Kurser vid Keb och Tarfala, del 1

Den 26 juli hoppade jag och Håkan på tåget mot Kiruna för att åter stifta bekanskap med vår fantastiska lappländska fjällvärld. Denna gången skulle vi gå kurser med bergsguider och få massor med ny kunskap och nyttig erfarenhet! Som ett led i träningen för att bli självständiga på bergen och för att kunna planera våra egna expeditioner över glaciär och berg så tyckte jag att det kändes vist att anta riktiga kurser för detta med bra skolade guider.

Det finns mycket man kan lära sig på egen hand men det är alltid bra att få höra vad erfarna guider har att berätta, och se dem visa alla knopar och knep. Jag har gått klippklättringskurser vid Kullaberg som jag uppskattat enormt och som varit givande. Det kommer också att kännas bättre att på egen hand ge sig ut på alpin klättring efter att ha gått ordentliga kurser med auktoriserade bergsguider. Tiden man får med dem och all möjlighet till att ställa frågor samt att ventilera en massa tankar och idéer kring bergssporten är förstås oerhört värdefull, samt även att man träffar nya kompisar!

Jag hade gjort en del research och hittat företaget Arctic Guides. Företaget drivs av den svenska bergsguiden Anders Bergwall och han har hållit på med kurser och guidningar i ett 20-tal år. Han var en av de första svenskar att bli UIAGM-certifierad bergsguide och både han och hans kurser har högsta möjliga anseende. Anders ingår även i Kirunas Alpina Räddningstjänst och är den som får rycka ut under de mest besvärliga räddningsoperationer i den svenska fjällen, sommar som vinter. Han innehar en del erfarenhet, med andra ord.

Från Kiruna åkte vi buss till Nikkaluokta, som så många andra, packade det sista och vandrade sedan mot Kebnekaise och Tarfala. Ett perfekt vandringsväder mötte oss. Strax öster om Kebnekaise fjällstation slog vi vårt första läger.

En första tältplats, alldeles öster om Kebnekaise fjällstation,
endast ett hundratal meter från den vältrampade leden.

Nästa dag fortsatte vi mot Tarfala. En regnig, dimmig och stenig vandring gjorde att det var skönt att komma fram. Tarfala är väl den mest omtalade platsen i hela området, tror jag. Jag har inte varit här förut men har fått det beskrivet för mig ett 50-tal gånger minst av olika fjällvandrare om hur vackert här är. Tre glaciärer möts och svänger runt klippbergen ner mot Tarfalasjön, och nog är det riktigt fint alltid. Terrängen är stenig men det har byggts fina tältplatser på många håll, säkert 20 stycken, så att slå upp tält är inga bekymmer. Faktiskt är tältplatserna mycket äldre än stugan. Tarfalastugan är en av de senast byggda, 1988.

Tarfalasjön med Kebnepakteglaciären i bakgrunden.

Det var nu lördag och kursen skulle inte börja förrän på söndagen. Vi hade åkt en dag i förväg för att ha lite maginal. Som en liten kvällspromenad på lördagkvällen beslöt vi att ta oss uppför Kekkonentoppen och äta kvällsmat där. Klippan såg inbjudande ut och skulle säkert bjuda på fin utsikt över Tarfala och Kebnekaise, tänkte vi. Halvvägs upp ändrades dock planerna till att bestiga drygt trehundra meter högre Tarfalapakte istället. Det blev en riktigt trevlig tur även om det var mycket molnigt kring toppen.

En bit upp på Tarfalapakte fick man en fin
utsikt över Tarfalasjön och stugan.

En liten bit från toppen. Vi har kommit upp till molnen.

Håkan på toppen av Tarfalapakte.

Tarfalasjön sedd från Tarfalapaktes topp.

Norra och södra klippbergen sedda från Tarfalapakte.
I bakgrunden ses Kebnekaise försvinna upp i molnen. Alla
dessa toppar ska komma att klättras de närmaste 11 dagarna.

Nästa dag vilade vi oss vid stugan. Kursen skulle börja klockan 3 på eftermiddagen men stugvärden hade inte fått någon information om någon kurs som skulle börja denna dag. Vi träffade snart Bodil och Martin från Stockholm, som skulle gå samma kurs. När klockan blivit 5 menade Håkan på att vi alla blivit lurade, men vi flinade mest åt detta och drack fler koppar kaffe medan vi väntade.

Vid sex-tiden på kvällen landade till slut en helikopter med guiden Anders och två andra kursdeltagare. Fler skulle komma att anlända under kvällen. Vi hjälptes åt att bära lådor och väskor med utrustning bort till stugan och Anders började sortera utrustning och förbereda. De flesta kursdeltagare skulle låna eller hyra all sin utrustning och det var detta som nu skulle förberedas. Storskor, stegjärn, isyxor, selar, hjälmar, slingor, karbiner och isskruvar, allt lades i olika högar och förberedes för att deltagare skulle kunna testa.

Kursen har börjat! Anders donar med utrustning.

Snart höll Anders ett anförande där han hälsade alla välkomna till kursen och berättade en del om vad vi skulle komma att göra. Han gav genast ett mycket bra intryck ifrån sig och verkade väldigt duktig på att leda kurser. Han talade med väldig klarhet och man fick genast ett mycket bra förtroende för honom. Detta är förstås viktigt så att man känner att man kan lita på personen som ska leda en över glaciär, snöbranter och klippor. Här gjorde han säkerligen ingen besviken.

Inte länge hade han stått och pratat förrän hans telefon ringde och vi förstod snart av samtalet att något allvarligt hade hänt borta vid Kebnekaise. Någon hade fallit, farit nedför berget, och brutit ben och armar av sig. Anders fick genast styra upp en räddningsaktion och hade några tiotal minuter på sig att samla utrustning innan polishelikoptern kom för att hämta honom. En kursdeltagare, Kristine, är läkare och erbjöd sig att hjälpa. Detta tackades ja till och de bägge fick ta på sig utrustning och bege sig mot helikopterplattan. Snart flöffade de iväg mot Kebnekaise och vi kunde bara hoppas att allt skulle gå bra.

Anders gav genast ett mycket stabilt
intryck. Leda kurser har han gjort förr.

Telefonen ringde och Anders fick larm om en olycka.

Räddningsjackan och nödvändig utrustning åkte på.

Anders och Kristine hoppar in i polishelikoptern.

Senare på kvällen anlände den andra guiden, Martin Lundberg, eller Bruce som han ofta kallas. Martin hade redan blivit upplyst om situationen kring räddningen. Vi ägnade kvällen åt att fika och prata klättring.

Runt halv två på natten väcktes vi nog alla av helikoptern som kom tillbaka. Nästkommande dag vid frukost kunde Anders berätta att allt gått bra. Olyckan hade gått till på så vis att en kille som var på väg nedför Kebnekaise mot kaffedalen valde att åka på snön en bit. Han hade fort fått hög fart och lyckades inte stanna, och det hade bara blivit brantare. Han hade snart börjat tumla runt och ramlat ner bland sten och klippor ett hundratal meter. Där hade han sedan blivit liggande, svårt tilltygad med många benbrott. Han hade lyckats ringa själv och larma, lyckligtvis med täckning från stationens mast, och på så vis blivit räddad. Det var förstås fint att höra att allt gått bra denna gången!

Det var nu måndag och kursens första dag. Vi skulle börja med att ta oss en bit uppför isfallsglaciären och öva med stegjärn och yxa, samt även på att gå inbundna i replag. Anders berättade hur han tänker när han väljer väg uppför glaciären, vilka faror som är uppenbara och vad man ska tänka på. Spår i snön efter stenras till exempel, är ett tydligt tecken på att det ofta faller sten i området, och dessa områden bör undvikas eller passeras mycket snabbt. Anders lärde oss att man hela tiden ska titta på terrängen och tänka på varför det ser ut som det gör och var faror kan finnas. Han liknade det vid färgerna på ett trafikljus. Grönt betyder att området är säkrat och att det innebär små risker att färdas där. Orange betyder fara och att man måste röra sig snabbt eller vidta andra åtgärder. Rött betyder stor fara och att man helst ska undvika helt att vistas där. "Färgen" på ett område kan man påverka genom sitt agerande. Ett område där man ser att det finns viss risk för att sten ska komma farandes kan betraktas som orange, då använder man en hjälm och rör sig snabbt förbi området för att på så vis föra det mot grönt. Likaså kan ett område med snö dölja djupa issprickor som är alldeles livsfarliga och som gör området knall-rött. Genom att då binda in sig i replag och röra sig på ett medvetet sätt gör man detta mycket säkrare och flyttar på så vis området från rött till orange. Övningen gick ut på att hela tiden tänka på detta vis och lära sig att bedöma omgivningarna. Anders ville att vi alla deltog i detta tankearbete och inte bara lullade på i snön i guidens fotspår.

Det blev mycket vandring!
Uppför, uppför och uppför!

Sauli ses här i sin vanliga posé, med kameran i
högsta hugg. "Stop! I need to take a picture!"

På isfallsglaciären. Sprickorna tycktes inte ha någon botten.

Anders lade stor vikt på att visa hur stegjärn och isyxor bäst används och hur de är tänkta att fungera. De utgör ju mycket av grunden i alpin klättring där det till stor del handlar om att förflytta sig snabbt. Eftersom man nästan alltid är exponerad för faror på berget så gör man allting mer säkert genom att förflytta sig snabbt, för att på så vis exponeras under kortare tid. I de gröna zonerna kan man sedan ta mer tid på sig om det skulle behövas. Genom att veta hur stegjärn och isyxor är tänka att fungera så kan man förflytta sig säkert utan att ödsla tid på säkringar och standplatser där det finns risk för till exempel stenras eller lavin. "Fast is safe".

Att lära sig använda stegjärn gick mycket ut på att vänja sig vid dem och den s.k. "flatfoot"-tekniken, det vill säga att man isätter stegjärnet rakt mot isen med alla taggar i, istället för att som vanligt är, försöka stå på ena kanten av taggar då isen lutar. Stegjärnen ger ett riktigt järngrepp och med rätt teknik rör man sig snart riktigt smidigt över isen. Olika tekniker visades och prövades. Det handlar också om att spara på energin och ta sig fram energisnålt, och då är det rätt teknik som gäller.

När isen och snön sedan blir brantare kommer isyxan till god användning, och många användningsområden har den. Anders gick igenom och visade de vanligaste och mest användbara sätten för yxan och alla fick vi klättra runt för att prova. Yxan används som käpp, där man kör ner skaftet i snön för extra stöd. Att köra ner hela yxskaftet ger ett riktigt bra grepp för handen. Man kan även köra ner bladet medan man håller i yxhuvudet med stöd av skaftet, för att ge ett snabbt och supersmidigt stöd i främst hård snö och is. Även "penn"-greppet är bra att använda i vissa lägen, där handen greppar runt skaftet alldeles under huvudet och pekfingret vilar mot yxbladet. Vid besvärligare eller brantare partier kan man använda yxbladet som en kniv med skaftet utmed underarmen. Med yxan hugger eller svingar man även steg i is och snö och för detta fick vi testa en del olika varianter som visade sig fungera ypperligt. Att slå in skaftet horisontellt bredvid sig och sätta tryck neråt vid skaftet samtidigt som man med andra handen håller i yxhuvudet ger också ett överraskande bra grepp som är otroligt hjälpsamt i de situationer man går utmed en hård och brant vägg. Man kan även använda yxan att svinga med, så som man först tänker sig, men det är egentligen inte så ofta man använder yxan på detta vis. Det är inget snack om saken, isyxan är ett mångsidigt verktyg som det tagit några decennier av alpinism att utveckla!

Vi lärde oss även denna dag hur isskruvar är tänkta att fungera och vad de kan vara bra till. Vi turades om att leda våra repkamrater över sprickor och isformationer och fick säkra med skruvar där det behövdes. Anders och Martin övervakade det hela så det gick riktigt till.

Nästkommande dag övade vi på self-arrest, både med och utan isyxa. Self-Arrest innebär att stoppa sitt fall om man ramlar utför en snöbrant. Teknikerna skiljer sig åt beroende på om man har isyxa eller inte och det är bra att kunna båda. Att self-arresta utan var nytt för mig, och nyttigt! Vi fick inte lova att testa self-arrest med stegjärn på då det enligt guiderna var alldeles för hög risk för benbrott. Dock fick vi self-arresta som om vi hade stegjärn på oss och då gäller det alltså att hålla upp fötterna så de tänkta stegjärnen inte hugger tag. Så fort någon glömde detta skrek Anders "-Två brutna ben!" och "Du bröt just bägge benen!" Längst ner i backen stod Martin för att fånga upp dem som eventuellt misslyckades med sin self-arrest, men detta behövdes aldrig vad jag kunde se. Alla lyckades stoppa sina fall.

Anders och Martin visade även hur man räddar någon ur en glaciärspricka genom att bygga ett ankare och en vinschanordning och sedan, om det behövs, vinscha upp personen ur sprickan. Vi fick alla testa detta ett par gånger och alla hade vi nog en del bestyr innan knoparna och karbinerna satt där de skulle.

Nästa dag var vi uppe på glaciärerna för att öva under verkligare former. Vi fick hoppa ner i sprickor medan repkamraterna fick känna på tyngden i repet, stoppa fallet, bygga ankare och lägga över tyngden på detta, knyta ur sig själva och bygga en vinschanordning, och rädda vederbörande. Det var mycket att tänka på.

Vi övar sprickräddning. Kristine och Bodil
får här rädda sin repkamrat ur djupet.

Det är viktigt att öva många gånger på olika platser. Även om man kan grunderna så uppstår det ibland så olika och tillkrånglade situationer som gör att man verkligen måste vara kreativ. Det är viktigt att man inte bara lär sig hur man ska göra utan framförallt varför. Om man inte har förstått varför saker ska göras på ett visst sätt blir det mycket svårt att hantera en tillkrånglad situation där man måste agera efter eget förnuft och vara kreativ och uppfinningsrik. Och i verkliga situationer blir det nästan alltid tillkrånglat.

En simplare sprickräddning där personen bara hänger rakt ner en två meter under kanten och nästan kan klättra upp själv är sällan någon större konst att hantera. Om man nöjer sig med att träna dessa situationer kommer man sannolikt att bli överraskad vid första skarpa läget. Det gäller att öva mycket och se till att många olika situationer uppstår så man får lärdom av hur det kan se ut i olika skarpa situationer. Det blir sällan som när man övar. Anders och Martin lät oss öva på många olika ställen just för att frambringa svårartade situationer. En gång när Håkan föll i en spricka så hade han gått flera meter ut på ett snötak innan han föll igenom. Repet skar flera meter genom snön och han åkte in under taket och blev hängande en fem sex meter ner i sprickan och långt från där han först föll igenom. Uppifrån kunde jag och Frank inte uppfatta detta, och inte höra vad han skrek. Vi fick bygga ett ankare och Frank fick sedan krypa fram för att se hur läget var med Håkan. Vi visste inte då att Frank var många meter ut på snötaket och även han hade med enkelhet kunnat ramla ner om snön kollapsat. Vi kunde inte se Håkan men försökte gräva utmed repet för att få bort snön. Repet bara försvann ner i snön och det tog oss säkert en timme att gräva oss ner till Håkan och få upp honom ur det nygrävda hålet. Det blev en enormt nyttig övning.

Håkan tittar upp i hålet som vi grävt fram
efter en timme nere i sprickan.

Räddad!

På kursens näst sista dag fick alla prova på isklättring. Anders och Martin hade tagit med olika varianter av tekniska isyxor och vi hittade bra sprickor att topprepa på. Det var mycket roligt även om jag saknade mina tekniska stegjärn oerhört, samt mina egna isyxor. Dessa hade jag ju inte tagit med. Isklättringen blev en fin avslutning på den näst sista dagen.

Alla fick prova på isklättring. Här ses
Kristine hugga tag med yxorna.

Sauli är nöjd över att stå högt
uppe på isfallsglaciären.

Någon kilometer från Tarfalasjön ligger en forskningsstation där det pågår febril aktivitet kring glaciärerna. Man mäter bland annat hur glaciärerna växer och minskar för varje år och för noggrann statistik. Detta i sig är ett ganska intressant kapitel. De har dragit el till den lilla stugbyn och har en bastu där. En kväll blev vi bjudna dit för bastu, bad, öl och filmvisning! Det var gudomligt med en dusch, bastu och öl, och filmvisningen var också intressant. Det var ett mycket uppskattat besök! Det var bara synd om Håkan som råkade skära sig i foten på en vass sten då vi badade i forsen, ett sår som skulle komma att vålla honom mycket smärta de kommande dagarna.

Sista dagen på glaciärkursen var tanken att vi skulle klättra någon topp. Många ville detta och det skulle ju vara en fin avslutning på kursen och veckan. Det bestämdes södra klippberget och vi begav oss uppför isfallsglaciären mot norra insteget. Vi klättrade i två replag med Anders och Martin först i vardera. Det var mycket enkel klättring även om det var ganska exponerat på sina håll, men många i gruppen hade ingen tidigare erfarenhet av klättring.

Vi gör oss redo att klättra södra klippberget.

Exponerat på sina ställen. Alla deltagare klarade det galant.

Ett sista krux innan toppen. Anders leder...

...och säkrar uppifrån.

Alla ville upp på toppen!

Utsikt från södra klippberget över Tarfala och Tarfalapakte.

Kristine och Magnus på toppen. Ett mycket trevligt
par från Lund som förhoppningsvis kommer att
klättra med oss på Kullaberg och andra ställen.

Matpaus på toppen. Anders i gul jacka, Martin mitt i bild.

Jag tror att alla tyckte om att klättra södra klippberget även om folk hade olika vana. Det var en bra tur de bjöd på, Anders och Martin, säkert oförglömlig för många deltagare. På toppen åts lite lunch och togs kort innan det var dags för nedfärd. Det siktades på att vara tillbaka tidigt i stugan eftersom kursen skulle avslutas denna eftermiddag och en del behövde ha tid att packa och bege sig iväg.

Hemfärd över glaciären. Det var många fina
dagar vi fick.

Kvällarna i stugan var ofta lika roliga som dagarna. Sällan har jag träffat någon med så många historier som Anders. Han har varit på många platser i världen och arbetat som bergsguide under många års tid och det är en gedigen samling historier han har på lager, den ena värre än den andra. Det är inte svårt att rekommendera Arctic Guides, ni får garanterat mycket roliga, underhållande och lärorika dagar!

Både jag och Håkan var grymt nöjda med kursen och dess innehåll, och även på det sätt Anders och Martin hade lett den. Den överträffade med råge våra förväntningar. Nu skulle snart nästa kurs börja, den kurs jag kanske sett fram emot allra mest, den alpina klätterkursen! Håkan skulle inte vara med på denna utan vandra runt lite på egen hand, fiska lite samt kanske göra några toppturer på egen hand. Jag och Martin skulle ner till Keb-stationen och träffa den andra deltagaren på klätterkursen, Tobias. Han hade gått glaciärkursen föregående år.

Jag lämnade stora ryggan, tält och en massa annan utrustning hos stugvärden och tog lätta packningen när jag och Martin lämnade Tarfala och begav oss ner mot Keb-stationen. Då vi befarade att restaurangen stängde klockan 20 så tror jag att vi slog nytt rekord på sträckan Tarfala-Keb. Väl framme var det dock lugna puckar med den saken. Nu väntade ett par riktigt spännande dagar fyllda med alpin klättring! Fortsättning följer!