid rovdjurstorget. Även det faktum att jag var så långt från civilisationen ökade på den psykologiska pressen som blev mer och mer kännbar. Jag bestämde mig för att lämna rovdjurstorget och istället bege mig vidare och försöka korsa forsen i Sarvesvagge som var lite av ett orosmoment.

Nu började en ganska så krävande etapp. Terrängen bestod av täta videsnår och björkskog blandat med mycket sankmark. Kartan visar ju också på detta och visst hade jag varit beredd på svår terräng när jag nu skulle korsa Sarek och dessutom gå över delar som kanske inte hör till de lättare, men det blir ändå överraskande jobbigt att under så lång tid ta sig fram genom så tät och besvärlig terräng. Värst var videsnåret, och i de områden där det var över metern högt kunde det gå riktigt långsamt framåt. Buskarna är otroligt hårda i sina många och spretiga grenar och har en otrolig förmåga att haka fast i allting och effektivt hindra ens framfart. Farten blir därefter mycket långsam men det är inte desto mindre ansträngande, tvärtom. Men man ska ju inte klaga på detta, så är det ju att bege sig utanför leder och stigar, men man kan ju tänka sig för någon extra gång innan man planerar allt för långa etapper genom liknande terräng. Jag hade nog underskattat det en smula, får väl erkännas.

Om terrängen såg ut så här så var det faktiskt helt ok.
Detta är alldeles i närheten av rovdjurstorget.

När jag väl kom fram till forsen så visade det sig mycket riktigt att den var helt otänkbar att vada. Det var alldeles för stora vattenmassor och jag insåg att jag skulle få följa den många kilometer, om inte mil, för att säkert kunna vada. Jag skulle även vara tvungen att följa den åt det motsatta hållet mot dit jag var på väg, och det är ju alltid lite nedslående. Två saker visste jag hursomhelst - jag skulle inte göra om gårdagens misstag och ge mig ut i en för stark fors, samt att om jag bara följde forsen uppströms tillräckligt länge så skulle den till slut bli vadbar.

Forsarna ser aldrig så dramatiska ut på stillbilder men här
var det helt otänkbar att försöka korsa.

Jag följde forsen i ett par timmar och kämpade mig fram genom snårig terräng. Jag tänkte på vad jag läst, att många vandrare som korsat Sarek säger "Aldrig igen!", och nu kände jag mig som en av dem. Det gick långsamt framåt och det var väl inte precis angenämt men jag visste samtidigt att om jag bara kom över forsen skulle det genast kännas mycket bättre.

Videsnår, eller som jag kom att kalla dem, jävelbuskarna. Dessa
nöt till växter hindrade effektivt min framfart då jag försökte
avverka kilometer för att kunna ta mig över forsen.

Lulep Stuollo, ett nästan 1400 meter högt fjäll med en maffig och brant nordsida stod på andra sidan forsen. Det var när jag passerat det här berget som jag plötsligt bedömde att jag kunde korsa forsen där den blir bredare och till och med delar upp sig i ett mindre delta. Vadet gick bra och det var skönt att slå sig ned på den lilla kullen som fanns på andra sidan. Här vilade jag i några minuter medan jag funderade på hur jag skulle gå vidare. Enligt kartan ska det vara fortsatt snårigt och sankt runt hela Bielloriehppe och Gådoktjåhkkå, bergen jag tänkte runda för att ta mig vidare söderut, en sträcka på ungefär två mil. Det kunde visserligen tänkas att rutten bjöd på fin utsikt över rapadalen men jag valde ändå att ta vägen över bergen i ett av passen. Efter att ha studerat kartan bestämde jag mig för att gå över Gaskasvagge, ett pass som skulle ta mig till 1300 meters höjd, ungefär 700 höjdmeter från där jag nu befann mig.

Det började med ganska brant stigning genom skogen uppför berget. Jag tänkte att detta gav välbehövlig träning inför kommande bergsvandringar och manglade på i långsam takt. Efter att ha gått så här i kanske fyrtio minuter var jag i mina egna tankar när jag plötsligt såg något alldeles framför mig som fick mig att stanna upp tvärt. Det tog någon sekund innan jag begrep vad det var jag tittade på. En stor älg stod bara 10-12 meter framför mig! Det var såvitt jag begriper en älg-ko och säkert en normalstor sådan, men den såg fantastiskt stor ut på så nära håll. Jag tror vi fick syn på varandra ungefär samtidigt. Älgen tittade rakt på mig i någon halvsekund innan den började lava iväg österut. Jag kunde betrakta den under en 5-6 sekunder då den klampade iväg genom skogen. Det gav en berusande känsla att få se en älg ute i Sarek på detta vis, och på så nära håll. Det tar en mycket närmare naturen på något vis och det var nog också perfekt att jag fick se älgen just här. Bara någon timme tidigare hade jag gått och tänkt att det inte skulle bli fler vandringar genom Sarek för min del. Nu gick tankarna i totalt motsatt riktning.

Jag fortsatte upp förbi trädgränsen och vidare upp genom passet och utsikten bakåt ner mot Sarvesvagge  hade redan hunnit bli ordentligt tjusig. Snart kom jag fram till där Gaskasvagges jokk går ihop med jokken från Unna Stuollo. Här möts de i ett dånande virrvarr och bildar en liten sjö som nästan såg inbjudande ut att bada i. Jag satte mig på en klippavsats och fixade med lite mat. Mitt i middagen ser jag plötsligt sex personer komma ner från berget på den mittersta avsatsen som slutar där forsarna möter varandra. Jag funderade på hur de tänkte ta sig vidare men de verkade inte vara det minsta bekymrade över detta utan fortsatte ner till där klippan slutade mellan forsarna. Här vinkade allihopa glatt och krängde av sig sina ryggsäckar. En av dem skrek något ohörbart åt mitt håll och pekade åt en massa olika håll. Jag pekade åt det håll jag kommit ifrån och sedan åt det hållet jag var på väg, och då sprang han iväg nedför klippan och med allehanda akrobatiska konster tog han sig över till min sida. Väl framme hos mig hälsade han glatt och frågade var jag var på väg, och jag sa Kvikkjokk. Då berättade han att de lämnat Kvikkjokk ett par dagar tidigare och nu var på väg till Sarektjåhkkås högsta topp, även den högsta topp i Sarek, vilket han var noga med att påpeka. Han berättade att de kom från Litauen och skulle vara ute i elva dagar. Han frågade om vaden som låg framför dem och jag började ta fram kartan för att bättre kunna visa. Då viftade han med händerna och utbrast "No no! We have map, I don't want to look at the map, just know if we can cross the rivers ahead!"

Jag visade på kartan var det gick att vada. Han verkade bara intresserad av att veta nästa vad, när jag visade övriga så verkade det bli för mycket information för honom och han viftade bara med händerna igen som att det skulle lösa sig. Han var glad över att de var uppe i bergen och slapp myggen som hade ätit upp dem nere i låglandet. Jag frågade om de inte hade myggmedel med sig men även detta viftade han bort som att det var något fullständigt befängt att ha med sig. Han pekade på Sarektjåhkkås toppar på kartan och sa igen att de var på väg dit, gjorde sedan en svepande rörelse över Ähpar- och Skårki-massiven och sa att vägen tillbaka skulle gå någonstans över dessa, trodde han. Deras rutt verkade minst sagt oplanerad. Sedan tackade han så mycket för sig, önskade mig lycka till och hoppade tillbaka över till sina kamrater. Alla krängde de på sig sina ryggsäckar, vinkade och begav sig vidare. En av dem hade en stor flagga fäst på sin ryggsäck som för att visa att detta var en expedition att räkna med, och de verkade faktiskt ganska hårdnackade av sig, om än inte så strukturerade. De verkade väldigt trevliga hursomhelst och det hade förstås varit enormt kul att träffa dem igen och höra hur allt hade gått.

Den litauiska expeditionen om sex personer som jag mötte i
Gaskasvagge. Mellan oss och bortom dem löper två forsar.

De försvann nedför berget och jag fortsatte uppför. Terrängen var som väntat mycket stenig och av den typen där man ständigt måste se var man sätter fötterna. Många klippblock flyttar på sig när man lägger tyngd på dem och om man har otur utlöser man ett stenras med stora risker för klämskador. Nu hade jag bara att ta mig uppför passet och ned på andra sidan, och skulle bara behöva tänka på att vara försiktig och koncentrerad några timmar till.

Utsikten var mestadels fin från passet och till en början kunde man se bakåt över Ålkatj-massivet och väl uppe på passets högsta punkt började det mäktiga Pårte-massivet bli synligt med Boarektjåhkkå närmast i  synfältet. De bägge topparna som ligger på varsin sida om passet, Gaskastjåhkkå och Skajdetjåhkkå reser sig som två spetsar rakt mot himmeln. Speciellt Gaskastjåhkkå-toppen ser mäktig ut när man passerar den även om den är den lägre toppen utav de två och det blir till att lägga den till listan av intressanta toppar för framtiden.

Längre ner mot låglandet visste jag att jag skulle komma till forsen Gådokjåhkå som får sitt vatten från den mäktiga glaciären Bårddejiegna, Pårte-massivets största glaciär, och jag visste att den sannolikt inte skulle gå att vada. Kartan visade att det skulle finnas en bro och även min ursprungliga plan innefattade att använda mig av denna. Nu skulle jag nå den från väst istället för från öst. Jag hoppades att jag inte skulle få en överraskning när jag kom fram i form av en utebliven eller raserad bro. Det skulle innebära många dagars extra vandring. Jag ville gärna passera bron men fann när jag hade två kilometer kvar att jag lika gärna kunde slå läger på de fina gräsplatåer jag befann mig på och vänta med bron till nästa dag. Jag tyckte det hade varit tillräckligt med stress under de två senaste dagarna och beslöt mig för att trotsa min längtan till Kvikkjokk och civilisationen och istället försöka trivas ute på fjället. Urinvägsinfektionen kändes nu också bättre vilket jag var minst sagt lättad över.

Pårte-massivet sett från öster. Här tältade jag efter femte dagen.

Här ser vi Sveriges tionde och elfte högsta topp, 2005 respektive

2002 meter över havet. Precis bakom befinner sig berget Saitaris-

tjåhkkå, ett av Sveriges mest utmanande klätterberg och hela

denna traversen blir något för nästa Sarek-expedition.

På den sjätte dagen gav jag mig iväg mot bron och flera gånger stannade jag och kikade efter den utan att se den. Jag fick syn på en renvaktarstuga som skulle ligga i närheten men ingen bro. Men plötsligt efter att ha rundat en liten höjd så låg den där, som en räddare i nöden. Bron är en stabil stålbro och det fanns förstås aldrig någon anledning till oro, men det var hursomhelst skönt att se den och veta att jag nu definitivt hade passerat alla svåra hinder och hade två enkla dagsetapper till Kvikkjokk.

Bron över Gådokjåhkå. Det var fint att komma fram till den här bron då
den för mig symboliserade slutet på den svårare delen av vandringen.

Ett vackert skådespel bjuds man på när man passerar
bron över Gådokjåhkå.

Bron står som en portal in mot bergen och de
mer centrala delarna av Sarek.

Min plan var nu att fortsätta över hedarna söderut ner mot kungsleden och pårte-stugan för att dagen därpå få en enkel sista dagsetapp mot Kvikkjokk. Jag skulle komma in i låglandet och skogen och mycket hellre än att leta min egen väg genom buskar och snår gick jag på kungsleden där jag dessutom kunde träffa andra vandrare, något som jag verkligen hade börjat sakna. De enda människor jag mött sedan jag och Benne skiljdes var den litauiska expeditionen och jag tyckte det skulle vara skoj att få träffa lite folk och höra om deras vandringar, så som man brukar få göra vid stugorna. Jag tog sikte på berget Favnoajvve som låg dryga milen bort och där jag visste att jag skulle hitta kungsleden. Jag gick över stora öppna fjällområden som var fulla med renhjordar. Var jag än stannade kunde jag se 5-10 hjordar omkring mig. Ibland kom de så nära som några meter men så fort jag försökte ta fram kameran för att fotografera så blev de genast misstänksamma och begav sig iväg och hade alltid hunnit ett par hundra meter när jag väl var redo med kameran. Någon gång lät jag telefonen vara på men då kom givetvis inga renar särskilt nära. Jag stängde till slut av telefonen och efter bara en liten stund så hade en hjord överrumplat mig.  Jag kände mig lite grann som Kalle Anka på julafton i den där filmen där han försöker fotografera djur. Nej, på nästa tur ska jag ha med en ordentlig kamera!

På vidderna söder om bron och norr om kungsleden
kunde man se otroligt mycket ren.

Vid ett tillfälle när jag låg på marken och vilade med slutna ögon började det plötsligt trumma våldsamt i marken och en stor hjord på runt tjugo djur dundrade rakt förbi min viloplats. När jag halvreste mig upp, lite halvskraj för att bli påsprungen, blev många renar rädda och sprang i en stor båge runt mig medan andra stannade på ett 15-tal meters håll för att undersöka vad jag var för en lustig filur. Det verkar som att renarna är väldigt olika vad gäller skygghet och en del vågar sig längre fram än andra. Jag kunde se att många av renarna var märkta så de ägs troligen av någon renskötare och kan vara vana vid människor. Jag försökte ofta få till ett kort men alltid med dåligt resultat. Det var kul i alla fall att få se så många renar på så nära håll och det här området kan jag verkligen rekommendera för den som vill se ren.

Vid ett tillfälle när jag började känna mig redo för lunch så tog jag sikte på en liten höjd som låg framför mig. När jag kom fram till den lilla kullen och klev upp på toppen för att ta en skön paus märkte jag genast att det var något som inte stämde. Jag kände att det var något smått otäckt med platsen och kunde höra en massa flugsurr. Plötsligt upptäckte jag att det låg massor med döda lämlar över hela kullen, ur-ätna med bara skinn och huvud kvar. Hela kullen var full av dem och jag skulle med säkerhet kunna räkna till femtio lämlar, om inte hundra.

Jag förstod att detta var ett tillhåll för en större rovfågel som tog sina byten hit för att kalasa på dem. Denna teori stärktes av att det låg flertalet stora fjädrar på platsen.

Här var det tydligt att en större rovfågel hade sitt tillhåll.
Överallt låg det döda lämlar.

Här en fjäder som täppans herre lämnat kvar. Kanske hade
en tapper lite lämmel bjudit på hårt motstånd och fått fjädrarna
att yra i den vilda bataljen? Nej jag skulle väl inte tro det.

Jag valde genast att äta min lunch på ett ställe med lite högre mysfaktor och spände på ryggsäcken igen. Det blev nu istället att jag gick hela vägen fram till kungsleden och när jag slutligen kom över det sista krönet och kunde se leden slingra sig nedför Favnoajvve så var det inte utan att jag kände en viss lättnad. Nu var jag på trygga kungsleden och således kändes det nu som att jag hade klarat av min Sarek-korsning. Framför mig återstod nu endast en och en halv dagsetapp ner till Kvikkjokk utmed den lättvandrade leden och jag såg fram emot att komma till pårte-stugan och träffa lite folk, och dit hade jag bara fem kilometer.

Här ses kungsleden slingra sig nedför berget, en syn
som jag gladdes åt och som lite grann betecknade
slutet på min Sarek-travers.