Sarek 2011, del 1

Fredag 29 Juli och alltså äntligen dags för mig att ta tåget norrut mot Sarek. Sarek, denna mytomspunna och omtalade nationalpark som så länge lockat människor som vill utforska dess dramatiska fjällvärld och orörda vildmark, men även avskräckt många på grund av sin otillgänglighet och svårframkomliga terräng. Nu var det jag själv som blivit tillräckligt lockad för att sitta på tåget denna dag, full med förväntningar.

Provpackningen hade pågått hela veckan och jag hade ansträngt mig till det yttersta för att ta bort allt som inte var absolut nödvändigt för att på så vis få ner packningen till 18 kilo. Jag visste att varje kilo skulle spela roll efter några dagar i terrängen men efter att ha köpt en ny ryggsäck som kändes mycket bättre hade jag ändå lagt till mer mat, ett par ordentliga sandaler att vada med samt mitt kök och bränsle till detta. Vi hade från början bestämt att använda Bennes gasolkök men jag bestämde mig i sista stund för att ta med mitt eget kök och detta skulle senare visa sig vara ett mycket bra drag. Packningen vägde nu drygt 22 kilo och fulltankad med vatten skulle den väga nästan 25, och detta var egentligen mer än jag tänkt mig. Jag kände mig dock tillräckligt tränad och i form för att klara av det och med den nya ryggsäcken, en Arc'teryx Altra, märktes kilona knappt av!

Det kändes fint att komma på tåget från Malmö, men innan det hann fram till Stockholm skulle allting nästan hålla på att gå åt pipan. En klåpare hade klättrat upp i elledningsstolparna någonstans söder om Stockholm och man hade brutit all ström för att han inte skulle komma till skada. Polisen försökte på allehanda vis få honom att komma ner men han vägrade prompt. Han stoppade nu effektivt all tågtrafik söder om Stockholm, både till och från huvudstaden. Vi befann oss på Södertäljes södra station och när vi resenärer fick veta vad som stod på och jag började misstänka att jag skulle komma att missa mitt anslutande tåg norrut från Stockholm hoppade jag av tåget och tog en taxi sista biten, 545:-. När jag kom till Stockholm Central var där ordentligt kaos då inga södergående tåg hade kunnat lämna stationen på mer än en timme. Jag mötte upp med Benne och vi klev på natt-tåget norrut. Det andra tåget stod fortfarande kvar i Södertälje och vårt tåg väntade givetvis inte på dessa resenärer utan körde iväg i avsatt tid. Tydligen skulle man försöka bussa alla tågresenärer till Stockholm, men det var många som missade sina anslutande tåg och flyg den dagen och fick således sina semesterresor helt eller delvis förstörda, allt för en mans idioti. Jag tänkte flera gånger på vilken tur det var att jag tog den där taxiresan. Det skulle ha varit otroligt surt att missa mitt tåg och förlora minst ett dygn av resan, vilket sannolikt hade blivit utgången.

Det blev en trevlig tågresa där vi delade kupé med två som skulle vara stugvärdar i Abiskojaure. Detta är den främsta anledningen till att jag gillar att åka tåg till fjällen, man träffar alltid vandrare och har ofta massor att prata om.

Väl framme i Gällivare steg vi av tåget och hoppade på bussen mot Ritsem. Efter cirka tre timmar och en massa skumpande på den smala och snirkliga vägen utmed sjön Akkajaure var vi framme. Utsikten från bussen blev enormt fin när vi närmade oss berget Ahkka som står som en mäktig utpost i Sareks nordvästra hörn. Berget tillhör visserligen Stora Sjöfallets nationalpark men känns ändå som en markering om vad som komma skall. Stortoppen låg dold i moln men annars hade vi en fin vy över berget. Detta berget skulle vi behöva gå förbi för att ta oss mot Sarek.

Från bussen tog jag denna bild, precis som en tvättäkta
turist! På andra sidan sjön ser man mäktiga Ahkka som
skvallrar om vilka dramatiska miljöer som väntar.

Ritsem. Här skrevs vykort och handlades en del proviant.
Majoriteten av vandrarna här skulle ge sig ut på
padjelantaleden.

Väl framme i Ritsem tittade vi runt lite, köpte vykort samt lite mat att äta medan vi väntade på båten som skulle ta oss över sjön till Akkastugorna. Här fanns en hel del andra vandrare, de flesta skulle gå söderut utmed padjelantaleden, förbi Stalloluokta och ner mot Kvikkjokk. Båten skulle inte gå förrän 4 timmar senare så vi hade rejält med tid att lata oss och prata med andra vandrare och höra om deras planerade turer. Jag upplevde det som att många synade oss lite skeptiskt när vi berättade att vi skulle korsa hela Sarek från norr till söder, ungefär som om de undrade om vi visste vad vi gav oss in på. Även de bägge stugvärdarna på tåget hade reagerat lite åt detta hållet, frågat oss om vi visste hur långt det var och om vi kände till terrängen, men frågat som att de mest ville veta om vi själva kände till svaren, som om de ville testa oss. Många frågade oss om vi kände till hur långt det var och gav ifrån sig ett lite snörpande flin när jag försökte redogöra för hur vi tänkte gå och att det handlade om drygt tio mil. Jag visste att det sannolikt skulle bli en strapatsrik tur men det var ju samtidigt hela meningen. Gå på led och utmed stugor hade vi ju gjort förut!

Medan vi satt nere vid båtarna och latade oss så kom det en same körande med sin båt och frågade om vi vill över. Det ville vi förstås och tillsammans med tre belgare åkte vi över en timme innan ordinarie båttur. Den här båten körde dessutom direkt till akkastugorna istället för till bryggan vid Änonjalmme och på så vis sparade vi tre kilometers vandring vilket inte gjorde något då vi fått vänta så länge på båten. Efter att vi väl kommit iland tog vi farväl av belgarna. De skulle till en början gå nästan samma tur som oss, ner genom Ruohtesvagge, men följa padjelantaleden ända till Kisuris för att slippa ett av vaden. Vi tänkte att vi säkert skulle få se dem igen men så blev det aldrig.

Vi kom snart till akkastugorna och här stannade vi en stund för att prata med stugvärdarna. Även här fick vi samma fråga, hur långt vi skulle vandra, och man kunde tydligt märka på stugvärden att han redan visste svaret men mest ville kolla om vi själva visste. Kan det vara så att värdarna får se en massa folk som beger sig ut i Sarek och på något vis inte klarar ut det, och att de undrade huruvida vi skulle falla till denna skara?

Vi lämnade akkastugorna och begav oss iväg utmed padjelantaleden, och efter att ha passerat den första lilla jokken lyckades vi nästan omedelbart hamna fel! Vi tittade inte efter så noga på varken karta eller kompass utan trodde det skulle vara omöjligt att missa leden här, och på något vis lyckades vi hålla för långt söderut och kom helt utanför leden. Det gick småstigar även här men dessa vek av åt fel håll eller försvann helt. Vi kollade så småningom av mot kartan och sneddade istället genom lite skog och kom tillslut fram till forsen Vuojatädno som naturligtvis var helt ovadbar och som vi fick följa en bit tills vi kom till bron. Väl över bron var vi åter på padjelantaleden och fortsatte följa den söderut utmed forsen.

Man vinner snabbt höjdmeter här och det tog inte lång tid innan vi fick en fantastisk utsikt ner mot sjön Kutjaure och vidare mot Padjelanta och ett första smakprov på vad den dramatiska fjällvärlden kan erbjuda i dessa trakter. Även Ahkka såg respektingivande ut där hon reser sina toppar upp mot himmeln, och faktiskt om man räknar höjdmetrarna från foten till toppen är hon Sveriges högsta berg med ett spann på över 1500 höjdmeter. Det är högt när man står nedanför och tittar upp.

Vi befann oss fortfarande i Stora Sjöfallets nationalpark. Inte förrän tidigast nästa dag skulle vi tåga in i Sarek. Med den fina utsikten stannade vi och åt kvällsmat, klockan var redan runt sju på kvällen och jag hade hoppats på att komma en bra bit upp mot Ahkka och den lilla fjällsjön Sjnjuvtjudisjävråsj (som endast en infödd same bör ge sig i kast med att uttala). Efter att ha följt padjelantaleden ytterligare en bit valde vi att avvika mot Ahkka och lämnade här den trygga leden. I och med att vi steg av leden och begav oss rakt ut i terrängen kan man säga att vårt Sarek-äventyr började. Vi gick över en del snår och sankmark och nådde tillslut upp på terrasserna och sandkullarna vid Ahkkas nordvästra sida. Här är mycket vackert och fint att vandra och påminner mycket om olika sagomiljöer. Bilder härifrån finns endast i Bennes kamera och jag hoppas kunna visa dem snart.

När vi kommit upp en bra bit valde vi att slå läger. Här fanns hur många perfekta tältplatser som helst och det var bara att välja och vraka. Vi valde en lite högre belägen gräsbeklädd kulle med fin utsikt ner mot akkastugorna. Det började regna ungefär samtidigt som vi slog upp tältet och valde därför att inviga tarpen som jag köpt några dagar innan avfärd. Med stavarna som stöttor kom tarpen på plats och bildade en perfekt regnfri plats framför tältet där det gick att laga mat samt låta packningarna ligga i skydd för regnet. "Hädanefter kommer en tarp alltid att ingå i mina fjäll-packningar!", klargjorde jag nöjt när allt kommit på plats.

Nästa morgon fortsatte vi i sydostlig riktning mot Sarek och jokken Sjnjuvtjudisjåhkå som vi alltså skulle behöva vada. Vi hoppades få detta avklarat innan lunch så vi kunde ta vår paus på andra sidan jokken, mest för att detta skulle kännas skönare. Väl framme vid jokken började jag följa den västerut mot ett ställe som jag tyckte såg vadbart ut. Väl framme så bedömde jag det som vadbart och stannade för att vänta på Benne. Jag upptäckte då att hon redan börjat korsa jokken på ett annat ställe. Jag bytte om till mina vad-sandaler och började ta mig över och det var aldrig några större problem. Vattnet nådde strax över knäna och kom med tillräcklig fart för att det skulle kännas en smula läskigt. Mina vad-sandaler visade sig fungera otroligt bra för ändamålet och jag kom över till andra sidan och sedan gick jag bort till där Benne höll på att ta sig över. Hon hade på vägen över sett en avbruten stav stå i jokken och när hon väl var över på andra sidan sa hon genast att detta absolut inte var något hon gillade så värst mycket. Faktiskt är det så att just vaden är det som många tycker är mest otäckt och en stor anledning till varför många aldrig ger sig ut i Sarek överhuvudtaget.

Jag hade redan berättat att vi hade tre större vad och ett par mindre att ta oss över på den tänkta rutten och att denna jokken tillhörde en av de större tre, och Benne var inte så nöjd med att tänka på att vi hade fler jokkar att ta oss över. Hon repade dock snart modet och när vi väl hade ätit lunch och vilat någon timme så fortsatte vi med sikte på berget Nijak som utmärker starten på massivet Sarektjåhkkå och även Ruohtesvagge, den dalgång vi tänkte gå genom. Vi hade nu passerat gränsen och kommit in i Sarek, denna mytomspunna och avlägsna nationalpark som det är ett mindre företag att bara ta sig fram till.

Det var vackra vyer på alla sidor om oss där vi gick mellan Ahkka i norr, Nijak i sydost och Gisuris i sydväst. Någon kompass behövdes egentligen aldrig här då bergen utgjorde tydliga riktmärken på var vi skulle och över fjällhedarna kunde vi ibland se stigar som vi följde så länge de ville åt samma håll som vi. Jag gick en bit framför Benne när jag just tagit mig förbi ett stenfall och efter att ha stannat och satt regnkläder på mig hörde jag från Bennes håll att någonting var på tok med hennes ryggsäck. Jag gick tillbaka över stenfallet och fick veta att hennes dragkedja hade gått sönder och att hon inte kunde stänga sin ryggsäck. När hon skulle reparera detta genom att sy ihop med ett snöre så råkade hon skära sig i fingret, tack och lov inte så djupt men det strödde ändå på problemen som redan uppstått. Medan vi var upptagna med att rota fram plåster och sårtvätt hade två stycken vandrare kommit gående och var alldeles inpå oss innan vi upptäckte dem. Dessa var de första människor vi såg sedan vi lämnade akkastugorna. De kom nerifrån Ruohtesvagge och Suorva och var på väg till Kisuris och akkastugorna. De var ute på sin femte dag och verkade vara sugna på att komma hem så fort som möjligt. De tyckte sig ha haft ganska dåligt väder och verkade inte riktigt nöjda med sin tur. Även dessa reagerade lite märkligt när jag berättade att vi skulle korsa hela Sarek och ta oss ända ner till Kvikkjokk, och de frågade hur långt det var och nickade instämmande när jag sa att det handlade om drygt tio mil, och tittade på varandra med en blick som såg ut som "Ja om de bara visste vad de ger sig in på...". Det hela kändes lite vemodigt, att ingen verkade glädjas åt våra planer. Efter att de förvissat sig om att vi var ok så fortsatte de mot Kisuris.

Snart hade Benne lagat sin ryggsäck och vi fortsatte över fjällhedarna mot Ruohtesvagge. Benne hade dagen innan trampat fel med foten och haft ont i den till och från. Nu gjorde den sig åter påmind och hon fick mer och mer ont av att gå. Vid 17-tiden hade hon tillräckligt ont för att bli osäker på om hon skulle klara att korsa Sarek vilket skulle kunna ta ytterligare åtta dagar. Vi beslöt att slå tidigt läger den dagen så hon fick vila foten och känna efter i lugn och ro hur hon ville göra. Vi hade endast ett tält vilket innebar att detta var sista chansen för henne att dra sig ur. Hon skulle sova på saken. Det hade nu blivit ganska kallt, regnigt och blåsigt och även denna natten fick tarpen komma till användning.

På morgonen stod inget annat till buds för Benne än att avbryta vandringen. Detta var förstås oerhört tråkigt, tyckte vi båda, men det fanns inget annat att göra. Det var förstås ett beslut som Benne var tvungen att fatta helt på egen hand och jag tror hon gjorde det rätta. Sarek kan vara knepigt att korsa och med en dålig fot och skadad utrustning är det inget att ge sig i kast med. Vi packade ihop våra saker, önskade varandra lycka till och tog farväl för denna gången. Benne begav sig iväg mot Kisuris och jag fortsatte ner mot Ruohtesvagge. Från och med nu skulle jag få göra min Sarek-korsning helt på egen hand. Detta var inget jag kände mig speciellt främmande inför men samtidigt ett upplägg som gör att man är väsentligt mycket mer utsatt. En stukad eller bruten fot kan innebära slutet om man är långt ute i Sarek och de ställen jag skulle vandra genom hör inte till de mer välbesökta i nationalparken, om nu något område i Sarek kan betecknas som välbesökt. Hädanefter gällde det att passa extra noga var man satte ner fötterna, i synnerhet när man betänker att man bär på tung packning. Man bör absolut ha stor respekt för vad det innebär att korsa så ensliga vidder på egen hand och det är inte för ros skull som Sarek har det rykte det har.

Den kamera vi hade med oss var Bennes och således hade jag nu enbart min telefon att ta kort med. Batteriet räcker inte ens en dag och jag fick ha telefonen avstängd hela tiden och bara sätta på den just när jag ville ta kort. Detta gjorde att det blev väldigt omständligt för mig att fotografera då jag var tvungen att starta telefonen varje gång. Jag har försökt att ta så många kort som möjligt och faktiskt så räckte batteriet ganska precis för hela turen. Med det lilla portabla laddningsbatteri jag hade med mig så kunde jag ladda telefonen fullt efter ungefär halva turen.

Rakt fram till vänster ses Ruohtesvagge börja, dalgången
som skulle ta mig djupare in i Sarek.

Det var nu tredje dagen och jag begav mig mot Ruohtesvagge. I öster reste sig Nijak, Sarektjåhkkås nordvästra utpost, och visade vägen mot Ruotesvagge som skulle ta mig djupare in i Sarek. Jag stegade på i god takt och undrade mycket över vad det här äventyret skulle komma att bjuda på. Vädret var alldeles enastående, soligt och lagom varmt, och det skulle komma att bli en otroligt fin vandring jag fick genom Ruohtesvagge den dagen.