Mont Blanc, del 2

Onsdag, andra dagen i Chamonix och dags för oss att bege oss upp i bergen för att påbörja vår acklimatisering. Liften till Aiguille du Midi på 3842 meter delas upp i två etapper. Man stiger av på en mellanstation på cirka 2300 meter och får sedan byta kabin för att åka vidare. Denna plats kallas Plan du l´Aiguille och ligger ovanför trädgränsen. Här finns det både café och restaurang och många turister väljer att vandra runt på stigar och njuta av utsikten och bergsmiljön. Man kan också titta på alla skärmflygare. En bra dag kan man se runt 50 stycken samtidigt i luften ovanför Chamonix och många har sin startplattform precis utanför liften, till turisternas stora förtjusning. Vår plan var att spendera ett dygn på den här höjden som ett första steg i acklimatiseringen.

Första liftstationen. Man ser hur vajrarna går vidare upp mot
Aiguille du Midi på 3842 meters höjd. Ett riktigt imponerande
bygge och väl värt ett besök. Foto: Sara Andersson

Kabinerna rymmer 66 personer. Foto: Sara Andersson

Vi vandrade iväg ut på Plan du Aiguille. Här
är det dags för lunch. Foto: Sara Andersson

Vädret var kanon. Aiguille du Midi i bakgrunden.
Foto: Sara Andersson

Vi vandrade iväg en bit längs en led som tar en till en av de större glaciärerna. Vi lyckades aldrig ta oss fram till glaciären eftersom det var väldigt avsmält och mest besvärlig blockterräng den sista biten. Vi hittade bra tältplatser i närheten av en liten sjö, le lac bleu, och här stannade vi över natten som ett första steg i vår acklimatisering. Ingen kände av några höjdproblem och nästa dag tog vi linbanan vidare upp mot Aiguille du Midi. På 3800 meters höjd märker man direkt att klimatet blir annorlunda - mot det kallare. Här har det blivit vinter och vindarna känns kyliga. Det är stor kontrast mot de 30 graderna nere i Chamonix som vi hade hunnit vänja oss vid.

Många turister åker upp till Aiguille du Midi och njuter av utsikten. Man har byggt plattformar som man kan gå runt på och tunnlar är sprängda genom berget. Om man är i Chamonix får man absolut inte missa att ta en tur upp hit. Det är ett imponerande bygge och det finns en liten utställning om hur det gått till. Den är visserligen enbart på franska men man får göra som jag och titta på bilderna som i sig är fantastiska.

Aiguille du Midi. Här kan man vandra runt på bryggor
och plattformar och titta på utsikten.

Det finns en sak som jag tycker är otroligt häftigt med Aiguille du Midi och det är att här kan vem som helst komma upp på hög höjd i bergen och beskåda alpinister i deras egen miljö och få känna av hur det är där uppe. Utsikten är storslagen och man får se många hissnande stup. Det finns en gångtunnel ut genom berget och isen där man kommer ut på en liten snöbeklädd platå. Från denna löper en kam som leder ner till platåerna nedanför. Det är riktigt häftigt att komma ut här.

Tunneln löper genom berget och isen och leder ut till
en lite snöklädd platå. Foto: Sara Andersson

En gul-svart grind och varningskyltar indikerar att den som
passerar här får själv ansvara över vad han/hon hittar på.

Här löper kammen ut som leder ner till platåerna nedanför
toppen. Turisterna har kamerorna i högsta hugg när
alpinisterna går ut här.

Vi blev alla tre lite ställda när vi såg hur pass utsatt kamvandringen var men vi visste ju att det var detta vi ville göra och detta vi tränat inför och det var bara att ta på all utrustning och bege sig ut. Jag minns att det for tankar genom mitt huvud om att tappa balansen och ramla:

"Om jag ska dö på ett berg så ska det fanimej inte vara inför massa turister med kameror. Detta får helt enkelt inte skita sig. Johan, nu fixar ni det här och tar er ner på platån. Lugnt och metodiskt."

Till en början var det nervöst men efter bara några steg ut på kammen kändes det helt bra och kontrollerat. Jag gick först i replaget och valde att inte titta mot stupen utan fixerade blicken i snön framför mig och höll en så stadig takt jag kunde. Så fort den där känslan av kontroll infann sig så blev det bara otroligt häftigt.

Ut på kammen bar det.
Foto: Sara Andersson

En skylt på franska som vi inte begrep försökte säga något.
Foto: Sara Andersson

Längre ner på kammen. Här börjar det bli lite bredare och bättre.
Foto: Sara Andersson

Efter ett trettiotal minuter när vi kom längre ner mot platån så upptäckte vi en kam som gick åt ett annat håll och där ett tjugotal människor hade tagit sig upp på ryggen. Det var guidade turer som var ute och tränade. Det fanns en stor glaciärspricka under kammen och de som övade var säkrade i rep. De slängde sig utför slänten och övade på att stoppa sitt fall med isyxan, s.k. self-arrest. I det fall de misslyckades stoppade repet dem säkert innan de kom i närheten av sprickan. Vi beskådade detta några minuter och tog oss sedan vidare ner på platån och mot den plats där vi tänkte tälta.

Jag har efter kamvandringen slängt av mig
packnignen och står och pustar ut.
Miljöerna här är alldeles sagolika.
Foto: Sara Andersson

Så här ska det se ut. Vi vilar i snön med utsikt
över Mont Blanc du Tacul.
Foto: Sara Andersson

Här ses stigen slingra sig mot Cosmiques Hut. Vår tältplats
låg precis nedanför, de små prickarna nere till vänster.
Cosmiques Ridge ses till höger i bild.
Foto: Sara Andersson

Cosmiques-stugan ligger uppe på en höjd och nedanför denna fanns redan gamla tältplatser som vi valde att använda istället för att gräva helt nya. Det var fortfarande ljust och då man inte få ha tälten uppe annat än när solen är nere så lämnade vi packningarna vid tältplatserna.och begav vi oss bort mot kammen där de övriga tidigare övat. Nu var här tomt på folk och vi tog oss upp för att själva öva på self-arrest, vilket alltid är nyttigt.

Vi byggde ett ankare som vi knöt in oss till och vi kunde sedan kasta oss utför berget och försöka stoppa fallet med isyxan. I mitt första fall hamnade jag på rygg med huvudet nedåt och for snabbt nedför berget tills repet stoppade mig med ett väldigt ryck. Övriga gånger gick betydligt bättre och det var riktigt kul. Det är viktigt att kunna behärska tekniken att snabbt få yxan under sig och börja bromsa fallet innan man hunnit få upp för stor fart. Efter någon timme var vi nöjda och begav vi oss tillbaka mot tälten.

Här slängde vi oss ut för att öva på att
stoppa våra fall med våra isyxor.
Foto: Sara Andersson

Här sträcks repet och jag är nära sprickan.
Foto: Sara Andersson

Väldigt nyttigt - och roligt.
Foto: Sara Andersson

Det var framåt kvällen som vi alla började känna av höjden. Emil hade fått huvudvärk redan tidigare under dagen då vi övade på self-arrest. Det skulle inte dröja lång stund innan jag själv blev sämre. Jag minns inte riktigt vad eller ens om vi åt något denna kvällen, jag minns bara att vi la oss tidigt. Jag hade en del huvudvärk och led av illamående. Jag var otroligt frusen och låg i min vintersovsäck med underställ, fleece, dunjacka och skalkläder. Jag kunde inte få upp någon värme och jag sov otroligt dåligt. Halva natten frös jag, mådde dåligt och kände mig riktigt kass. Jag tänkte också på vår tidigare kamvandring och började känna ångest inför vägen tillbaka. Vi skulle ju behöva passera den tre gånger till. Jag försökte tänka bort nojorna genom att tänka på hur bra det hade känts väl ute på kammen men de onda tankarna slog hela tiden tillbaka. Jag vet inte om det var höjden som spökade för mig eller om jag bara var allmänt orolig för kamvandringen just då. Jag somnade lite till och från och när jag vaknade till framåt morgonen mådde jag plötsligt otroligt mycket bättre. Huvudvärken och illamåendet var borta, likaså all rädsla för kamvandringen och jag kunde se fram emot en härlig dag. När jag senare på morgonen öppnade tältdörren var det jättefint väder och solen värmde så gott den kunde.

Jag gick upp till Cosmiques-stugan för att besöka deras toalett samt titta lite på stugan och det folk som kunde tänkas vara där. De har en hel restaurang därinne och en massa olika rum med bäddar. Det är en riktigt mysig stuga. Jag tog senare med mig Emil och Sara dit och vi satt i serveringsrummet och drack kaffe och tittade mot Mont Blanc du Tacul, det berg som ligger mellan Aiguille du Midi och Mont Blanc. Man kan faktiskt bestiga Mont Blanc från detta hållet genom att ta sig över Mont Blanc du Tacul, sedan över Mont Maudit och vidare upp till Mont Blanc. Det blir en travers över tre toppar och det är den andra vanligaste leden mot toppen. Vi satt och tittade mot Mont Blanc du Tacul och den stig som slingrade sig uppför snön. Denna leden ska vara betydligt mer krävande både vad gäller ansträngnigen och klättringen.

Cosmiques Hut - En trevlig stuga. Än så länge,
föreståndaren skulle senare paja allt.

Vi drack kaffe och tittade mot Mont Blanc du Tacul som
vi kunde se genom fönstret bakom.
Foto: Sara Andersson

Det var när vi satt och drack kaffe och funderade över vad vi skulle göra den här dagen som vi kom på idén att ta oss uppför Mont Blanc du Tacul. Det är en 500 meter hög och brant stigning där man behöver ta sig förbi 3-4 sprickor samt klättra bitvis nästan vertikalt uppför is och snö. Vi var här främst för acklimatiseringen men tyckte ändå det vore roligt att göra något. Vi hade redan tittat lite mot Cosmiques Ridge men kunde inte klättra denna utan kilar och kamsäkringar och dessa skulle Sylvia ha med sig. Vi bestämde oss för att gå uppför Mont Blanc du Tacul och se hur långt vi förmådde.

Mont Blanc du Tacul sedd från Cosmiques. 500 höjdmeter
upp till toppkammen. Toppen mäter runt 4200 meter.
Foto: Sara Andersson

Vi gick tillbaka till våra tält och tog fram all klätterutrustning. Vi knöt in oss i repet och började vandra mot berget. Det var ett par hundra meter över glaciären vi gick innan stigningen började. Stigen sick-sackade sig uppför berget och vi trampade uppför i långsam takt. Vi tog oss förbi ett par sprickor där vi fick klättra med både stegjärn och isyxor och kom efter en två timmar upp till en ordentlig bergschrund, en gigantisk spricka där hela berget liksom separerat från den ovanliggande isen. Precis här var ett tält uppställt men vi såg inte vid någon människa. Vi kunde fortsätta utmed sprickan och efter ett hundratal meter gick det att klättra förbi den och uppför några snirkliga och svindlande passager genom stora hängande isblock. Vi stod till slut uppe på ryggen av berget och befann oss nu på runt 4200 meters höjd. Vi hade hoppats att vi skulle få en chans till toppen av berget men när klockan var fyra, den tid vi satt som vändtid, hade vi fortfarande en bra bit kvar. Toppen är dessutom en uppskjutande klippa som sannolikt kräver säkring så vi hade inget annat val än att vända. Men detta hade vi vetat rätt tidigt. Vi tog oss ner från berget samma väg som vi kommit och när vi passerade tältet låg där en glad ryss utanför och rökte. Han kunde ingen engelska men vi vinkade glatt åt varandra. Vi kom ner till tälten och hela turen hade tagit fem timmar.

På väg uppför. Flertalet stora sprickor behövde passeras.

En spricka på nära håll. Foto: Sara Andersson

På sina ställen var det ganska knivig terräng och det fanns utsatta
partier. Att gå inbundna i replag är grundläggande säkerhet.
Foto: Sara Andersson

Is- och snöklättring. Ismassorna förändras och förhållandena
växlar från månad till månad, eller ännu fortare. Ibland
får man ta sig fram på helt andra ställen

På toppkammen! Höjden är nu runt 4200 och vi beslutar att
vända och gå ner igen.
Foto: Sara Andersson

Utsikt från 4200 meter.
Foto: Sara Andersson

Foto: Sara Andersson

Där nere ser man Chamonix, drygt 3000 höjdmeter längre ner.
Foto: Sara Andersson

Foto: Sara Andersson

Foto: Sara Andersson

Miljön kan på nära håll bli riktigt dramatisk med stora isblock
och massor med sprickor. Foto: Sara Andersson

Vi avslutade med kaffe i stugan. Det var
rejäla koppar man fick.
Foto: Sara Andersson

På kvällen satt vi en stund vid stugan och drack kaffe och det var då Emil såg att han fått sms från Sylvia. Hon skrev att hon hade blivit erbjuden klättring i Italien och ville klättra. Hon önskade oss lycka till på Mont Blanc. Vi blev rejält stumma och överraskade av detta - hur kunde man ta så lätt på en Mont Blanc-bestigning? Vi som planerat i ett år. Nåväl, man är olika, tänkte vi och fick nu styra om våra planer en aning. Jag tänkte genast att det var ju en faslig tur att vi fick reda på detta nu och inte imorgon när vi skulle möta henne i Chamonix. Nu kunde vi ta med all utrustning härifrån och ställa in oss mot Mont Blanc direkt. Någon klättring kring Cosmiques Ridge skulle ju inte bli av nu. Det vore surt att upptäcka detta i Chamonix och behöva ta sig upp för att bara hämta sin utrustning.

Våra tältplatser nedanför Cosmiques Ridge.
Foto: Sara Andersson

Denna natten sov alla betydligt bättre då vi hunnit vänja oss vid höjden och nästa dag packade vi ihop alla våra saker för att bege oss uppför kammen igen och mot liftstationen. Jag gjorde först en snabb tur upp till stugan för att bland annat se om jag kunde slänga en del skräp där. Personalen hade varit mycket trevlig där och jag hade ett mycket gott intryck av stugan. Nu skulle dock föreståndaren se till att förstöra det intrycket fullständigt och innerligt. Bråket handlade om skräp.

Jag är mycket väl medveten om att skräp är ett stort problem på många berg i världen, i synnerhet populära berg som Mont Blanc och Aiguille du Midi. Vi ska inte prata om Everest. Jag har den inställningen, både på berg och fjällvandringar, ja alltid när jag är ute i naturen, att jag alltid tar hand om mitt skräp. Jag skulle aldrig få för mig att slänga något i naturen, det strider oerhört mot allt jag känner och vet och mot hela mitt intresse för naturen. Där vi tältade nedanför Cosmiques-stugan kunde man hitta massor med skräp i snön som folk bara slängt eller grävt ner. Vi samlade allt vårt skräp i en påse och det var denna påse som jag nu hade med mig upp till stugan. När jag snällt frågade om det fanns möjlighet att slänga skräp, och höll fram min påse, så log föreståndaren hånfullt mot mig och svarade "Yes...in Chamonix.", och tittade runt på sin övriga personal för att uppmuntra dem till samma hånfullhet. Jag sa att jag förstod det men bara ville fråga utifall att de stod till tjänst med detta. Han svarade återigen att jag fick slänga mitt skräp i Chamonix, och att om jag inte ville betala för att bo i stugan kunde jag också ta mitt skräp med mig. Han påpekade också att han betalade helikoptern för att hämta skräpet och skrattade bara hånfullt mot mig som om jag inget begrep. Jag glömmer aldrig hans nonchalanta min när han säger "You don't want to pay for the hut, you take your garbage with you..." ungefär som att jag tältar för att jag är för snål för att bo i stugan samtidigt som jag begär att han ska ta mitt skräp. Jag sa bara att jag mest ville fråga och gick sedan uppgiven därifrån med min påse.

Egentligen skulle jag vilja tala om för honom att jag inte tältar för att spara pengar utan för att jag gillar att vara ute på egen hand och klara mig själv. Det enklaste vore givetvis att bo i stuga, som de flesta andra, och inte bekymra sig om någonting, allra minst skräp. En del av de som tältar och som tycker sig ha nog att bära gräver bara ner sitt skräp i snön. Jag tar, av respekt för berget och naturen, hand om mitt skräp. Han ska då ställa sig och håna mig inför hela sin personal när han istället borde vara med och jobba för att skräpet ska tas om hand. Nej, skräp verkar han inte det minsta bekymrad över, istället irriterar han sig över att jag inte betalar för hans stuga och insinuerar att jag är snål. Han borde skämmas.

Jag skulle vilja visa honom STF och alla stugorna i svenska fjällen. Där kan han slänga hur mycket skräp han vill utan att det kostar honom ett öre. STF driver inte stugverksamheten av vinstintresse utan för att de vill ge bra service och ge människor möjlighet att vistas ute i denna fantastiska natur som de naturligtvis också vill vara med och värna om. Det sistnämda är till och med en central del i deras verksamhet. De tar gladeligen emot allas skräp och skulle inte drömma om att avvisa någon detta.

Skräppåsen fick packas ner i packningen, det sura humöret begravas istället och vi begav oss upp mot kammen mot liftstationen. Turisterna stod förtjusta och filmade oss när vi kom upp på toppkammen och närmade oss den gulsvarta grinden. Vi klampade in i tunneln och började ta av all utrustning. En stor grupp japaner tog gruppfoton framför oss och en av dem kröp runt och filmade mina stegjärn på bara centimeters håll. De var på sprudlande humör och verkade väldigt trevliga. Själv var jag mest glad över att vara tillbaka på stationen och var väldigt nöjd med vår acklimatiseringstur.

På väg uppför kammen mot Aiguille du Midi igen.
Foto: Sara Andersson

Aiguille du Midi sett från kammen.
Foto: Sara Andersson

Foto: Sara Andersson

Här är vi tillbaka och passerar grinden.
Foto: Sara Andersson

Det kändes fint att komma fram till liftstationen.
Foto: Sara Andersson

Temperaturen steg nästan 30 grader när vi
kom ner till Chamonix. Underställ fick duga.
Snygg solbränna, förresten.
Foto: Sara Andersson

Efter en dusch och klädbyte tog vi in på en pizzeria.
Första delen av uppdraget var avklarat.
Foto: Sara Andersson

Nu skulle det bli en natt på campingen för att sedan fylla på förråden och bege oss mot Les Houches och Mont Blanc.

Mont Blanc, del 1

Det var måndagen 29 Augusti och alltså dags för avfärd mot Frankrike och Mont Blanc, västra Europas högsta berg och det mål jag sett framför mig i ett drygt år. Med risk för att bli lite långdragen och upprepande vill jag först berätta en del om våra förberedelser och tankar inför berget, och hur våra planer och strategier såg ut.

Jag vill också påpeka att jag varken försöker försköna, förstora eller förminska någonting utan beskriver allting exakt så som jag upplevt det samt med den mängd information som jag själv anser relevant, och på det vis jag själv hade önskat att få läsa om berget när jag satt som nybörjare och funderade.

Jag har redan berättat en del kring många av förberedelserna i tidigare avsnitt. Nu, efter att ha haft diverse förberedelser för oss i närmare ett år var det alltså äntligen dags att bege sig ner mot Frankrike. Efter en tur genom Sarek som visat på att jag var i mycket god form så kände jag mig väl förberedd inför den här resan. Jag hade under året läst åtskilliga skildringar av berget samt studerat alla tänkbara vägar upp. Jag hade tittat på så många bilder av berget att de nästan etsat sig fast i mina näthinnor och jag vet inte om jag hade kunnat vara mer förberedd än vad jag nu var. Mont Blanc är ett stort berg och en seriös bestigning och det rekommenderas å det bestämdaste från alla håll att anlita en erfaren guide om man inte själv är en mycket erfaren alpinist. Jag har tidigare bestigit Kebnekaise vilket inte är mycket till merit i dessa sammanhang. Vinterbestigningen av Sylarna får anses som betydligt viktigare och blev en erfarenhet av stor vikt. Om man ser till statistiken så är det så att 2/3 av alla oguidade sällskap misslyckas att nå toppen på Mont Blanc och över 2000 människor har förolyckats i försök att nå dit. Runt tio personer omkommer varje år och ännu fler om man räknar hela massivet. Den vanligaste orsaken att människor misslyckas är att de underskattar den fysiska ansträngningen samt inte bedömmer vädret korrekt. Att hamna i en storm på 4000 meters höjd utan rätt kunskap och utrustning innebär i de flesta fall katastrof. Alla seriösa guideböcker avråder folk från att ge sig på berget utan en erfaren guide och alla har de gedigna listor på behövlig utrustning. Frankrike och Chamonix har bedrivit många kampanjer för att få människor att inse allvaret och hur otroligt oförlåtande bergen är så fort omständigheterna inte längre är de bästa. Och omständigheterna kan ändras snabbt.

Redan från början tvingades jag inse att Mont Blanc egentligen var ett för stort berg med mina knappa erfarenheter men jag ville så otroligt gärna komma vidare och kände att jag ville ge Mont Blanc ett fullfjädrat försök. Jag påbörjade något som jag inte riktigt visste om jag skulle gå iland med. Jag har därmed av naturliga skäl lagt oerhört stor vikt på förberedelser och absolut inte underskattat varken den fysiska ansträngningen eller svårigheterna kring klättringen. Man kan på vissa håll läsa att Mont Blanc är ett enkelt berg som lätt vandras på en dag men jag har valt att bortse från alla sådana beskrivningar och istället läsa de som verkar ha en mer seriös och rättvis beskrivning och där alla tänkbara förutsättningar tas i beaktande. Mina största frågetecken har handlat om hur fysiskt krävande det kommer bli och hur den tunna luften kommer att påverka mig. Jag har också undrat mycket kring hur det kommer att gå att släpa all packning uppför berget. Jag har som jag tidigare beskrivit försökt att träna så hårt jag bara kunnat de senaste 10 månaderna och jag har bara kunnat hoppas att det ska vara tillräckligt. Nu inför avresan kände jag mig både mentalt och fysiskt i mycket bra form. Snart skulle jag veta om det var tillräckligt.

Den ursprungliga planen hade alltså varit att använda två veckor åt bestignignen. Den första för acklimatisering och den andra åt själva Mont Blanc. Som jag nog tidigare skrivit så är det enklaste sättet att bestiga Mont Blanc att gå med minimal packning och bo i de stugor som finns på berget. Man slipper då bära tält, sovsäck, underlag, kök, mat och bränsle, och packningen blir således betydligt lättare. Dessutom åker de flesta linbana till 2300 meter och startar därifrån. En del bestiger på så vis berget på två dagar, i det fall de har tur med vädret, och kan till och med klara det utan vidare acklimatisering genom att vara snabbt nere igen. Stugorna tillhandahåller allt som man kan tänkas behöva utom den personliga klätterutrustningen samt kläder. På den vanligaste vägen över Aiguille du Gouter så finns det bemannade stugor på 2300 meter, 3200 meter och 3800 meter samt säkerhetsstugor på 2700 och 4300 meter.

Min önskan har från början varit att klättra berget helt utan hjälp från stugor eller annat. Detta innebär att all utrustning måste bäras uppför berget så som tält, sovsäck, underlag, mat och bränsle. Även spade, medicin och självvård samt bränsle för att smälta snö måste med. Hur man än bär sig åt så blir det 25 kilos-packningar och att få upp dessa på 3800 meter är en ganska stor bedrift. Berget är 4810 meter men det högsta campet man sätter upp är runt 3800 och därifrån går man med lättare packning under själva toppattacken.

Höjdsjuka - ett kapitel för sig självt. De flesta människor brukar uppleva problem runt 3000 meter och nästan alla känner riktiga obehag vid 4000. Kroppen reagerar på den tunna luften och behöver tid att ställa om sig. Denna omställning består till största delen av att öka andelen röda blodkroppar i blodet för att på så vis förbättra blodets syreupptagningsförmåga, detta för att kompensera för den tunnare luften. Om man stiger för snabbt i höjd och kroppen inte tillåts ställa om sig så resulterar det i kraftig huvudvärk, utebliven aptit, illamående och sömnlöshet. Det kan bli så illa att det blir helt omöjligt att äta, dricka eller sova och i sådana fall måste man genast ner. Höjdsjuka kan vidareutvecklas till HAPE eller HACE, det sistnämnda där vätska fälls ut i hjärnan vilket får den att svälla och vilket är direkt dödligt. De som uppvisar tecken på allvarlig höjdsjuka måste ner fort. Man vet ännu inte riktigt säkert vad som orsakar höjdsjuka, alltså varför kroppen reagerar som den gör vid tunnare luft, eller vad det är som gör att vissa är känsligare än andra. Forskning pågår. Viktigt är i alla fall att man tar stigningen succesivt och låter kroppen hinna med att ställa om sig. Det är detta som kallas att acklimatiseras.

Två veckor var alltså avsatt för bestigningen av Mont Blanc. Den första var tänkt till acklimatisering och den andra till själva bestigningen. Då vi räknade med att baxa utrustning samt möjligen behöva vänta på bra väder uppe på hög höjd så ville vi ha gott om tid. Vår strategi kallas alpin stil till skillnad mot expeditionsstil där man kan ta hjälp av i princip vad som helst så länge man baxar sig själv uppför berget.

En bit från Mont Blanc, och alldeles bredvid Chamonix, ligger ett berg som heter Aiguille du Midi och som är 3842 meter högt. På toppen har man byggt en station med utsiktsplattformar, restaurang och souvernirshop och man kan åka linbana ända upp. Här uppe flockas turisterna och de som klättrar kan via en kam ta sig ned på själva berget och de glaciärtäckta platåerna som finns alldeles nedanför toppen. Här finns en stuga, Cosmiques Hut, och bredvid den en känd och omtalad klätterled, Cosmiques Ridge. Leden består av 7-8 replängder mixad klättring och har graderingar runt 3 och 4. Det hade varit Sylvias önskan att vi skulle klättra denna och då den ligger på 3800 meters höjd var den ju även ett perfekt mål för acklimatiseringen.

Sylvia hade sedan några veckor meddelat att hon inte kunde vara med hela perioden utan skulle vara med en veckolång period i mitten, enligt henne själv tillräckligt lång för klättring och sedan Mont Blanc. Vår resa delades således in i fyra delar. Den första, på 3-4 dagar, skulle bestå av att jag, Emil och Sara fick acklimatisera oss på egen hand. Den andra skulle vi spendera med Sylvia och klättring vid Cosmiques Ridge, den tredje skulle användas till bestigning av Mont Blanc och den fjärde och sista skulle vara extra dagar för mig, Emil och Sara att nå toppen om vi inte klarat detta tidigare. Planen var på det stora hela någorlunda utstakad.

Vi hade bestämt att ses i Stockholm dagen innan flyget till Genéve för att gå igenom packning och se vad som gick att optimera bort. Jag tog tåget upp på morgonen 29 augusti och det var förstås roligt att träffas igen. Vi hade ju inte setts sedan Sylarna. Sylvia hade pratat om att vara med denna dag i Stockholm men hon dök aldrig upp. Hon skulle flyga ner först på fredagen, tre dagar efter oss andra.

Vi började se över våra packningar och ganska omgående så kastade alla bort sina vanliga klätterskor. Vi - främst Sylvia - hade hoppats på mycket klippklättring i trakterna kring Chamonix men nu behövde vi få ner packningarna till ett minimum och då var detta bland det första som rök. Mont Blanc hade ju högsta prioritet och det visade sig snart att packningen fick optimeras hårt mot detta mål, i synnerhet sedan vi var fast beslutna att köra på vår alpina stil. Vi bestämde oss även för att köra på mitt kök enbart, ett multifuel-kök som klarar både hög höjd och minusgrader. Så snart vi kände oss nöjda med packningarna käkade vi en massa pasta och köttbullar för att sedan sova och invänta morgondagen!

Nästa dag, tisdag, tog vi en tidig taxi ut till Arlanda och satt snart på planet mot Genéve. På inflygningen mot flygplatsen kunde man tydligt se Mont Blanc från planet, alldeles vitt och majestätiskt högt. Det var, så vitt jag vet, första gången jag såg berget i verkligheten och efter så mycket förberedelser inför just detta berget så var den känslan förstås speciell. Vädret var strålande och det var inte svårt att föreställa sig vilken fantastisk toppdag de hade som stod på toppen i denna stund. Jag tittade mot berget från flygplanet och kände bara en oerhörd lust att bege mig dit. Nu var det snart äntligen dags att börja den mödosamma vägen mot toppen på alpernas högsta berg.

Väl i Genéve letade vi upp en buss som gick till Chamonix. Den tog nog nästan två timmar och väl framme var vi nästan vid foten av Mont Blanc. Hela området kring Chamonix är fyllt med berg och toppar av olika slag och här samlas varje år tusentals och åter tusentals klättrare. Vi hade tänkt att ägna första dagen åt att ta in på en camping och sätta upp tälten och sedan bekanta oss lite med Chamonix. Bussen vi åkte med tog oss direkt till den camping som ligger närmast Chamonix och den visade sig vara riktigt fin. Så fort tälten var resta gick vi in mot de mer centrala delarna där det vimlar av turister, restauranger och souvernirshoper. Vi hade en del ärenden att uträtta, bland annat fixa en del utrustning, prata med turistinformationen samt bergsguiderna. Emil fixade sig ett par rejäla storskor och vi förhörde oss lite kring linbanorna. Vi skaffade även de välbehövliga kartorna över området. Så snart vi var tillbaka vid campingen och hade ätit tog vi en liten promenad uppför berget mot Aiguille du Midi. Olika stigar slingrar sig uppför de första skogsbeklädda 1000 höjdmetrarna och efter någon timme och vid mörkrets inbrott vände vi och gick ner igen. Det blev en fin promenad och Emil fick känna lite på sina storskor.

Chamonix. Vackra 1800-tals hus med speciell arkitektur ger en
mysig känsla på staden. Mont Blanc ses i bakgrunden.

På promenad i Chamonix. Mont Blanc i
bakgrunden. Foto: Sara Andersson

På vår kvällspromenad kom vi en bit upp på berget och fick lite
utsikt över Chamonix. Foto: Sara Andersson

Nästa dag packade vi ihop tälten och gick åter mot Chamonix för att skaffa den sista utrustnigen innan vår första acklimatiseringstur. Vi skaffade isskruvar, karbiner och en del annan utrustning. Även bränsle och mat införskaffades. Vi gick sedan med full packning ner mot liften för att se om vi kunde köpa liftkort. Vi räknade ju med att få åka upp och ner några gånger på Aiguille du Midi och flerdagarskort skulle sannolikt vara det mest ekonomiska. Planen var alltså att ta linbanan upp till Aiguille du Midi och sedan ta oss ner på de underliggande platåerna för att tälta, sedan ner igen för att möta upp Sylvia i Chamonix på lördagen och sticka åter upp för att klättra Cosmiques Ridge med henne. Sylvia var den som hade kilar och kammar med sig så vi behövde vänta på henne för klättringen. Det var nu onsdag och vi hade 3-4 dagar att spendera i bergen fram tills dess och vi köpte därför liftkort som täckte 13 dagar. En resa med liften kostar runt 400 kronor och korten 1300, men det skulle vara väl investerade pengar, tänkte vi oss. Detta skulle senare visa sig vara alldeles fel.

Aiguille du Midi sett från dalen. Foto: Sara Andersson

Med våra nyinköpta multipass-kort hoppade vi förväntansfulla på liften upp mot Aiguille du Midi för vår första tur upp i bergen. Nu började äventyret.