Det var natten mot det fjärde dygnet på berget och snart dags för vårt första toppförsök. Väderprognosen hade varit mycket god. Det hade varit ganska dåligt väder de senaste två dagarna men nu spådde de klart väder igen, hade de berättat från stugan. Väderrapporten hade gått runt bland tälten hela kvällen och även nått oss. Vi vaknade runt 02 av att folk gjorde sig i ordning. Vi tyckte gott att vi kunde ha lite folk framför oss och hade inte bråttom iväg. Jag tror att klockan var runt 03 när vi började göra oss i ordning. Till frukost åt jag bara lite knäckebröd och några frukost-bars och hade tänkt att klara resten av bestigningen på enbart powerbars. Jag har bra erfarenhet av sådana, de väger lite och ger bra med energi. Medan Emil fixade med klätter-utrustningen och förberedde repet så smälte jag en massa snö och fyllde alla våra vattenflaskor till bredden med kokande vatten. Även mitt 2-liters vätskesystem fylldes.
När vi var klara med allt började vi röra oss mot toppen, Emil först, sedan jag och sist Sara. Det kändes helt fantastiskt och mycket speciellt att äntligen vara på väg. Först skulle vi upp nästan 500 höjdmeter på Dôme du Goûter och sedan ner en bit på Col du Dôme, den rygg som leder vidare mot Mont Blanc. Det blir sedan cirka 100 meters stigning till säkerhetsstugan Vallot på 4362 meters höjd. Härifrån har man sedan cirka 500 höjdmeter till toppen. Vi kunde se pannlamporna från alla framför oss uppe på berget och det är en klassisk syn som man känner igen från många dokumentärer om välbesökta berg runt om i världen, raden av pannlampor som slingrar sig uppför berget. Nu var det kanske inte mer än 5-6 olika replag vi såg med gott om utrymmer mellan sig och det var ju bra att det inte var mer folk än så. Det kan ställa till problem.
Efter att ha gått i kanske en kvart kom jag plötsligt på att jag glömt alla mina powerbars. Jag hade haft för mycket att tänka på och missat att packa ner dem. Otroligt klantigt. Jag hade tänkt på det flera gånger men tänkt att jag skulle komma ihåg dem. Jag stannade förstås tvärt och upplyste de andra om missen. De verkade inte sugna på att vända och Emil sa att jag kunde få av hans mat som jag tror bestod av knäckebröd och några enstaka bars. Jag tyckte det lät bra och vi fortsatte. Emellanåt gick jag dock och tänkte på mina powerbars som låg kvar i tältet och hur dumt det kändes att ha glömt dem. Här har man tänkt på så mycket och så ska man glömma sin mat! Jag fick sluta tänka på det och hoppas att Emils mat skulle räcka åt oss båda. Eventuellt fick man väl kämpa lite extra, tänkte jag.
Vi gick uppåt och följde spåret som dagar av klättrare hade skapat. De flesta brukar gå väldigt långsamt uppför och det gjorde även vi. Att ta sig uppför snö så brant blir fort otroligt jobbigt och det bästa sättet är att hitta ett långsamt tempo och sedan mangla på. Vid något tillfälle stannade vi och släppte förbi ett sällskap som kom ifatt oss. Vi gjorde kortare pauser ibland och det visade sig snart att mitt vätskesystem frös igen. Det hade fungerat på Mont Blanc du Tacul men nu var det så kallt att vattnet i slangen och i munstycket frös och jag kunde inte få i mig något vatten. I den kalla vinden gick det på bara minuter att kyla ner det från början varma vattnet. Jag fick stanna och dricka direkt ur vätskesystemet istället, vilket ju inte riktigt är tanken. Jag vet inte hur de som använder vätskesystem på berg brukar göra. Finns det isolerade slangar tro? Det ska undersökas.
Klättringen upp till Dôme du Goûter tog ungefär två timmar och vi skulle sedan gå över Col du Dôme och upp ett hundratal höjdmeter för att nå Vallot-stugan. Eftersom det var helt mörkt hade det varit svårt att bedöma vädret men det hade blåst väldigt mycket hela natten. Det var först framemot 03 som det hade lugnat sig lite och sedan dess hade det blåst lite till och från. På väg uppför Dôme du Goûter hade vi befunnit oss mestadels i lä och inte märkt så mycket av blåsten. Väl uppe på toppkammen märkte vi direkt av blåsten mer och väl framme vid Vallot-stugan var vädret ännu besvärligare med dålig sikt och hårt vind. Klockan närmade sig nu 07 och det började ljusna. Vi fortsatte upp mot Grand Bosse och Petit Bosse som är två små mellantoppar och där man vandrar på en kam över bägge. Klättringen från Vallot upp mot kammen var brant och jag var fullt koncentrerad på klättringen när Emil plötsligt hade stannat. Han skrek och gestikulerade men jag kunde inte höra vad, inte heller förstod jag hans gester. Jag ville bara vidare och undrade varför han hade stannat. Jag försökte gestikulera att han skulle fortsätta men han stod kvar och vevade med armarna och det blev snart uppenbart att det var något som stod på tok.
Jag klättrade någon meter närmare och drog i kapuschongen för att få fram örat mer och försökte lyssna vad han ropade, och han skrek att vädret blivit sämre, att det blåste för mycket och att vi skulle vända. När jag hörde detta och tittade mig omkring blev jag plötsligt varse att vädret faktiskt blivit ordentligt mycket sämre. Vinden var full med snö och sikten var otroligt dålig. Emil hade dessutom kommit upp mot kammen och fick därmed de sydliga vindarna, som vi fram tills nu hade varit mestadels i lä från, rakt på sig. Jag skrek vidare till Sara att vi skulle vända, och vi började röra oss neråt igen. Vi tog oss ner mot stugan och väl där ville både Emil och Sara att vi skulle gå in. Jag har alltid sett stugan som något att använda vid nödfall och detta kändes absolut inte som något sådant. Jag frågade vad vi skulle i stugan att göra men fick inget riktigt svar. Kanske var vi för trötta och hade för mycket funderingar i våra huvuden för att tänka riktigt klart. Vi tog oss hur som helst in i stugan utan vidare argumentationer.
Stugan är endast till för nödfall och är byggt i metall. Ingången är en stege som leder upp genom en gång till en dörr och sedan är det en trappa ner i stugan. Ingången är omständlig att ta sig genom, särskilt med stegjärn, men den är sannolikt byggd så för att ingen dörr ska kunna blåsa sönder i vinden men samtidigt ge maximalt skydd. Det är i alla fall min teori. Stugan är cirka 5x5 meter och har två små fönster som man kan kika ut genom. Fönstren är små och glaset är dimmigt så man ser knappt något alls. Golvet är någon slags gummimatta som ska tåla stegjärn.
När vi kom in i stugan var där redan två personer. De var tyskar och ingick i ett lag om fem. De andra tre hade gått mot toppen tre timmar tidigare när det fortfarande hade varit något bättre väder men dessa två hade valt att vända. Det var en man och en kvinna och de var ytterst oroliga för sina kamrater, särskilt kvinnan som vankade av och an och hela tiden försökte se ut genom fönstren. När vi berättade att vi tidigare hade vänt uppe vid kammen utbrast mannen "A very wise decision!" och jag tyckte inte att vi behövde känna att vi gjort fel.
 |
Emil inne i Vallot-stugan.
Foto: Sara Andersson |
De var bägge trevliga men kunde inte riktigt slappna av eller ingå i ett normalt samtal på grund av sin oro. De satte sig tex inte ner som vi andra utan var hela tiden uppe och sprang. Kvinnan var även utanför stugan vid ett par tillfällen. Efter en 30-45 minuter stövlade det plötsligt in tre personer i stugan som visade sig vara deras vänner. Det blev stor glädjefest. Det pratades på tyska men jag kunde av deras glädje, gester, kramar och handskakningar förstå att de måste ha nått toppen. De såg medtagna ut och man såg hur snön hade blåst in i varenda skrymsle av deras kläder.
De lämnade stugan nästan omgående och vi följde snart efter. Vädret var fortfarande för dåligt för att försöka sig på en toppattack och vi bestämde att gå tillbaka mot tältet. Precis utanför stugan träffade vi en asiatisk tjej som kom fram till mig för att prata. Jag hade pratat lite med henne dagen innan vid stugan. Hon såg medtagen ut och berättade att hon vänt då hon inte haft en aning om var toppen låg eller hur långt hon hade haft kvar. Det hade blåst kraftigt och när hon berättade om det så såg hon ut att börja gråta vilken stund som helst samtidigt som hon försökte le. Jag klappade om henne och sa att hon absolut hade tagit rätt beslut när hon vände. Hon skulle gå in i vallot-stugan för att vila. Vi fortsatte nedför och tillbaka mot tältet.
 |
På väg nedför efter ett misslyckat toppförsök. Här ses
det tjocka molntäcke som låg över Mont Blanc.
Foto: Sara Andersson |
 |
På nedväg efter vårt misslyckade försök.
Foto: Sara Andersson |
Jag var ganska nedstämd när vi kom fram till tältet. Jag slog mig ner på ryggsäcken utanför i snön och en av polackerna som tältade bredvid frågade oss hur det gått. Jag fick berätta att vi vänt och att det kändes tråkigt att inte kunna påverka vädret. Jag uttryckte även mitt missnöje över väderleksrapporterna som uppenbarligen inte gick att lita på. Jag tror att polacken märkte att jag var på dåligt humör. Han berättade att andra han pratat med också hade vänt.
Man kan förbereda mycket inför en bestigning. Det är stora kostnader och mycket tid involverat i berg och förberedelserna är ofta omfattande. En faktor som man inte kan påverka hur gärna man än vill är vädret och man måste alltid räkna med att bli besviken. Klättrar man många berg är det bara en tidsfråga innan man står inför ihållande dåligt väder som gör att toppen blir fullständigt utom räckhåll och detta får alla uppleva förr eller senare. Trots att man vet detta så väl så känns det ändå fruktansvärt ledsamt att inte kunna fortsätta. Man har tränat, ofta i flera år, och lagt ner otroliga resurser, ändå står man där när det är dags för toppen och kan inte göra ett skvatt. Det var denna känsla av maktlöshet som gjorde att jag nu satt och surade utanför tältet. När dessutom väderleksrapporterna hade slagit alldeles fel så kändes det ytterligare hopplöst. Det gick till och med så långt att jag funderade på om man verkligen skulle hålla på med berg när det kunde gå på detta vis.
Jag kände mig frusen och gick in i tältet, kröp ner i sovsäcken med alla kläder på och låg och filosoferade. Jag funderade över hur strategin skulle se ut framöver. Att fortsätta gå tidigt på morgonen, flera timmar innan soluppgången, kändes som ett dåligt alternativ när vädret var så här ovisst. Jag var sur på väderleksrapporterna och bestämde mig för att helt strunta i dem. Att börja klättra på natten och först efter fem timmars klättring och då det blev ljust kunna bedöma vädret ordentligt kändes inget vidare. Om vädret visade sig för dåligt så skulle man ha gjort av mycket energi på en toppattack som från början hade varit dömd att misslyckas. Min tanke blev nu istället att vänta tills det blev ljust och då bedöma vädret. Om det såg bra ut så skulle vi inleda ett nytt toppförsök och utifall att det inte ser bra ut så har man besparat sig 7-8 timmars klättring den dagen. På så vis kan man invänta rätt dag och ha energi kvar tills det blir rätt förutsättningar. Jag framförde resonemanget till Emil och Sara och vi bestämde att starta först 07 nästkommande dag utifall att vädret såg bra ut. Det var nu onsdag och vi hade till och med lördag på oss att nå toppen. På söndagen skulle vi vara tvungna att gå ner igen. Om vi skulle klara så många dagar på berget skulle vi behöva ransonera både mat och bränsle. Mina powerbars uppgick till endast fem stycken och dessa skulle kunna behövas på en toppattack. Det gällde att välja rätt dag.
Vi fick senare under dagen höra att det skulle vara ostadigt väder nästkommande dag men att de två efterkommande dagarna, alltså fredag och lördag, skulle bjuda på klart och fint väder. Vid det här laget lyssnade jag inte så noga på rapporterna men det lät ju i alla fall lite positivt.
Runt omkring oss i tältlägret var det fortfarande ingen som nått toppen. Det hade nu kommit ytterligare några tjecker och polacker. Två tyskar hade gett upp och begett sig nedför. De flesta skulle göra ett försök nästkommande dag och tjeckerna skulle starta redan 01. Vår plan var att vila hela natten och bedöma vädret efter att det blivit ljust. Jag minns att jag sa "När jag ser med egna ögon att himlen är tillräckligt klar så sticker jag. De kan köra upp sina franska väderleksrapporter i röven." Det var förstås barnsligt av mig att reagera på detta vis. Det är inget fel på deras väderleksrapporter men man måste vara beredd på att det ibland slår fel, och då ska man inte reagera så negativt. Man måste försöka hålla humöret uppe och bidra till en god stämning i gruppen. Jag blev på betydligt bättre humör efter någon timmes surande när jag kom på att jag fick skärpa mig. Väder är väder, och vi hade fler dagar på oss. Det var bara att samla nya krafter.
Framåt kvällen blev vädret bättre och vid 10-tiden när vi gick och lade oss så blåste det nästan ingenting. Vädret hade också blivit klarare och det kändes som att nästan dag kanske skulle kunna bjuda på bra väder trots allt. Jag minns att jag låg i tältet och hoppades innerligt att vi skulle kunna komma upp nästkommande dag, torsdag. Varje dag vi tvingades stanna vid high camp skulle vara slitande, både mentalt och fysiskt, och jag såg gärna att vi kunde ta oss ner på fredagen. Det var den fjärde dagen på berget nu och det gick mot den femte.
Inne i tältet märkte vi inte av någon blåst överhuvudtaget och det kändes helt vindstilla. Det bådade förstås gott och runt klockan 02 hörde jag hur folk gjorde sig i ordning och man hörde knarret i snön när de begav sig iväg. Pannlamporna fladdrade utanför. Plötsligt insåg jag att här kunde vi ju inte ligga och sova! Självklart skulle vi upp och ge toppen en chans! Tänk om detta skulle bli enda dagen för en topptur och att vädret blev sämre igen mot eftermiddagen. Tänk om detta var vår enda chans och så låg vi här och sov bort den. Det dög inte! Det slog mig att vi naturligtvis skulle ge denna dag ett fullfjädrat försök, och det innebär att gå iväg så tidigt som möjligt.
Jag vet inte om Emil och Sara sov men jag väckte dem hursomhelst och sa att jag genast ville gå mot toppen, och förklarade hur jag tänkte. Emil svarade att han var på men Sara tyckte att vi skulle vänta. Vi hade ju bestämt att vi skulle vänta tills det blev ljust, menade hon. Jag hade dock ångrat mig. Jag frågade Emil om han var med på att vi gick mot toppen och han sa ja, och därmed slängde vi oss upp och började förbereda utrustningen. Sara sa att vi fick gå i förväg och att hon skulle komma efter. Jag och Emil var ordentligt taggade att nå toppen. Jag funderade någon stund över om vi inte skulle försöka övertala Sara att följa med men jag kom på att om hon inte var lika taggad som jag och Emil så var det nog ingen idé, hon skulle sannolikt bara sinka oss. Hur hon klarade av att ligga kvar i tältet när jag och Emil gjorde oss i ordning förstår jag fortfarande inte.
Man kan nog tycka att det var okamratligt gjort att lämna Sara kvar, men uppe på berg gäller enligt mig lite annorlunda villkor. Det är för mycket förberedelser, tid och pengar för att man ska kunna låta bli att följa det man själv tror på bara för att någon annan är av en annan åsikt. Om man känner att man vill göra ett toppförsök och att man har kraft och resurser då ska man köra. Konsensus kan inte alltid råda och på bergen står man i slutändan själv i sina beslut. Ett klassiskt dilemma är när några i ett lag vill vända och andra vill fortsätta. Kan man dela upp sig, så som tyskarna gjorde tidigare dag, är det ju bra men om detta inte går så står man inför ett problem. Är man tre, som vi var, så innebär det att någon måste bli ensam. Av denna anledningen hade både Emil och Sara tyckt att vi från början skulle bestämma att om någon vid något tillfälle ville vända så skulle alla gå ner, detta för att undvika att lämna någon ensam. Det skulle vara bra att ta detta beslut redan innan så man inte behövde ha några diskussioner på berget, menade de, och detta är i sig ett mycket vettigt resonemang.
Det är bara det att när satsningen är så stor och omfattande så blir det problematiskt att vända bara för att någon annan vill. Om man nu tränat och förberett sig så länge och man känner att man kan och vill fortsätta mot toppen, då måste man få lov att göra det. Kanske får man aldrig samma chans igen. Självklart är man kamrater på berget och gör allt för att rädda och skydda varandra, men jag är tveksam till om man kan stå nere vid foten och lova att man ska vända om någon annan så vill. Jag var alltså inte med på att avge det löftet inför de andra. Det skulle naturligtvis kunna vara på så vis att det var jag som ville vända, men jag hoppas och tror att jag inte skulle vilja att övriga också tvingades vände fast de kände sig redo att fortsätta. Om det är någon som inte kan ta sig ner för egen maskin är ju saken en helt annan givetvis och då handlar det ju om att hjälpa vederbörande. Under sådana omständigheter råder det förstås ingen tvekan om saken.
Det är hur som helst svårt att avgöra exakt vad som är rätt även om man från början kan tycka att det är självklarheter. Nu var det ju inte frågan om att vända, men principen kvarstår.
Jag hade kokat allt vatten kvällen innan och haft det i sovsäcken för att det skulle hålla sig så varmt som möjligt. Jag hade fyllt vattensystemet även denna dag för att ha som reserv om vårt vatten skulle ta slut. Vi gjorde oss redo så fort vi kunde och sedan begav vi oss iväg. Vi hade, så vitt jag kan minnas, struntat i att äta frukost och tog varsin powerbar istället som vi åt medan vi gick. Vi gick i ett ganska bra tempo uppför Dôme du Goûter och kom snart ifatt ett gäng som rörde sig väldigt långsamt. Det var ett tempo som var för långsamt för oss och Emil tyckte vi skulle passera.
Det leder ofta en trampad stig uppför berget med in-huggna fotsteg som alla går i. Om man går utanför innebär det att man får pulsa i snö eller sparka nya fotsteg och det blir då betydligt jobbigare. Därför tycker jag att man bör stanna och släppa fram folk som kommer ikapp. Man brukar ändå ta någon vilopaus ibland och då kan man lika gärna passa på vid ett sådant tillfälle. De som går bakom brukar uppskatta detta enormt. Men detta tillvägagångssätt är det många som inte håller med om. När man går uppför ett berg är det många som anser att man då har rätt att gå i sin egen takt utan att behöva ta hänsyn till någon annan, detta för att folk vill komma in i sin egen rytm och kunna arbeta ostört. De som är bakom får då snällt anpassa sig till ens hastighet, anser de. Vid trängre passager där det verkligen inte går att passera mer än en i taget tycker de detta är ännu viktigare. Där anser sig många ha rätt att stå och jönsa sig hur länge som helst utan minsta skyldighet att se till dem som står bakom och väntar. På välbesökta berg kan detta bli ett enormt problem när många klättrare försöker nå toppen. Mount Everest är nog ett av de värre exemplen. Folk blir irriterade, stressade och förbannade och bråk uppstår snabbt och utan omsvep.
Det första gänget kunde vi passera genom att gå bredvid i snön. Snön var tillräckligt hård och vi kunde passera genom att tillfälligt öka tempot något. Man blir enormt mycket tröttare av minsta lilla tempo-ökning så det gäller att inte förhasta sig. Det kan i längden kosta mer än det smakar. Nästa gäng stannade artigt och lät oss passera. Det var när vi skulle passera tredje gänget som problem uppstod.
De var tre i sitt replag och jag trampade mig förbi som vanligt utanför leden. När jag kommit förbi dem med några meter så hörde jag höjda röster bakom mig. Jag vände mig om och såg då hur den främste av dem försökte hindra Emil från att komma förbi genom att hålla ut sin arm. Det råder lite delade meningar mellan mig och Emil om vilka ord som utväxlades men jag minns tydligt att han skrek "Do not interfer when I'm doing my work!" med barsk röst och jag såg hur Emil försökte pressa sig förbi honom. Emil minns det som att han skrek "You must learn to respect the rules of the mountain!" och troligen skrek han väl bägge för oss numer legendariska fraserna.
Det som hände härnäst fick mig rejält chockad. Jag såg hur han med båda händerna försökte med all sin kraft att knuffa Emil ut från berget. Jag trodde knappt det jag såg var sant men satte spjärn med repet samtidigt som Emil tog tag i mannen och kämpade för att hålla sig kvar. Det var ett direkt mordförsök. Jag drog i repet och skrek "Take it easy! Work as a team!". Emil lyckades krångla sig förbi och vi fortsatte båda uppför med ökad takt medan mannen skrek "Get out of here! Get out of here!". Det var ingen rolig upplevelse. Jag förstår inte hur man kan uppföra sig på det viset, ännu mindre på ett berg där man behöver energin till helt andra saker. Troligen var mannen stressad och nervös, jag kan inte se någon annan orsak. Sannolikt kom Emil för nära honom och han tyckte sig bli störd i sitt tempo och blev förbannad, men det får ju finnas gränser för hur man beter sig.
Uppför Dôme du Goûter fortsatte det och utan några pauser nådde vi fram till vallot-stugan. Vädret hade blivit successivt sämre och när vi nådde stugan var det rejält blåsigt och även dålig sikt. Dålig sikt kan gå bra om det inte blåser, och blåst kan gå bra om det är klar sikt, men bäggedera bådar inte gott och vi bestämde att vänta i stugan någon halvtimme och se om vädret ville bli bättre. När vi kommer in i stugan är den totalt proppfull med folk. Det visade sig att i princip alla som gått före oss, ända sedan klockan 01, var här. De flesta var öst-européer och vi förstod inte något av vad någon sa, men man kunde höra att folk var irriterade. Folk klampade med stegjärn rakt över andras utrustning utan att blinka och det var ingen rolig stämning i stugan. Vissa hade brett ut sig med alla sina saker på golvet och visade ingen som helst vilja att maka på sig för att ge andra plats. Jag och Emil stod mitt bland alla och var nog mer upptagna av att studera folk än att fundera på vädret utanför. Vi åt varsin ny powerbar medan vi funderade hur detta skulle sluta.
Hela tiden öste det in mer folk i stugan och ju längre tid som gick desto snöigare var de som kom in. Man kunde se att det var sån där kraftigt inblåst snö som det bara blir av en riktig snöstorm. Jag och Emil stod på detta vis i närmare en timme. Vi gissade att vädret utanför var riktigt dåligt och det var absolut inte muntert att tänka på att behöva vända även idag.
Till slut sa jag till Emil att jag tyckte att vi skulle klä oss för det värsta och bege oss vidare. Vi skulle få räkna med att vädret var tufft och att det blåste, men att vi verkligen skulle göra ett försök att nå toppen. Vi slängde på oss allt vi hade. Min dunjacka åkte på under skaljackan och utanpå softshell-byxorna sattes mina extra skalbyxor. Snölås ovanpå dessa samt balaclava och skidglasögon med bägge huvorna uppfällda. Vi knöt in oss i repet igen och tog oss ut ur stugan. Jag klampade på de där metallstegen helt övertygad om att nu skulle vi få det mycket besvärligt.
Väl utanför stugan blåste det inte alls så mycket som jag förväntat mig. Visserligen var vi ordentligt påpälsade och hade ingen hud alls blottad för vinden men vädret kändes inte värst problematisk. Även sikten var betydligt bättre än väntat. Det var molnigt men man kunde se mellan molnen på sina ställen och det var inte alls frågan om någon storm. Vi blev glada över detta och begav oss med full fart upp mot kammen mot Grand Bosse. Där uppe visste vi att vinden skulle bli tuffare. Det var där uppe vi hade fått vända föregående dag.
Vi höll ett stadigt tempo utan pauser och tog oss upp till kammen relativt fort. När jag kom över kanten så blev jag återigen överaskad över att det inte blåste så som jag förväntat mig. Visst blåste det, men det kändes inte som att man hade något problem med att hålla sig kvar. Lite får man räkna med att det blåser, tänkte jag, och vi fortsatte.
Vi gick längs kammen över Grand Bosse och Petit Bosse. När vi var på väg nedför Petit Bosse så sprack molnen upp och vi kunde se toppen. Den var otroligt mycket större och längre bort än jag trodde och jag nästan fasade inför hur otroligt högt upp det såg ut. Vi kunde se folk uppe på toppen som små svarta prickar och ett replag ett hundratal meter framför oss. Det blåste men var relativt bra sikt. Jag kände i denna stund att det var nu eller aldrig. Nu skulle vi ge allt för att nå toppen och det skulle vara bra dåligt väder för att stoppa oss. Vi fortsatte utan pauser och manglade oss vidare och tog oss uppför den ena snöbranten efter den andra. Vi passerade snart replaget vi tidigare sett och vi mötte även något replag som var på väg ner.
Ofta såg man inte toppen på grund av molnen men jag hoppades hela tiden att vi skulle få se den där sista stigningen upp mot toppen. Avstånden visar sig alltid värre än vad de först ser ut och det var kammar och branta snösidor som hela tiden skulle passeras. Mestadels kunde man se var stigen gick men på sina håll hade snön blåst över och dolt spåret. Jag tror det tog ungefär en timme från Vallot-stugan tills vi nådde en plats där det planade ut lite. Vi stannade och hämtade andan något och man kunde se vad som såg ut att vara sista biten upp mot toppen. Det var kanske hundra höjdmeter och vi hade nu kommit nära vårt mål. "The push for the summit!" skrek jag till Emil. Lite fjantigt, men det var roligt att säga det, och kanske insköt det lite extra energi i oss båda. Vid den här tidpunkten var jag ganska övertygad om att vi faktiskt skulle klara detta.
Så här i efterhand när jag inser att vi faktiskt fick gå alldeles inpå varandra och skrika för full hals för att den andra skulle höra så blåste det sannolikt rätt bra trots allt. Men varken jag eller Emil upplevde det som vanskligt eller på något vis för farligt.
I de sista stigningarna mot toppen var jag rejält trött men vetskapen om att vi snart var framme fick kroppen att gå för full maskin ändå. Vi hade egentligen kunnat vila mer och hållt ett mycket lägre tempo men det gick inte nu. Jag kände att toppen var inom räckhåll och just då ville jag bara en sak i hela världen - att stå där uppe på den högsta punkten där det inte gick att komma högre upp.
Vi kunde inte se toppen från där vi klättrade och det var omöjligt att veta hur långt det var kvar. Man hoppades hela tiden att man skulle se toppen men det fortsatte bara uppför och vidare uppför. Vi slet som djur för att komma vidare och tillslut såg jag att det började plana ut och jag förstod att nu var toppen nästan nådd. Efter några ytterligare meter såg jag toppen och det var ett tjugotal meter dit. Plötsligt drog Emil i repet och han såg ut som att han ville att jag skulle stanna. Jag undrade hur i hela friden han kunde vilja stanna nu när vi var så nära men han stod på sig. Jag gick tillbaka till honom och han frågade varför jag fortsatte gå, vi hade ju passerat toppen. När jag tittade bakåt så såg jag att han hade rätt. Toppen på Mont Blanc är så avlång att det kan vara svårt att avgöra vad som är toppen. Vanligtvis är toppen formad som en stor båge där det är högst på själva mitten, men nu var det lite lägre på mitten och högre på kanterna med kanske en halv meter. Den första toppen som vi passerat bedömde vi som den högsta, men hela biten räknas egentligen som toppen.
Det var förstås en fantastisk känsla att stå där. Klockan var 08:30 på morgonen, torsdagen 8 september 2011. Jag tittade omkring mig och utsikten var helt enorm. Molnen låg tätt under oss och vi såg inte mycket ner mellan bergstopparna men horisonten kunde vi se och det var alldeles magnifikt, mer magiskt än jag kunde föreställa mig. Emil, om jag mins rätt, slog ner sin isyxa i snön och utbrast "Jaa!". Själv gav jag ett "Woo-hoo!" ifrån mig samtidigt som jag tittade ut över molnen och bergen och betänkte innerligt att jag stod på toppen av Mont Blanc, och att vi faktiskt hade fixat det ända hit.
Emil tog fram sin telefon som han visste hade mycket dåliga batterier. Han skyndade sig att ta ett kort på mig och sedan dog telefonen. Han lyckades starta den igen och gav den till mig för att jag skulle ta ett kort på honom men telefonen dog igen innan jag hunnit ta kortet och vi fick inte igång den igen. Det är förstås kul att ha ett toppkort och jag tyckte enormt synd om Emil som inte fick ett samtidigt som jag betänkte hur ädelt det var av honom att ta kort på mig först. Men hursomhelst, i den stunden stod vi båda på toppen. Efter ett år av förberedelser och massor med träning är det en speciell känsla, det vill jag lova.
 |
Toppen på Mont Blanc. Klockan är 08:30 på morgonen
och solen har varit uppe i en och en halv timme. |
Vi käkade varsin Fisherman's Friend. Jag hade haft med mig en påse från Sverige och det hade blivit någon slags rutin att jag och Emil åt varsin vid vissa tillfällen. Vi hade skojat om att vi skulle spara de två sista till toppen och det var precis dessa som togs fram nu. Vi hade ju ingen champagne att skåla med.
Jag råkade tappa mitt glasögonfodral och det fick sig sin livs kälkfärd ner på den Italienska sidan. Det vore skoj att veta hur länge och hur långt det föll. Emil skojade att detta verkade bli en rutin för oss. Vi hade ju förlorat en vattenflaska på Sylarna som farit ner på norska sidan då Emil skulle åka pulka ner en bit.
Efter kanske tio minuter på toppen började vi gå nedför igen. Nu var första gången vi faktiskt gick nedför och verkligen var på väg nedför. Det kändes skönt och jag såg fram emot att komma tillbaka till tältet. Jag visste också att det absolut inte var tid för att slappna av utan högsta koncentration var fortfarande nödvändig. Jag skulle inte börja ta det lugnt förrän jag satt nere i Les Houches med en stor kall öl, hade jag tänkt. Vi befann oss fortfarande på berget och var inte desto mindre utsatta för alla dess faror bara för att vi gick nedför.
Faktiskt tänkte jag inte så mycket på öl. Jag tänkte bara fram till Les Houches och hur första steget på asfalt skulle utgöra slutet på klättringen. Inte förrän då skulle jag ha klarat det och fram tills dess skulle jag inte slappna av eller tänka att jag klarat det. Att tänka på att sitta på en servering med en stor kall öl var för mycket för min hjärna att processera. Det gick liksom inte att ta in hur underbart det skulle vara.
Precis när vi var på väg att lämna toppen såg vi att ett gäng om tre personer som var på väg uppför. Vi mötte dem strax under toppen och vi gick åt sidan för att de skulle kunna passera. De log som barn på julafton och skakade hand med oss. "Well done!" ropade en av dem vid handskakningen och "You too!" ropade jag tillbaka.
Efter ytterligare en bit mötte vi två till i ett replag. De såg mycket trötta ut och en av dem frågade hur långt det var till toppen. Tjugo minuter, svarade jag, och han vidarebefordrade genast denna informationen till sin kompis som sken upp märkbart. De fortsatte och vi likaså. Vi trampade oss nedför berget och vädret blev märkbart sämre. Det tycktes blåsa mer nu och även sikten blev sämre. Det molntäcke som låg längre ned pressades upp över Mont Blanc-massivet och emellanåt blev sikten noll. Vi tänkte nog inte så mycket på det, vi hade att göra med att ta oss nedför och vi hade aldrig problem med att hitta.
Vi mötte fyra eller fem replag på vägen ner och med tanke på hur många som var i Vallot-stugan tidigare så kan det inte varit många som fortsatt. Snart var vi tillbaka vid Vallot-stugan och utanför var det en del folk. Jag tror dock inte att det var några av dem vi tidigare sett i stugan. Detta var två guidade grupper som gjorde sig redo för att gå mot toppen. När vi kom gående kom de fram och pratade med oss. De frågade först om vi nått toppen och sedan hur vädret hade varit. De ville också veta hur det hade varit att stå där uppe och de skulle snart göra nya försök. De gratulerade oss väldigt åt att vi nått toppen och de tog en massa gruppfoton. Vi önskade dem lycka till och gick bort mot stugan för att sätta oss utanför en stund och vila.
Jag tog fram den sista powerbaren och tänkte att det kunde vara bra med lite ny energi. Emil hade fått huvudvärk på vägen ner och mådde illa. Han kunde inte äta sin del så jag åt bägge.
Vi hade börjat fundera på hur det gått för Sara och då vi gick nedför mot Col du Goûter så mötte vi henne. Vi fick berätta att vi nått toppen och att vi haft ganska hyggligt väder men att det blivit sämre på nedvägen. Vi berättade även att det var en hel del folk på väg uppför, bland annat två guidade grupper som hon hade precis framför sig. Hon verkade inte speciellt munter och jag minns att jag tyckte synd om henne som skulle behöva gå ensam, men det hade ju varit hennes egna beslut. Jag hoppades bara att hon skulle nå toppen hon också. Vi önskade henne lycka till med uppmaning om att vara försiktig.
Jag och Emil fortsatte i rask takt upp på Dôme du Goûter och nedför snöbranten på andra sidan. Vi pulsade nedför i snön och det kändes otroligt bra för varje steg man närmade sig tältet och high camp.
När vi slutligen kom dit så satte vi oss ner och vilade. En av våra polska grannar kom fram och frågade hur det gått. "Fail or success?" frågade han. "Success!" svarade Emil. Han frågade genast hur vädret hade varit, om det blåst mycket. Jag svarade att det inte blåst värst mycket och då skrattade han högt och sa "All the others turned around because of the wind! They're gone! They packed this morning and went down!". Jag såg omkring mig och märkte att alla tälten var borta. Bara vårt och de bägge polackernas tält var kvar, samt ett annat som anlänt kvällen innan. Alla andra hade gått ner utan att nå toppen. Jag blev väldigt förvånad över detta.
Folk hade tydligen kommit tillbaka från Vallot-stugan, tvärförbannade, och skyllt allt på vädret. De hade packat ihop sina grejor och stuckit ner. Tydligen hade de inte fler dagar att spendera här.
Med tanke på hur många som försökte nå toppen den här dagen och hur få vi såg uppe mot toppen så måste väldigt många ha vänt. Det är bara så konstigt att vi kunde ta oss upp så pass smärtfritt. Jag undrar om vi hittade en lucka i vädret eller om de andra helt enkelt uppfattade vädret som värre.
De bägge polackerna som var våra grannar hade från början tänkt stanna till söndag. De hade gott om tid och ville invänta en bra dag. Nu berättade han att de två nästkommande dagarna skulle bli jättefina och att de skulle göra ett försök nästa dag. Sedan skulle de ner senast på lördagen för längre orkade de inte stanna där. Vi sa att vi skulle dricka öl tillsammans nere i Chamonix om vi träffades där, vilket i och för sig hade rätt låga odds. Utan utrustning skulle vi inte känna igen varandra och det visste vi nog allihop.
Jag och Emil vilade oss vid tältet hela eftermiddagen. Vi funderade förstås mycket över hur det gick för Sara. Vi försökte beräkna vid vilken tid hon skulle vara tillbaka. Vi funderade på hur vi skulle göra om hon inte nått toppen och kom fram till att vi var beredda att vänta en dag på berget om nu vädret skulle visa sig vara bättre på fredagen, som lovat. Om hon då skulle vilja göra ett försök till så skulle vi vänta den dagen vid high camp bestämde vi.
Hon dök till slut upp en timme tidigare än vi gissat och hon hade nått toppen! Vi gladdes förstås åt detta alla tre och kunde förbereda oss för nedfärden. Hon berättade att det hade blåst ganska bra men att det ändå känts stabilt. Vid något tillfälle när hon var bakom en av de guidade turerna så slängde de sig ner med isyxorna i berget och hon var då nära att göra detsamma. Hon var påpasslig med kameran och tog ett kort på dem vilket jag tycker var tufft gjort.
 |
Den guidade turen ses ta skydd för vinden.
Foto: Sara Andersson |
Hon hade sedan passerat dem och lyckats ta sig ända till toppen. Där hade hon visst stött på den andra av de guidade turerna som nu endast bestod av en guide och två klienter.
 |
Sara på toppen.
Foto: Sara Andersson |
Fredagen var sjätte dagen på berget och det var dags att gå ner. Grand Couloir var den första etappen och även den sträcka som kändes värst, brant som den är. Vi gick nedför i ganska bra takt och den här gången kändes det inte som några problem alls med den osäkrade klättringen. Det hade varit värre på vägen upp. På de ställen det fanns vajrar använde jag dessa för att ta mig ner snabbare och på vissa ställen säkrade jag mig med slingan. Det gick ganska fort att komma ner till där korridoren passeras och vi kom över utan större bestyr. Vi traskade sedan ner till Tete Rousse för att hämta våra grejor som vi lämnat där på uppvägen och stannade till en stund utanför stugan för att vila och fixa med packningarna. När vi väl var redo igen bestämde vi att fortsätta neråt och försöka avverka så mycket distans som möjligt. Liften till Les Houches slutade gå vid 17-tiden och vi ville gärna hinna med den.
Vi passerade över glaciären och påbörjade vandringen nedför mot Nid d'Aigle. Vi mötte ganska många som var på väg uppför och de såg ut att ha det rejält jobbigt. Det var otroligt fint väder den här dagen och det var därmed en helt annan sak för oss att gå här. Dessutom var det ju lättare att gå nedför och vi hade klarat av vårt berg, så det var med relativt lätta steg som vi tog oss fram.
När vi närmade oss säkerhetsstugan, Baraque des Rognes, hade Sara hamnat en bra bit bakom och vi såg inte till henne. Sara höll ofta ett betydligt lägre tempo än jag och Emil och jag gjorde i början vissa försök att dra ner tempot men det var mycket svårt. Man har ett minimum för vad som känns bekvämt och går man långsammare än det så blir det bara drygt. Dessutom kändes varje steg nedför berget som en fröjd och jag kunde knappt gå fort nog. Jag njöt dessutom av vandringen nu när vädret var så fint och det var även kul att möta alla som var på väg upp. När vi kom till säkerhetsstugan så hade Sara hursomhelst kommit på efterkälken och jag och Emil satte oss för att dricka och ta en paus.
När det gått nästan en halvtimme och hon fortfarande inte kommit ikapp oss föreslog jag att vi skulle fortsätta och sätta av mot liftarna för att hinna med dessa och komma ner till Les Houches. Det var tydligt att Sara inte räknade med att komma ikapp oss då hon själv måste tagit en paus och vilat. Vi fortsatte nedför och passerade snart Nid d'Aigle. Denna gången såg vi stugan klart och tydligt, vi hade bara missat den med ett hundratal meter på uppvägen. När vi kom ner till själva stationen stod där en del turister och kikade upp mot Mont Blanc med kikare. De hade troligen tagit sig en vandring hit och gick sannolikt inte längre än så här.
Vi kom till järnvägen och fick följa denna, den enda tråkiga, och riktigt tråkiga, etappen på hela berget. Att gå på den grovhuggna makadamen var tråkigt och totalt värdelöst. Dessutom fanns det skyltar som berättade att det var förenat med livsfara att befinna sig där.
Jag och Emil tog oss vidare ner till liftstationen och satte oss att vänta på liften. När vi väl försökte stiga på den fick vi veta att våra multipass inte gällde. Vi blev tvungna att köpa varsin biljett och på så vis blev våra multipass en synnerligen dålig affär. Vi hade ju bara åkt upp till Aiguille du Midi och ner igen på dem, vilket skulle ha kostat 400 kronor om vi bara löst biljetter. Multipassen hade kostat 1300. Men det kunde vi ju inte veta då, att vi inte skulle komma att utnyttja dem tillräckligt.
När vi kom ner till Les Houches och gick ut från liftstationen gick vi rakt över gatan och satte oss på samma café som vi satt på sex dagar tidigare då vi röstade om huruvida vi skulle använda oss av liften på uppvägen. Vi beställde varsin stor öl, varsin bacon-macka och en skål chips. Chipsen visade sig bli pomes frites, men det gick ju an. Vi fick rikligt med majonnäs och ketchup till som vi dränkte in allting i.
Att sitta där nere i Les Houches med en stor öl framför sig och veta att vi var klara och hade klarat av allting var inget annat än helt underbart. Jag hade innan ölen sagt att jag skulle dricka den godaste ölen i mitt liv och jag tror att det stämmer. Det var i alla fall den godaste ölen jag dittills hade druckit.
Vi tog sedan bussen till Chamonix och tog in på ett hotell. Vi hade båda tröttnat på tält och tyckte vi skulle ha det bekvämt de återstående dagarna. Vi yrade runt ett tag innan vi hittade ett 1-stjärnigt hotell i utkanten av staden. Det var fint att kunna slänga ut alla saker ur packningen och slänga sig själv på sängen. Nästa dag fick vi tag på Sara på campingen och vi gick sedan och köpte lite nya kläder för rent ombyte. Sedan var det dags att leka turister. För att utnyttja våra multipass tog vi liften upp till Aiguille du Midi. Vädret var helt perfekt och denna gången skulle vi bara vara riktiga ärke-turister.
EDIT: Lägg märke till Emils härliga plagiat-tröja.
 |
Ärke-turisterna med Mont Blanc i
bakgrunden. Foto: Sara Andersson |
 |
Åter vid grinden. Denna gången skulle vi inte gå längre än
så här. Foto: Sara Andersson |
När vi kände oss klara med Aiguille du Midi åkte vi ner till Chamonix igen. Nästa dag gick jag och Emil till tennisbanorna för att ta en rejäl 5-settare. Det blev en till början rafflande match men i andra set kopplade jag greppet. Setsiffrorna blev 7-6(7-3), 6-1, 6-3. På måndagen åkte vi tillbaka till Genéve för att spendera ett dygn där och se staden. Vi upptäckte att det var en otroligt dyr stad, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på alla politiker och diplomater (och hemliga agenter) som rört sig där. Ruinerad blev jag i alla fall och på tisdagen hoppade vi på flyget hem mot Sverige och ett oförglömligt äventyr var till ända.
 |
Från Genéve ser man Mont Blanc. Det är inte svårt
att förstå hur berget har fått sitt namn.
Foto: Sara Andersson |
 |
Genéve är en vacker stad. Här ses deras landmärke,
Jet d'Eau, vatten-jetstrålen!
Foto: Sara Andersson |
 |
En påpassligt tagen bild som får stå som slutbild för
äventyret. Foto: Sara Andersson |
Mont Blanc hade gått fantastiskt bra. Det var knappt någonting alls som fallerat eller överraskat oss. Jag får säga att vi var väldigt bra förberedda och att vi hade en mycket realistisk syn på berget och hela bestigningen. Både konditions- och styrkemässigt kände jag att vi räckte till med god marginal. Vår utrustning var också mycket väl anpassad och det är otroligt lite jag skulle göra annorlunda om vi skulle göra om alltsammans.
Det känns också bra att ha fått bestiga ett så pass stort berg som Mont Blanc. Det känns som en oerhört nyttig erfarenhet. Jag vet inte vilket berg eller äventyr som blir nästa på tur. Nu ska jag mest ta det lugnt, fortsätta min träning och njuta av Mont Blanc! Det finns ett par berg som står som kandidater och snart blir jag säkert sugen bortom allt förstånd på ett av dem.
