Klättring i Bohuslän

Över midsommarhelgen tog jag och Lev hans Ford Ranger och åkte upp till Bohuslän för att utnyttja helgens långledigheten till att se om vi kunde hitta någon fin klättring. Vi hade skaffat en del information från nätet om fina klippor och jag hade skrivit ut en del på papper, men någon guidebok hade vi inte lyckats få tag på då dessa sedan länge tagit slut.

Lev hade läst att Bohusläns Klätterklubb förfogar över en stuga där klättrare brukar samlas. Där skulle det finnas guideböcker samt en del tips att inhämta, tänkte vi, och styrde kosan mot norr.

Det var mest tack vare Lev som vi hittade stugan. Jag hade helt missat att den fanns, men den skulle visa sig vara ett riktigt fint och bra ställe. Vi klampade in i stugan och kunde snart stifta bekantskap med andra klättrare som redan huserade där. Vi fick genast en massa tips på bra klättring, bland annat Nordens Ark som vi bestämde att börja med nästkommande dag.

Den trevliga stugan som BKK förfogar över.
Här utbytes många klättertips och historier.

Lev och hans utomordentliga Ford Ranger.

Föraren fotograferades noggrant så vi kunde hitta de bra lederna.

Bilderna från föraren stämde väl överens med originalet.
Här ses klippan Nordens Ark, som är ungefär 40 meter hög.

Nordens Ark är cirka 40 meter hög och därmed den högsta klippan jag hittills klättrat på. Den enklaste leden skulle vara en 4+, Ödhumla, och vi hade bestämt att börja med denna. Lev klättrade den först och fick ha ett rep på släp eftersom klippan är för hög att fira ned från med ett rep. Han klättrade den snabbt och enkelt och var snart nere igen. Han fick dock klättra den en gång till direkt efter då repet lyckades fastna i en spricka. Sedan var det min tur. Jag lyckades leda till toppen av klippan utan några större bekymmer men kände mig ganska skakig på en del ställen. Det var högt och jag hade inte värmt upp med ett lättare topprepsförsök utan gick direkt på att leda. Det var första gången jag gjorde på detta vis och det märktes då jag kände mig i mental obalans och hade svårt att fokusera riktigt. Det kändes som att rädslan hade kopplat greppet redan från början och jag kunde inte riktigt klättra avslappnat.

Vid ett tillfälle fick jag sätta en halvdålig kil, den skulle inte klara något ryck uppåt eller värst mycket utåt, och efter denna kilen var det ungefär tre meter till nästa ställe att säkra på. När jag var precis halvvägs på den här sträckan råkade jag sträcka repet med benet och den senast satta kilen hoppade ut. Jag hade därmed en 4-5 meter till förra säkringen och ingenstans att säkra där jag stod. Jag fick klättra ytterligare någon meter innan jag kunde få en kil på plats och det for alla möjliga halvskumma tankar genom huvudet innan jag till slut hade klippt in mig i en ny och betydligt säkrare kil.

En bit bort hördes sång från midsommarfirande. Medan vi stod på klippan och kämpade som värst hörde vi tonerna av "Små grodorna, små grodorna är lustiga att se..." och "Så göra vi när vi hänga våran tvätt...". Det blev en rolig kontrast.

Lev på Ödhumla.

Jag på Ödhumla, 4+.

"-Rep!"

Efter att ha klättrat Ödhumla så klättrade jag den genast igen, mest för att försöka göra det smidigare och med bättre fokus. Den här gången gick det väldigt mycket bättre och fortare. Det är verkligen skillnad på första klättringen på en led och alla de efterföljande, och det är ju också en sport att onsighta en led, alltså att klättra den utan någon förhandinformation och utan att ha hängt i säkringarna.

Efter Ödhumla tog vi ett litet lunchbreak och sedan gav vi oss i kast med en annan led, Snögeten, som är en 5-. Lev kunde leda den och gjorde detta två gånger medan jag nöjde mig med att klättra som andreman, två gånger. Både Ödhumla och Snögeten är mycket trevliga leder som jag gärna rekommenderar.

Framåt kvällen tog vi bilen och körde runt för att reka lite andra klippor, samt för att köra och ta en titt på Lysekil. Planen var även att handla lite midsommarsill!

Efter klättringen for vi runt lite, här kollade
vi in stranden vid Nordens Ark.

Vi rekade lite andra klippor i området, här ses Häller.

Klippor och skär norr om Lysekil. Här är mycket vackert.

Fotografen i tagen. Lev är en mycket duktig fotograf.

Midsommarfest i stugan. Utan snaps, förvisso.

Vi hade från början tänkt tälta men nu när det visat sig att man kunde bo i stugan så valde vi att göra så. Ett helt perfekt sovloft med madrasser fanns att tillgå och vi var inte sena med att utnyttja detta. Två svenska klättrare samt ett slovakiskt par som var ute på cykelsemester med sin tvååring bodde i stugan. Alla mycket trevliga.

Nästkommande dag begav vi oss mot Möhättan, en klippa som låg väldigt nära stugan och där lederna är mellan 50 och 80 meter. Den enklaste leden där, Flaket, också en 4+, fick vi höra skulle vara fin. Berget är ett s.k. svaberg, vilket innebär att det har visst medlut istället för att vara helt vertikalt, och klättringen bygger därmed mycket på friktion mot bergshällen. Insteget var jobbigt, vår led skulle börja ungefär 30 meter upp på klippan och vi hittade ingen bra stig utan fick klättra upp genom skogen. Det var brant tillräckligt för att kräva säkring och det var också mycket blött. Efter att jag klättrat cirka 30 meter upp och med en del traverser hittade jag starten på Flaket, leden vi skulle klättra. Lev kunde klättra upp efter mig och vi började studera leden som gick utmed en dieder. Det hade regnat ganska ordentligt fram till nu men regnet slutade ungefär samtidigt som vi nådde början på Flaket och regnklderna kunde åka av. Klippan var fortfarande blöt och Lev gjorde några provsteg med väldigt dåligt resultat. Han gled av klippan omedelbums! Hur klättrar man ett svaberg i regn, undrade vi.

För att nå fram till Flaket fick vi klättra upp
genom skogen, här via en spricka.

Lev gör sig redo för Flaket, en 50 meter hög svaled.

Några provsteg för att se hur friktionen är efter regnet. Inget bra alls, visade det sig.

Lev började ta sig uppför diedern och till en början gick det bra. Vid diederns nederkant finns en spricka som gick bra att hålla vid och på så vis kan man sätta tryck med fötterna mot berget för att få friktion att ta sig uppåt. Efter ungefär 20 meter tog dessa greppen slut och det blev i princip omöjligt för Lev att komma vidare. Han kämpade länge tills han fick ta av sin ryggsäck och hänga den i en kamsäkring. Till slut kom han förbi kruxet och kunde sedan fortsätta mot toppen. Jag klättrade efter som andreman och såg noga till att inte få sulorna våta. Det hade torkat upp ytterligare nu och jag kunde klättra efter utan större problem. Vi firade ner och sedan ledde jag. Jag hade vissa bestyr med våta fötter och dålig friktion men lyckades ändå komma till toppen utan någon större pärs. Vi tog sedan ett ganska långt och, tyckte vi, välförtjänt lunchbreak.

Flaket. Här är klippan fortfarande mycket blöt.

Jag som andreman på Flaket. Nu torrare klippa.

Jag leder på Flaket.

Utsikten var fin!

En enastående standplats med en gräsbeklädd avsats!
Fötterna misshandlade av långa stunder i trånga klätterskor.

Efter Möhättan begav vi oss till en annan närbelägen klippa, Välseröd, där vi tänkte topprepa. Dock kom regnet och drog in då vi var på väg uppför klippsidan och vi övergav våra planer och begav oss mot stugan istället. Det hade redan varit en mycket fin klätterdag och vi hade ju verkligen fått tur med vädret på Möhättan.

När vi kom tillbaka till stugan träffade vi där tre herrar som jag tror var och tittade till stugan lite, och fixade och donade. De var mycket trevliga och pratvänliga och det visade sig snart att en av dem, Joakim Olofsson, var den som tagit fram lederna på Nordens Ark, alltså dem vi klättrat första dagen. Detta gjorde han 1998 och innan dess hade ingen klättrat vid Nordens Ark. Det var förstås en rolig överraskning att träffa ledmakaren till de leder vi just hade klättrat! Vi fick även veta förklaringen till namnet Ödhumla. Det är alltså någon slags ko vanlig i trakten, vilket ju var rolig kuriosa. Det var tre mycket trevliga herrar och vi pratade klättring en ganska lång stund.  Även isklättring diskuterades och det visade sig att de klättrat mycket is i området och att det finns runt 500 olika leder vintertid. De berättade hur de åkt skridkor runt kusten för att notera varenda isfall och sedan köra runt med bilen och klättra dem, en efter en. Vi kommer mycket sannolikt att besöka Bohuslän kommande vinter!

Träning med ryggsäck genom Skåneland

Jag brukar ibland slänga ner en massa vattenflaskor i ryggsäcken och vandra runt med dessa för att få träning inför diverse strapatser. Det kan låta tråkigt, men ibland behöver man inte åka så långt hemifrån för att hitta riktigt fin natur att utforska! Grusvägar och traktorstigar kan ha mycket att bjuda på men ofta hittar jag mina egna stråk över kullar och genom skog för att göra det lite intressantare. För en blivande alpinist är det förstås nödvändig träning!

Ramnakullarna, ett naturreservat instiftat 1973. Maj 2012.

Utsikten är fin från Ramnakullarna, hela 134 m.ö.h!

Tjusiga hagar att gå genom. Bönderna brukar sällan bry sig.
Inte kossorna heller.

Raps! Vad gör landsbygden finare än ett gult skinande rapsfält?

Skogarna kring Häckeberga, här finns många
fina områden att upptäcka.

Skog. (I brist på bättre bildtext).

Det finns även en del kalhyggen. Tråkiga kanske, men det är
mycket bra träning för balans och koordination att stövla
rakt över med packningen och man får träna en
del på att se var man sätter fötterna.

En dag ska denna lilla gran ha vuxit upp och
blivit en ståtlig storgran! Eller kanske sluta
i någons vardagsrum? Vem vet, men jag ger
den ett litet lyckoönskande i alla fall.

Skog II.

Naturens eget hitte-på.

Det är skoj att gå lite vilse och hitta egna vägar, men
man får se upp så man inte plötsligt är omgiven utav kärr!

Alltid när jag ser gamla gärdsgårdar så tänker
jag på alla dem som slitit så genom seklen.
Vårt moderna samhälle har inte varit gratis.

Här en liten minisjö nära Häckebergasjön som jag faktiskt
inte vet vad den heter. Fint är här i alla fall och det går utmärkt
att grilla och campa här.

Äng.

Hage med staket och idylliskt hus.

Hästar finns det i princip överallt i Skåne.

Högt uppe på Romeleåsen.

Det finns många gömda paradis som ingen riktigt
tar notis om mer än de som har lyckan att bor där.

Ramnakullarna någon månad senare.

Den glade vandraren himself.

Ihållande klättring, ledklättring

Då har vi alltså börjat ledklättra! Efter ett drygt år av topprepande och träning så har vi tillslut skaffat oss utrustning och erfarenhet för att påbörja detta "riktiga" sätt att klättra på, och roligt är det! Det har kanske inte alltid varit så att jag varit värst sugen på att dra ut och klättra, vissa dagar har jag fått tvinga mig själv att bege mig ut. Det har alltid visat sig att väl ute på klipporna ångrar jag mig aldrig. Det är alltid värt all mödan i slutändan och nu när vi börjat ledklättra känns det som att äventyret just har börjat. Det är fantastiska dagar vi har haft ute på Kullaberg.

Väl ute på klipporna ångrar jag
aldrig att jag begett mig ut.
Här vid Kullaberg 15 april 2012.

När man ledklättrar vill man ogärna falla eftersom det ofta är en bit ner till förra säkringen, och fallen kan ta hårt på utrustningen. Vid topprepande är det sällan någon fara, där till och med satsar man extra hårt och det är ofta man faller då man inte klarar att hålla sig kvar. Vid ledklättring vill man undvika detta i största möjliga mån och det ställer förstås större krav på det mentala. Inför min första ledklättring var jag ganska säker på att jag skulle få stora problem med rädsla uppe på klippan och jag var ganska nervös innan jag påbörjade klättringen. Det gick mycket bättre är jag väntat mig, jag kände mig ganska lugn och kunde gå metodisk till väga. Det var förstås en enkel led, gradering 3, men annat var inte att tänka på som första led för mig. Någon vecka senare skulle jag komma att leda på en annan led ett stenkast bort, en något svårare som heter Makalu. Den har två krux som är ganska besvärliga att leda då det är mycket svårt att hitta bra ställen att säkra på. Man får helt enkelt stålsätta sig och klättra så bra man kan och hålla huvudet kallt. Det blir mycket svårare att klättra om man är rädd och det kan vara omöjligt att vända och klättra nedför då detta är mycket besvärligare än att klättra uppför. Vid ett tillfälle höll jag på att förlora mitt grepp och var nära att falla. Hjärtat gjorde en snabb tur upp i halsgropen och rädslan kom över mig som en stor svart demon. Jag fick tänka på vad jag läst och hört, att pressa tillbaka rädslan och ta ett extra andetag och fokusera, och tänka att det går bra. Jag kunde fortsätta och kom snart förbi bägge kruxen. Mot slutet märkte jag att mina ben skakade våldsamt och jag vet inte om det var på grund av trötthet eller rädsla, eller bäggedera. Jag lyckades i alla fall att behålla mitt lugn och kände mig någorlunda tillfreds. När jag kom upp till standplatsen var det första jag tänkte "Fy fan, den där leder jag aldrig mer!". Vi får se. Jag tycker jag har fått en bra start på ledklättringen och jag ser fram emot att fortsätta.

Här min allra första ledklättring. Nervöst innan
men lugnt under själva klättringen. Kullaberg.

Håkan testar att leda på en
förbultad led, insäkrad i topprep.
Soffabacken 29 april 2012. 

Här är Lev i klättertagen på en förbultad led...

...medan Håkan säkrar med både ett stabilt
grepp och min! Soffabacken.

Jag har haft en väldig tur att jag träffat Levente! Han är en fantastisk klättrare och vän. Han är oerhört dedikerad klättringen och det är oftast vi två som sticker ut tillsammans. Jag känner inte att jag har någon vidare talang för att klättra, i alla fall inte vad gäller den tekniskt svåra och akrobatiska biten. Styrka, uthållighet och inte minst det mentala är det jag känner är mina starka sidor och om jag bara kan lära mig handskas med all utrustning samt lära mig hur jag tar mig ur knepiga situationer och olyckor, och att detta sitter inbankat i ryggmärgen, så kommer jag ha helt andra förutsättningar ute bland bergen. Det är det som är mitt mål, att inför bergsklättringen bli en så stark klättrare jag någonsin kan. Det går framåt, mycket tack vare Lev som är en exceptionell läromästare. Att klättra med honom är som att alltid ha tillgång till en egen instruktör. Vad kan slå det?

Levente, min formidabla klätterpartner. Kullaberg.

En av många fina dagar ute på Kullen.

Här är jag i ledtagen!

Fredrik sätter en kil. Eller kanske letar han efter
fina blommor att ta med sig hem?

Dagar att minnas.

Jag vill väldigt gärna återvända till bergen och klättra men det ser lite svårt ut det här året. Jag har ju redan bestämt att 2012 ska bli ett träningsår. Bergen bortom Mont Blanc är högre och inbegriper svårare och mer teknisk klättring, samt även väsentligt mycket större risker vad gäller stenras, laviner, iskollaps, stormar, och inte minst höjd, och träningen och erfarenheten måste matcha. När jag idag ser tillbaka på var jag befann mig då jag begav mig mot Kebnekaise 2010 så har jag absolut kommit en bra bit, men fortfarande är det lång väg kvar tills jag känner mig redo för 6000 meter och däröver. Men oavsett hur mycket tid och pengar jag lägger på detta så tycker jag fortfarande att det är det roligaste som finns och längtan efter nästa berg blir större för varje dag.

I början på augusti är planen att jag och Håkan ska dra tillbaka till Kebnekaise för att spendera två veckor med bergsguider och lära oss mer om glaciär, lavin och alpin klättring. Det kommer bli skoj som tusan och mycket lärorikt. Som krav har de att man redan gått kurs i klippklättring, även fortsättningskursen med ledklättring, och därför ska vi gå även denna någon gång i juni eller juli. Detta blir dock hemma i Skåne. Sedan blir det en vecka fjällvandring, troligen i padjelanta som jag länge velat besöka. Detta ser jag mycket fram emot. Utöver detta så planerar jag och Lev ett klättringsprojekt i Norge i september.

Träningen går bra. Jag försöker växla in lite roliga sporter och aktiviteter vid sidan om den vanliga konditions- och styrketräningen och därför spelar jag två timmar tennis varje torsdag, vilket är utmärkt skoj. I augusti drar ishockeyn igång igen och då har jag förhoppningsvis två gäng att spela med. Ishockey, har jag kommit på, är bra träning för styrka och balans. Jag når maxpuls på två anfall, sedan efter ytterligare två anfall och när jag är nära döden så rasar jag ut i båset totalt utmattad. Efter någon minuts vila och panik-drickande så är det ut igen och full fart, och så håller vi på i en timme. Ypperlig intervallträning!

Här spelar vi tennis varje torsdag och vi brukar hinna med
en fem-setare. Jag spelar med en arbetskompis, Nikola.

Vi är även i inomhushallen och klättrar, vanligtvis 1-2 gånger i veckan. Jag tycker sällan att inomhusklättringen är värst skoj men ser det som behövlig träning. Ofta känner jag mig som en klant när jag hänger på väggen utan att komma någonvart, men det är träning jag behöver och det går väl sakta framåt. Som jag nämnde tidigare, jag tycker mig inte ha så värst mycket talang för den akrobatiska klättringen men tänker i alla fall bli så bra jag nu kan!

Här brukar vi klättra upp och ner, upp och ner,
på diverse leder. Ofta tråkigt, ibland roligt,
men alltid välbehövlig träning.

På helgen brukar jag även dra på mig ryggsäcken fulllastad med vattenflaskor (för att den ska väga 25 kg) och hika runt i Skåne. Nödvändig träning det också, och riktigt fint är det på sina håll. Nästa inlägg kommer att handla om detta med fina bilder från Skåne!