Klättringen på Södra Klippberget hade gett mig ordentlig mersmak för alpin klättring och jag såg verkligen fram emot den kommande veckan. Första dagen tränade vi på Kaipak, den klippa som ligger bredvid stationen, först ledklättring och sedan kortrep. Martin ville utvärdera våra färdigheter som klättrare något innan vi drog ut på längre turer. Kaipak var ett bra ställe att träna kortrep på. Vi sprang upp och ner i några timmar och turades om att leda.
Kortrep är en teknik som ofta används i alpina sammanhang när det är av stor vikt att man rör sig fort. Det är ofta långa sträckor som ska avverkas och man vill inte exponera sig för länge i områden där det finns risk för stenras eller andra faror. Man går då inbundna i rep som man håller kort och spänt emellan sig. Om någon faller så är tanken att man ska kunna fånga upp vederbörande innan farten blir för hög. Man ser också till att hela tiden använda repet på ett dynamiskt och smart sätt och slänger det runt utstående klippformationer och annat som kan fungera som snabba säkringspunkter. Detta går oerhört mycket snabbare än att klättra traditionellt med standplatser efter varje replängd och är förstås väsentligt mycket säkrare än att klättra utan rep. Man kan säga att det är en sorts medelväg som är framtagen för att öka hastigheten med så bibehållen säkerhet som är möjligt. Det är dock viktigt att förstå att man i första hand måste lita på sin kompetens som klättrare och inte ramla, men om olyckan skulle vara framme så har man i alla fall en mycket god chans att överleva om bara ens repkamrater är med på noterna. När klättringen blir tillräckligt riskfylld byter man givetvis strategi och säkrar på konventionellt vis.
Efter att ha sprungit upp och nedför Kaipak en hel eftermiddag och tränat på kortrep så var planen att nästa dag klättra södra kraterkammen på Tuolpagorni. Det är en klassisk klätterled i området och vi var rejält förväntansfulla på vad den skulle erbjuda.
Det blev riktigt fin klättring och det var grymt kul och att få prova på kortrep på riktigt! Det var exponerat på sina håll men det kändes mycket bra på klippan! Troligen min finaste tur dittills, någonsin. Detta är precis den typ av klättring jag länge har längtat efter. En riktig alpin tur på väg mot en topp!
 |
| Tuolpagorni, mitt i bild, första målet på klätterkursen. |
 |
| Martin ledde hela vägen till toppen. |
 |
| Tobias fotograferar medan jag spanar på vad guiden gör. |
 |
| Södra kraterkammen, mycket fin klättring! |
 |
| Toppen på Tuolpagorni. |
Planen var att gå upp mot Björlingsglaciären, korsa denna, klättra nygrens upp till nordtoppen, travesera till sydtoppen och klättra östra leden ner, korsa björlingsglaciären igen och ta oss ner över storglaciären och ner till Tarfala. Det skulle bli en lång tur men jag kände mig fortfarande i form och var ordentligt sugen på nygrens led och nordtoppen.
Kebnekaises nordtopp mäter 2097 meter och är Sveriges högsta punkt om man räknar till klippan. Sydtoppen är högre med sin toppglaciär men kommer sannolikt att förlora höjd mot nordtoppen pga avsmältning, och det sägs vara en tidsfråga innan nordtoppen tar över som Sveriges högsta topp. Nordtoppen är väsentligt mycket besvärligare att nå än sydtoppen så av många skäl är det en rolig topp att klättra.
Det var mycket snö detta året. En stor lavin hade gått i halspasset några dagar tidigare, alltså passet mellan Kebnekaise och Kebnepakte, berget norröver. Det är en vanlig tur att klättra upp där och sedan klättra kammen upp till nordtoppen. Vi hade funderat på den turen men Martin ville inte ta halspasset pga lavinen. Vi kunde se en 3-4 meter djup brottkant och det var ingen bra idé att klättra på snön där. Det fick istället bli nygrens led som löper utmed Kebnekaises nordtopps sydöstra kam. Martin var lite bekymrad över den maffiga hängdriva som vi hade sett under toppen då vi spanat mot berget under tidigare dagar, men ingen på stationen hade kunnat ge några upplysningar om dess beskaffenhet. När vi stod vid foten av nygrens led och tittade upp mot berget, och på hängdrivan, såg det allt annat än lätt ut. Martin tittade mot hängdrivan och sade "vi hittar en väg upp, på något vis", och vi började klättra.
Leden börjar med att en bergschrund ska passeras och precis i detta området far det mycket sten vilket vi kunde se tydliga tecken på. Även lavinfaran är påtaglig. Det var av största vikt att fort komma upp på kammen där det är betydligt säkrare. Martin manade på oss med barsk stämma när han tyckte att vi klättrade långsamt och det kändes nog tryggare för samtliga när alla kommit upp på kammen. Faktiskt så hann vi se två laviner gå i rännan alldeles bredvid. Det var många hundratals ton snö och sten som dundrade ner med ett väldigt dånande, nästan så man undrar hur snö kan föra så mycket oväsen. Man känner sig inte så stor när man står nära en lavin, och detta var ändå smålaviner.
Vi påbörjade klättringen som till en början gick ganska fort, ungefär som på Tuolpagorni. Det dröjde dock inte länge förrän leden började bita ifrån sig och vi fick börja säkra allt mer. Det blev mer och mer traditionell klättring av det och det var ett par snöryggar och branter som skulle passeras. Snön var svårklättrad och gav mycket lite stöd på sina håll. Stegen rasade under fötterna och inte ens isyxorna lyckades bita tag ordentligt. Vi höll oss så mycket vi kunde på klippan.
 |
| På väg mot Kebnekaise och Nygrens led. Här ska vi snart korsa Björlingsgläciären. |
 |
| Nygrens led upp mot Kebnekaises nordtopp. 400 höjdmeter mixad klättring. |
 |
| Vi höll oss till kortrep men det blev mycket säkrande. |
Regn och dimma hade dragit in och det blev blötare och blötare. Vi klättrade med stegjärn på klippan och det gick mestadels bra, men leden var lång och jag lyckades inte riktigt komma in i klättringen utan kände mig ofta lite illa till mods. Det är svårt att säga varför, men ibland är det svårt att komma i rätt mentala balans där man klättrar med bra fokus. Har det väl börjat spöka på en led är det ofta det fortsätter. Jag tycker klättringen gick bra men det kändes inte alls lika bra som dagen innan på Tuolpagorni. Jag tror det var många faktorer som spelade in. Dels såg toppen ut att ligga ruskigt långt upp, vädret var dåligt och klippan blöt och hal. Snön var extremt svårklättrad, laviner hade rasat omkring oss och jag hade redan härjat omkring här i 9 dagar, mestadels boende i tält. Jag hade känt mig pigg tidigare under dagen men möjligen började min ork att sina lite här. Jag hade verkligen behövt äta mer under dagen men levt under föreställningen att vi skulle äta lunch på toppen och att jag därmed skulle klara mig på frukost och den powerbar jag ätit vid insteget. Klättringen tog betydligt längre tid än jag först beräknat och lunchen skulle inte komma att ätas förrän klockan sju på kvällen, uppe vid gamla toppstugan. Det är enormt viktigt att komma ihåg att äta och hålla blodsockret uppe, och behålla sin fokus och mentala styrka. Det var väl ett nybörjarmisstag jag gjorde, som tillsammans med en del andra faktorer fick mitt psyke att braka ihop något under klättringen. Jag minns att jag vid ett par tillfällen tänkte "shit, vad fan gör jag här?" när jag tittade mig omkring och såg mest luft, dimma, snö och sten. Jag undrade om detta var sista gången jag klättrade. Inte för att jag trodde att jag inte skulle komma hem, utan för att jag antog att jag inte skulle vilja ge mig i kast med detta helvete igen. Sådana otroliga skillnader kan det alltså vara mellan olika klätterturer som till och med ligger dagar intill varandra!
Efter många timmars klättring var vi till slut precis under hängdrivan. Martin letade efter en väg upp och fick klättra fram och tillbaka ett par gånger innan han slutligen bestämde sig för ett ställe. Han stod på en liten utskjutande bulle av snö och försökte med isyxans hjälp att få grepp i snön. Snön var isig och porös och isyxan kunde inte få något grepp ens när skaftet var nedkört till botten. Han fick till slut använda två isyxor för att bygga ett ankare att aid-klättra på, och på så vis tog han sig upp för den tre meter höga drivan. När vi skulle klättra efter visste jag att jag skulle stå inför ett svårt krux. Vi hade inte ankaret till hjälp att aid-klättra på, Martin hade behövt yxorna för att bygga ett ankare där uppe att säkra ifrån, men å andra sidan var vi ju då säkrade i repet uppifrån och behövde inte vara rädda för att falla.
Medan Martin letat efter en bra väg upp genom hängdrivan så hade vi stått stilla och väntat i ungefär 40 minuter och med blöta handskar hade jag blivit rejält nedkyld om händerna. Snön var svår att klättra och det föreföll först omöjligt att ta sig upp här, men jag visste att det var enda vägen härifrån. Det gick att finna isformationer inne i den porösa snön som det gick att låsa händer och armar kring och på så vis lyckades jag klättra upp den första svåra biten där det var lite överhäng, men med mina våta och kalla händer var det otroligt smärtsamt att åstadkomma detta. Efter det värsta kruxet kunde jag klättra upp resten i snön som blev allt planare. Tobias klättrade precis bakom mig och även han stannade till under ett förbryllat ögonblick då han tyckte klättringen såg tämligen omöjlig ut. Båda klarade vi av kruxet. Om vi inte klarat det av egen kraft hade Martin alltid kunnat hjälpa oss genom att vinscha med repet, men det kändes ju bra att det aldrig behövdes! Väl uppe på toppen hade jag otroligt ont i händerna av köld och bland det första jag gjorde var att byta till ett par torra handskar och försöka få varmt blod ut i fingertopparna. Jag tänkte att det är nog så här det känns att förfrysa fingrarna! Bultande och stickande smärta med helt förlorad motorik. Med torra vantar och varmare blod uti fingerspetsarna fick jag snart upp värmen igen. Det kändes otroligt fint att stå på nordtoppen!
 |
| Martin fotograferar från en av standplatserna. |
 |
| Mitt på nygrens led. |
 |
| Nordtoppen nådd! |
 |
| Vrakdelar låg utspridda överallt. |
Vi gick på kammen över till sydtoppen. Kammen brukar vara smal och tämligen svår att ta sig fram över men nu var det så mycket snö att man hade kunnat gå utan varken stegjärn eller rep. Inte att rekommendera kanske, men särskilt svårt var det inte att ta sig över till sydtoppen. Det var också dimmigt och ingen utsikt, men det var ändå trevligt att kliva upp på sydtoppen från detta håll, till samma plats där jag var för två år sedan, överlycklig över att ha nått mitt mål.
 |
| På sydtoppen. |
 |
| Det kändes fint att stå på sydtoppen igen, två år efter min första bestigning. |
Framme vid gamla toppstugan beslöt vi att ta en paus. Jag åt min något sena lunch klockan sju på kvällen och det gavs bara några minuters vila innan Martin ville att vi skulle gå vidare. Guiderna vill gärna komma ner i rimlig tid då det aldrig ser bra ut att ränna runt med gäster för sent inpå kvällarna. Vi klättrade ner för östra leden mot björlings glaciär. Efter en olycka här för ett tiotal år sedan sattes det upp en vajer hela vägen, s.k. via ferrata, som ska göra klättringen säker. Det är denna väg som de guidade turerna tar upp till sydtoppen, från keb-stationen. Nu skulle vi klättra den nedför i dimman och vi släpade oss nedför vajern. Jag tyckte det var oinspirerande klättring nedför vajern i den dåliga sikten och gav en del gnäll ifrån mig som de andra mest skrattade åt. Vi hade lång väg att gå ned till Tarfala-stugan och mina krafter hade börjat sina ordentligt. Om jag varit ute på egen hand hade jag tagit mig en ordentlig drickapaus och slagit ned på tempot och försökt njuta lite av turen, men nu skyndades det på över glaciärerna i högsta fart och jag blev rejält ihopskrynklad mentalt. Jag tänkte att jag skulle lägga av med klättringen nu och inte tvinga mig till sådana här jobbiga och galna påfrestningar något mer.
När det återstod ett hundratal meter till stugan var jag mycket nedslagen och psykiskt slut. Jag tänkte att jag gjorde min sista tur, men bara av att komma fram till stugan och ta av ryggsäcken så återvände de mentala krafterna nästan direkt. Det kändes redan mycket bättre! "Det där var väl inte så farligt heller!" Jag satt i stugan och värmde mig med kaffe och begrundade dagen. Jag insåg att det var en del faktorer som gjort att min dag blivit onödigt jobbig och att det fanns en hel del jag hade kunnat göra annorlunda.
Mitt största misstag var att underskatta nygrens led. I vårt väder blev det en lång och, jämfört med Tuolpagorni dagen innan, besvärlig klättring. Jag hade inte skött mitt näringsintag och inte heller druckit ordentligt, som jag vet att man ska. Jag tänkte där jag satt med min kaffekopp att jag skulle dra lärdom av detta och att mitt mod nog snart skulle vara reparerat. Redan nästa dag var jag sugen på klättring igen och hade totalt glömt bort hur jobbigt det hade varit tidigare dag! Vi tog emellertid det ganska lugnt den här dagen och hade mycket teori samt en del övningar för oss i snön. Vi övade på att bygga ankare och standplatser i snö, vilket var nyttigt.
Nästa dag begav vi oss till norra klippberget för att klättra detta. Tanken var att jag och Tobias skulle få testa på att leda under riktiga former. Vi tog oss uppför Kebnepakteglaciären och till det västra insteget. Jag ledde halvvägs upp till toppen, Tobias tog över och ledde resten. Sedan ledde Tobias halvvägs ner och sedan bytte vi igen, och jag ledde sista biten ner. Sedan gick vi ner över isfallsglaciären och hela turen tog runt fyra timmar. Det blev en nyttig övning i kortrepsteknik och klättringen kändes bra hela vägen. Det är riktigt kul att klättra på detta vis och det känns fantaskiskt att kunna röra sig i bergen och känna sig trygg. Mycket handlar det nog om att känna sig säker på sina steg och veta att man inte ramlar samtidigt som man drar nytta av alla formationer på bästa vis och säkrar där det behövs, samt avläser terrängen och försöker förutspå vad som händer längre fram, och inte ta onödiga risker.
 |
| Toppen på norra klippberget. |
Dessa dagar var varit enormt nyttiga för mig när det gäller att förstå hur alpin klättring är tänkt att fungera, samt att få prova på det under riktiga former. Turerna vi gjorde var väldigt roliga, häftiga, och inte minst lärorika! Martin var en grymt bra guide hela vägen och jag värdesätter dessa dagar enormt. Jag lärde mig otroligt mycket och skulle idag inte vara rädd för att göra alla dessa turer på egen hand, alltså utan guide men med en egen klätterkompis. Jag har försökt att sammanfatta alla moment här hemma och ska träna på allting så gott jag kan, så inget glöms bort! Sedan får vi se när vi kan ge oss ut på vår egna riktiga alpina klättring! Snart, förhoppningsvis.
Både jag och Tobias hade önskat att klättra Kaskasapakte någon av dagarna, men detta blev det aldrig riktigt läge för. Vi sa dock båda att vi skulle återkomma för att klättra berget, kanske redan nästa år. Det är i alla fall inte sista gången jag är i Tarfala, den saken är klar.
Efter avslutad kurs tackade jag Martin så hemskt mycket för två enastående kurser och begav mig sedan av från Tarfala ner mot keb-stationen. Nästa dag var det riktigt fint väder och jag gick jag ner mot Elsas bro för att titta på omgivningarna där. Bron är döpt efter Elsa Göransson som var föreståndarinna på kebnekaise fjällstation mellan 1938 och 1960, och hon är väl ihågkommen för sitt arbete och sina insatser för stationen.
 |
| Kebnekaise fjällstation. |
 |
| Orginalbyggnaden från 1908. Här inne har det planetas många toppturer! |
Ovan ses orginalbyggnaden, den ursprungliga fjällstationen. Den togs i bruk 1908. Det var Folke Wancke som rest nere i alperna och där sett hur man byggde hus i alpin stil, och tog med sig detta hem. Tanken var att på vintern skulle solen under dagen värma de metertjocka stenväggarna som sedan skulle hjälpa till att hålla värmen under natten. Detta visade sig dock fungera mycket dåligt på våra breddgrader och stenarna blev istället svinkalla och hade snarare motsatt effekt. Man fick bygga till den övre trävåningen för att kunna sova här om vintern!
Nere vid Elsas bro var det strålande natur! Ladtjojåhka forsade fint genom landskapet och det var en fröjd att vandra runt på fjällhedarna här. Jag tog även en titt på alla de stora stenblock som finns här nere, och som är populära bland bouldrare.
 |
| Tuolpagorni bakom Ladtjojåhka. En fjällvandrare vid namn Astrid ses även i bild. |
 |
| Bouldering-möjligheter! Crash pad i nästa fjällpacking? (Går att hyra vid station). |
 |
| Kebnekaise-stationen lämnas för denna gång. På återseende! |
Allra sist vill jag åter igen rikta ett stort tack och även mitt största beröm till Arctic Guides och guiderna Anders och Martin! Tack för riktigt kul och bra kurser!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar