Klättring i Bohuslän

Över midsommarhelgen tog jag och Lev hans Ford Ranger och åkte upp till Bohuslän för att utnyttja helgens långledigheten till att se om vi kunde hitta någon fin klättring. Vi hade skaffat en del information från nätet om fina klippor och jag hade skrivit ut en del på papper, men någon guidebok hade vi inte lyckats få tag på då dessa sedan länge tagit slut.

Lev hade läst att Bohusläns Klätterklubb förfogar över en stuga där klättrare brukar samlas. Där skulle det finnas guideböcker samt en del tips att inhämta, tänkte vi, och styrde kosan mot norr.

Det var mest tack vare Lev som vi hittade stugan. Jag hade helt missat att den fanns, men den skulle visa sig vara ett riktigt fint och bra ställe. Vi klampade in i stugan och kunde snart stifta bekantskap med andra klättrare som redan huserade där. Vi fick genast en massa tips på bra klättring, bland annat Nordens Ark som vi bestämde att börja med nästkommande dag.

Den trevliga stugan som BKK förfogar över.
Här utbytes många klättertips och historier.

Lev och hans utomordentliga Ford Ranger.

Föraren fotograferades noggrant så vi kunde hitta de bra lederna.

Bilderna från föraren stämde väl överens med originalet.
Här ses klippan Nordens Ark, som är ungefär 40 meter hög.

Nordens Ark är cirka 40 meter hög och därmed den högsta klippan jag hittills klättrat på. Den enklaste leden skulle vara en 4+, Ödhumla, och vi hade bestämt att börja med denna. Lev klättrade den först och fick ha ett rep på släp eftersom klippan är för hög att fira ned från med ett rep. Han klättrade den snabbt och enkelt och var snart nere igen. Han fick dock klättra den en gång till direkt efter då repet lyckades fastna i en spricka. Sedan var det min tur. Jag lyckades leda till toppen av klippan utan några större bekymmer men kände mig ganska skakig på en del ställen. Det var högt och jag hade inte värmt upp med ett lättare topprepsförsök utan gick direkt på att leda. Det var första gången jag gjorde på detta vis och det märktes då jag kände mig i mental obalans och hade svårt att fokusera riktigt. Det kändes som att rädslan hade kopplat greppet redan från början och jag kunde inte riktigt klättra avslappnat.

Vid ett tillfälle fick jag sätta en halvdålig kil, den skulle inte klara något ryck uppåt eller värst mycket utåt, och efter denna kilen var det ungefär tre meter till nästa ställe att säkra på. När jag var precis halvvägs på den här sträckan råkade jag sträcka repet med benet och den senast satta kilen hoppade ut. Jag hade därmed en 4-5 meter till förra säkringen och ingenstans att säkra där jag stod. Jag fick klättra ytterligare någon meter innan jag kunde få en kil på plats och det for alla möjliga halvskumma tankar genom huvudet innan jag till slut hade klippt in mig i en ny och betydligt säkrare kil.

En bit bort hördes sång från midsommarfirande. Medan vi stod på klippan och kämpade som värst hörde vi tonerna av "Små grodorna, små grodorna är lustiga att se..." och "Så göra vi när vi hänga våran tvätt...". Det blev en rolig kontrast.

Lev på Ödhumla.

Jag på Ödhumla, 4+.

"-Rep!"

Efter att ha klättrat Ödhumla så klättrade jag den genast igen, mest för att försöka göra det smidigare och med bättre fokus. Den här gången gick det väldigt mycket bättre och fortare. Det är verkligen skillnad på första klättringen på en led och alla de efterföljande, och det är ju också en sport att onsighta en led, alltså att klättra den utan någon förhandinformation och utan att ha hängt i säkringarna.

Efter Ödhumla tog vi ett litet lunchbreak och sedan gav vi oss i kast med en annan led, Snögeten, som är en 5-. Lev kunde leda den och gjorde detta två gånger medan jag nöjde mig med att klättra som andreman, två gånger. Både Ödhumla och Snögeten är mycket trevliga leder som jag gärna rekommenderar.

Framåt kvällen tog vi bilen och körde runt för att reka lite andra klippor, samt för att köra och ta en titt på Lysekil. Planen var även att handla lite midsommarsill!

Efter klättringen for vi runt lite, här kollade
vi in stranden vid Nordens Ark.

Vi rekade lite andra klippor i området, här ses Häller.

Klippor och skär norr om Lysekil. Här är mycket vackert.

Fotografen i tagen. Lev är en mycket duktig fotograf.

Midsommarfest i stugan. Utan snaps, förvisso.

Vi hade från början tänkt tälta men nu när det visat sig att man kunde bo i stugan så valde vi att göra så. Ett helt perfekt sovloft med madrasser fanns att tillgå och vi var inte sena med att utnyttja detta. Två svenska klättrare samt ett slovakiskt par som var ute på cykelsemester med sin tvååring bodde i stugan. Alla mycket trevliga.

Nästkommande dag begav vi oss mot Möhättan, en klippa som låg väldigt nära stugan och där lederna är mellan 50 och 80 meter. Den enklaste leden där, Flaket, också en 4+, fick vi höra skulle vara fin. Berget är ett s.k. svaberg, vilket innebär att det har visst medlut istället för att vara helt vertikalt, och klättringen bygger därmed mycket på friktion mot bergshällen. Insteget var jobbigt, vår led skulle börja ungefär 30 meter upp på klippan och vi hittade ingen bra stig utan fick klättra upp genom skogen. Det var brant tillräckligt för att kräva säkring och det var också mycket blött. Efter att jag klättrat cirka 30 meter upp och med en del traverser hittade jag starten på Flaket, leden vi skulle klättra. Lev kunde klättra upp efter mig och vi började studera leden som gick utmed en dieder. Det hade regnat ganska ordentligt fram till nu men regnet slutade ungefär samtidigt som vi nådde början på Flaket och regnklderna kunde åka av. Klippan var fortfarande blöt och Lev gjorde några provsteg med väldigt dåligt resultat. Han gled av klippan omedelbums! Hur klättrar man ett svaberg i regn, undrade vi.

För att nå fram till Flaket fick vi klättra upp
genom skogen, här via en spricka.

Lev gör sig redo för Flaket, en 50 meter hög svaled.

Några provsteg för att se hur friktionen är efter regnet. Inget bra alls, visade det sig.

Lev började ta sig uppför diedern och till en början gick det bra. Vid diederns nederkant finns en spricka som gick bra att hålla vid och på så vis kan man sätta tryck med fötterna mot berget för att få friktion att ta sig uppåt. Efter ungefär 20 meter tog dessa greppen slut och det blev i princip omöjligt för Lev att komma vidare. Han kämpade länge tills han fick ta av sin ryggsäck och hänga den i en kamsäkring. Till slut kom han förbi kruxet och kunde sedan fortsätta mot toppen. Jag klättrade efter som andreman och såg noga till att inte få sulorna våta. Det hade torkat upp ytterligare nu och jag kunde klättra efter utan större problem. Vi firade ner och sedan ledde jag. Jag hade vissa bestyr med våta fötter och dålig friktion men lyckades ändå komma till toppen utan någon större pärs. Vi tog sedan ett ganska långt och, tyckte vi, välförtjänt lunchbreak.

Flaket. Här är klippan fortfarande mycket blöt.

Jag som andreman på Flaket. Nu torrare klippa.

Jag leder på Flaket.

Utsikten var fin!

En enastående standplats med en gräsbeklädd avsats!
Fötterna misshandlade av långa stunder i trånga klätterskor.

Efter Möhättan begav vi oss till en annan närbelägen klippa, Välseröd, där vi tänkte topprepa. Dock kom regnet och drog in då vi var på väg uppför klippsidan och vi övergav våra planer och begav oss mot stugan istället. Det hade redan varit en mycket fin klätterdag och vi hade ju verkligen fått tur med vädret på Möhättan.

När vi kom tillbaka till stugan träffade vi där tre herrar som jag tror var och tittade till stugan lite, och fixade och donade. De var mycket trevliga och pratvänliga och det visade sig snart att en av dem, Joakim Olofsson, var den som tagit fram lederna på Nordens Ark, alltså dem vi klättrat första dagen. Detta gjorde han 1998 och innan dess hade ingen klättrat vid Nordens Ark. Det var förstås en rolig överraskning att träffa ledmakaren till de leder vi just hade klättrat! Vi fick även veta förklaringen till namnet Ödhumla. Det är alltså någon slags ko vanlig i trakten, vilket ju var rolig kuriosa. Det var tre mycket trevliga herrar och vi pratade klättring en ganska lång stund.  Även isklättring diskuterades och det visade sig att de klättrat mycket is i området och att det finns runt 500 olika leder vintertid. De berättade hur de åkt skridkor runt kusten för att notera varenda isfall och sedan köra runt med bilen och klättra dem, en efter en. Vi kommer mycket sannolikt att besöka Bohuslän kommande vinter!