Träning med ryggsäck genom Skåneland

Jag brukar ibland slänga ner en massa vattenflaskor i ryggsäcken och vandra runt med dessa för att få träning inför diverse strapatser. Det kan låta tråkigt, men ibland behöver man inte åka så långt hemifrån för att hitta riktigt fin natur att utforska! Grusvägar och traktorstigar kan ha mycket att bjuda på men ofta hittar jag mina egna stråk över kullar och genom skog för att göra det lite intressantare. För en blivande alpinist är det förstås nödvändig träning!

Ramnakullarna, ett naturreservat instiftat 1973. Maj 2012.

Utsikten är fin från Ramnakullarna, hela 134 m.ö.h!

Tjusiga hagar att gå genom. Bönderna brukar sällan bry sig.
Inte kossorna heller.

Raps! Vad gör landsbygden finare än ett gult skinande rapsfält?

Skogarna kring Häckeberga, här finns många
fina områden att upptäcka.

Skog. (I brist på bättre bildtext).

Det finns även en del kalhyggen. Tråkiga kanske, men det är
mycket bra träning för balans och koordination att stövla
rakt över med packningen och man får träna en
del på att se var man sätter fötterna.

En dag ska denna lilla gran ha vuxit upp och
blivit en ståtlig storgran! Eller kanske sluta
i någons vardagsrum? Vem vet, men jag ger
den ett litet lyckoönskande i alla fall.

Skog II.

Naturens eget hitte-på.

Det är skoj att gå lite vilse och hitta egna vägar, men
man får se upp så man inte plötsligt är omgiven utav kärr!

Alltid när jag ser gamla gärdsgårdar så tänker
jag på alla dem som slitit så genom seklen.
Vårt moderna samhälle har inte varit gratis.

Här en liten minisjö nära Häckebergasjön som jag faktiskt
inte vet vad den heter. Fint är här i alla fall och det går utmärkt
att grilla och campa här.

Äng.

Hage med staket och idylliskt hus.

Hästar finns det i princip överallt i Skåne.

Högt uppe på Romeleåsen.

Det finns många gömda paradis som ingen riktigt
tar notis om mer än de som har lyckan att bor där.

Ramnakullarna någon månad senare.

Den glade vandraren himself.

Ihållande klättring, ledklättring

Då har vi alltså börjat ledklättra! Efter ett drygt år av topprepande och träning så har vi tillslut skaffat oss utrustning och erfarenhet för att påbörja detta "riktiga" sätt att klättra på, och roligt är det! Det har kanske inte alltid varit så att jag varit värst sugen på att dra ut och klättra, vissa dagar har jag fått tvinga mig själv att bege mig ut. Det har alltid visat sig att väl ute på klipporna ångrar jag mig aldrig. Det är alltid värt all mödan i slutändan och nu när vi börjat ledklättra känns det som att äventyret just har börjat. Det är fantastiska dagar vi har haft ute på Kullaberg.

Väl ute på klipporna ångrar jag
aldrig att jag begett mig ut.
Här vid Kullaberg 15 april 2012.

När man ledklättrar vill man ogärna falla eftersom det ofta är en bit ner till förra säkringen, och fallen kan ta hårt på utrustningen. Vid topprepande är det sällan någon fara, där till och med satsar man extra hårt och det är ofta man faller då man inte klarar att hålla sig kvar. Vid ledklättring vill man undvika detta i största möjliga mån och det ställer förstås större krav på det mentala. Inför min första ledklättring var jag ganska säker på att jag skulle få stora problem med rädsla uppe på klippan och jag var ganska nervös innan jag påbörjade klättringen. Det gick mycket bättre är jag väntat mig, jag kände mig ganska lugn och kunde gå metodisk till väga. Det var förstås en enkel led, gradering 3, men annat var inte att tänka på som första led för mig. Någon vecka senare skulle jag komma att leda på en annan led ett stenkast bort, en något svårare som heter Makalu. Den har två krux som är ganska besvärliga att leda då det är mycket svårt att hitta bra ställen att säkra på. Man får helt enkelt stålsätta sig och klättra så bra man kan och hålla huvudet kallt. Det blir mycket svårare att klättra om man är rädd och det kan vara omöjligt att vända och klättra nedför då detta är mycket besvärligare än att klättra uppför. Vid ett tillfälle höll jag på att förlora mitt grepp och var nära att falla. Hjärtat gjorde en snabb tur upp i halsgropen och rädslan kom över mig som en stor svart demon. Jag fick tänka på vad jag läst och hört, att pressa tillbaka rädslan och ta ett extra andetag och fokusera, och tänka att det går bra. Jag kunde fortsätta och kom snart förbi bägge kruxen. Mot slutet märkte jag att mina ben skakade våldsamt och jag vet inte om det var på grund av trötthet eller rädsla, eller bäggedera. Jag lyckades i alla fall att behålla mitt lugn och kände mig någorlunda tillfreds. När jag kom upp till standplatsen var det första jag tänkte "Fy fan, den där leder jag aldrig mer!". Vi får se. Jag tycker jag har fått en bra start på ledklättringen och jag ser fram emot att fortsätta.

Här min allra första ledklättring. Nervöst innan
men lugnt under själva klättringen. Kullaberg.

Håkan testar att leda på en
förbultad led, insäkrad i topprep.
Soffabacken 29 april 2012. 

Här är Lev i klättertagen på en förbultad led...

...medan Håkan säkrar med både ett stabilt
grepp och min! Soffabacken.

Jag har haft en väldig tur att jag träffat Levente! Han är en fantastisk klättrare och vän. Han är oerhört dedikerad klättringen och det är oftast vi två som sticker ut tillsammans. Jag känner inte att jag har någon vidare talang för att klättra, i alla fall inte vad gäller den tekniskt svåra och akrobatiska biten. Styrka, uthållighet och inte minst det mentala är det jag känner är mina starka sidor och om jag bara kan lära mig handskas med all utrustning samt lära mig hur jag tar mig ur knepiga situationer och olyckor, och att detta sitter inbankat i ryggmärgen, så kommer jag ha helt andra förutsättningar ute bland bergen. Det är det som är mitt mål, att inför bergsklättringen bli en så stark klättrare jag någonsin kan. Det går framåt, mycket tack vare Lev som är en exceptionell läromästare. Att klättra med honom är som att alltid ha tillgång till en egen instruktör. Vad kan slå det?

Levente, min formidabla klätterpartner. Kullaberg.

En av många fina dagar ute på Kullen.

Här är jag i ledtagen!

Fredrik sätter en kil. Eller kanske letar han efter
fina blommor att ta med sig hem?

Dagar att minnas.

Jag vill väldigt gärna återvända till bergen och klättra men det ser lite svårt ut det här året. Jag har ju redan bestämt att 2012 ska bli ett träningsår. Bergen bortom Mont Blanc är högre och inbegriper svårare och mer teknisk klättring, samt även väsentligt mycket större risker vad gäller stenras, laviner, iskollaps, stormar, och inte minst höjd, och träningen och erfarenheten måste matcha. När jag idag ser tillbaka på var jag befann mig då jag begav mig mot Kebnekaise 2010 så har jag absolut kommit en bra bit, men fortfarande är det lång väg kvar tills jag känner mig redo för 6000 meter och däröver. Men oavsett hur mycket tid och pengar jag lägger på detta så tycker jag fortfarande att det är det roligaste som finns och längtan efter nästa berg blir större för varje dag.

I början på augusti är planen att jag och Håkan ska dra tillbaka till Kebnekaise för att spendera två veckor med bergsguider och lära oss mer om glaciär, lavin och alpin klättring. Det kommer bli skoj som tusan och mycket lärorikt. Som krav har de att man redan gått kurs i klippklättring, även fortsättningskursen med ledklättring, och därför ska vi gå även denna någon gång i juni eller juli. Detta blir dock hemma i Skåne. Sedan blir det en vecka fjällvandring, troligen i padjelanta som jag länge velat besöka. Detta ser jag mycket fram emot. Utöver detta så planerar jag och Lev ett klättringsprojekt i Norge i september.

Träningen går bra. Jag försöker växla in lite roliga sporter och aktiviteter vid sidan om den vanliga konditions- och styrketräningen och därför spelar jag två timmar tennis varje torsdag, vilket är utmärkt skoj. I augusti drar ishockeyn igång igen och då har jag förhoppningsvis två gäng att spela med. Ishockey, har jag kommit på, är bra träning för styrka och balans. Jag når maxpuls på två anfall, sedan efter ytterligare två anfall och när jag är nära döden så rasar jag ut i båset totalt utmattad. Efter någon minuts vila och panik-drickande så är det ut igen och full fart, och så håller vi på i en timme. Ypperlig intervallträning!

Här spelar vi tennis varje torsdag och vi brukar hinna med
en fem-setare. Jag spelar med en arbetskompis, Nikola.

Vi är även i inomhushallen och klättrar, vanligtvis 1-2 gånger i veckan. Jag tycker sällan att inomhusklättringen är värst skoj men ser det som behövlig träning. Ofta känner jag mig som en klant när jag hänger på väggen utan att komma någonvart, men det är träning jag behöver och det går väl sakta framåt. Som jag nämnde tidigare, jag tycker mig inte ha så värst mycket talang för den akrobatiska klättringen men tänker i alla fall bli så bra jag nu kan!

Här brukar vi klättra upp och ner, upp och ner,
på diverse leder. Ofta tråkigt, ibland roligt,
men alltid välbehövlig träning.

På helgen brukar jag även dra på mig ryggsäcken fulllastad med vattenflaskor (för att den ska väga 25 kg) och hika runt i Skåne. Nödvändig träning det också, och riktigt fint är det på sina håll. Nästa inlägg kommer att handla om detta med fina bilder från Skåne!

Rjukan och isklättring

Ja isklättring hade visat sig vara väldigt roligt och blev snabbt min favorittyp av klättring. Det är något visst med att slå in verktygen i isen och ta sig uppåt och jag gillar det vintriga och kalla samt handhavandet av all utrustning. Efter att vi klättrat några gånger ute på isarna som vi funnit vid Kullaberg så var jag ordentligt sugen på att sticka till Rjukan och klättra mer is. Jag hade ju hört att det var ett paradis för isklättring och ett av Europas bästa ställen för detta, med massor av is inom ett ganska litet och överskådligt område. Jag, Frederic, Lev och Håkan hade redan pratat om att ta oss dit men hade inte riktigt kunnat enas om datum och därför blev det lagt på is(!).

Sedan, när jag gick och var som mest sugen på att klättra is, så föll det sig så att Sylvia hörde av sig och undrade om jag ville hänga med på isklättring vid Rjukan. Vi bestämde en vecka i början på mars och jag åkte upp med bil, mötte upp med Sylvia i Göteborg och sedan fortsatte vi mot Norge! Vi hade tänkt klättra i sex dagar men dessvärre hade vädret blivit allt varmare och det var mycket ovisst om det skulle gå att klättra. Vi hade några dagar innan avfärd pratat om att ställa in resan men valde hursomhelst att sticka dit och göra det bästa av det.

Gjestegaard. Här bodde vi första natten.
Trevligt och bra vandrarhem.

Efter att ha tillbringat första natten på Gjestegaard vandrarhem så begav vi oss nästa morgon till området Upper Gorge. Där skulle vi börja med en enkel led, Lettvann, på tre replängder. Jag hade inte ledklättrat tidigare och vi bestämde snabbt att Sylvia fick bli den som ledde på Lettvann.

Några ord om ledklättring. När jag klättrat tidigare har det varit s.k. topprep vi klättrat. Detta är den enklaste och säkraste varianten och brukar vara det man börjar med. Den som klättrar är då infäst i repet som går upp till ett ankare och sedan ner igen till den som står på marken och säkrar. Efter hand som den som klättrar tar sig uppåt så tar säkraren in rep via sin broms och vid ett fall så är repet sträckt från början och fallet blir därmed inte så stort. Detta kräver förstås att man först kommer upp på toppen av klippan för att bygga ankaret och att leden inte är högre än en 20-30 meter. Repen man klättrar med är i regel 60 meter och måste alltså kunna löpa den dubbla längden mot vad man klättrar.

Vid ledklättring har man inget ankare ovanför utan repet löper från den som säkrar direkt till den som klättrar. Den som klättrar, kallad försteman, sätter då i säkringar i berget eller isen och låter repet löpa genom dessa efterhand som han tar sig uppåt. Vid ett fall faller han då till senaste säkringen och lika långt till, innan repet sträcks. Vid topprepsklättring är det sällan någon fara med att falla, men vid ledklättring ska man alltså undvika detta i största möjliga mån.

När försteman har kommit upp och hittat en bra plats, eller då repet börjar ta slut, bygger han en standplats. Detta går ut på att han säkrar sig med flera punkter så att han befinner sig säkert där han står och kan sedan säkra andreman då denne klättrar upp. Andreman tar då med sig alla säkringar upp till standplatsen och bägge klättrarna befinner sig då på samma plats med all utrustning, och man börjar om likadant igen, försteman fortsätter på nästa replängd. Det är vanligt att de som klättrar byter roller mellan varje replängd, alltså turas om att leda.

Vid klippklättring består säkringarna vanligtvis av kilar och kamsäkringar och vid isklättring mestadels av is-skruvar som man skruvar in i isen. Jag hade nu efter nästan ett års klättring velat att börja med ledklättring men hade alltså fortfarande inte sysslat värst mycket med det, och därför var det lämpligast att Sylvia fick leda uppför Lettvann.

Några rader om stegjärn. De stegjärn jag sedan tidigare hade var ett par Petzl Vasak. De var inköpta för Mont Blanc och är av den typen som har liggande frontaggar. Detta passar bra när man ska trampa sig uppför snö och glaciär men, kom jag att upptäcka, lämpar sig sämre för mer teknisk klättring på vertikal is. Då jag klättrade med dem på Kullaberg tyckte jag mig ofta ha besvär med att sparka in frontaggarna i isen och jag fick för mig att ett par stegjärn med stående fronttaggar skulle lämpa sig bättre (trots att jag läst om motsatsen på vissa håll). Mina Petzl Vasak var förvisso ganska trubbiga efter allt drytoolande och var nog inte i det bästa skick då jag klättrade is med dem på Kullaberg, men jag hade slipat dem innan jag begav mig till Rjukan. Jag hade också med mig ett par nya Petzl Dartwin som jag var väldigt sugen på att testa, ett par stegjärn med stående fronttaggar.

Här står Sylvia nedanför Lettvann.

Sylvia klättrade först och byggde en standplats en bit upp, och sedan skulle jag klättra samma sträcka i rollen som andreman. Jag var spänd på att testa de nya stegjärnen och då jag för första gången sparkade dem mot isen satte de sig med ett väldigt "TJUNGK!" och jag hade ett grepp i isen som jag knappt vågat drömma om! Andra steget satt lika bra och det var nästan som att gå i en trappa. Vilka stegjärn!! Överförtjust tjungkade jag mig uppåt och var även mycket förtjust över yxorna som även de skötte sitt jobb utmärkt. Vilken otrolig betydelse utrustning har, tänkte jag. När jag nämnde för Sylvia hur nöjd jag var med mina Quark-yxor så sa hon att jag skulle vänta med att uttala mig om det tills jag testat att klättra med Nomic, de yxor hon själv använder. Och det är klart, Nomic är mer utpräglade för is och teknisk klättring, så det stämmer säkert väldigt bra. Jag har fortfarande inte provat dem men är ännu fullt nöjd med mina Quarks, men kanske skaffar jag mig ett par Nomics redan till nästa säsong, vem vet.

Vasak med sina liggande fronttaggar till vänster i bild
och Dartwin med sina stående fronttaggar till höger. Lägg
även märke till Dartwins andra taggpar som är vinklade
mer framåt för att ge bra stöd på vertikal is.

Det var förstås grymt spännande, och roligt, att klättra uppför Lettvann. Leden gav aldrig några egentliga problem men det var roligt att känna på ledklättring på flera replängder och det gav sannerligen mersmak!

Sylvia fotar mig från en av standplatserna.
Här kan jag lova att jag stortrivs.

Efter Lettvann begav vi oss till det vandringshem vi från början tänkt oss, Climb-Inn, där man både kan bo på rum eller tälta. Det är ett riktigt bra ställe med superbra personal och superbra utrymmen och jag kan rekommendera det varmt! Det går även bra att hyra utrustning som stegjärn och yxor och man kan även vara med på kurser om man så önskar.

I källaren har de verktyg för att slipa yxor och stegjärn vilket både jag och Sylvia utnyttjade, trots medhavda filar. Ett ordentligt skruvstäd är guld värt. Även bågarna på mina Dartwin kunde jag bonka till så de bättre passade mina skor. Nästa dag skulle bjuda svårare klättring, var tanken.

Nästa dag begav vi oss till ett nytt område, Ozzimosis. Här finns flertalet kortare leder som inte är mer än 8-10 meter och som går bra att topprepa. Även ett par längre bjuds det på och vi härjade här hela dagen med både ledklättring på de enklare lederna och topprep på de mer krävande. Jag var åter igen galet nöjd med min utrustning och vet knappt om jag någonsin haft så roligt. Vid något tillfälle klantade jag mig ordentligt då jag skulle fixa med ett topprepsankare och trasslade mest in mig i grejorna. Sylvia är nog road åt det än idag, gissar jag, men det bjuder jag gärna på. Men så är det, man behöver klättra mycket och träna sig för att med tiden vänja sig och bli bra på att hantera utrustningen. Jag hoppas att det för min del i alla fall går åt rätt håll.

På väg till Ozzimosis bjuds man på fin utsikt över Rjukan.

Vid Ozzimosis fanns det många sådana här isar,
många gick utmärkt att topprepa.

Till vänster syns leden Ozzimosis som
har gradering WI 4 och som jag klättrade
flertalet gånger. Utmärkt träning!

Sylvia på en av lederna vid Ozzimosis.

På tredje dagen var det tänkt att vi skulle klättra en sju replängder lång led som heter Fabriksfossen, och som Sylvia spetsat in sig på sedan tidigare. Vi var båda otroligt sugna på detta men dessvärre hade temperaturen stigit ordentligt igen och termometern visare denna dag 14 plusgrader. Det var för varmt för isklättring, tyckte vi båda. Vi åkte en tur upp till Krokan, ett annat område, och tittade på isen där men den formligen drypte av smältvatten och under sådana omständigheter är det inte säkert att klättra på isen, och inte värst trevligt heller. Vägarbetare var ute och tog ner all is som riskerade att falla på vägarna och detta är också ett tecken på att fler bedömde isen som instabil. Vi bestämde att inte klättra den dagen. Väderprognosen visade på ihållande varmt väder och vi beslöt ganska snart att bege oss hemåt istället. Det var förstås synd att vi inte kunde klättra alla sex dagarna men samtidigt hade vi fått två dagar som lätt gjorde resan värd. Jag kommer definitivt återvända till Rjukan, nästa år troligen i februari, för att bättre vara säker på kallt klimat.

Drytooling och isklättringspremiär!

Jag har tagit varje chans jag fått att komma ut på klättring och förra året klättrade vi in i december innan det till slut blev för kallt för vanlig klippklättring. Vi hade sedan en tid tillbaka diskuterat att fortsätta med drytooling, det vill säga att klättra med stegjärn och isyxor direkt på klippa. Att låta klättringen ligga nere hela vinterhalvåret kändes tråkigt och dessutom vill jag ju gärna träna på allt inom alpin och mixad klättring, så det kändes som ett naturligt steg vidare.

När man klättrar i berg är det huvudsakligen tre former av klättring involverad; Snö, is och klippa. Ofta klättrar man alla tre på väg mot någon topp, eller då man klättrar på olika leder, och det är detta som kallas mixad klättring. När man kommer till ett klippparti är det ju inte tal om att klättra med klätterskor och bara händer utan det blir naturligt att fortsätta med stegjärn och isyxor direkt på klippan, inte minst med tanke på kylan. När man sedan lyfter ner denna typ av klättring på landbacken kallas det drytooling, och det var alltså detta jag gärna ville fortsätta att ägna mig åt som ett led i träningen inför bergen.

Jag visste inte först om det skulle vara lättare eller svårare att klättra klippa med stegjärn och yxor jämfört med vanlig klippklättring. Jag ville tro att det skulle vara enklare men hade ändå en del misstankar om motsatsen. När jag och Lev drog till Soffabacken i mitten på december och jag för första gången skulle prova så fick jag en chock över hur svårt det var. Jag kom ingenstans! Det var visserligen en ganska svår led vi började med, kanske 7-, men ändå. Det tog lång tid att vänja sig vid stegjärnen och isyxorna mot vanlig klippa. Balansen blir om möjligt ännu viktigare och man måste lära sig att lita på yxorna trots att man vet att de inte alltid är att lita på. Samma sak gäller för stegjärnen. Med tiden lär man sig att bättre kunna känna om ett grepp är stabilt, men i de lägen det inte finns några stabila grepp så är det bara att chansa, och det är lätt att slå sig själv i huvudet när yxorna tappar fästet. Likaså stegjärnen känns många gånger förrädiska, man vet aldrig riktigt när de tänker släppa. Balansen blir avgörande och det är viktigt att man håller fästpunkterna stilla och under ett konstant tryck hela tiden, både vad gäller stegjärn och yxor.

Nu har vi varit ute nästan varje helg och klättrat och efter en 6-7 gånger tycker jag det börjar gå riktigt bra. Jag har skaffat ett par nya yxor, Petzl Quark, som är helt suveräna och jag är otroligt nöjd med dem. Idag tycker jag allt att drytooling är roligare än vanlig klippklättring och det går ju ihop med mitt intresse för alpinism, så det är väl lika så bra.

Lev vid Snuvestuan
19 Januari 2012

Här inviger jag mina nya Petzl Quark yxor.

Drytooling var till en början
mycket svårt och ovant.

Nu senast var det jag, Lev, och Frederic som i februari stack till Kullaberg för att klättra. En gång i tiden svarade Frederic på en annons jag hade skrivit på utsidan.se där jag sökte klätterkompisar i Skåne. Vi har sedan dess mailat en del fram och tillbaka och det är Frederic som drog samman det gäng som jag och Håkan har klättrat med den senaste tiden, där även Lev är inkluderad. Jag har alltså mycket att tacka Frederic för! Vi har flera gånger försökt klättra tillsammans men det har hela tiden varit något i vägen för någon av oss och Frederic har även varit bortrest en del. Detta blev således första gången vi träffades vilket förstås var mycket roligt. Han visade sig vara fantastisk trevlig och med en god portion humor!

Frederic och Lev diskuterar hur
topprepet ska förankras.

Vi hade turen att på norra kusten hitta ett par isleder som vi kunde klättra på. Här nere i Skåne är det svårt att hitta bra is att klättra på och isklättring har jag velat prova på länge. Det visade sig var väldigt annorlunda och förbaskat roligt! Vi klättrade på två olika leder under dagen och stack sedan till Soffabacken för att tälta. Frederic ville prova sin bivack-utrustning och hade föreslagit detta.

Kullamannens Dörr på Kullens norra kust.
Här hittade vi till våran stora förtjusning
is vi kunde klättra på.

Jag och Frederic.

Lev blev först ut att känna på isen.

Vädret var kanon hela dagen.

Här gör jag min premiär som isklättrare.

Petzl Quark, en mångsidig yxa som
visade sig utmärkt till is.

Lev var den som hade bäst vana för isklättringen.

Frederic var inte mycket sämre.

Mycket vackra miljöer.

Sällsynt fint med all is.

En otroligt fin dag vid Kullen. Här klättrar Lev.

Isen hade lite överhäng och det blev
ordentligt jobbigt för armarna.

Det blev lite mixad klättring.

Ett av mina fall fångas på bild.

Lev uppe på klippan. Ett tjusigt kort.

Dagen avslutades med camping vid Soffabacken.

En intressant detalj kring sovandet. På morgonen efter att jag packat ihop mitt tält kunde man i snön tydligt se var jag hade legat då mycket av snön var bortsmält. Detta är inte bra då det betyder att behövlig värme smiter ut. Jag hade inte frusit ett dugg under natten men detta är ändå ett bevis för ett dåligt liggunderlag och ett tecken på att jag behöver skaffa ett bättre. Just nu har jag ett Therm-A-Rest ProLite Large som länge fungerat väldigt bra men som jag ändå tror inte är tillräckligt för vinter (det är trots allt ett 3-säsongs). Jag kommer istället att skaffa mig en downmat, något jag velat ha ganska länge. Det kommer vara väl värt sin investering. Här ska ingen värme smita sin kos!

Vi kommer att fortsätta drytoola och klättra is här så ofta vi kan och jag hoppas bli bättre på det. Förhoppningsvis kan vi snart komma iväg till Rjukan för någon veckas isklättring. I sådana fall blir det förstås ett nytt inlägg här på sidan.