Mont Blanc, del 1

Det var måndagen 29 Augusti och alltså dags för avfärd mot Frankrike och Mont Blanc, västra Europas högsta berg och det mål jag sett framför mig i ett drygt år. Med risk för att bli lite långdragen och upprepande vill jag först berätta en del om våra förberedelser och tankar inför berget, och hur våra planer och strategier såg ut.

Jag vill också påpeka att jag varken försöker försköna, förstora eller förminska någonting utan beskriver allting exakt så som jag upplevt det samt med den mängd information som jag själv anser relevant, och på det vis jag själv hade önskat att få läsa om berget när jag satt som nybörjare och funderade.

Jag har redan berättat en del kring många av förberedelserna i tidigare avsnitt. Nu, efter att ha haft diverse förberedelser för oss i närmare ett år var det alltså äntligen dags att bege sig ner mot Frankrike. Efter en tur genom Sarek som visat på att jag var i mycket god form så kände jag mig väl förberedd inför den här resan. Jag hade under året läst åtskilliga skildringar av berget samt studerat alla tänkbara vägar upp. Jag hade tittat på så många bilder av berget att de nästan etsat sig fast i mina näthinnor och jag vet inte om jag hade kunnat vara mer förberedd än vad jag nu var. Mont Blanc är ett stort berg och en seriös bestigning och det rekommenderas å det bestämdaste från alla håll att anlita en erfaren guide om man inte själv är en mycket erfaren alpinist. Jag har tidigare bestigit Kebnekaise vilket inte är mycket till merit i dessa sammanhang. Vinterbestigningen av Sylarna får anses som betydligt viktigare och blev en erfarenhet av stor vikt. Om man ser till statistiken så är det så att 2/3 av alla oguidade sällskap misslyckas att nå toppen på Mont Blanc och över 2000 människor har förolyckats i försök att nå dit. Runt tio personer omkommer varje år och ännu fler om man räknar hela massivet. Den vanligaste orsaken att människor misslyckas är att de underskattar den fysiska ansträngningen samt inte bedömmer vädret korrekt. Att hamna i en storm på 4000 meters höjd utan rätt kunskap och utrustning innebär i de flesta fall katastrof. Alla seriösa guideböcker avråder folk från att ge sig på berget utan en erfaren guide och alla har de gedigna listor på behövlig utrustning. Frankrike och Chamonix har bedrivit många kampanjer för att få människor att inse allvaret och hur otroligt oförlåtande bergen är så fort omständigheterna inte längre är de bästa. Och omständigheterna kan ändras snabbt.

Redan från början tvingades jag inse att Mont Blanc egentligen var ett för stort berg med mina knappa erfarenheter men jag ville så otroligt gärna komma vidare och kände att jag ville ge Mont Blanc ett fullfjädrat försök. Jag påbörjade något som jag inte riktigt visste om jag skulle gå iland med. Jag har därmed av naturliga skäl lagt oerhört stor vikt på förberedelser och absolut inte underskattat varken den fysiska ansträngningen eller svårigheterna kring klättringen. Man kan på vissa håll läsa att Mont Blanc är ett enkelt berg som lätt vandras på en dag men jag har valt att bortse från alla sådana beskrivningar och istället läsa de som verkar ha en mer seriös och rättvis beskrivning och där alla tänkbara förutsättningar tas i beaktande. Mina största frågetecken har handlat om hur fysiskt krävande det kommer bli och hur den tunna luften kommer att påverka mig. Jag har också undrat mycket kring hur det kommer att gå att släpa all packning uppför berget. Jag har som jag tidigare beskrivit försökt att träna så hårt jag bara kunnat de senaste 10 månaderna och jag har bara kunnat hoppas att det ska vara tillräckligt. Nu inför avresan kände jag mig både mentalt och fysiskt i mycket bra form. Snart skulle jag veta om det var tillräckligt.

Den ursprungliga planen hade alltså varit att använda två veckor åt bestignignen. Den första för acklimatisering och den andra åt själva Mont Blanc. Som jag nog tidigare skrivit så är det enklaste sättet att bestiga Mont Blanc att gå med minimal packning och bo i de stugor som finns på berget. Man slipper då bära tält, sovsäck, underlag, kök, mat och bränsle, och packningen blir således betydligt lättare. Dessutom åker de flesta linbana till 2300 meter och startar därifrån. En del bestiger på så vis berget på två dagar, i det fall de har tur med vädret, och kan till och med klara det utan vidare acklimatisering genom att vara snabbt nere igen. Stugorna tillhandahåller allt som man kan tänkas behöva utom den personliga klätterutrustningen samt kläder. På den vanligaste vägen över Aiguille du Gouter så finns det bemannade stugor på 2300 meter, 3200 meter och 3800 meter samt säkerhetsstugor på 2700 och 4300 meter.

Min önskan har från början varit att klättra berget helt utan hjälp från stugor eller annat. Detta innebär att all utrustning måste bäras uppför berget så som tält, sovsäck, underlag, mat och bränsle. Även spade, medicin och självvård samt bränsle för att smälta snö måste med. Hur man än bär sig åt så blir det 25 kilos-packningar och att få upp dessa på 3800 meter är en ganska stor bedrift. Berget är 4810 meter men det högsta campet man sätter upp är runt 3800 och därifrån går man med lättare packning under själva toppattacken.

Höjdsjuka - ett kapitel för sig självt. De flesta människor brukar uppleva problem runt 3000 meter och nästan alla känner riktiga obehag vid 4000. Kroppen reagerar på den tunna luften och behöver tid att ställa om sig. Denna omställning består till största delen av att öka andelen röda blodkroppar i blodet för att på så vis förbättra blodets syreupptagningsförmåga, detta för att kompensera för den tunnare luften. Om man stiger för snabbt i höjd och kroppen inte tillåts ställa om sig så resulterar det i kraftig huvudvärk, utebliven aptit, illamående och sömnlöshet. Det kan bli så illa att det blir helt omöjligt att äta, dricka eller sova och i sådana fall måste man genast ner. Höjdsjuka kan vidareutvecklas till HAPE eller HACE, det sistnämnda där vätska fälls ut i hjärnan vilket får den att svälla och vilket är direkt dödligt. De som uppvisar tecken på allvarlig höjdsjuka måste ner fort. Man vet ännu inte riktigt säkert vad som orsakar höjdsjuka, alltså varför kroppen reagerar som den gör vid tunnare luft, eller vad det är som gör att vissa är känsligare än andra. Forskning pågår. Viktigt är i alla fall att man tar stigningen succesivt och låter kroppen hinna med att ställa om sig. Det är detta som kallas att acklimatiseras.

Två veckor var alltså avsatt för bestigningen av Mont Blanc. Den första var tänkt till acklimatisering och den andra till själva bestigningen. Då vi räknade med att baxa utrustning samt möjligen behöva vänta på bra väder uppe på hög höjd så ville vi ha gott om tid. Vår strategi kallas alpin stil till skillnad mot expeditionsstil där man kan ta hjälp av i princip vad som helst så länge man baxar sig själv uppför berget.

En bit från Mont Blanc, och alldeles bredvid Chamonix, ligger ett berg som heter Aiguille du Midi och som är 3842 meter högt. På toppen har man byggt en station med utsiktsplattformar, restaurang och souvernirshop och man kan åka linbana ända upp. Här uppe flockas turisterna och de som klättrar kan via en kam ta sig ned på själva berget och de glaciärtäckta platåerna som finns alldeles nedanför toppen. Här finns en stuga, Cosmiques Hut, och bredvid den en känd och omtalad klätterled, Cosmiques Ridge. Leden består av 7-8 replängder mixad klättring och har graderingar runt 3 och 4. Det hade varit Sylvias önskan att vi skulle klättra denna och då den ligger på 3800 meters höjd var den ju även ett perfekt mål för acklimatiseringen.

Sylvia hade sedan några veckor meddelat att hon inte kunde vara med hela perioden utan skulle vara med en veckolång period i mitten, enligt henne själv tillräckligt lång för klättring och sedan Mont Blanc. Vår resa delades således in i fyra delar. Den första, på 3-4 dagar, skulle bestå av att jag, Emil och Sara fick acklimatisera oss på egen hand. Den andra skulle vi spendera med Sylvia och klättring vid Cosmiques Ridge, den tredje skulle användas till bestigning av Mont Blanc och den fjärde och sista skulle vara extra dagar för mig, Emil och Sara att nå toppen om vi inte klarat detta tidigare. Planen var på det stora hela någorlunda utstakad.

Vi hade bestämt att ses i Stockholm dagen innan flyget till Genéve för att gå igenom packning och se vad som gick att optimera bort. Jag tog tåget upp på morgonen 29 augusti och det var förstås roligt att träffas igen. Vi hade ju inte setts sedan Sylarna. Sylvia hade pratat om att vara med denna dag i Stockholm men hon dök aldrig upp. Hon skulle flyga ner först på fredagen, tre dagar efter oss andra.

Vi började se över våra packningar och ganska omgående så kastade alla bort sina vanliga klätterskor. Vi - främst Sylvia - hade hoppats på mycket klippklättring i trakterna kring Chamonix men nu behövde vi få ner packningarna till ett minimum och då var detta bland det första som rök. Mont Blanc hade ju högsta prioritet och det visade sig snart att packningen fick optimeras hårt mot detta mål, i synnerhet sedan vi var fast beslutna att köra på vår alpina stil. Vi bestämde oss även för att köra på mitt kök enbart, ett multifuel-kök som klarar både hög höjd och minusgrader. Så snart vi kände oss nöjda med packningarna käkade vi en massa pasta och köttbullar för att sedan sova och invänta morgondagen!

Nästa dag, tisdag, tog vi en tidig taxi ut till Arlanda och satt snart på planet mot Genéve. På inflygningen mot flygplatsen kunde man tydligt se Mont Blanc från planet, alldeles vitt och majestätiskt högt. Det var, så vitt jag vet, första gången jag såg berget i verkligheten och efter så mycket förberedelser inför just detta berget så var den känslan förstås speciell. Vädret var strålande och det var inte svårt att föreställa sig vilken fantastisk toppdag de hade som stod på toppen i denna stund. Jag tittade mot berget från flygplanet och kände bara en oerhörd lust att bege mig dit. Nu var det snart äntligen dags att börja den mödosamma vägen mot toppen på alpernas högsta berg.

Väl i Genéve letade vi upp en buss som gick till Chamonix. Den tog nog nästan två timmar och väl framme var vi nästan vid foten av Mont Blanc. Hela området kring Chamonix är fyllt med berg och toppar av olika slag och här samlas varje år tusentals och åter tusentals klättrare. Vi hade tänkt att ägna första dagen åt att ta in på en camping och sätta upp tälten och sedan bekanta oss lite med Chamonix. Bussen vi åkte med tog oss direkt till den camping som ligger närmast Chamonix och den visade sig vara riktigt fin. Så fort tälten var resta gick vi in mot de mer centrala delarna där det vimlar av turister, restauranger och souvernirshoper. Vi hade en del ärenden att uträtta, bland annat fixa en del utrustning, prata med turistinformationen samt bergsguiderna. Emil fixade sig ett par rejäla storskor och vi förhörde oss lite kring linbanorna. Vi skaffade även de välbehövliga kartorna över området. Så snart vi var tillbaka vid campingen och hade ätit tog vi en liten promenad uppför berget mot Aiguille du Midi. Olika stigar slingrar sig uppför de första skogsbeklädda 1000 höjdmetrarna och efter någon timme och vid mörkrets inbrott vände vi och gick ner igen. Det blev en fin promenad och Emil fick känna lite på sina storskor.

Chamonix. Vackra 1800-tals hus med speciell arkitektur ger en
mysig känsla på staden. Mont Blanc ses i bakgrunden.

På promenad i Chamonix. Mont Blanc i
bakgrunden. Foto: Sara Andersson

På vår kvällspromenad kom vi en bit upp på berget och fick lite
utsikt över Chamonix. Foto: Sara Andersson

Nästa dag packade vi ihop tälten och gick åter mot Chamonix för att skaffa den sista utrustnigen innan vår första acklimatiseringstur. Vi skaffade isskruvar, karbiner och en del annan utrustning. Även bränsle och mat införskaffades. Vi gick sedan med full packning ner mot liften för att se om vi kunde köpa liftkort. Vi räknade ju med att få åka upp och ner några gånger på Aiguille du Midi och flerdagarskort skulle sannolikt vara det mest ekonomiska. Planen var alltså att ta linbanan upp till Aiguille du Midi och sedan ta oss ner på de underliggande platåerna för att tälta, sedan ner igen för att möta upp Sylvia i Chamonix på lördagen och sticka åter upp för att klättra Cosmiques Ridge med henne. Sylvia var den som hade kilar och kammar med sig så vi behövde vänta på henne för klättringen. Det var nu onsdag och vi hade 3-4 dagar att spendera i bergen fram tills dess och vi köpte därför liftkort som täckte 13 dagar. En resa med liften kostar runt 400 kronor och korten 1300, men det skulle vara väl investerade pengar, tänkte vi oss. Detta skulle senare visa sig vara alldeles fel.

Aiguille du Midi sett från dalen. Foto: Sara Andersson

Med våra nyinköpta multipass-kort hoppade vi förväntansfulla på liften upp mot Aiguille du Midi för vår första tur upp i bergen. Nu började äventyret.