Vi hade tänkt att använda oss av liften men när vi satt på cafét så började vi åter prata om att gå från dalen för att vi faktiskt skulle ha gått uppför hela berget. Liften och tåget kändes som fusk och efter att vi väl börjat prata om detta så blev det svårt att göra på annat vis än att gå från dalen. Vi hade en liten omröstning där först jag röstade för att gå från dalen, sedan stämde Emil in och Sara log lite och sa "då spelar det ju ingen roll vad jag röstar på". Sara hade varit ganska pådrivande för idén att gå från dalen och det är min gissning att hon sannolikt hade röstat för detta oavsett. Vi befann oss på cirka 1000 höjdmeter och bestämde oss alltså för att utgå därifrån, utan lift eller tåg. Vi beräknade att det skulle ta en extra dag men vi tyckte att det fanns utrymme för detta i planeringen. Vi drog på oss packningarna och begav oss iväg mot där leden började.
 |
| Här är vi redo för att påbörja bestigningen. Vi befinner oss på 1008 meter enligt skylten. Foto: Sara Andersson |
Planen var nu att ta oss till Nid d'Aigle och till 2400 meter första dagen. Andra dagen skulle vi ta oss till den bemannade stugan vid Tete Rousse, 3200 meter. Tredje dagen var ägnad åt Grand Couloir, den 600 höjdmeter höga korridoren som löper upp mot Gouter och som beskrivs som en av de tuffare etapperna. Väl vid Gouter på 3800 meter skulle vi slå upp vårt high camp och därifrån försöka nå toppen nästkommande dag. Jag såg enormt fram emot att nå Gouter eftersom det var först där som den alpina miljön och alpina klättringen skulle ta sin början. Sträckan dit kändes lite som ett otroligt tufft insteg, speciellt om det skulle vara dåligt väder och regna. Någonstans runt 3500 meter går gränsen för nederbörd vid den här breddgraden, där över regnar det aldrig utan all nederbörd faller som snö eller hagel.
Det regnade ganska mycket denna dag och sikten var inget att skryta med. Vi följde en asfalterad väg som snirklade sig uppför bergssidan och som enligt kartan skulle leda till en vandringsled. Denna led skulle ta oss uppför berget och till Nid d'Aigle på 2400 meter, örnnästet, där det ska finnas en stuga. Detta blev målet för dagen.
Vi hittade stigen och det hela utvecklades snart till riktigt fin bergsvandring med vackra stigar utmed berget. Stigen var mycket lättvandrad och sick-sackade sig uppför. Jag ångrade absolut inte att vi gjort valet att gå den här sträckan, det var otroligt fin vandring. Det var synd bara att sikten var så dålig och att vi därmed inte fick någon vidare utsikt. Vi gick uppför i ungefär två timmar innan vi stannade och åt lite lunch, sedan fortsatte vi igen.
 |
| Stigen slingrade sig uppför berget och det utvecklades till tjusig bergsvandring. Leden var mestadels mycket lättvandrad. Foto: Sara Andersson |
Efter ytterligare 2-3 timmar så hade vi kommit upp till tågstationen och där fick vi fortsätta i regnet utmed spåret. Det var regnigt och mulet och vi hade inte sett till en enda människa sedan vi lämnade Les Houches och allting kändes enormt öde. Vi gick längs spåret och kom till slut fram till vad som verkade vara den slutgiltiga tågstationen. Allting såg ut som en stor byggarbetsplats och det var skräpigt och fult. Vi funderade var vi var och en skylt upplyste oss om att detta var ändstationen Nid d'Aigle. Vi hade förväntat oss att det skulle vara människor här samt en stuga och så, men det var helt igenbommat och öde. Emil och Sara ville att vi skulle slå läger här men jag tyckte att stället var så omysigt och olustigt att jag gärna ville vidare för att hitta en trevligare tältplats. Jag tog mig vidare uppför berget för att rekognosera lite och fann snart en skylt som visade mot Tete Rousse. Det kändes bra att se den skylten och få det bekräftat att vi i alla fall var på rätt spår. Ett hundratal meter uppför berget hittade jag tältplatser som jag tyckte kunde duga. Det var väldigt stenigt och ojämnt men vad kan man förvänta sig på ett berg, tänkte jag. Jag gick tillbaka ner för att hämta de andra.
Vad vi inte visste var att vi kunde ha gått ett hundratal meter österut och kommit till själva Nid d'Aigle-stugan där det även fanns bra tältplatser utanför. I dimman kunde vi inte se särskilt långt och missade detta helt. Skyltar hade kunnat hjälpa oss men dessa saknades.
Väl tillbaka hos Emil och Sara upplyste jag dem om tältplatserna jag funnit och vi fortsatte allihop uppför berget. Vi slängde upp våra tält och regnet gjorde det omöjligt att gå in och ut ur tälten som vanligt och att laga mat blev svårt. Jag bara hoppade in i mitt tält med all packning och stängde efter mig så raskt jag kunde. Jag fick ägna nästan en havtimme åt att torka upp vatten med min disktrasa och få ut så mycket som möjligt ur tältet. Sedan åt jag bara knäckebröd och några frukost-bars för att slippa ta fram kök, och sedan lade jag mig för att sova. Jag vaknade några gånger under natten och ville att det skulle sluta regna, men hela natten piskade regnet hårt mot tältduken.
 |
| Här ses den otroligt tråkiga tågrälsen som vi fick följa. Detta var utan tvekan den tråkigaste etappen och att gå den i regnet gjorde inte saken bättre. Foto: Sara Andersson |
 |
| Vår tältplats ovanför Nid d'Aigle. Jag är i färd med att ta fram mitt tält. Här ser vädret betydligt klarare ut än vad jag minns det. Foto: Sara Andersson Rättelse: Detta är visst när vi tar ner tälten på morgonen dagen efter, därav det bättre vädret. |
Första gången jag vaknade till och upptäckte att det var ljust ute så hade det även nästan slutat regna. Det duggregnade fortfarande lite grann men det kändes inte så farligt. Vi hoppade ut ur våra tält och packade ihop allting för att bege oss vidare. Just när vi höll på med att packa ihop det sista så kom det två gående uppför berget en bit bort. Det kändes bra att till slut se andra människor och slippa fundera över varför vi var så ensamma.
Timmarna passerade och längre fram på dagen så kunde vi ibland när molnen sprack upp lite se att vi på vissa ställen hade glaciär och snö omkring oss. Vi tänkte att vi kanske började närma oss Tete Rousse men det var otroligt svårt att avgöra i dimman. Vi kom upp på en liten kamm och nedanför denna kom man ut på en galciär, men det såg inte alls ut som jag förväntat mig och jag kände inte alls igen mig från några fotografier. En stig löpte iväg utmed snön och vi funderade på om den kunde leda till stugan. Vi ville inte gärna irra ut på en glaciär utan att veta exakt var vi befann oss. Jag funderade på att stämma av med kompassen när vi stötte på en man som verkade lika osäkra som vi. Han hade funnit att stigen framför inte ledde någonstans och funderade även han på om stigen vi såg över glaciären kunde leda till stugan. Han visade sig vara svensk och vi stod och pratade ett tag när han plötsligt skrattade till och utbrast "Jo jag tror att stugan ligger åt det hållet!". Molnen hade tillfälligt flyttat på sig och stugan syntes nu klart och tydligt ett hundratal meter bort över glaciären. Saken var klar, vi begav oss genast dit.
Vi ville hålla oss till vår alpina stil och hade inte tänkt utnyttja någon stuga överhuvudtaget men jag visste att man får tälta som man behagar utanför Tete Rousse-stugan och därför var planen att slå läger här. Det är det enda stället på Mont Blanc där de tillåter tält dygnet runt. Det kändes som en lagom etapp och vi behövde vara utvilade inför korridoren nästkommande dag. Korridoren heter Grand Couloir och är ett utsatt ställe och ett av de mest fruktade ställen på hela berget. Youtube har många filmer härifrån och det faller väldigt mycket sten här. Man bör passera tidigt på dagen innan temperaturen har gjort att stenar lossnar och ramlar nedför berget och i sin tur utlöser fler stenar och stenras.
När vi kom fram mot stugan kunde vi inte ser var det var meningen att man skulle tälta, den enda skylt vi såg sade "NO CAMPING" med all sin tydlighet. Jag gick in i stugan för att prata med dem. När jag frågade var det var meningen att man skulle tälta så berättade de för mig att på grund av enormt mycket stenras senaste tiden så hade de helt förbjudit tältning här. Stenar hade kommit farande genom tält och en person hade fått sitt ben avslaget. Stugvärden sa att det var mycket farligt att tälta här men nämnde samtidigt att ingen polis eller så skulle ju göra något åt saken och menade på att vi själva valde.
Nu hade vi alltså som val att antingen hålla på vår alpina stil och trotsa förbudet och varningarna och tälta, eller helt enkelt ta in på stugan och sova där. Jag kom fram till att jag ville bo i stugan och inte trotsa förbudet. Jag presenterade förslaget för de andra och vi bestämde oss för att bo i stugan. Lite synd kändes det att vi därmed gick miste om vår alpina stil men säkerheten fick vara viktigare. Dessutom är det inte tältboendet som är det tuffa utan att bära all packning, så egentligen gjorde det ingen större skillnad för vår del. Vi vet själva våra bedrifter och behöver inte tvunget kunna hävda en bestigning i alpin stil. Om inte annat så blir Mont Blanc en otroligt nyttig träning inför kommande turer.
Inne i stugan passade vi på att torka utrustning och vilade oss resten av dagen. Utanför blev vädret allt bättre och framåt kvällen var de moln vi kunde se en bra bit under oss. Himmeln blev blå och vi kunde se upp mot korridoren och Gouter. Klättringen såg tuff ut, i alla fall om man tänker på våra 25 kilo tunga packningar. Det var betydligt mer fridfullt att titta ut över molntäcket som låg utsträckt under den blå himlen och med kvällssolen som var på väg ner.
Per, som svensken hette, visade sig vara en riktigt trevlig prick. Han skulle gå från Tete Rousse ända till toppen nästkommande dag och sedan ner till liften för att ta sig hemåt. Det skulle alltså handla om en 2-dagars bestigning och han skulle därför utgå från Tete Rousse redan vid 03 på morgonen. I mina öron en tuff och djärv plan, trots hans betydligt lättare packning.
 |
| Emil, jag och Per vid Tete Rousse. Foto: Sara Andersson |
 |
| Det var en hel del klättrare vid Tete Rousse. Merparten planerade precis som vi att att ta sig till Gouter följande dag. Foto: Sara Andersson |
 |
| Framåt kvällen blev vädret bättre. Nu var det tydligt att vi var ovanför molnen. Foto: Sara Andersson |
 |
| Fin kvällsutsikt. Foto: Sara Andersson |
 |
| Böneflaggor även här, som på så många berg. Foto: Sara Andersson |
Vi gick och lade oss vid tio-tiden och kunde sova utan problem. Nästa morgon var vi bland de sista som begav oss iväg från stugan. Vi hade inte bråttom. Vi fixade en del med packningarna och tog bort allt vi kunde. Emils tält lämnade vi, våra stavar likaså. Vi räknade med att kunna klara oss med mitt 2-mans tält även om det skulle bli lite trångt. Tältet är avsett för högalpint bruk och ska tåla all vind, snö och is som kan förekomma och vi visste inte om vi kunde lita på Emils tält i det avseendet. Dessutom var all vikt vi kunde spara avgörande. Vi hade nu 600 krävande höjdmeter till Gouter och packningarna var som allra tyngst. De var dessutom våta och vägde därför några extra kilon. Att inför korridoren dra på sig ryggsäcken och känna alla dessa kilon var ingen vidare angenäm känsla, men det var inte mycket annat att göra än att börja vandra.
Rättelse: Det gröna tältet tillhörde Sara. Jag hade visst blandat ihop det.
Efter någon timme kom vi fram till det ställe där man passerar över korridoren. Det är just passagen över, cirka tjugo meter, som är farligast. Vi hade tre klättrare framför oss som höll på att passera och vi bestämde oss för att vänta på att de kommit över innan vi själva startade, detta för att inte riskera att hamna bakom dem och bli stående mitt i korridoren. Den sista av dem, en dam runt 40, fastande mitt i korridoren och kunde av någon anledning inte ta sig vidare. Hon stod mitt ute i Grand Couloir och bara höll sig i en klippa och vi förstod inte vad de ropade till varandra. Efter någon minut och en del dramatik så klättrade en av hennes vänner tillbaka mot henne och tog hennes ryggsäck så att hon i alla fall slapp den. Sedan fortsatte han över och hon kunde till slut själv klättra över till andra sidan. Det finns en vajer spänd över korridoren men så här års när det inte ligger så mycket snö där så hänger den för högt och blir således värdelös. Det gick alltså inte att säkra sig in sig i vajern.
Så fort korridoren var fri och vi lyssnat ett litet tag efter stenras utan att kunna höra eller se något så gick vi över, först Sara, sedan Emil och sist jag. Så fort som möjligt men med stor försiktighet, är modellen. Vi tog oss alla över utan större konstigheter och väl på andra sidan började den 600 meter höga klättringen mot Gouter.
 |
| Jag och Emil passerar Grand Couloir. Det var inte så brant som jag befarat men man måste vara försiktig med alla lösa stenar och klippblock. Foto: Sara Andersson |
Klättringen mot Gouter tog säkert närmare tre timmar med våra tunga packningar. Vi passerade vid ett tillfälle 4 polacker som vi kände igen från Tete Rousse. En av dem stod och höll sig i en klippa och svajade betänkligt. Han blundade och var helt blek i ansiktet. Han kompis stod bredvid och såg bekymrad ut. Vi frågade om allt stod rätt till och kompisen berättade att han mådde dåligt av höjden. Emil påpekade att de borde ta ner honom och att det är mycket farligt att stanna kvar om man lider av så allvarlig höjdsjuka. Han som mådde dåligt flämtade då "I will be ok! I will be ok!" medan hans kompis mest såg frågande ut. Vi rådde dem att dricka mycket vatten och fortsatte sedan uppåt.
En bra stund senare när vi stod och tog en liten paus kom två från det polska sällskapet upp mot oss. Det var de bägge tjejerna i sällskapet. De verkade ha bråttom uppför och vi lät dem passera. Jag frågade hur det var med deras vän och de sa att han fick komma efter, de skyndade sig för de hade brist på vatten och behövde komma fram till stugan. Då fick de vatten av oss och sedan fortsatte de uppåt.
Mestadels handlade det om ganska snäll scrambling, alltså att man måste ta händer till hjälp för att ta sig upp och det kan liknas vid ett mellanting mellan vandring och klättring. På sina ställen kändes det väldigt utsatt då man fick se till att ha ett ordentligt grepp och se upp med lösa stenar. Här och var fanns det små kors uppsatta och ibland fanns det fotografier och inplastade brev. Det var väntat men inte speciellt uppmuntrande att se. Jag tyckte att vi skulle binda in oss i rep och vi gjorde så. Sara hade hunnit längre upp och vi såg henne inte längre så det var jag och Emil som gick inbundna sista biten. Det kändes betydligt tryggare. Om någon av oss skulle ramla så skulle han ha betydligt bättre chanser att överleva samtidigt som han förstås riskerar att dra med sig den andre i djupet. Mot slutet, och där det blir ännu brantare, finns vajrar uppsatta och dessa använde vi dels för att underlätta klättringen men även säkerheten då vi säkrade oss i dem.
Jag har läst många berättelser om hur folk som klättrar här struntar i att säkra sig i vajrarna då de anser det för omständligt. Det där får man avgöra själv, tycker jag, men jag skulle tro att de dels är mer vana vid mer utsatt scrambling samt att de har betydligt lättare packning vilket gör det avsevärt lättare. Jag valde att ta det säkert. Jag ville inte bli en av dem som omkommit här och att mina föräldrar skulle få det där telefonsamtalet. Ambitionen om den alpina stilen fick ge vika för säkerheten.
 |
| Grand Couloir. Här kändes det på sina håll ordentligt utsatt. Foto: Sara Andersson |
 |
| Här ses tältlägret där många tältar, förbudet till trots. Foto: Sara Andersson |
 |
| Två tyskar och ett tiotal polacker huserade här när vi anlände. Foto: Sara Andersson |
 |
| Vårt tält har kommit på plats. Väldigt snett. Vi fick gräva om tältplatsen så tältet kunde bli rakt. Foto: Sara Andersson |
 |
| Sara utanför tältet. |
 |
| Utsikten var det ingen fel på. Foto: Sara Andersson |
 |
| Tandborstning med utsikt. Här uppe mådde vi nästan oförskämt bra. Foto: Sara Andersson |
Det kändes otroligt skönt att vara uppe i den alpina miljön och slippa regnet och vätan. Det är också mysigare med snö och hör bergen till. Att vädret blivit bättre och att utsikten var så fin bidrog förstås starkt till den förhöjda stämningen. High camp, fint väder och kvällen innan toppattacken - kan livet bli bättre?
Det var förstås betydligt kallare här, säkert 10 minusgrader, men med våra dunjackor gick det bra. Det var många som skulle försöka sig på en toppattack samtidigt som vi, dels alla som bodde i stugan och dels våra övriga tältgrannar. De flesta planerade att utgå 02 på morgonen och vi tänkte gå en bit efter de övriga. Vi gick och lade oss tidigt för att hinna få sömn.
 |
| Emil bökar runt i tältet och försöker hitta en bra sovställning. Foto: Sara Andersson |
 |
| Vi sov i full mundering. Under kvällen och natten blåste det kraftigt och det var mycket kallt. |
Det blåste oerhört under kvällen och natten. Ibland undrade jag om vi skulle få ha tältet, och oss själva, kvar på berget. Tältet verkade dock stå emot vinden mycket bra. Jag provade vid något tillfälle att trycka handen mot tältduken där den buktade in av vinden och jag orkade knappt flytta den som det blåste. Jag var glad över att vi hade förankrat tältet med extra stormlinor, vi hade använt alla snötältpinnar vi hade.
Ingen av oss kände något obehag av höjden och det visade att vi var bra acklimatiserade. Jag vaknade titt som tätt under kvällen och natten men sov ändå hyggligt, speciellt med tanke på all blåst. Plötsligt vaknade jag av röster och pannlampor utanför. Jag förstod att folk hade börjat gå mot toppen och jag visste att snart skulle det vara vår tur. Snart var stunden kommen för oss att bege oss mot toppen av Mont Blanc!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar