Ihållande klättring, ledklättring

Då har vi alltså börjat ledklättra! Efter ett drygt år av topprepande och träning så har vi tillslut skaffat oss utrustning och erfarenhet för att påbörja detta "riktiga" sätt att klättra på, och roligt är det! Det har kanske inte alltid varit så att jag varit värst sugen på att dra ut och klättra, vissa dagar har jag fått tvinga mig själv att bege mig ut. Det har alltid visat sig att väl ute på klipporna ångrar jag mig aldrig. Det är alltid värt all mödan i slutändan och nu när vi börjat ledklättra känns det som att äventyret just har börjat. Det är fantastiska dagar vi har haft ute på Kullaberg.

Väl ute på klipporna ångrar jag
aldrig att jag begett mig ut.
Här vid Kullaberg 15 april 2012.

När man ledklättrar vill man ogärna falla eftersom det ofta är en bit ner till förra säkringen, och fallen kan ta hårt på utrustningen. Vid topprepande är det sällan någon fara, där till och med satsar man extra hårt och det är ofta man faller då man inte klarar att hålla sig kvar. Vid ledklättring vill man undvika detta i största möjliga mån och det ställer förstås större krav på det mentala. Inför min första ledklättring var jag ganska säker på att jag skulle få stora problem med rädsla uppe på klippan och jag var ganska nervös innan jag påbörjade klättringen. Det gick mycket bättre är jag väntat mig, jag kände mig ganska lugn och kunde gå metodisk till väga. Det var förstås en enkel led, gradering 3, men annat var inte att tänka på som första led för mig. Någon vecka senare skulle jag komma att leda på en annan led ett stenkast bort, en något svårare som heter Makalu. Den har två krux som är ganska besvärliga att leda då det är mycket svårt att hitta bra ställen att säkra på. Man får helt enkelt stålsätta sig och klättra så bra man kan och hålla huvudet kallt. Det blir mycket svårare att klättra om man är rädd och det kan vara omöjligt att vända och klättra nedför då detta är mycket besvärligare än att klättra uppför. Vid ett tillfälle höll jag på att förlora mitt grepp och var nära att falla. Hjärtat gjorde en snabb tur upp i halsgropen och rädslan kom över mig som en stor svart demon. Jag fick tänka på vad jag läst och hört, att pressa tillbaka rädslan och ta ett extra andetag och fokusera, och tänka att det går bra. Jag kunde fortsätta och kom snart förbi bägge kruxen. Mot slutet märkte jag att mina ben skakade våldsamt och jag vet inte om det var på grund av trötthet eller rädsla, eller bäggedera. Jag lyckades i alla fall att behålla mitt lugn och kände mig någorlunda tillfreds. När jag kom upp till standplatsen var det första jag tänkte "Fy fan, den där leder jag aldrig mer!". Vi får se. Jag tycker jag har fått en bra start på ledklättringen och jag ser fram emot att fortsätta.

Här min allra första ledklättring. Nervöst innan
men lugnt under själva klättringen. Kullaberg.

Håkan testar att leda på en
förbultad led, insäkrad i topprep.
Soffabacken 29 april 2012. 

Här är Lev i klättertagen på en förbultad led...

...medan Håkan säkrar med både ett stabilt
grepp och min! Soffabacken.

Jag har haft en väldig tur att jag träffat Levente! Han är en fantastisk klättrare och vän. Han är oerhört dedikerad klättringen och det är oftast vi två som sticker ut tillsammans. Jag känner inte att jag har någon vidare talang för att klättra, i alla fall inte vad gäller den tekniskt svåra och akrobatiska biten. Styrka, uthållighet och inte minst det mentala är det jag känner är mina starka sidor och om jag bara kan lära mig handskas med all utrustning samt lära mig hur jag tar mig ur knepiga situationer och olyckor, och att detta sitter inbankat i ryggmärgen, så kommer jag ha helt andra förutsättningar ute bland bergen. Det är det som är mitt mål, att inför bergsklättringen bli en så stark klättrare jag någonsin kan. Det går framåt, mycket tack vare Lev som är en exceptionell läromästare. Att klättra med honom är som att alltid ha tillgång till en egen instruktör. Vad kan slå det?

Levente, min formidabla klätterpartner. Kullaberg.

En av många fina dagar ute på Kullen.

Här är jag i ledtagen!

Fredrik sätter en kil. Eller kanske letar han efter
fina blommor att ta med sig hem?

Dagar att minnas.

Jag vill väldigt gärna återvända till bergen och klättra men det ser lite svårt ut det här året. Jag har ju redan bestämt att 2012 ska bli ett träningsår. Bergen bortom Mont Blanc är högre och inbegriper svårare och mer teknisk klättring, samt även väsentligt mycket större risker vad gäller stenras, laviner, iskollaps, stormar, och inte minst höjd, och träningen och erfarenheten måste matcha. När jag idag ser tillbaka på var jag befann mig då jag begav mig mot Kebnekaise 2010 så har jag absolut kommit en bra bit, men fortfarande är det lång väg kvar tills jag känner mig redo för 6000 meter och däröver. Men oavsett hur mycket tid och pengar jag lägger på detta så tycker jag fortfarande att det är det roligaste som finns och längtan efter nästa berg blir större för varje dag.

I början på augusti är planen att jag och Håkan ska dra tillbaka till Kebnekaise för att spendera två veckor med bergsguider och lära oss mer om glaciär, lavin och alpin klättring. Det kommer bli skoj som tusan och mycket lärorikt. Som krav har de att man redan gått kurs i klippklättring, även fortsättningskursen med ledklättring, och därför ska vi gå även denna någon gång i juni eller juli. Detta blir dock hemma i Skåne. Sedan blir det en vecka fjällvandring, troligen i padjelanta som jag länge velat besöka. Detta ser jag mycket fram emot. Utöver detta så planerar jag och Lev ett klättringsprojekt i Norge i september.

Träningen går bra. Jag försöker växla in lite roliga sporter och aktiviteter vid sidan om den vanliga konditions- och styrketräningen och därför spelar jag två timmar tennis varje torsdag, vilket är utmärkt skoj. I augusti drar ishockeyn igång igen och då har jag förhoppningsvis två gäng att spela med. Ishockey, har jag kommit på, är bra träning för styrka och balans. Jag når maxpuls på två anfall, sedan efter ytterligare två anfall och när jag är nära döden så rasar jag ut i båset totalt utmattad. Efter någon minuts vila och panik-drickande så är det ut igen och full fart, och så håller vi på i en timme. Ypperlig intervallträning!

Här spelar vi tennis varje torsdag och vi brukar hinna med
en fem-setare. Jag spelar med en arbetskompis, Nikola.

Vi är även i inomhushallen och klättrar, vanligtvis 1-2 gånger i veckan. Jag tycker sällan att inomhusklättringen är värst skoj men ser det som behövlig träning. Ofta känner jag mig som en klant när jag hänger på väggen utan att komma någonvart, men det är träning jag behöver och det går väl sakta framåt. Som jag nämnde tidigare, jag tycker mig inte ha så värst mycket talang för den akrobatiska klättringen men tänker i alla fall bli så bra jag nu kan!

Här brukar vi klättra upp och ner, upp och ner,
på diverse leder. Ofta tråkigt, ibland roligt,
men alltid välbehövlig träning.

På helgen brukar jag även dra på mig ryggsäcken fulllastad med vattenflaskor (för att den ska väga 25 kg) och hika runt i Skåne. Nödvändig träning det också, och riktigt fint är det på sina håll. Nästa inlägg kommer att handla om detta med fina bilder från Skåne!