Kurser vid Keb och Tarfala, del 2

Vi hade tagit oss ner till Keb-stationen för att påbörja den alpina klätterkursen. Det var jag och guiden Martin, även kallad Bruce, från Arctic Guides, samt en kille vid namn Tobias som skulle klättra tillsammans i fem dagar och lära oss så mycket vi kunde om alpin klättring. Tobias hade gått glaciärkursen tidigare år och kände redan guiderna. Vi träffade honom nere vid keb-stationen och han visade sig vara en riktigt trevlig kompanjon!

Klättringen på Södra Klippberget hade gett mig ordentlig mersmak för alpin klättring och jag såg verkligen fram emot den kommande veckan. Första dagen tränade vi på Kaipak, den klippa som ligger bredvid stationen, först ledklättring och sedan kortrep. Martin ville utvärdera våra färdigheter som klättrare något innan vi drog ut på längre turer. Kaipak var ett bra ställe att träna kortrep på. Vi sprang upp och ner i några timmar och turades om att leda.

Kortrep är en teknik som ofta används i alpina sammanhang när det är av stor vikt att man rör sig fort. Det är ofta långa sträckor som ska avverkas och man vill inte exponera sig för länge i områden där det finns risk för stenras eller andra faror. Man går då inbundna i rep som man håller kort och spänt emellan sig. Om någon faller så är tanken att man ska kunna fånga upp vederbörande innan farten blir för hög. Man ser också till att hela tiden använda repet på ett dynamiskt och smart sätt och slänger det runt utstående klippformationer och annat som kan fungera som snabba säkringspunkter. Detta går oerhört mycket snabbare än att klättra traditionellt med standplatser efter varje replängd och är förstås väsentligt mycket säkrare än att klättra utan rep. Man kan säga att det är en sorts medelväg som är framtagen för att öka hastigheten med så bibehållen säkerhet som är möjligt. Det är dock viktigt att förstå att man i första hand måste lita på sin kompetens som klättrare och inte ramla, men om olyckan skulle vara framme så har man i alla fall en mycket god chans att överleva om bara ens repkamrater är med på noterna. När klättringen blir tillräckligt riskfylld byter man givetvis strategi och säkrar på konventionellt vis.

Efter att ha sprungit upp och nedför Kaipak en hel eftermiddag och tränat på kortrep så var planen att nästa dag klättra södra kraterkammen på Tuolpagorni. Det är en klassisk klätterled i området och vi var rejält förväntansfulla på vad den skulle erbjuda.

Det blev riktigt fin klättring och det var grymt kul och att få prova på kortrep på riktigt! Det var exponerat på sina håll men det kändes mycket bra på klippan! Troligen min finaste tur dittills, någonsin. Detta är precis den typ av klättring jag länge har längtat efter. En riktig alpin tur på väg mot en topp!

Tuolpagorni, mitt i bild, första målet på klätterkursen.

Martin ledde hela vägen till toppen.

Tobias fotograferar medan jag spanar på vad guiden gör.

Södra kraterkammen, mycket fin klättring!

Toppen på Tuolpagorni.

Efter att toppen var nådd begav vi oss ner på baksidan av berget och anslöt till västra leden tillbaka mot fjällstationen. Efter ytterligare lyxande och goda middagar i restaurangen så gjorde vi oss redo för nästa dags tur. Nu skulle vi klättra Kebnekaises nordtopp via nygrens led, en annan mycket klassisk tur. Jag var mycket förväntansfull inför den här turen, men det skulle komma att bli en dag som knycklade till mitt mod rejält.

Planen var att gå upp mot Björlingsglaciären, korsa denna, klättra nygrens upp till nordtoppen, travesera till sydtoppen och klättra östra leden ner, korsa björlingsglaciären igen och ta oss ner över storglaciären och ner till Tarfala. Det skulle bli en lång tur men jag kände mig fortfarande i form och var ordentligt sugen på nygrens led och nordtoppen.

Kebnekaises nordtopp mäter 2097 meter och är Sveriges högsta punkt om man räknar till klippan. Sydtoppen är högre med sin toppglaciär men kommer sannolikt att förlora höjd mot nordtoppen pga avsmältning, och det sägs vara en tidsfråga innan nordtoppen tar över som Sveriges högsta topp. Nordtoppen är väsentligt mycket besvärligare att nå än sydtoppen så av många skäl är det en rolig topp att klättra.

Det var mycket snö detta året. En stor lavin hade gått i halspasset några dagar tidigare, alltså passet mellan Kebnekaise och Kebnepakte, berget norröver. Det är en vanlig tur att klättra upp där och sedan klättra kammen upp till nordtoppen. Vi hade funderat på den turen men Martin ville inte ta halspasset pga lavinen. Vi kunde se en 3-4 meter djup brottkant och det var ingen bra idé att klättra på snön där. Det fick istället bli nygrens led som löper utmed Kebnekaises nordtopps sydöstra kam. Martin var lite bekymrad över den maffiga hängdriva som vi hade sett under toppen då vi spanat mot berget under tidigare dagar, men ingen på stationen hade kunnat ge några upplysningar om dess beskaffenhet. När vi stod vid foten av nygrens led och tittade upp mot berget, och på hängdrivan, såg det allt annat än lätt ut. Martin tittade mot hängdrivan och sade "vi hittar en väg upp, på något vis", och vi började klättra.

Leden börjar med att en bergschrund ska passeras och precis i detta området far det mycket sten vilket vi kunde se tydliga tecken på. Även lavinfaran är påtaglig. Det var av största vikt att fort komma upp på kammen där det är betydligt säkrare. Martin manade på oss med barsk stämma när han tyckte att vi klättrade långsamt och det kändes nog tryggare för samtliga när alla kommit upp på kammen. Faktiskt så hann vi se två laviner gå i rännan alldeles bredvid. Det var många hundratals ton snö och sten som dundrade ner med ett väldigt dånande, nästan så man undrar hur snö kan föra så mycket oväsen. Man känner sig inte så stor när man står nära en lavin, och detta var ändå smålaviner.

Vi påbörjade klättringen som till en början gick ganska fort, ungefär som på Tuolpagorni. Det dröjde dock inte länge förrän leden började bita ifrån sig och vi fick börja säkra allt mer. Det blev mer och mer traditionell klättring av det och det var ett par snöryggar och branter som skulle passeras. Snön var svårklättrad och gav mycket lite stöd på sina håll. Stegen rasade under fötterna och inte ens isyxorna lyckades bita tag ordentligt. Vi höll oss så mycket vi kunde på klippan.

På väg mot Kebnekaise och Nygrens led. Här ska
vi snart korsa Björlingsgläciären.

Nygrens led upp mot Kebnekaises nordtopp.
400 höjdmeter mixad klättring.

Vi höll oss till kortrep men det blev mycket säkrande.

Regn och dimma hade dragit in och det blev blötare och blötare. Vi klättrade med stegjärn på klippan och det gick mestadels bra, men leden var lång och jag lyckades inte riktigt komma in i klättringen utan kände mig ofta lite illa till mods. Det är svårt att säga varför, men ibland är det svårt att komma i rätt mentala balans där man klättrar med bra fokus. Har det väl börjat spöka på en led är det ofta det fortsätter. Jag tycker klättringen gick bra men det kändes inte alls lika bra som dagen innan på Tuolpagorni. Jag tror det var många faktorer som spelade in. Dels såg toppen ut att ligga ruskigt långt upp, vädret var dåligt och klippan blöt och hal. Snön var extremt svårklättrad, laviner hade rasat omkring oss och jag hade redan härjat omkring här i 9 dagar, mestadels boende i tält. Jag hade känt mig pigg tidigare under dagen men möjligen började min ork att sina lite här. Jag hade verkligen behövt äta mer under dagen men levt under föreställningen att vi skulle äta lunch på toppen och att jag därmed skulle klara mig på frukost och den powerbar jag ätit vid insteget. Klättringen tog betydligt längre tid än jag först beräknat och lunchen skulle inte komma att ätas förrän klockan sju på kvällen, uppe vid gamla toppstugan. Det är enormt viktigt att komma ihåg att äta och hålla blodsockret uppe, och behålla sin fokus och mentala styrka. Det var väl ett nybörjarmisstag jag gjorde, som tillsammans med en del andra faktorer fick mitt psyke att braka ihop något under klättringen. Jag minns att jag vid ett par tillfällen tänkte "shit, vad fan gör jag här?" när jag tittade mig omkring och såg mest luft, dimma, snö och sten. Jag undrade om detta var sista gången jag klättrade. Inte för att jag trodde att jag inte skulle komma hem, utan för att jag antog att jag inte skulle vilja ge mig i kast med detta helvete igen. Sådana otroliga skillnader kan det alltså vara mellan olika klätterturer som till och med ligger dagar intill varandra!

Efter många timmars klättring var vi till slut precis under hängdrivan. Martin letade efter en väg upp och fick klättra fram och tillbaka ett par gånger innan han slutligen bestämde sig för ett ställe. Han stod på en liten utskjutande bulle av snö och försökte med isyxans hjälp att få grepp i snön. Snön var isig och porös och isyxan kunde inte få något grepp ens när skaftet var nedkört till botten. Han fick till slut använda två isyxor för att bygga ett ankare att aid-klättra på, och på så vis tog han sig upp för den tre meter höga drivan. När vi skulle klättra efter visste jag att jag skulle stå inför ett svårt krux. Vi hade inte ankaret till hjälp att aid-klättra på, Martin hade behövt yxorna för att bygga ett ankare där uppe att säkra ifrån, men å andra sidan var vi ju då säkrade i repet uppifrån och behövde inte vara rädda för att falla.

Medan Martin letat efter en bra väg upp genom hängdrivan så hade vi stått stilla och väntat i ungefär 40 minuter och med blöta handskar hade jag blivit rejält nedkyld om händerna. Snön var svår att klättra och det föreföll först omöjligt att ta sig upp här, men jag visste att det var enda vägen härifrån. Det gick att finna isformationer inne i den porösa snön som det gick att låsa händer och armar kring och på så vis lyckades jag klättra upp den första svåra biten där det var lite överhäng, men med mina våta och kalla händer var det otroligt smärtsamt att åstadkomma detta. Efter det värsta kruxet kunde jag klättra upp resten i snön som blev allt planare. Tobias klättrade precis bakom mig och även han stannade till under ett förbryllat ögonblick då han tyckte klättringen såg tämligen omöjlig ut. Båda klarade vi av kruxet. Om vi inte klarat det av egen kraft hade Martin alltid kunnat hjälpa oss genom att vinscha med repet, men det kändes ju bra att det aldrig behövdes! Väl uppe på toppen hade jag otroligt ont i händerna av köld och bland det första jag gjorde var att byta till ett par torra handskar och försöka få varmt blod ut i fingertopparna. Jag tänkte att det är nog så här det känns att förfrysa fingrarna! Bultande och stickande smärta med helt förlorad motorik. Med torra vantar och varmare blod uti fingerspetsarna fick jag snart upp värmen igen. Det kändes otroligt fint att stå på nordtoppen!

Martin fotograferar från en av standplatserna.

Mitt på nygrens led.

Nordtoppen nådd!

Uppe på nordtoppen kunde vi se vrakdelar överallt. Vi trodde alla att de städat upp det mesta men det hade det verkligen inte skett något försök till, det förstod vi nu. Vi gick runt mellan vrakdelarna som på en skrotgård, det var inte mer än metern mellan delarna. Det hela utgjorde en sorglig påminnelse om kraschen i mars.

Vrakdelar låg utspridda överallt.

Vi gick på kammen över till sydtoppen. Kammen brukar vara smal och tämligen svår att ta sig fram över men nu var det så mycket snö att man hade kunnat gå utan varken stegjärn eller rep. Inte att rekommendera kanske, men särskilt svårt var det inte att ta sig över till sydtoppen. Det var också dimmigt och ingen utsikt, men det var ändå trevligt att kliva upp på sydtoppen från detta håll, till samma plats där jag var för två år sedan, överlycklig över att ha nått mitt mål.

På sydtoppen.

Det kändes fint att stå på sydtoppen igen,
två år efter min första bestigning.

Framme vid gamla toppstugan beslöt vi att ta en paus. Jag åt min något sena lunch klockan sju på kvällen och det gavs bara några minuters vila innan Martin ville att vi skulle gå vidare. Guiderna vill gärna komma ner i rimlig tid då det aldrig ser bra ut att ränna runt med gäster för sent inpå kvällarna. Vi klättrade ner för östra leden mot björlings glaciär. Efter en olycka här för ett tiotal år sedan sattes det upp en vajer hela vägen, s.k. via ferrata, som ska göra klättringen säker. Det är denna väg som de guidade turerna tar upp till sydtoppen, från keb-stationen. Nu skulle vi klättra den nedför i dimman och vi släpade oss nedför vajern. Jag tyckte det var oinspirerande klättring nedför vajern i den dåliga sikten och gav en del gnäll ifrån mig som de andra mest skrattade åt. Vi hade lång väg att gå ned till Tarfala-stugan och mina krafter hade börjat sina ordentligt. Om jag varit ute på egen hand hade jag tagit mig en ordentlig drickapaus och slagit ned på tempot och försökt njuta lite av turen, men nu skyndades det på över glaciärerna i högsta fart och jag blev rejält ihopskrynklad mentalt. Jag tänkte att jag skulle lägga av med klättringen nu och inte tvinga mig till sådana här jobbiga och galna påfrestningar något mer.

När det återstod ett hundratal meter till stugan var jag mycket nedslagen och psykiskt slut. Jag tänkte att jag gjorde min sista tur, men bara av att komma fram till stugan och ta av ryggsäcken så återvände de mentala krafterna nästan direkt. Det kändes redan mycket bättre! "Det där var väl inte så farligt heller!" Jag satt i stugan och värmde mig med kaffe och begrundade dagen. Jag insåg att det var en del faktorer som gjort att min dag blivit onödigt jobbig och att det fanns en hel del jag hade kunnat göra annorlunda.

Mitt största misstag var att underskatta nygrens led. I vårt väder blev det en lång och, jämfört med Tuolpagorni dagen innan, besvärlig klättring. Jag hade inte skött mitt näringsintag och inte heller druckit ordentligt, som jag vet att man ska. Jag tänkte där jag satt med min kaffekopp att jag skulle dra lärdom av detta och att mitt mod nog snart skulle vara reparerat. Redan nästa dag var jag sugen på klättring igen och hade totalt glömt bort hur jobbigt det hade varit tidigare dag! Vi tog emellertid det ganska lugnt den här dagen och hade mycket teori samt en del övningar för oss i snön. Vi övade på att bygga ankare och standplatser i snö, vilket var nyttigt.

Nästa dag begav vi oss till norra klippberget för att klättra detta. Tanken var att jag och Tobias skulle få testa på att leda under riktiga former. Vi tog oss uppför Kebnepakteglaciären och till det västra insteget. Jag ledde halvvägs upp till toppen, Tobias tog över och ledde resten. Sedan ledde Tobias halvvägs ner och sedan bytte vi igen, och jag ledde sista biten ner. Sedan gick vi ner över isfallsglaciären och hela turen tog runt fyra timmar. Det blev en nyttig övning i kortrepsteknik och klättringen kändes bra hela vägen. Det är riktigt kul att klättra på detta vis och det känns fantaskiskt att kunna röra sig i bergen och känna sig trygg. Mycket handlar det nog om att känna sig säker på sina steg och veta att man inte ramlar samtidigt som man drar nytta av alla formationer på bästa vis och säkrar där det behövs, samt avläser terrängen och försöker förutspå vad som händer längre fram, och inte ta onödiga risker.

Toppen på norra klippberget.

Dessa dagar var varit enormt nyttiga för mig när det gäller att förstå hur alpin klättring är tänkt att fungera, samt att få prova på det under riktiga former. Turerna vi gjorde var väldigt roliga, häftiga, och inte minst lärorika! Martin var en grymt bra guide hela vägen och jag värdesätter dessa dagar enormt. Jag lärde mig otroligt mycket och skulle idag inte vara rädd för att göra alla dessa turer på egen hand, alltså utan guide men med en egen klätterkompis. Jag har försökt att sammanfatta alla moment här hemma och ska träna på allting så gott jag kan, så inget glöms bort! Sedan får vi se när vi kan ge oss ut på vår egna riktiga alpina klättring! Snart, förhoppningsvis.

Både jag och Tobias hade önskat att klättra Kaskasapakte någon av dagarna, men detta blev det aldrig riktigt läge för. Vi sa dock båda att vi skulle återkomma för att klättra berget, kanske redan nästa år. Det är i alla fall inte sista gången jag är i Tarfala, den saken är klar.

Efter avslutad kurs tackade jag Martin så hemskt mycket för två enastående kurser och begav mig sedan av från Tarfala ner mot keb-stationen. Nästa dag var det riktigt fint väder och jag gick jag ner mot Elsas bro för att titta på omgivningarna där. Bron är döpt efter Elsa Göransson som var föreståndarinna på kebnekaise fjällstation mellan 1938 och 1960, och hon är väl ihågkommen för sitt arbete och sina insatser för stationen.

Kebnekaise fjällstation.

Orginalbyggnaden från 1908. Här inne har
det planetas många toppturer!

Ovan ses orginalbyggnaden, den ursprungliga fjällstationen. Den togs i bruk 1908. Det var Folke Wancke som rest nere i alperna och där sett hur man byggde hus i alpin stil, och tog med sig detta hem. Tanken var att på vintern skulle solen under dagen värma de metertjocka stenväggarna som sedan skulle hjälpa till att hålla värmen under natten. Detta visade sig dock fungera mycket dåligt på våra breddgrader och stenarna blev istället svinkalla och hade snarare motsatt effekt. Man fick bygga till den övre trävåningen för att kunna sova här om vintern!

Nere vid Elsas bro var det strålande natur! Ladtjojåhka forsade fint genom landskapet och det var en fröjd att vandra runt på fjällhedarna här. Jag tog även en titt på alla de stora stenblock som finns här nere, och som är populära bland bouldrare.

Tuolpagorni bakom Ladtjojåhka. En fjällvandrare vid
namn Astrid ses även i bild.

Bouldering-möjligheter! Crash pad i nästa
fjällpacking? (Går att hyra vid station).

Kebnekaise-stationen lämnas för denna gång. På återseende!

Nästkommande dag packade jag ryggsäcken och lämnade keb-stationen för denna gången. Det känns alltid lite sorgligt att vandra på den där spången och inte veta när man återvänder igen. Tills vidare får jag göra som jag gjort så många gånger, kika på stationen i webcameran som de satt upp. Jag har en snabblänk på jobbdatorn och ofta när jag behöver drömma mig bort en stund så öppnar jag länken och tittar på min kära fjällstation! På återseende!

Allra sist vill jag åter igen rikta ett stort tack och även mitt största beröm till Arctic Guides och guiderna Anders och Martin! Tack för riktigt kul och bra kurser!

Kurser vid Keb och Tarfala, del 1

Den 26 juli hoppade jag och Håkan på tåget mot Kiruna för att åter stifta bekanskap med vår fantastiska lappländska fjällvärld. Denna gången skulle vi gå kurser med bergsguider och få massor med ny kunskap och nyttig erfarenhet! Som ett led i träningen för att bli självständiga på bergen och för att kunna planera våra egna expeditioner över glaciär och berg så tyckte jag att det kändes vist att anta riktiga kurser för detta med bra skolade guider.

Det finns mycket man kan lära sig på egen hand men det är alltid bra att få höra vad erfarna guider har att berätta, och se dem visa alla knopar och knep. Jag har gått klippklättringskurser vid Kullaberg som jag uppskattat enormt och som varit givande. Det kommer också att kännas bättre att på egen hand ge sig ut på alpin klättring efter att ha gått ordentliga kurser med auktoriserade bergsguider. Tiden man får med dem och all möjlighet till att ställa frågor samt att ventilera en massa tankar och idéer kring bergssporten är förstås oerhört värdefull, samt även att man träffar nya kompisar!

Jag hade gjort en del research och hittat företaget Arctic Guides. Företaget drivs av den svenska bergsguiden Anders Bergwall och han har hållit på med kurser och guidningar i ett 20-tal år. Han var en av de första svenskar att bli UIAGM-certifierad bergsguide och både han och hans kurser har högsta möjliga anseende. Anders ingår även i Kirunas Alpina Räddningstjänst och är den som får rycka ut under de mest besvärliga räddningsoperationer i den svenska fjällen, sommar som vinter. Han innehar en del erfarenhet, med andra ord.

Från Kiruna åkte vi buss till Nikkaluokta, som så många andra, packade det sista och vandrade sedan mot Kebnekaise och Tarfala. Ett perfekt vandringsväder mötte oss. Strax öster om Kebnekaise fjällstation slog vi vårt första läger.

En första tältplats, alldeles öster om Kebnekaise fjällstation,
endast ett hundratal meter från den vältrampade leden.

Nästa dag fortsatte vi mot Tarfala. En regnig, dimmig och stenig vandring gjorde att det var skönt att komma fram. Tarfala är väl den mest omtalade platsen i hela området, tror jag. Jag har inte varit här förut men har fått det beskrivet för mig ett 50-tal gånger minst av olika fjällvandrare om hur vackert här är. Tre glaciärer möts och svänger runt klippbergen ner mot Tarfalasjön, och nog är det riktigt fint alltid. Terrängen är stenig men det har byggts fina tältplatser på många håll, säkert 20 stycken, så att slå upp tält är inga bekymmer. Faktiskt är tältplatserna mycket äldre än stugan. Tarfalastugan är en av de senast byggda, 1988.

Tarfalasjön med Kebnepakteglaciären i bakgrunden.

Det var nu lördag och kursen skulle inte börja förrän på söndagen. Vi hade åkt en dag i förväg för att ha lite maginal. Som en liten kvällspromenad på lördagkvällen beslöt vi att ta oss uppför Kekkonentoppen och äta kvällsmat där. Klippan såg inbjudande ut och skulle säkert bjuda på fin utsikt över Tarfala och Kebnekaise, tänkte vi. Halvvägs upp ändrades dock planerna till att bestiga drygt trehundra meter högre Tarfalapakte istället. Det blev en riktigt trevlig tur även om det var mycket molnigt kring toppen.

En bit upp på Tarfalapakte fick man en fin
utsikt över Tarfalasjön och stugan.

En liten bit från toppen. Vi har kommit upp till molnen.

Håkan på toppen av Tarfalapakte.

Tarfalasjön sedd från Tarfalapaktes topp.

Norra och södra klippbergen sedda från Tarfalapakte.
I bakgrunden ses Kebnekaise försvinna upp i molnen. Alla
dessa toppar ska komma att klättras de närmaste 11 dagarna.

Nästa dag vilade vi oss vid stugan. Kursen skulle börja klockan 3 på eftermiddagen men stugvärden hade inte fått någon information om någon kurs som skulle börja denna dag. Vi träffade snart Bodil och Martin från Stockholm, som skulle gå samma kurs. När klockan blivit 5 menade Håkan på att vi alla blivit lurade, men vi flinade mest åt detta och drack fler koppar kaffe medan vi väntade.

Vid sex-tiden på kvällen landade till slut en helikopter med guiden Anders och två andra kursdeltagare. Fler skulle komma att anlända under kvällen. Vi hjälptes åt att bära lådor och väskor med utrustning bort till stugan och Anders började sortera utrustning och förbereda. De flesta kursdeltagare skulle låna eller hyra all sin utrustning och det var detta som nu skulle förberedas. Storskor, stegjärn, isyxor, selar, hjälmar, slingor, karbiner och isskruvar, allt lades i olika högar och förberedes för att deltagare skulle kunna testa.

Kursen har börjat! Anders donar med utrustning.

Snart höll Anders ett anförande där han hälsade alla välkomna till kursen och berättade en del om vad vi skulle komma att göra. Han gav genast ett mycket bra intryck ifrån sig och verkade väldigt duktig på att leda kurser. Han talade med väldig klarhet och man fick genast ett mycket bra förtroende för honom. Detta är förstås viktigt så att man känner att man kan lita på personen som ska leda en över glaciär, snöbranter och klippor. Här gjorde han säkerligen ingen besviken.

Inte länge hade han stått och pratat förrän hans telefon ringde och vi förstod snart av samtalet att något allvarligt hade hänt borta vid Kebnekaise. Någon hade fallit, farit nedför berget, och brutit ben och armar av sig. Anders fick genast styra upp en räddningsaktion och hade några tiotal minuter på sig att samla utrustning innan polishelikoptern kom för att hämta honom. En kursdeltagare, Kristine, är läkare och erbjöd sig att hjälpa. Detta tackades ja till och de bägge fick ta på sig utrustning och bege sig mot helikopterplattan. Snart flöffade de iväg mot Kebnekaise och vi kunde bara hoppas att allt skulle gå bra.

Anders gav genast ett mycket stabilt
intryck. Leda kurser har han gjort förr.

Telefonen ringde och Anders fick larm om en olycka.

Räddningsjackan och nödvändig utrustning åkte på.

Anders och Kristine hoppar in i polishelikoptern.

Senare på kvällen anlände den andra guiden, Martin Lundberg, eller Bruce som han ofta kallas. Martin hade redan blivit upplyst om situationen kring räddningen. Vi ägnade kvällen åt att fika och prata klättring.

Runt halv två på natten väcktes vi nog alla av helikoptern som kom tillbaka. Nästkommande dag vid frukost kunde Anders berätta att allt gått bra. Olyckan hade gått till på så vis att en kille som var på väg nedför Kebnekaise mot kaffedalen valde att åka på snön en bit. Han hade fort fått hög fart och lyckades inte stanna, och det hade bara blivit brantare. Han hade snart börjat tumla runt och ramlat ner bland sten och klippor ett hundratal meter. Där hade han sedan blivit liggande, svårt tilltygad med många benbrott. Han hade lyckats ringa själv och larma, lyckligtvis med täckning från stationens mast, och på så vis blivit räddad. Det var förstås fint att höra att allt gått bra denna gången!

Det var nu måndag och kursens första dag. Vi skulle börja med att ta oss en bit uppför isfallsglaciären och öva med stegjärn och yxa, samt även på att gå inbundna i replag. Anders berättade hur han tänker när han väljer väg uppför glaciären, vilka faror som är uppenbara och vad man ska tänka på. Spår i snön efter stenras till exempel, är ett tydligt tecken på att det ofta faller sten i området, och dessa områden bör undvikas eller passeras mycket snabbt. Anders lärde oss att man hela tiden ska titta på terrängen och tänka på varför det ser ut som det gör och var faror kan finnas. Han liknade det vid färgerna på ett trafikljus. Grönt betyder att området är säkrat och att det innebär små risker att färdas där. Orange betyder fara och att man måste röra sig snabbt eller vidta andra åtgärder. Rött betyder stor fara och att man helst ska undvika helt att vistas där. "Färgen" på ett område kan man påverka genom sitt agerande. Ett område där man ser att det finns viss risk för att sten ska komma farandes kan betraktas som orange, då använder man en hjälm och rör sig snabbt förbi området för att på så vis föra det mot grönt. Likaså kan ett område med snö dölja djupa issprickor som är alldeles livsfarliga och som gör området knall-rött. Genom att då binda in sig i replag och röra sig på ett medvetet sätt gör man detta mycket säkrare och flyttar på så vis området från rött till orange. Övningen gick ut på att hela tiden tänka på detta vis och lära sig att bedöma omgivningarna. Anders ville att vi alla deltog i detta tankearbete och inte bara lullade på i snön i guidens fotspår.

Det blev mycket vandring!
Uppför, uppför och uppför!

Sauli ses här i sin vanliga posé, med kameran i
högsta hugg. "Stop! I need to take a picture!"

På isfallsglaciären. Sprickorna tycktes inte ha någon botten.

Anders lade stor vikt på att visa hur stegjärn och isyxor bäst används och hur de är tänkta att fungera. De utgör ju mycket av grunden i alpin klättring där det till stor del handlar om att förflytta sig snabbt. Eftersom man nästan alltid är exponerad för faror på berget så gör man allting mer säkert genom att förflytta sig snabbt, för att på så vis exponeras under kortare tid. I de gröna zonerna kan man sedan ta mer tid på sig om det skulle behövas. Genom att veta hur stegjärn och isyxor är tänka att fungera så kan man förflytta sig säkert utan att ödsla tid på säkringar och standplatser där det finns risk för till exempel stenras eller lavin. "Fast is safe".

Att lära sig använda stegjärn gick mycket ut på att vänja sig vid dem och den s.k. "flatfoot"-tekniken, det vill säga att man isätter stegjärnet rakt mot isen med alla taggar i, istället för att som vanligt är, försöka stå på ena kanten av taggar då isen lutar. Stegjärnen ger ett riktigt järngrepp och med rätt teknik rör man sig snart riktigt smidigt över isen. Olika tekniker visades och prövades. Det handlar också om att spara på energin och ta sig fram energisnålt, och då är det rätt teknik som gäller.

När isen och snön sedan blir brantare kommer isyxan till god användning, och många användningsområden har den. Anders gick igenom och visade de vanligaste och mest användbara sätten för yxan och alla fick vi klättra runt för att prova. Yxan används som käpp, där man kör ner skaftet i snön för extra stöd. Att köra ner hela yxskaftet ger ett riktigt bra grepp för handen. Man kan även köra ner bladet medan man håller i yxhuvudet med stöd av skaftet, för att ge ett snabbt och supersmidigt stöd i främst hård snö och is. Även "penn"-greppet är bra att använda i vissa lägen, där handen greppar runt skaftet alldeles under huvudet och pekfingret vilar mot yxbladet. Vid besvärligare eller brantare partier kan man använda yxbladet som en kniv med skaftet utmed underarmen. Med yxan hugger eller svingar man även steg i is och snö och för detta fick vi testa en del olika varianter som visade sig fungera ypperligt. Att slå in skaftet horisontellt bredvid sig och sätta tryck neråt vid skaftet samtidigt som man med andra handen håller i yxhuvudet ger också ett överraskande bra grepp som är otroligt hjälpsamt i de situationer man går utmed en hård och brant vägg. Man kan även använda yxan att svinga med, så som man först tänker sig, men det är egentligen inte så ofta man använder yxan på detta vis. Det är inget snack om saken, isyxan är ett mångsidigt verktyg som det tagit några decennier av alpinism att utveckla!

Vi lärde oss även denna dag hur isskruvar är tänkta att fungera och vad de kan vara bra till. Vi turades om att leda våra repkamrater över sprickor och isformationer och fick säkra med skruvar där det behövdes. Anders och Martin övervakade det hela så det gick riktigt till.

Nästkommande dag övade vi på self-arrest, både med och utan isyxa. Self-Arrest innebär att stoppa sitt fall om man ramlar utför en snöbrant. Teknikerna skiljer sig åt beroende på om man har isyxa eller inte och det är bra att kunna båda. Att self-arresta utan var nytt för mig, och nyttigt! Vi fick inte lova att testa self-arrest med stegjärn på då det enligt guiderna var alldeles för hög risk för benbrott. Dock fick vi self-arresta som om vi hade stegjärn på oss och då gäller det alltså att hålla upp fötterna så de tänkta stegjärnen inte hugger tag. Så fort någon glömde detta skrek Anders "-Två brutna ben!" och "Du bröt just bägge benen!" Längst ner i backen stod Martin för att fånga upp dem som eventuellt misslyckades med sin self-arrest, men detta behövdes aldrig vad jag kunde se. Alla lyckades stoppa sina fall.

Anders och Martin visade även hur man räddar någon ur en glaciärspricka genom att bygga ett ankare och en vinschanordning och sedan, om det behövs, vinscha upp personen ur sprickan. Vi fick alla testa detta ett par gånger och alla hade vi nog en del bestyr innan knoparna och karbinerna satt där de skulle.

Nästa dag var vi uppe på glaciärerna för att öva under verkligare former. Vi fick hoppa ner i sprickor medan repkamraterna fick känna på tyngden i repet, stoppa fallet, bygga ankare och lägga över tyngden på detta, knyta ur sig själva och bygga en vinschanordning, och rädda vederbörande. Det var mycket att tänka på.

Vi övar sprickräddning. Kristine och Bodil
får här rädda sin repkamrat ur djupet.

Det är viktigt att öva många gånger på olika platser. Även om man kan grunderna så uppstår det ibland så olika och tillkrånglade situationer som gör att man verkligen måste vara kreativ. Det är viktigt att man inte bara lär sig hur man ska göra utan framförallt varför. Om man inte har förstått varför saker ska göras på ett visst sätt blir det mycket svårt att hantera en tillkrånglad situation där man måste agera efter eget förnuft och vara kreativ och uppfinningsrik. Och i verkliga situationer blir det nästan alltid tillkrånglat.

En simplare sprickräddning där personen bara hänger rakt ner en två meter under kanten och nästan kan klättra upp själv är sällan någon större konst att hantera. Om man nöjer sig med att träna dessa situationer kommer man sannolikt att bli överraskad vid första skarpa läget. Det gäller att öva mycket och se till att många olika situationer uppstår så man får lärdom av hur det kan se ut i olika skarpa situationer. Det blir sällan som när man övar. Anders och Martin lät oss öva på många olika ställen just för att frambringa svårartade situationer. En gång när Håkan föll i en spricka så hade han gått flera meter ut på ett snötak innan han föll igenom. Repet skar flera meter genom snön och han åkte in under taket och blev hängande en fem sex meter ner i sprickan och långt från där han först föll igenom. Uppifrån kunde jag och Frank inte uppfatta detta, och inte höra vad han skrek. Vi fick bygga ett ankare och Frank fick sedan krypa fram för att se hur läget var med Håkan. Vi visste inte då att Frank var många meter ut på snötaket och även han hade med enkelhet kunnat ramla ner om snön kollapsat. Vi kunde inte se Håkan men försökte gräva utmed repet för att få bort snön. Repet bara försvann ner i snön och det tog oss säkert en timme att gräva oss ner till Håkan och få upp honom ur det nygrävda hålet. Det blev en enormt nyttig övning.

Håkan tittar upp i hålet som vi grävt fram
efter en timme nere i sprickan.

Räddad!

På kursens näst sista dag fick alla prova på isklättring. Anders och Martin hade tagit med olika varianter av tekniska isyxor och vi hittade bra sprickor att topprepa på. Det var mycket roligt även om jag saknade mina tekniska stegjärn oerhört, samt mina egna isyxor. Dessa hade jag ju inte tagit med. Isklättringen blev en fin avslutning på den näst sista dagen.

Alla fick prova på isklättring. Här ses
Kristine hugga tag med yxorna.

Sauli är nöjd över att stå högt
uppe på isfallsglaciären.

Någon kilometer från Tarfalasjön ligger en forskningsstation där det pågår febril aktivitet kring glaciärerna. Man mäter bland annat hur glaciärerna växer och minskar för varje år och för noggrann statistik. Detta i sig är ett ganska intressant kapitel. De har dragit el till den lilla stugbyn och har en bastu där. En kväll blev vi bjudna dit för bastu, bad, öl och filmvisning! Det var gudomligt med en dusch, bastu och öl, och filmvisningen var också intressant. Det var ett mycket uppskattat besök! Det var bara synd om Håkan som råkade skära sig i foten på en vass sten då vi badade i forsen, ett sår som skulle komma att vålla honom mycket smärta de kommande dagarna.

Sista dagen på glaciärkursen var tanken att vi skulle klättra någon topp. Många ville detta och det skulle ju vara en fin avslutning på kursen och veckan. Det bestämdes södra klippberget och vi begav oss uppför isfallsglaciären mot norra insteget. Vi klättrade i två replag med Anders och Martin först i vardera. Det var mycket enkel klättring även om det var ganska exponerat på sina håll, men många i gruppen hade ingen tidigare erfarenhet av klättring.

Vi gör oss redo att klättra södra klippberget.

Exponerat på sina ställen. Alla deltagare klarade det galant.

Ett sista krux innan toppen. Anders leder...

...och säkrar uppifrån.

Alla ville upp på toppen!

Utsikt från södra klippberget över Tarfala och Tarfalapakte.

Kristine och Magnus på toppen. Ett mycket trevligt
par från Lund som förhoppningsvis kommer att
klättra med oss på Kullaberg och andra ställen.

Matpaus på toppen. Anders i gul jacka, Martin mitt i bild.

Jag tror att alla tyckte om att klättra södra klippberget även om folk hade olika vana. Det var en bra tur de bjöd på, Anders och Martin, säkert oförglömlig för många deltagare. På toppen åts lite lunch och togs kort innan det var dags för nedfärd. Det siktades på att vara tillbaka tidigt i stugan eftersom kursen skulle avslutas denna eftermiddag och en del behövde ha tid att packa och bege sig iväg.

Hemfärd över glaciären. Det var många fina
dagar vi fick.

Kvällarna i stugan var ofta lika roliga som dagarna. Sällan har jag träffat någon med så många historier som Anders. Han har varit på många platser i världen och arbetat som bergsguide under många års tid och det är en gedigen samling historier han har på lager, den ena värre än den andra. Det är inte svårt att rekommendera Arctic Guides, ni får garanterat mycket roliga, underhållande och lärorika dagar!

Både jag och Håkan var grymt nöjda med kursen och dess innehåll, och även på det sätt Anders och Martin hade lett den. Den överträffade med råge våra förväntningar. Nu skulle snart nästa kurs börja, den kurs jag kanske sett fram emot allra mest, den alpina klätterkursen! Håkan skulle inte vara med på denna utan vandra runt lite på egen hand, fiska lite samt kanske göra några toppturer på egen hand. Jag och Martin skulle ner till Keb-stationen och träffa den andra deltagaren på klätterkursen, Tobias. Han hade gått glaciärkursen föregående år.

Jag lämnade stora ryggan, tält och en massa annan utrustning hos stugvärden och tog lätta packningen när jag och Martin lämnade Tarfala och begav oss ner mot Keb-stationen. Då vi befarade att restaurangen stängde klockan 20 så tror jag att vi slog nytt rekord på sträckan Tarfala-Keb. Väl framme var det dock lugna puckar med den saken. Nu väntade ett par riktigt spännande dagar fyllda med alpin klättring! Fortsättning följer!