torsdag 11 augusti 2011

Sarek 2011, del 3

Det var den fjärde dagen på vandringen och målet den här dagen var alltså det berömda rovdjurstorget. För att komma till rovdjurstorget skulle jag följa Ålkatj utmed rapa-jokken. Jag höll mig till en början högt upp men terrängen blev snart väldigt stenig och svårvandrad med stora och branta stenfall. Jag tog mig istället ner på de lägre belägna hedarna men här blev det istället enormt snårigt och var inte mycket bättre. Det fanns inte direkt någon lättvandrad mellannivå mer än på mycket korta sträckor. Jag kämpade hela dagen utan att komma särskilt långt. Fram mot kvällen kunde jag skymta rovdjurstorget men terrängen var snårig och sank och om det någonstans i Sverige kan tillskrivas myggen dess domäner så är det kanske här. Högre upp på berget såg det inte ut att vara värst mycket bättre. Berget är flackt och jag hade fått gå väldigt länge uppför för att nå vettig höjd och då hade jag även kommit väldigt långt ifrån mitt mål som ju var rovdjurstorget. Jag tyckte mig skymta gräsklädda kullar längre fram och beslöt mig för att ta mig genom vegetationen för att nå dessa.

Jag fick två större vad att ta mig över, Oalgasijågåsj och Jågåsjgaskajåsj, de två forsar som tar smältvattnet från Ålkatjs två stora glaciärer. Bägge såg enormt besvärliga ut då jag spanade på dem med kikaren. Jag funderade på att slå läger där jag stod och invänta morgonen. Det hade varit en mycket varm dag och vattentrycket var som störst så här på kvällen. Jag beslutatde i alla fall att gå ner och titta, och där Oalgasijågåsj mynnar ut i rapa-jokken bildas ett litet delta som jag faktiskt tyckte såg vadbart ut. Jag tog mig över utan några större bekymmer och begav mig genast mot nästa vad, full av farligt självförtroende. När jag kom fram till Jågåsjgaskajåsj visade det sig att denna var större och kraftigare och jag fick följa den ett tag innan jag vågade mig över. Jag blev överraskad av forsens djup och styrka och när jag hade vattnet uppe på övre delen av låren och knappt orkade hålla i stavarna insåg jag att jag gett mig i kast med ett alldeles för svårt vad. När jag flyttade ett av benen fick jag kämpa med hela kroppen för att hålla mig stående i forsen och fick verkligen se till att ha ett utomordentligt bra grepp med foten innan jag flyttade över tyngden. Det kan ta tid att hitta fotfäste och man blir snabbt nedkyld av det kalla vattnet och förlorar därmed känsel och behövlig motorik. Bara att hålla i en stav var svårt då forsen ville ta med sig även dessa, och många gånger fick jag ta upp dem helt ur forsen då jag inte orkade hålla emot.

Jag var ganska skakad när jag slutligen kom över på andra sidan. Jag insåg att jag hade försökt mig på ett för svårt vad och mådde inte alls särskilt bra över detta. Jag ville ogärna bli en av dem som försvunnit ute i vildmarken för att aldrig återfinnas. Jag tänkte på allt jag lovat mig själv vad gäller säkerhet och att detta var sista gången jag vadade ett så svårt ställe. Samtidigt hade jag lärt mig ungefär var min gräns går. Vattnet i glaciär-jokkarna är fulla med glaciärslam som gör vattnet alldeles grumligt och det kan vara mycket svårt att på förhand bedöma djupet. Slammet gör också stenarna otroligt hala och att halka eller tappa balansen här skulle innebära att man dras med i forsen med en väldig fart utan någon som helst möjlighet att resa sig.

Jag letade mig fram genom snår, skog och sankmarker för att ta mig fram till en av de gräsbeklädda platåer som jag tidigare sett och som låg några hundra meter från rovdjurstorget. När jag väl var framme så slog jag läger och gick och lade mig nästan direkt, dels för att jag var trött och dels för att jag var betagen av det senaste vadet. Jag visste att jag haft dåliga marginaler och kände mig lite illa till mods där jag befann mig fyra dagar från civilisationen. Jag visste också att nästa dag skulle bjuda på det svåraste vadet på hela sträckan, forsen som går genom Sarvesvagge och som mynnar ut i rapa-älven söder om rovdjurstorget.

En annan sak som hände den här dagen var att jag trodde att jag fått urinvägsinfektion. Jag blev kissnödig allt oftare och ibland kunde det gå endast minuter mellan tillfällena. Det var inte någon större mängd som kom och det sved i hela apparaten. Jag har aldrig haft urinvägsinfektion men kände igen symptomen som detta och blev ju en smula orolig. Hur ont skulle detta komma att göra, och hur besvärligt kunde det tänkas bli? Jag visste att medicin mot urinvägsinfektion är ganska vanligt att man har med sig, dock ingenting jag packat ner. Jag försökte dricka ordentliga mängder vatten istället och gick och la mig med förhoppning om att det skulle bli bättre. Jag såg bara en massa forsande vatten när jag stängde ögonen men jag somnade väldigt fort ändå.

Min tältplats några hundra meter från rovdjurstorget som
syns i bakgrunden. Bakom syns berget Bielloriehppe.
Nästa morgon försökte jag spana ett tag mot rovdjurstorget för att se om jag kunde se några djur. Jag hoppades på att få se en av de stora Sarek-älgarna och min plan hade ju varit att stanna här en dag eller två. Jag hade dock inte fått en så bra utkiksplats som jag hoppats då jag inte lyckats ta mig så högt upp på berget. Ålkatj är inte alls särskilt brant här och man måste en bra bit upp på berget innan snår och träd försvinner. Jag hade fortfarande gårdagens svåra vad i färskt minne och med urinvägsinfektionen fick jag det svårt att ta det riktigt lugnt här vid rovdjurstorget. Även det faktum att jag var så långt från civilisationen ökade på den psykologiska pressen som blev mer och mer kännbar. Jag bestämde mig för att lämna rovdjurstorget och istället bege mig vidare och försöka korsa forsen i Sarvesvagge som var lite av ett orosmoment.

Nu började en ganska så krävande etapp. Terrängen bestod av täta videsnår och björkskog blandat med mycket sankmark. Kartan visar ju också på detta och visst hade jag varit beredd på svår terräng när jag nu skulle korsa Sarek och dessutom gå över delar som kanske inte hör till de lättare, men det blir ändå överraskande jobbigt att under så lång tid ta sig fram genom så tät och besvärlig terräng. Värst var videsnåret, och i de områden där det var över metern högt kunde det gå riktigt långsamt framåt. Buskarna är otroligt hårda i sina många och spretiga grenar och har en otrolig förmåga att haka fast i allting och effektivt hindra ens framfart. Farten blir därefter mycket långsam men det är inte desto mindre ansträngande, tvärtom. Men man ska ju inte klaga på detta, så är det ju att bege sig utanför leder och stigar, men man kan ju tänka sig för någon extra gång innan man planerar allt för långa etapper genom liknande terräng. Jag hade nog underskattat det en smula, får väl erkännas.

Om terrängen såg ut så här så var det faktiskt helt ok.
Detta är alldeles i närheten av rovdjurstorget.
När jag väl kom fram till forsen så visade det sig mycket riktigt att den var helt otänkbar att vada. Det var alldeles för stora vattenmassor och jag insåg att jag skulle få följa den många kilometer, om inte mil, för att säkert kunna vada. Jag skulle även vara tvungen att följa den åt det motsatta hållet mot dit jag var på väg, och det är ju alltid lite nedslående. Två saker visste jag hursomhelst - jag skulle inte göra om gårdagens misstag och ge mig ut i en för stark fors, samt att om jag bara följde forsen uppströms tillräckligt länge så skulle den till slut bli vadbar.

Forsarna ser aldrig så dramatiska ut på stillbilder men här
var det helt otänkbar att försöka korsa.
Jag följde forsen i ett par timmar och kämpade mig fram genom snårig terräng. Jag tänkte på vad jag läst, att många vandrare som korsat Sarek säger "Aldrig igen!", och nu kände jag mig som en av dem. Det gick långsamt framåt och det var väl inte precis angenämt men jag visste samtidigt att om jag bara kom över forsen skulle det genast kännas mycket bättre.

Videsnår, eller som jag kom att kalla dem, jävelbuskarna. Dessa
nöt till växter hindrade effektivt min framfart då jag försökte
avverka kilometer för att kunna ta mig över forsen.
Lulep Stuollo, ett nästan 1400 meter högt fjäll med en maffig och brant nordsida stod på andra sidan forsen. Det var när jag passerat det här berget som jag plötsligt bedömde att jag kunde korsa forsen där den blir bredare och till och med delar upp sig i ett mindre delta. Vadet gick bra och det var skönt att slå sig ned på den lilla kullen som fanns på andra sidan. Här vilade jag i några minuter medan jag funderade på hur jag skulle gå vidare. Enligt kartan ska det vara fortsatt snårigt och sankt runt hela Bielloriehppe och Gådoktjåhkkå, bergen jag tänkte runda för att ta mig vidare söderut, en sträcka på ungefär två mil. Det kunde visserligen tänkas att rutten bjöd på fin utsikt över rapadalen men jag valde ändå att ta vägen över bergen i ett av passen. Efter att ha studerat kartan bestämde jag mig för att gå över Gaskasvagge, ett pass som skulle ta mig till 1300 meters höjd, ungefär 700 höjdmeter från där jag nu befann mig.

Det började med ganska brant stigning genom skogen uppför berget. Jag tänkte att detta gav välbehövlig träning inför kommande bergsvandringar och manglade på i långsam takt. Efter att ha gått så här i kanske fyrtio minuter var jag i mina egna tankar när jag plötsligt såg något alldeles framför mig som fick mig att stanna upp tvärt. Det tog någon sekund innan jag begrep vad det var jag tittade på. En stor älg stod bara 10-12 meter framför mig! Det var såvitt jag begriper en älg-ko och säkert en normalstor sådan, men den såg fantastiskt stor ut på så nära håll. Jag tror vi fick syn på varandra ungefär samtidigt. Älgen tittade rakt på mig i någon halvsekund innan den började lava iväg österut. Jag kunde betrakta den under en 5-6 sekunder då den klampade iväg genom skogen. Det gav en berusande känsla att få se en älg ute i Sarek på detta vis, och på så nära håll. Det tar en mycket närmare naturen på något vis och det var nog också perfekt att jag fick se älgen just här. Bara någon timme tidigare hade jag gått och tänkt att det inte skulle bli fler vandringar genom Sarek för min del. Nu gick tankarna i totalt motsatt riktning.

Jag fortsatte upp förbi trädgränsen och vidare upp genom passet och utsikten bakåt ner mot Sarvesvagge  hade redan hunnit bli ordentligt tjusig. Snart kom jag fram till där Gaskasvagges jokk går ihop med jokken från Unna Stuollo. Här möts de i ett dånande virrvarr och bildar en liten sjö som nästan såg inbjudande ut att bada i. Jag satte mig på en klippavsats och fixade med lite mat. Mitt i middagen ser jag plötsligt sex personer komma ner från berget på den mittersta avsatsen som slutar där forsarna möter varandra. Jag funderade på hur de tänkte ta sig vidare men de verkade inte vara det minsta bekymrade över detta utan fortsatte ner till där klippan slutade mellan forsarna. Här vinkade allihopa glatt och krängde av sig sina ryggsäckar. En av dem skrek något ohörbart åt mitt håll och pekade åt en massa olika håll. Jag pekade åt det håll jag kommit ifrån och sedan åt det hållet jag var på väg, och då sprang han iväg nedför klippan och med allehanda akrobatiska konster tog han sig över till min sida. Väl framme hos mig hälsade han glatt och frågade var jag var på väg, och jag sa Kvikkjokk. Då berättade han att de lämnat Kvikkjokk ett par dagar tidigare och nu var på väg till Sarektjåhkkås högsta topp, även den högsta topp i Sarek, vilket han var noga med att påpeka. Han berättade att de kom från Litauen och skulle vara ute i elva dagar. Han frågade om vaden som låg framför dem och jag började ta fram kartan för att bättre kunna visa. Då viftade han med händerna och utbrast "No no! We have map, I don't want to look at the map, just know if we can cross the rivers ahead!"

Jag visade på kartan var det gick att vada. Han verkade bara intresserad av att veta nästa vad, när jag visade övriga så verkade det bli för mycket information för honom och han viftade bara med händerna igen som att det skulle lösa sig. Han var glad över att de var uppe i bergen och slapp myggen som hade ätit upp dem nere i låglandet. Jag frågade om de inte hade myggmedel med sig men även detta viftade han bort som att det var något fullständigt befängt att ha med sig. Han pekade på Sarektjåhkkås toppar på kartan och sa igen att de var på väg dit, gjorde sedan en svepande rörelse över Ähpar- och Skårki-massiven och sa att vägen tillbaka skulle gå någonstans över dessa, trodde han. Deras rutt verkade minst sagt oplanerad. Sedan tackade han så mycket för sig, önskade mig lycka till och hoppade tillbaka över till sina kamrater. Alla krängde de på sig sina ryggsäckar, vinkade och begav sig vidare. En av dem hade en stor flagga fäst på sin ryggsäck som för att visa att detta var en expedition att räkna med, och de verkade faktiskt ganska hårdnackade av sig, om än inte så strukturerade. De verkade väldigt trevliga hursomhelst och det hade förstås varit enormt kul att träffa dem igen och höra hur allt hade gått.

Den litauiska expeditionen om sex personer som jag mötte i
Gaskasvagge. Mellan oss och bortom dem löper två forsar.
De försvann nedför berget och jag fortsatte uppför. Terrängen var som väntat mycket stenig och av den typen där man ständigt måste se var man sätter fötterna. Många klippblock flyttar på sig när man lägger tyngd på dem och om man har otur utlöser man ett stenras med stora risker för klämskador. Nu hade jag bara att ta mig uppför passet och ned på andra sidan, och skulle bara behöva tänka på att vara försiktig och koncentrerad några timmar till.

Utsikten var mestadels fin från passet och till en början kunde man se bakåt över Ålkatj-massivet och väl uppe på passets högsta punkt började det mäktiga Pårte-massivet bli synligt med Boarektjåhkkå närmast i  synfältet. De bägge topparna som ligger på varsin sida om passet, Gaskastjåhkkå och Skajdetjåhkkå reser sig som två spetsar rakt mot himmeln. Speciellt Gaskastjåhkkå-toppen ser mäktig ut när man passerar den även om den är den lägre toppen utav de två och det blir till att lägga den till listan av intressanta toppar för framtiden.

Längre ner mot låglandet visste jag att jag skulle komma till forsen Gådokjåhkå som får sitt vatten från den mäktiga glaciären Bårddejiegna, Pårte-massivets största glaciär, och jag visste att den sannolikt inte skulle gå att vada. Kartan visade att det skulle finnas en bro och även min ursprungliga plan innefattade att använda mig av denna. Nu skulle jag nå den från väst istället för från öst. Jag hoppades att jag inte skulle få en överraskning när jag kom fram i form av en utebliven eller raserad bro. Det skulle innebära många dagars extra vandring. Jag ville gärna passera bron men fann när jag hade två kilometer kvar att jag lika gärna kunde slå läger på de fina gräsplatåer jag befann mig på och vänta med bron till nästa dag. Jag tyckte det hade varit tillräckligt med stress under de två senaste dagarna och beslöt mig för att trotsa min längtan till Kvikkjokk och civilisationen och istället försöka trivas ute på fjället. Urinvägsinfektionen kändes nu också bättre vilket jag var minst sagt lättad över.


Pårte-massivet sett från öster. Här tältade jag efter femte dagen.
Här ser vi Sveriges tionde och elfte högsta topp, 2005 respektive
2002 meter över havet. Precis bakom befinner sig berget Saitaris-
tjåhkkå, ett av Sveriges mest utmanande klätterberg och hela
denna traversen blir något för nästa Sarek-expedition.
På den sjätte dagen gav jag mig iväg mot bron och flera gånger stannade jag och kikade efter den utan att se den. Jag fick syn på en renvaktarstuga som skulle ligga i närheten men ingen bro. Men plötsligt efter att ha rundat en liten höjd så låg den där, som en räddare i nöden. Bron är en stabil stålbro och det fanns förstås aldrig någon anledning till oro, men det var hursomhelst skönt att se den och veta att jag nu definitivt hade passerat alla svåra hinder och hade två enkla dagsetapper till Kvikkjokk.

Bron över Gådokjåhkå. Det var fint att komma fram till den här bron då
den för mig symboliserade slutet på den svårare delen av vandringen.
Ett vackert skådespel bjuds man på när man passerar
bron över Gådokjåhkå.
Bron står som en portal in mot bergen och de
mer centrala delarna av Sarek.
Min plan var nu att fortsätta över hedarna söderut ner mot kungsleden och pårte-stugan för att dagen därpå få en enkel sista dagsetapp mot Kvikkjokk. Jag skulle komma in i låglandet och skogen och mycket hellre än att leta min egen väg genom buskar och snår gick jag på kungsleden där jag dessutom kunde träffa andra vandrare, något som jag verkligen hade börjat sakna. De enda människor jag mött sedan jag och Benne skiljdes var den litauiska expeditionen och jag tyckte det skulle vara skoj att få träffa lite folk och höra om deras vandringar, så som man brukar få göra vid stugorna. Jag tog sikte på berget Favnoajvve som låg dryga milen bort och där jag visste att jag skulle hitta kungsleden. Jag gick över stora öppna fjällområden som var fulla med renhjordar. Var jag än stannade kunde jag se 5-10 hjordar omkring mig. Ibland kom de så nära som några meter men så fort jag försökte ta fram kameran för att fotografera så blev de genast misstänksamma och begav sig iväg och hade alltid hunnit ett par hundra meter när jag väl var redo med kameran. Någon gång lät jag telefonen vara på men då kom givetvis inga renar särskilt nära. Jag stängde till slut av telefonen och efter bara en liten stund så hade en hjord överrumplat mig.  Jag kände mig lite grann som Kalle Anka på julafton i den där filmen där han försöker fotografera djur. Nej, på nästa tur ska jag ha med en ordentlig kamera!

På vidderna söder om bron och norr om kungsleden
kunde man se otroligt mycket ren.
Vid ett tillfälle när jag låg på marken och vilade med slutna ögon började det plötsligt trumma våldsamt i marken och en stor hjord på runt tjugo djur dundrade rakt förbi min viloplats. När jag halvreste mig upp, lite halvskraj för att bli påsprungen, blev många renar rädda och sprang i en stor båge runt mig medan andra stannade på ett 15-tal meters håll för att undersöka vad jag var för en lustig filur. Det verkar som att renarna är väldigt olika vad gäller skygghet och en del vågar sig längre fram än andra. Jag kunde se att många av renarna var märkta så de ägs troligen av någon renskötare och kan vara vana vid människor. Jag försökte ofta få till ett kort men alltid med dåligt resultat. Det var kul i alla fall att få se så många renar på så nära håll och det här området kan jag verkligen rekommendera för den som vill se ren.

Vid ett tillfälle när jag började känna mig redo för lunch så tog jag sikte på en liten höjd som låg framför mig. När jag kom fram till den lilla kullen och klev upp på toppen för att ta en skön paus märkte jag genast att det var något som inte stämde. Jag kände att det var något smått otäckt med platsen och kunde höra en massa flugsurr. Plötsligt upptäckte jag att det låg massor med döda lämlar över hela kullen, ur-ätna med bara skinn och huvud kvar. Hela kullen var full av dem och jag skulle med säkerhet kunna räkna till femtio lämlar, om inte hundra.

Jag förstod att detta var ett tillhåll för en större rovfågel som tog sina byten hit för att kalasa på dem. Denna teori stärktes av att det låg flertalet stora fjädrar på platsen.

Här var det tydligt att en större rovfågel hade sitt tillhåll.
Överallt låg det döda lämlar.
Här en fjäder som täppans herre lämnat kvar. Kanske hade
en tapper lite lämmel bjudit på hårt motstånd och fått fjädrarna
att yra i den vilda bataljen? Nej jag skulle väl inte tro det.
Jag valde genast att äta min lunch på ett ställe med lite högre mysfaktor och spände på ryggsäcken igen. Det blev nu istället att jag gick hela vägen fram till kungsleden och när jag slutligen kom över det sista krönet och kunde se leden slingra sig nedför Favnoajvve så var det inte utan att jag kände en viss lättnad. Nu var jag på trygga kungsleden och således kändes det nu som att jag hade klarat av min Sarek-korsning. Framför mig återstod nu endast en och en halv dagsetapp ner till Kvikkjokk utmed den lättvandrade leden och jag såg fram emot att komma till pårte-stugan och träffa lite folk, och dit hade jag bara fem kilometer.

Här ses kungsleden slingra sig nedför berget, en syn
som jag gladdes åt och som lite grann betecknade
slutet på min Sarek-travers.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar