Mont Blanc, del 3

Ungefär fem kilometer sydväst från Chamonix ligger nästa lilla bergssamhälle, Les Houches. Även denna ort är utgångspunkt för många klättrare och vandrare och för den led vi tänkte ta upp på Mont Blanc utgår man enklast härifrån. Här finns en liftstation som tar en till cirka 2200 meter. Därifrån kan man vandra en liten bit och sedan ta ett tåg vidare till 2400 meter. De har alltså lagt en tågräls uppför berget och som är av typen kuggstångsbana. Den heter Tramway du Mont Blanc och startar i Le Fayet som ligger ytterligare ett par kilometer åt sydväst. På söndagen åkte vi buss till Les Houches och satt på ett café mittemot liftstationen och samlade oss en del innan vi skulle påbörja bestigningen på nästan 4000 höjdmeter från där vi befann oss, fyra kilometer rakt upp i luften.

Vi hade tänkt att använda oss av liften men när vi satt på cafét så började vi åter prata om att gå från dalen för att vi faktiskt skulle ha gått uppför hela berget. Liften och tåget kändes som fusk och efter att vi väl börjat prata om detta så blev det svårt att göra på annat vis än att gå från dalen. Vi hade en liten omröstning där först jag röstade för att gå från dalen, sedan stämde Emil in och Sara log lite och sa "då spelar det ju ingen roll vad jag röstar på". Sara hade varit ganska pådrivande för idén att gå från dalen och det är min gissning att hon sannolikt hade röstat för detta oavsett. Vi befann oss på cirka 1000 höjdmeter och bestämde oss alltså för att utgå därifrån, utan lift eller tåg. Vi beräknade att det skulle ta en extra dag men vi tyckte att det fanns utrymme för detta i planeringen. Vi drog på oss packningarna och begav oss iväg mot där leden började.

Här är vi redo för att påbörja bestigningen. Vi befinner oss på
1008 meter enligt skylten. Foto: Sara Andersson

Planen var nu att ta oss till Nid d'Aigle och till 2400 meter första dagen. Andra dagen skulle vi ta oss till den bemannade stugan vid Tete Rousse, 3200 meter. Tredje dagen var ägnad åt Grand Couloir, den 600 höjdmeter höga korridoren som löper upp mot Gouter och som beskrivs som en av de tuffare etapperna. Väl vid Gouter på 3800 meter skulle vi slå upp vårt high camp och därifrån försöka nå toppen nästkommande dag. Jag såg enormt fram emot att nå Gouter eftersom det var först där som den alpina miljön och alpina klättringen skulle ta sin början. Sträckan dit kändes lite som ett otroligt tufft insteg, speciellt om det skulle vara dåligt väder och regna. Någonstans runt 3500 meter går gränsen för nederbörd vid den här breddgraden, där över regnar det aldrig utan all nederbörd faller som snö eller hagel.

Det regnade ganska mycket denna dag och sikten var inget att skryta med. Vi följde en asfalterad väg som snirklade sig uppför bergssidan och som enligt kartan skulle leda till en vandringsled. Denna led skulle ta oss uppför berget och till Nid d'Aigle på 2400 meter, örnnästet, där det ska finnas en stuga. Detta blev målet för dagen.

Vi hittade stigen och det hela utvecklades snart till riktigt fin bergsvandring med vackra stigar utmed berget. Stigen var mycket lättvandrad och sick-sackade sig uppför. Jag ångrade absolut inte att vi gjort valet att gå den här sträckan, det var otroligt fin vandring. Det var synd bara att sikten var så dålig och att vi därmed inte fick någon vidare utsikt. Vi gick uppför i ungefär två timmar innan vi stannade och åt lite lunch, sedan fortsatte vi igen.

Stigen slingrade sig uppför berget och det utvecklades
till tjusig bergsvandring. Leden var mestadels
mycket lättvandrad. Foto: Sara Andersson

Efter ytterligare 2-3 timmar så hade vi kommit upp till tågstationen och där fick vi fortsätta i regnet utmed spåret. Det var regnigt och mulet och vi hade inte sett till en enda människa sedan vi lämnade Les Houches och allting kändes enormt öde. Vi gick längs spåret och kom till slut fram till vad som verkade vara den slutgiltiga tågstationen. Allting såg ut som en stor byggarbetsplats och det var skräpigt och fult. Vi funderade var vi var och en skylt upplyste oss om att detta var ändstationen Nid d'Aigle. Vi hade förväntat oss att det skulle vara människor här samt en stuga och så, men det var helt igenbommat och öde. Emil och Sara ville att vi skulle slå läger här men jag tyckte att stället var så omysigt och olustigt att jag gärna ville vidare för att hitta en trevligare tältplats. Jag tog mig vidare uppför berget för att rekognosera lite och fann snart en skylt som visade mot Tete Rousse. Det kändes bra att se den skylten och få det bekräftat att vi i alla fall var på rätt spår. Ett hundratal meter uppför berget hittade jag tältplatser som jag tyckte kunde duga. Det var väldigt stenigt och ojämnt men vad kan man förvänta sig på ett berg, tänkte jag. Jag gick tillbaka ner för att hämta de andra.

Vad vi inte visste var att vi kunde ha gått ett hundratal meter österut och kommit till själva Nid d'Aigle-stugan där det även fanns bra tältplatser utanför. I dimman kunde vi inte se särskilt långt och missade detta helt. Skyltar hade kunnat hjälpa oss men dessa saknades.

Väl tillbaka hos Emil och Sara upplyste jag dem om tältplatserna jag funnit och vi fortsatte allihop uppför berget. Vi slängde upp våra tält och regnet gjorde det omöjligt att gå in och ut ur tälten som vanligt och att laga mat blev svårt. Jag bara hoppade in i mitt tält med all packning och stängde efter mig så raskt jag kunde. Jag fick ägna nästan en havtimme åt att torka upp vatten med min disktrasa och få ut så mycket som möjligt ur tältet. Sedan åt jag bara knäckebröd och några frukost-bars för att slippa ta fram kök, och sedan lade jag mig för att sova. Jag vaknade några gånger under natten och ville att det skulle sluta regna, men hela natten piskade regnet hårt mot tältduken.

Här ses den otroligt tråkiga tågrälsen som vi fick följa.
Detta var utan tvekan den tråkigaste etappen och
att gå den i regnet gjorde inte saken bättre.
Foto: Sara Andersson

Vår tältplats ovanför Nid d'Aigle. Jag är i färd med att
ta fram mitt tält. Här ser vädret betydligt klarare ut
än vad jag minns det. Foto: Sara Andersson

Rättelse: Detta är visst när vi tar ner tälten på morgonen
dagen efter, därav det bättre vädret.

Första gången jag vaknade till och upptäckte att det var ljust ute så hade det även nästan slutat regna. Det duggregnade fortfarande lite grann men det kändes inte så farligt. Vi hoppade ut ur våra tält och packade ihop allting för att bege oss vidare. Just när vi höll på med att packa ihop det sista så kom det två gående uppför berget en bit bort. Det kändes bra att till slut se andra människor och slippa fundera över varför vi var så ensamma.

Vi fortsatte upp för berget och passerade efter någon timme säkerhetsstugen på 2700 meter. Målet för dagen var Tete Rousse på 3200 meter, där finns en bemannad stuga och det är tillåtet att tälta utanför. Vägen dit var betydligt tuffare än jag väntat mig. På kort hade det sett ut som en lättvandrad stig men det skulle visa sig att det var brant stigning, en stig som slingrade sig uppför berget och som aldrig tycktes ta slut. Vi hade bara några meters sikt så det gick inte att se något av omgivningen eller uppskatta var vi var på väg eller hur långt det var kvar. Stigen var dock lätt att följa med rödmålade stenar på sina ställen. Det var bara att trampa på uppför.

Timmarna passerade och längre fram på dagen så kunde vi ibland när molnen sprack upp lite se att vi på vissa ställen hade glaciär och snö omkring oss. Vi tänkte att vi kanske började närma oss Tete Rousse men det var otroligt svårt att avgöra i dimman. Vi kom upp på en liten kamm och nedanför denna kom man ut på en galciär, men det såg inte alls ut som jag förväntat mig och jag kände inte alls igen mig från några fotografier. En stig löpte iväg utmed snön och vi funderade på om den kunde leda till stugan. Vi ville inte gärna irra ut på en glaciär utan att veta exakt var vi befann oss. Jag funderade på att stämma av med kompassen när vi stötte på en man som verkade lika osäkra som vi. Han hade funnit att stigen framför inte ledde någonstans och funderade även han på om stigen vi såg över glaciären kunde leda till stugan. Han visade sig vara svensk och vi stod och pratade ett tag när han plötsligt skrattade till och utbrast "Jo jag tror att stugan ligger åt det hållet!". Molnen hade tillfälligt flyttat på sig och stugan syntes nu klart och tydligt ett hundratal meter bort över glaciären. Saken var klar, vi begav oss genast dit.

Vi ville hålla oss till vår alpina stil och hade inte tänkt utnyttja någon stuga överhuvudtaget men jag visste att man får tälta som man behagar utanför Tete Rousse-stugan och därför var planen att slå läger här. Det är det enda stället på Mont Blanc där de tillåter tält dygnet runt. Det kändes som en lagom etapp och vi behövde vara utvilade inför korridoren nästkommande dag. Korridoren heter Grand Couloir och är ett utsatt ställe och ett av de mest fruktade ställen på hela berget. Youtube har många filmer härifrån och det faller väldigt mycket sten här. Man bör passera tidigt på dagen innan temperaturen har gjort att stenar lossnar och ramlar nedför berget och i sin tur utlöser fler stenar och stenras.

När vi kom fram mot stugan kunde vi inte ser var det var meningen att man skulle tälta, den enda skylt vi såg sade "NO CAMPING" med all sin tydlighet. Jag gick in i stugan för att prata med dem. När jag frågade var det var meningen att man skulle tälta så berättade de för mig att på grund av enormt mycket stenras senaste tiden så hade de helt förbjudit tältning här. Stenar hade kommit farande genom tält och en person hade fått sitt ben avslaget. Stugvärden sa att det var mycket farligt att tälta här men nämnde samtidigt att ingen polis eller så skulle ju göra något åt saken och menade på att vi själva valde.

Nu hade vi alltså som val att antingen hålla på vår alpina stil och trotsa förbudet och varningarna och tälta, eller helt enkelt ta in på stugan och sova där. Jag kom fram till att jag ville bo i stugan och inte trotsa förbudet. Jag presenterade förslaget för de andra och vi bestämde oss för att bo i stugan. Lite synd kändes det att vi därmed gick miste om vår alpina stil men säkerheten fick vara viktigare. Dessutom är det inte tältboendet som är det tuffa utan att bära all packning, så egentligen gjorde det ingen större skillnad för vår del. Vi vet själva våra bedrifter och behöver inte tvunget kunna hävda en bestigning i alpin stil. Om inte annat så blir Mont Blanc en otroligt nyttig träning inför kommande turer.

Inne i stugan passade vi på att torka utrustning och vilade oss resten av dagen. Utanför blev vädret allt bättre och framåt kvällen var de moln vi kunde se en bra bit under oss. Himmeln blev blå och vi kunde se upp mot korridoren och Gouter. Klättringen såg tuff ut, i alla fall om man tänker på våra 25 kilo tunga packningar. Det var betydligt mer fridfullt att titta ut över molntäcket som låg utsträckt under den blå himlen och med kvällssolen som var på väg ner.

Per, som svensken hette, visade sig vara en riktigt trevlig prick. Han skulle gå från Tete Rousse ända till toppen nästkommande dag och sedan ner till liften för att ta sig hemåt. Det skulle alltså handla om en 2-dagars bestigning och han skulle därför utgå från Tete Rousse redan vid 03 på morgonen. I mina öron en tuff och djärv plan, trots hans betydligt lättare packning.

Emil, jag och Per vid Tete Rousse.
Foto: Sara Andersson

Det var en hel del klättrare vid Tete Rousse. Merparten
planerade precis som vi att att ta sig till Gouter följande
dag. Foto: Sara Andersson

Framåt kvällen blev vädret bättre. Nu var det tydligt
att vi var ovanför molnen.
Foto: Sara Andersson

Fin kvällsutsikt. Foto: Sara Andersson

Böneflaggor även här, som på så många berg.
Foto: Sara Andersson

Vi gick och lade oss vid tio-tiden och kunde sova utan problem. Nästa morgon var vi bland de sista som begav oss iväg från stugan. Vi hade inte bråttom. Vi fixade en del med packningarna och tog bort allt vi kunde. Emils tält lämnade vi, våra stavar likaså. Vi räknade med att kunna klara oss med mitt 2-mans tält även om det skulle bli lite trångt. Tältet är avsett för högalpint bruk och ska tåla all vind, snö och is som kan förekomma och vi visste inte om vi kunde lita på Emils tält i det avseendet. Dessutom var all vikt vi kunde spara avgörande. Vi hade nu 600 krävande höjdmeter till Gouter och packningarna var som allra tyngst. De var dessutom våta och vägde därför några extra kilon. Att inför korridoren dra på sig ryggsäcken och känna alla dessa kilon var ingen vidare angenäm känsla, men det var inte mycket annat att göra än att börja vandra.

Rättelse: Det gröna tältet tillhörde Sara. Jag hade visst blandat ihop det.

Efter någon timme kom vi fram till det ställe där man passerar över korridoren. Det är just passagen över, cirka tjugo meter, som är farligast. Vi hade tre klättrare framför oss som höll på att passera och vi bestämde oss för att vänta på att de kommit över innan vi själva startade, detta för att inte riskera att hamna bakom dem och bli stående mitt i korridoren. Den sista av dem, en dam runt 40, fastande mitt i korridoren och kunde av någon anledning inte ta sig vidare. Hon stod mitt ute i Grand Couloir och bara höll sig i en klippa och vi förstod inte vad de ropade till varandra. Efter någon minut och en del dramatik så klättrade en av hennes vänner tillbaka mot henne och tog hennes ryggsäck så att hon i alla fall slapp den. Sedan fortsatte han över och hon kunde till slut själv klättra över till andra sidan. Det finns en vajer spänd över korridoren men så här års när det inte ligger så mycket snö där så hänger den för högt och blir således värdelös. Det gick alltså inte att säkra sig in sig i vajern.

Så fort korridoren var fri och vi lyssnat ett litet tag efter stenras utan att kunna höra eller se något så gick vi över, först Sara, sedan Emil och sist jag. Så fort som möjligt men med stor försiktighet, är modellen. Vi tog oss alla över utan större konstigheter och väl på andra sidan började den 600 meter höga klättringen mot Gouter.

Jag och Emil passerar Grand Couloir. Det var inte så brant som
jag befarat men man måste vara försiktig med alla lösa
stenar och klippblock. Foto: Sara Andersson

Klättringen mot Gouter tog säkert närmare tre timmar med våra tunga packningar. Vi passerade vid ett tillfälle 4 polacker som vi kände igen från Tete Rousse. En av dem stod och höll sig i en klippa och svajade betänkligt. Han blundade och var helt blek i ansiktet. Han kompis stod bredvid och såg bekymrad ut. Vi frågade om allt stod rätt till och kompisen berättade att han mådde dåligt av höjden. Emil påpekade att de borde ta ner honom och att det är mycket farligt att stanna kvar om man lider av så allvarlig höjdsjuka. Han som mådde dåligt flämtade då "I will be ok! I will be ok!" medan hans kompis mest såg frågande ut. Vi rådde dem att dricka mycket vatten och fortsatte sedan uppåt.

En bra stund senare när vi stod och tog en liten paus kom två från det polska sällskapet upp mot oss. Det var de bägge tjejerna i sällskapet. De verkade ha bråttom uppför och vi lät dem passera. Jag frågade hur det var med deras vän och de sa att han fick komma efter, de skyndade sig för de hade brist på vatten och behövde komma fram till stugan. Då fick de vatten av oss och sedan fortsatte de uppåt.

Mestadels handlade det om ganska snäll scrambling, alltså att man måste ta händer till hjälp för att ta sig upp och det kan liknas vid ett mellanting mellan vandring och klättring. På sina ställen kändes det väldigt utsatt då man fick se till att ha ett ordentligt grepp och se upp med lösa stenar. Här och var fanns det små kors uppsatta och ibland fanns det fotografier och inplastade brev. Det var väntat men inte speciellt uppmuntrande att se. Jag tyckte att vi skulle binda in oss i rep och vi gjorde så. Sara hade hunnit längre upp och vi såg henne inte längre så det var jag och Emil som gick inbundna sista biten. Det kändes betydligt tryggare. Om någon av oss skulle ramla så skulle han ha betydligt bättre chanser att överleva samtidigt som han förstås riskerar att dra med sig den andre i djupet. Mot slutet, och där det blir ännu brantare, finns vajrar uppsatta och dessa använde vi dels för att underlätta klättringen men även säkerheten då vi säkrade oss i dem.

Jag har läst många berättelser om hur folk som klättrar här struntar i att säkra sig i vajrarna då de anser det för omständligt. Det där får man avgöra själv, tycker jag, men jag skulle tro att de dels är mer vana vid mer utsatt scrambling samt att de har betydligt lättare packning vilket gör det avsevärt lättare. Jag valde att ta det säkert.  Jag ville inte bli en av dem som omkommit här och att mina föräldrar skulle få det där telefonsamtalet. Ambitionen om den alpina stilen fick ge vika för säkerheten.

Grand Couloir. Här kändes det på sina håll ordentligt utsatt.
Foto: Sara Andersson

Till slut kunde vi ta de sista stegen upp mot stugan. Vi befann oss nu på strax över 3800 meters höjd och det hade åter blivit alpin miljö. Vi gick förbi stugan och upp på en snökam som ledde bort mot det lilla tältläger som finns där. Här är alltså förbjudet att ha tält uppslaget under dagen men detta struntar många i och det verkar inte som att någon gör något åt det heller. Om man ska tälta här, vilket ju många vill, måste man kunna lämna tältet på dagen. Jag hade redan tänkt att vi skulle strunta i förbudet här och låta vårt tält stå här så länge det behövdes och hoppas på det bästa. Nu när vi såg att det fanns en 6-7 andra tält så satte vi upp vårt tält utan vidare funderingar. Det kändes otroligt bra att ha kommit hit. Vi hade klarat av en etapp som jag oroat mig en del inför och nu hade vi baxat den tunga packningen tillräckligt. Härifrån skulle vi göra vår toppattack med lättare packning och det återstod cirka 1000 höjdmeter till toppen.

Här ses tältlägret där många tältar, förbudet till trots.
Foto: Sara Andersson

Två tyskar och ett tiotal polacker huserade här när vi anlände.
Foto: Sara Andersson

Vårt tält har kommit på plats. Väldigt snett. Vi fick
gräva om tältplatsen så tältet kunde bli rakt.
Foto: Sara Andersson

Sara utanför tältet.

Utsikten var det ingen fel på.
Foto: Sara Andersson

Tandborstning med utsikt. Här uppe mådde vi
nästan oförskämt bra. Foto: Sara Andersson

Det kändes otroligt skönt att vara uppe i den alpina miljön och slippa regnet och vätan. Det är också mysigare med snö och hör bergen till. Att vädret blivit bättre och att utsikten var så fin bidrog förstås starkt till den förhöjda stämningen. High camp, fint väder och kvällen innan toppattacken - kan livet bli bättre?

Det var förstås betydligt kallare här, säkert 10 minusgrader, men med våra dunjackor gick det bra. Det var många som skulle försöka sig på en toppattack samtidigt som vi, dels alla som bodde i stugan och dels våra övriga tältgrannar. De flesta planerade att utgå 02 på morgonen och vi tänkte gå en bit efter de övriga. Vi gick och lade oss tidigt för att hinna få sömn.

Emil bökar runt i tältet och försöker hitta en bra sovställning.
Foto: Sara Andersson

Vi sov i full mundering. Under kvällen och natten blåste det
kraftigt och det var mycket kallt.

Det blåste oerhört under kvällen och natten. Ibland undrade jag om vi skulle få ha tältet, och oss själva, kvar på berget. Tältet verkade dock stå emot vinden mycket bra. Jag provade vid något tillfälle att trycka handen mot tältduken där den buktade in av vinden och jag orkade knappt flytta den som det blåste. Jag var glad över att vi hade förankrat tältet med extra stormlinor, vi hade använt alla snötältpinnar vi hade.

Ingen av oss kände något obehag av höjden och det visade att vi var bra acklimatiserade. Jag vaknade titt som tätt under kvällen och natten men sov ändå hyggligt, speciellt med tanke på all blåst. Plötsligt vaknade jag av röster och pannlampor utanför. Jag förstod att folk hade börjat gå mot toppen och jag visste att snart skulle det vara vår tur. Snart var stunden kommen för oss att bege oss mot toppen av Mont Blanc!

Mont Blanc, del 2

Onsdag, andra dagen i Chamonix och dags för oss att bege oss upp i bergen för att påbörja vår acklimatisering. Liften till Aiguille du Midi på 3842 meter delas upp i två etapper. Man stiger av på en mellanstation på cirka 2300 meter och får sedan byta kabin för att åka vidare. Denna plats kallas Plan du l´Aiguille och ligger ovanför trädgränsen. Här finns det både café och restaurang och många turister väljer att vandra runt på stigar och njuta av utsikten och bergsmiljön. Man kan också titta på alla skärmflygare. En bra dag kan man se runt 50 stycken samtidigt i luften ovanför Chamonix och många har sin startplattform precis utanför liften, till turisternas stora förtjusning. Vår plan var att spendera ett dygn på den här höjden som ett första steg i acklimatiseringen.

Första liftstationen. Man ser hur vajrarna går vidare upp mot
Aiguille du Midi på 3842 meters höjd. Ett riktigt imponerande
bygge och väl värt ett besök. Foto: Sara Andersson

Kabinerna rymmer 66 personer. Foto: Sara Andersson

Vi vandrade iväg ut på Plan du Aiguille. Här
är det dags för lunch. Foto: Sara Andersson

Vädret var kanon. Aiguille du Midi i bakgrunden.
Foto: Sara Andersson

Vi vandrade iväg en bit längs en led som tar en till en av de större glaciärerna. Vi lyckades aldrig ta oss fram till glaciären eftersom det var väldigt avsmält och mest besvärlig blockterräng den sista biten. Vi hittade bra tältplatser i närheten av en liten sjö, le lac bleu, och här stannade vi över natten som ett första steg i vår acklimatisering. Ingen kände av några höjdproblem och nästa dag tog vi linbanan vidare upp mot Aiguille du Midi. På 3800 meters höjd märker man direkt att klimatet blir annorlunda - mot det kallare. Här har det blivit vinter och vindarna känns kyliga. Det är stor kontrast mot de 30 graderna nere i Chamonix som vi hade hunnit vänja oss vid.

Många turister åker upp till Aiguille du Midi och njuter av utsikten. Man har byggt plattformar som man kan gå runt på och tunnlar är sprängda genom berget. Om man är i Chamonix får man absolut inte missa att ta en tur upp hit. Det är ett imponerande bygge och det finns en liten utställning om hur det gått till. Den är visserligen enbart på franska men man får göra som jag och titta på bilderna som i sig är fantastiska.

Aiguille du Midi. Här kan man vandra runt på bryggor
och plattformar och titta på utsikten.

Det finns en sak som jag tycker är otroligt häftigt med Aiguille du Midi och det är att här kan vem som helst komma upp på hög höjd i bergen och beskåda alpinister i deras egen miljö och få känna av hur det är där uppe. Utsikten är storslagen och man får se många hissnande stup. Det finns en gångtunnel ut genom berget och isen där man kommer ut på en liten snöbeklädd platå. Från denna löper en kam som leder ner till platåerna nedanför. Det är riktigt häftigt att komma ut här.

Tunneln löper genom berget och isen och leder ut till
en lite snöklädd platå. Foto: Sara Andersson

En gul-svart grind och varningskyltar indikerar att den som
passerar här får själv ansvara över vad han/hon hittar på.

Här löper kammen ut som leder ner till platåerna nedanför
toppen. Turisterna har kamerorna i högsta hugg när
alpinisterna går ut här.

Vi blev alla tre lite ställda när vi såg hur pass utsatt kamvandringen var men vi visste ju att det var detta vi ville göra och detta vi tränat inför och det var bara att ta på all utrustning och bege sig ut. Jag minns att det for tankar genom mitt huvud om att tappa balansen och ramla:

"Om jag ska dö på ett berg så ska det fanimej inte vara inför massa turister med kameror. Detta får helt enkelt inte skita sig. Johan, nu fixar ni det här och tar er ner på platån. Lugnt och metodiskt."

Till en början var det nervöst men efter bara några steg ut på kammen kändes det helt bra och kontrollerat. Jag gick först i replaget och valde att inte titta mot stupen utan fixerade blicken i snön framför mig och höll en så stadig takt jag kunde. Så fort den där känslan av kontroll infann sig så blev det bara otroligt häftigt.

Ut på kammen bar det.
Foto: Sara Andersson

En skylt på franska som vi inte begrep försökte säga något.
Foto: Sara Andersson

Längre ner på kammen. Här börjar det bli lite bredare och bättre.
Foto: Sara Andersson

Efter ett trettiotal minuter när vi kom längre ner mot platån så upptäckte vi en kam som gick åt ett annat håll och där ett tjugotal människor hade tagit sig upp på ryggen. Det var guidade turer som var ute och tränade. Det fanns en stor glaciärspricka under kammen och de som övade var säkrade i rep. De slängde sig utför slänten och övade på att stoppa sitt fall med isyxan, s.k. self-arrest. I det fall de misslyckades stoppade repet dem säkert innan de kom i närheten av sprickan. Vi beskådade detta några minuter och tog oss sedan vidare ner på platån och mot den plats där vi tänkte tälta.

Jag har efter kamvandringen slängt av mig
packnignen och står och pustar ut.
Miljöerna här är alldeles sagolika.
Foto: Sara Andersson

Så här ska det se ut. Vi vilar i snön med utsikt
över Mont Blanc du Tacul.
Foto: Sara Andersson

Här ses stigen slingra sig mot Cosmiques Hut. Vår tältplats
låg precis nedanför, de små prickarna nere till vänster.
Cosmiques Ridge ses till höger i bild.
Foto: Sara Andersson

Cosmiques-stugan ligger uppe på en höjd och nedanför denna fanns redan gamla tältplatser som vi valde att använda istället för att gräva helt nya. Det var fortfarande ljust och då man inte få ha tälten uppe annat än när solen är nere så lämnade vi packningarna vid tältplatserna.och begav vi oss bort mot kammen där de övriga tidigare övat. Nu var här tomt på folk och vi tog oss upp för att själva öva på self-arrest, vilket alltid är nyttigt.

Vi byggde ett ankare som vi knöt in oss till och vi kunde sedan kasta oss utför berget och försöka stoppa fallet med isyxan. I mitt första fall hamnade jag på rygg med huvudet nedåt och for snabbt nedför berget tills repet stoppade mig med ett väldigt ryck. Övriga gånger gick betydligt bättre och det var riktigt kul. Det är viktigt att kunna behärska tekniken att snabbt få yxan under sig och börja bromsa fallet innan man hunnit få upp för stor fart. Efter någon timme var vi nöjda och begav vi oss tillbaka mot tälten.

Här slängde vi oss ut för att öva på att
stoppa våra fall med våra isyxor.
Foto: Sara Andersson

Här sträcks repet och jag är nära sprickan.
Foto: Sara Andersson

Väldigt nyttigt - och roligt.
Foto: Sara Andersson

Det var framåt kvällen som vi alla började känna av höjden. Emil hade fått huvudvärk redan tidigare under dagen då vi övade på self-arrest. Det skulle inte dröja lång stund innan jag själv blev sämre. Jag minns inte riktigt vad eller ens om vi åt något denna kvällen, jag minns bara att vi la oss tidigt. Jag hade en del huvudvärk och led av illamående. Jag var otroligt frusen och låg i min vintersovsäck med underställ, fleece, dunjacka och skalkläder. Jag kunde inte få upp någon värme och jag sov otroligt dåligt. Halva natten frös jag, mådde dåligt och kände mig riktigt kass. Jag tänkte också på vår tidigare kamvandring och började känna ångest inför vägen tillbaka. Vi skulle ju behöva passera den tre gånger till. Jag försökte tänka bort nojorna genom att tänka på hur bra det hade känts väl ute på kammen men de onda tankarna slog hela tiden tillbaka. Jag vet inte om det var höjden som spökade för mig eller om jag bara var allmänt orolig för kamvandringen just då. Jag somnade lite till och från och när jag vaknade till framåt morgonen mådde jag plötsligt otroligt mycket bättre. Huvudvärken och illamåendet var borta, likaså all rädsla för kamvandringen och jag kunde se fram emot en härlig dag. När jag senare på morgonen öppnade tältdörren var det jättefint väder och solen värmde så gott den kunde.

Jag gick upp till Cosmiques-stugan för att besöka deras toalett samt titta lite på stugan och det folk som kunde tänkas vara där. De har en hel restaurang därinne och en massa olika rum med bäddar. Det är en riktigt mysig stuga. Jag tog senare med mig Emil och Sara dit och vi satt i serveringsrummet och drack kaffe och tittade mot Mont Blanc du Tacul, det berg som ligger mellan Aiguille du Midi och Mont Blanc. Man kan faktiskt bestiga Mont Blanc från detta hållet genom att ta sig över Mont Blanc du Tacul, sedan över Mont Maudit och vidare upp till Mont Blanc. Det blir en travers över tre toppar och det är den andra vanligaste leden mot toppen. Vi satt och tittade mot Mont Blanc du Tacul och den stig som slingrade sig uppför snön. Denna leden ska vara betydligt mer krävande både vad gäller ansträngnigen och klättringen.

Cosmiques Hut - En trevlig stuga. Än så länge,
föreståndaren skulle senare paja allt.

Vi drack kaffe och tittade mot Mont Blanc du Tacul som
vi kunde se genom fönstret bakom.
Foto: Sara Andersson

Det var när vi satt och drack kaffe och funderade över vad vi skulle göra den här dagen som vi kom på idén att ta oss uppför Mont Blanc du Tacul. Det är en 500 meter hög och brant stigning där man behöver ta sig förbi 3-4 sprickor samt klättra bitvis nästan vertikalt uppför is och snö. Vi var här främst för acklimatiseringen men tyckte ändå det vore roligt att göra något. Vi hade redan tittat lite mot Cosmiques Ridge men kunde inte klättra denna utan kilar och kamsäkringar och dessa skulle Sylvia ha med sig. Vi bestämde oss för att gå uppför Mont Blanc du Tacul och se hur långt vi förmådde.

Mont Blanc du Tacul sedd från Cosmiques. 500 höjdmeter
upp till toppkammen. Toppen mäter runt 4200 meter.
Foto: Sara Andersson

Vi gick tillbaka till våra tält och tog fram all klätterutrustning. Vi knöt in oss i repet och började vandra mot berget. Det var ett par hundra meter över glaciären vi gick innan stigningen började. Stigen sick-sackade sig uppför berget och vi trampade uppför i långsam takt. Vi tog oss förbi ett par sprickor där vi fick klättra med både stegjärn och isyxor och kom efter en två timmar upp till en ordentlig bergschrund, en gigantisk spricka där hela berget liksom separerat från den ovanliggande isen. Precis här var ett tält uppställt men vi såg inte vid någon människa. Vi kunde fortsätta utmed sprickan och efter ett hundratal meter gick det att klättra förbi den och uppför några snirkliga och svindlande passager genom stora hängande isblock. Vi stod till slut uppe på ryggen av berget och befann oss nu på runt 4200 meters höjd. Vi hade hoppats att vi skulle få en chans till toppen av berget men när klockan var fyra, den tid vi satt som vändtid, hade vi fortfarande en bra bit kvar. Toppen är dessutom en uppskjutande klippa som sannolikt kräver säkring så vi hade inget annat val än att vända. Men detta hade vi vetat rätt tidigt. Vi tog oss ner från berget samma väg som vi kommit och när vi passerade tältet låg där en glad ryss utanför och rökte. Han kunde ingen engelska men vi vinkade glatt åt varandra. Vi kom ner till tälten och hela turen hade tagit fem timmar.

På väg uppför. Flertalet stora sprickor behövde passeras.

En spricka på nära håll. Foto: Sara Andersson

På sina ställen var det ganska knivig terräng och det fanns utsatta
partier. Att gå inbundna i replag är grundläggande säkerhet.
Foto: Sara Andersson

Is- och snöklättring. Ismassorna förändras och förhållandena
växlar från månad till månad, eller ännu fortare. Ibland
får man ta sig fram på helt andra ställen

På toppkammen! Höjden är nu runt 4200 och vi beslutar att
vända och gå ner igen.
Foto: Sara Andersson

Utsikt från 4200 meter.
Foto: Sara Andersson

Foto: Sara Andersson

Där nere ser man Chamonix, drygt 3000 höjdmeter längre ner.
Foto: Sara Andersson

Foto: Sara Andersson

Foto: Sara Andersson

Miljön kan på nära håll bli riktigt dramatisk med stora isblock
och massor med sprickor. Foto: Sara Andersson

Vi avslutade med kaffe i stugan. Det var
rejäla koppar man fick.
Foto: Sara Andersson

På kvällen satt vi en stund vid stugan och drack kaffe och det var då Emil såg att han fått sms från Sylvia. Hon skrev att hon hade blivit erbjuden klättring i Italien och ville klättra. Hon önskade oss lycka till på Mont Blanc. Vi blev rejält stumma och överraskade av detta - hur kunde man ta så lätt på en Mont Blanc-bestigning? Vi som planerat i ett år. Nåväl, man är olika, tänkte vi och fick nu styra om våra planer en aning. Jag tänkte genast att det var ju en faslig tur att vi fick reda på detta nu och inte imorgon när vi skulle möta henne i Chamonix. Nu kunde vi ta med all utrustning härifrån och ställa in oss mot Mont Blanc direkt. Någon klättring kring Cosmiques Ridge skulle ju inte bli av nu. Det vore surt att upptäcka detta i Chamonix och behöva ta sig upp för att bara hämta sin utrustning.

Våra tältplatser nedanför Cosmiques Ridge.
Foto: Sara Andersson

Denna natten sov alla betydligt bättre då vi hunnit vänja oss vid höjden och nästa dag packade vi ihop alla våra saker för att bege oss uppför kammen igen och mot liftstationen. Jag gjorde först en snabb tur upp till stugan för att bland annat se om jag kunde slänga en del skräp där. Personalen hade varit mycket trevlig där och jag hade ett mycket gott intryck av stugan. Nu skulle dock föreståndaren se till att förstöra det intrycket fullständigt och innerligt. Bråket handlade om skräp.

Jag är mycket väl medveten om att skräp är ett stort problem på många berg i världen, i synnerhet populära berg som Mont Blanc och Aiguille du Midi. Vi ska inte prata om Everest. Jag har den inställningen, både på berg och fjällvandringar, ja alltid när jag är ute i naturen, att jag alltid tar hand om mitt skräp. Jag skulle aldrig få för mig att slänga något i naturen, det strider oerhört mot allt jag känner och vet och mot hela mitt intresse för naturen. Där vi tältade nedanför Cosmiques-stugan kunde man hitta massor med skräp i snön som folk bara slängt eller grävt ner. Vi samlade allt vårt skräp i en påse och det var denna påse som jag nu hade med mig upp till stugan. När jag snällt frågade om det fanns möjlighet att slänga skräp, och höll fram min påse, så log föreståndaren hånfullt mot mig och svarade "Yes...in Chamonix.", och tittade runt på sin övriga personal för att uppmuntra dem till samma hånfullhet. Jag sa att jag förstod det men bara ville fråga utifall att de stod till tjänst med detta. Han svarade återigen att jag fick slänga mitt skräp i Chamonix, och att om jag inte ville betala för att bo i stugan kunde jag också ta mitt skräp med mig. Han påpekade också att han betalade helikoptern för att hämta skräpet och skrattade bara hånfullt mot mig som om jag inget begrep. Jag glömmer aldrig hans nonchalanta min när han säger "You don't want to pay for the hut, you take your garbage with you..." ungefär som att jag tältar för att jag är för snål för att bo i stugan samtidigt som jag begär att han ska ta mitt skräp. Jag sa bara att jag mest ville fråga och gick sedan uppgiven därifrån med min påse.

Egentligen skulle jag vilja tala om för honom att jag inte tältar för att spara pengar utan för att jag gillar att vara ute på egen hand och klara mig själv. Det enklaste vore givetvis att bo i stuga, som de flesta andra, och inte bekymra sig om någonting, allra minst skräp. En del av de som tältar och som tycker sig ha nog att bära gräver bara ner sitt skräp i snön. Jag tar, av respekt för berget och naturen, hand om mitt skräp. Han ska då ställa sig och håna mig inför hela sin personal när han istället borde vara med och jobba för att skräpet ska tas om hand. Nej, skräp verkar han inte det minsta bekymrad över, istället irriterar han sig över att jag inte betalar för hans stuga och insinuerar att jag är snål. Han borde skämmas.

Jag skulle vilja visa honom STF och alla stugorna i svenska fjällen. Där kan han slänga hur mycket skräp han vill utan att det kostar honom ett öre. STF driver inte stugverksamheten av vinstintresse utan för att de vill ge bra service och ge människor möjlighet att vistas ute i denna fantastiska natur som de naturligtvis också vill vara med och värna om. Det sistnämda är till och med en central del i deras verksamhet. De tar gladeligen emot allas skräp och skulle inte drömma om att avvisa någon detta.

Skräppåsen fick packas ner i packningen, det sura humöret begravas istället och vi begav oss upp mot kammen mot liftstationen. Turisterna stod förtjusta och filmade oss när vi kom upp på toppkammen och närmade oss den gulsvarta grinden. Vi klampade in i tunneln och började ta av all utrustning. En stor grupp japaner tog gruppfoton framför oss och en av dem kröp runt och filmade mina stegjärn på bara centimeters håll. De var på sprudlande humör och verkade väldigt trevliga. Själv var jag mest glad över att vara tillbaka på stationen och var väldigt nöjd med vår acklimatiseringstur.

På väg uppför kammen mot Aiguille du Midi igen.
Foto: Sara Andersson

Aiguille du Midi sett från kammen.
Foto: Sara Andersson

Foto: Sara Andersson

Här är vi tillbaka och passerar grinden.
Foto: Sara Andersson

Det kändes fint att komma fram till liftstationen.
Foto: Sara Andersson

Temperaturen steg nästan 30 grader när vi
kom ner till Chamonix. Underställ fick duga.
Snygg solbränna, förresten.
Foto: Sara Andersson

Efter en dusch och klädbyte tog vi in på en pizzeria.
Första delen av uppdraget var avklarat.
Foto: Sara Andersson

Nu skulle det bli en natt på campingen för att sedan fylla på förråden och bege oss mot Les Houches och Mont Blanc.

Mont Blanc, del 1

Det var måndagen 29 Augusti och alltså dags för avfärd mot Frankrike och Mont Blanc, västra Europas högsta berg och det mål jag sett framför mig i ett drygt år. Med risk för att bli lite långdragen och upprepande vill jag först berätta en del om våra förberedelser och tankar inför berget, och hur våra planer och strategier såg ut.

Jag vill också påpeka att jag varken försöker försköna, förstora eller förminska någonting utan beskriver allting exakt så som jag upplevt det samt med den mängd information som jag själv anser relevant, och på det vis jag själv hade önskat att få läsa om berget när jag satt som nybörjare och funderade.

Jag har redan berättat en del kring många av förberedelserna i tidigare avsnitt. Nu, efter att ha haft diverse förberedelser för oss i närmare ett år var det alltså äntligen dags att bege sig ner mot Frankrike. Efter en tur genom Sarek som visat på att jag var i mycket god form så kände jag mig väl förberedd inför den här resan. Jag hade under året läst åtskilliga skildringar av berget samt studerat alla tänkbara vägar upp. Jag hade tittat på så många bilder av berget att de nästan etsat sig fast i mina näthinnor och jag vet inte om jag hade kunnat vara mer förberedd än vad jag nu var. Mont Blanc är ett stort berg och en seriös bestigning och det rekommenderas å det bestämdaste från alla håll att anlita en erfaren guide om man inte själv är en mycket erfaren alpinist. Jag har tidigare bestigit Kebnekaise vilket inte är mycket till merit i dessa sammanhang. Vinterbestigningen av Sylarna får anses som betydligt viktigare och blev en erfarenhet av stor vikt. Om man ser till statistiken så är det så att 2/3 av alla oguidade sällskap misslyckas att nå toppen på Mont Blanc och över 2000 människor har förolyckats i försök att nå dit. Runt tio personer omkommer varje år och ännu fler om man räknar hela massivet. Den vanligaste orsaken att människor misslyckas är att de underskattar den fysiska ansträngningen samt inte bedömmer vädret korrekt. Att hamna i en storm på 4000 meters höjd utan rätt kunskap och utrustning innebär i de flesta fall katastrof. Alla seriösa guideböcker avråder folk från att ge sig på berget utan en erfaren guide och alla har de gedigna listor på behövlig utrustning. Frankrike och Chamonix har bedrivit många kampanjer för att få människor att inse allvaret och hur otroligt oförlåtande bergen är så fort omständigheterna inte längre är de bästa. Och omständigheterna kan ändras snabbt.

Redan från början tvingades jag inse att Mont Blanc egentligen var ett för stort berg med mina knappa erfarenheter men jag ville så otroligt gärna komma vidare och kände att jag ville ge Mont Blanc ett fullfjädrat försök. Jag påbörjade något som jag inte riktigt visste om jag skulle gå iland med. Jag har därmed av naturliga skäl lagt oerhört stor vikt på förberedelser och absolut inte underskattat varken den fysiska ansträngningen eller svårigheterna kring klättringen. Man kan på vissa håll läsa att Mont Blanc är ett enkelt berg som lätt vandras på en dag men jag har valt att bortse från alla sådana beskrivningar och istället läsa de som verkar ha en mer seriös och rättvis beskrivning och där alla tänkbara förutsättningar tas i beaktande. Mina största frågetecken har handlat om hur fysiskt krävande det kommer bli och hur den tunna luften kommer att påverka mig. Jag har också undrat mycket kring hur det kommer att gå att släpa all packning uppför berget. Jag har som jag tidigare beskrivit försökt att träna så hårt jag bara kunnat de senaste 10 månaderna och jag har bara kunnat hoppas att det ska vara tillräckligt. Nu inför avresan kände jag mig både mentalt och fysiskt i mycket bra form. Snart skulle jag veta om det var tillräckligt.

Den ursprungliga planen hade alltså varit att använda två veckor åt bestignignen. Den första för acklimatisering och den andra åt själva Mont Blanc. Som jag nog tidigare skrivit så är det enklaste sättet att bestiga Mont Blanc att gå med minimal packning och bo i de stugor som finns på berget. Man slipper då bära tält, sovsäck, underlag, kök, mat och bränsle, och packningen blir således betydligt lättare. Dessutom åker de flesta linbana till 2300 meter och startar därifrån. En del bestiger på så vis berget på två dagar, i det fall de har tur med vädret, och kan till och med klara det utan vidare acklimatisering genom att vara snabbt nere igen. Stugorna tillhandahåller allt som man kan tänkas behöva utom den personliga klätterutrustningen samt kläder. På den vanligaste vägen över Aiguille du Gouter så finns det bemannade stugor på 2300 meter, 3200 meter och 3800 meter samt säkerhetsstugor på 2700 och 4300 meter.

Min önskan har från början varit att klättra berget helt utan hjälp från stugor eller annat. Detta innebär att all utrustning måste bäras uppför berget så som tält, sovsäck, underlag, mat och bränsle. Även spade, medicin och självvård samt bränsle för att smälta snö måste med. Hur man än bär sig åt så blir det 25 kilos-packningar och att få upp dessa på 3800 meter är en ganska stor bedrift. Berget är 4810 meter men det högsta campet man sätter upp är runt 3800 och därifrån går man med lättare packning under själva toppattacken.

Höjdsjuka - ett kapitel för sig självt. De flesta människor brukar uppleva problem runt 3000 meter och nästan alla känner riktiga obehag vid 4000. Kroppen reagerar på den tunna luften och behöver tid att ställa om sig. Denna omställning består till största delen av att öka andelen röda blodkroppar i blodet för att på så vis förbättra blodets syreupptagningsförmåga, detta för att kompensera för den tunnare luften. Om man stiger för snabbt i höjd och kroppen inte tillåts ställa om sig så resulterar det i kraftig huvudvärk, utebliven aptit, illamående och sömnlöshet. Det kan bli så illa att det blir helt omöjligt att äta, dricka eller sova och i sådana fall måste man genast ner. Höjdsjuka kan vidareutvecklas till HAPE eller HACE, det sistnämnda där vätska fälls ut i hjärnan vilket får den att svälla och vilket är direkt dödligt. De som uppvisar tecken på allvarlig höjdsjuka måste ner fort. Man vet ännu inte riktigt säkert vad som orsakar höjdsjuka, alltså varför kroppen reagerar som den gör vid tunnare luft, eller vad det är som gör att vissa är känsligare än andra. Forskning pågår. Viktigt är i alla fall att man tar stigningen succesivt och låter kroppen hinna med att ställa om sig. Det är detta som kallas att acklimatiseras.

Två veckor var alltså avsatt för bestigningen av Mont Blanc. Den första var tänkt till acklimatisering och den andra till själva bestigningen. Då vi räknade med att baxa utrustning samt möjligen behöva vänta på bra väder uppe på hög höjd så ville vi ha gott om tid. Vår strategi kallas alpin stil till skillnad mot expeditionsstil där man kan ta hjälp av i princip vad som helst så länge man baxar sig själv uppför berget.

En bit från Mont Blanc, och alldeles bredvid Chamonix, ligger ett berg som heter Aiguille du Midi och som är 3842 meter högt. På toppen har man byggt en station med utsiktsplattformar, restaurang och souvernirshop och man kan åka linbana ända upp. Här uppe flockas turisterna och de som klättrar kan via en kam ta sig ned på själva berget och de glaciärtäckta platåerna som finns alldeles nedanför toppen. Här finns en stuga, Cosmiques Hut, och bredvid den en känd och omtalad klätterled, Cosmiques Ridge. Leden består av 7-8 replängder mixad klättring och har graderingar runt 3 och 4. Det hade varit Sylvias önskan att vi skulle klättra denna och då den ligger på 3800 meters höjd var den ju även ett perfekt mål för acklimatiseringen.

Sylvia hade sedan några veckor meddelat att hon inte kunde vara med hela perioden utan skulle vara med en veckolång period i mitten, enligt henne själv tillräckligt lång för klättring och sedan Mont Blanc. Vår resa delades således in i fyra delar. Den första, på 3-4 dagar, skulle bestå av att jag, Emil och Sara fick acklimatisera oss på egen hand. Den andra skulle vi spendera med Sylvia och klättring vid Cosmiques Ridge, den tredje skulle användas till bestigning av Mont Blanc och den fjärde och sista skulle vara extra dagar för mig, Emil och Sara att nå toppen om vi inte klarat detta tidigare. Planen var på det stora hela någorlunda utstakad.

Vi hade bestämt att ses i Stockholm dagen innan flyget till Genéve för att gå igenom packning och se vad som gick att optimera bort. Jag tog tåget upp på morgonen 29 augusti och det var förstås roligt att träffas igen. Vi hade ju inte setts sedan Sylarna. Sylvia hade pratat om att vara med denna dag i Stockholm men hon dök aldrig upp. Hon skulle flyga ner först på fredagen, tre dagar efter oss andra.

Vi började se över våra packningar och ganska omgående så kastade alla bort sina vanliga klätterskor. Vi - främst Sylvia - hade hoppats på mycket klippklättring i trakterna kring Chamonix men nu behövde vi få ner packningarna till ett minimum och då var detta bland det första som rök. Mont Blanc hade ju högsta prioritet och det visade sig snart att packningen fick optimeras hårt mot detta mål, i synnerhet sedan vi var fast beslutna att köra på vår alpina stil. Vi bestämde oss även för att köra på mitt kök enbart, ett multifuel-kök som klarar både hög höjd och minusgrader. Så snart vi kände oss nöjda med packningarna käkade vi en massa pasta och köttbullar för att sedan sova och invänta morgondagen!

Nästa dag, tisdag, tog vi en tidig taxi ut till Arlanda och satt snart på planet mot Genéve. På inflygningen mot flygplatsen kunde man tydligt se Mont Blanc från planet, alldeles vitt och majestätiskt högt. Det var, så vitt jag vet, första gången jag såg berget i verkligheten och efter så mycket förberedelser inför just detta berget så var den känslan förstås speciell. Vädret var strålande och det var inte svårt att föreställa sig vilken fantastisk toppdag de hade som stod på toppen i denna stund. Jag tittade mot berget från flygplanet och kände bara en oerhörd lust att bege mig dit. Nu var det snart äntligen dags att börja den mödosamma vägen mot toppen på alpernas högsta berg.

Väl i Genéve letade vi upp en buss som gick till Chamonix. Den tog nog nästan två timmar och väl framme var vi nästan vid foten av Mont Blanc. Hela området kring Chamonix är fyllt med berg och toppar av olika slag och här samlas varje år tusentals och åter tusentals klättrare. Vi hade tänkt att ägna första dagen åt att ta in på en camping och sätta upp tälten och sedan bekanta oss lite med Chamonix. Bussen vi åkte med tog oss direkt till den camping som ligger närmast Chamonix och den visade sig vara riktigt fin. Så fort tälten var resta gick vi in mot de mer centrala delarna där det vimlar av turister, restauranger och souvernirshoper. Vi hade en del ärenden att uträtta, bland annat fixa en del utrustning, prata med turistinformationen samt bergsguiderna. Emil fixade sig ett par rejäla storskor och vi förhörde oss lite kring linbanorna. Vi skaffade även de välbehövliga kartorna över området. Så snart vi var tillbaka vid campingen och hade ätit tog vi en liten promenad uppför berget mot Aiguille du Midi. Olika stigar slingrar sig uppför de första skogsbeklädda 1000 höjdmetrarna och efter någon timme och vid mörkrets inbrott vände vi och gick ner igen. Det blev en fin promenad och Emil fick känna lite på sina storskor.

Chamonix. Vackra 1800-tals hus med speciell arkitektur ger en
mysig känsla på staden. Mont Blanc ses i bakgrunden.

På promenad i Chamonix. Mont Blanc i
bakgrunden. Foto: Sara Andersson

På vår kvällspromenad kom vi en bit upp på berget och fick lite
utsikt över Chamonix. Foto: Sara Andersson

Nästa dag packade vi ihop tälten och gick åter mot Chamonix för att skaffa den sista utrustnigen innan vår första acklimatiseringstur. Vi skaffade isskruvar, karbiner och en del annan utrustning. Även bränsle och mat införskaffades. Vi gick sedan med full packning ner mot liften för att se om vi kunde köpa liftkort. Vi räknade ju med att få åka upp och ner några gånger på Aiguille du Midi och flerdagarskort skulle sannolikt vara det mest ekonomiska. Planen var alltså att ta linbanan upp till Aiguille du Midi och sedan ta oss ner på de underliggande platåerna för att tälta, sedan ner igen för att möta upp Sylvia i Chamonix på lördagen och sticka åter upp för att klättra Cosmiques Ridge med henne. Sylvia var den som hade kilar och kammar med sig så vi behövde vänta på henne för klättringen. Det var nu onsdag och vi hade 3-4 dagar att spendera i bergen fram tills dess och vi köpte därför liftkort som täckte 13 dagar. En resa med liften kostar runt 400 kronor och korten 1300, men det skulle vara väl investerade pengar, tänkte vi oss. Detta skulle senare visa sig vara alldeles fel.

Aiguille du Midi sett från dalen. Foto: Sara Andersson

Med våra nyinköpta multipass-kort hoppade vi förväntansfulla på liften upp mot Aiguille du Midi för vår första tur upp i bergen. Nu började äventyret.