fredag 12 augusti 2011

Sarek 2011, del 4

Väl på kungsleden satt jag och vilade och gottade mig i solen ett tag och passade även på att fixa med lite lunch. Det tog inte mer än några minuter innan de första vandrarna kom gående på leden och jag tyckte det var trevligt att se lite folk. Det passerade tre olika grupper med  fjällvandrare innan jag själv packade ihop mina saker och begav mig mot pårte-stugan. Det kändes mycket annorlunda att gå på en så upptrampad stig och jag såg till och med fram emot att gå de fem kilometrarna till stugan. Kungsleden har faktiskt en ganska besvärlig bit just här som är väldigt stenig och för att vara kungsleden, brant. Men jag var helt nöjd med att inte behöva tänka på var jag gick eller var jag var på väg, jag bara följde stigen i den takt som nu kändes bra.

När jag kom fram till pårte-stugorna blev jag genast välkomnad av stugvärden där. Han var trevlig och lyssnade intresserad på min berättelse om var jag varit. Vi satt säkert i någon timme i hans stuga och pratade och han berättade i sin tur en massa om stugorna och dess faciliteter samt sin egen historia med tolv år som stugvärd varav tio här i Pårte. Han var en av få stugvärdar som kör hela perioden på 3 månader, både sommar och vinter, och han verkade trivas otroligt bra med detta. En lugnare och mer avspänd människa är nog svårt att hitta.

STF-stugorna, alltid lika trevliga att besöka och
Pårte var absolut inget undantag.
Stugorna ligger på en liten udde vid sjön Sjabttjakjavrre och jag passade på att ta mig ett bad innan jag gick till min stuga. Det var en fin känsla att plaska runt i sjön och skölja bort sex dagars myggmedel, svett och smuts från kroppen. Vilken fröjd! Det är när man ligger där och plaskar med blicken i himmeln som man blir varse att livet kan vara rätt härligt att leva.

Pårte-stugorna är belägna på en liten udde vid sjön
Sjabttjakjavrre. Vattnet är helt rent och det är
inga som helst problem att dricka det.
Efter badet gick jag in mot stugan jag blivit anvisad till och träffade där en jämtlänning som var ute på en två-dagarstur med sin hund. Han visade sig vara intresserad av jakt och brukade jaga med hunden som han själv hade tränat till stående fågelhund. Han hade haft något ärende i Piteå och passat på att köra upp till Kvikkjokk för att gå ut på kungsleden med hunden. Han påminde mig en del om min vän Christian med det att han sa "Ja hua!" om allting, vilket jag gillade skarpt.

Senare på kvällen gjorde en tysk oss sällskap i stugan. Han hade gått från Saltoluokta med en avstickare över bergen precis väster om leden. Han hade också varit uppe på Skierffe och tittat ut över rapa-älvens utflöde, och härifrån, berättade han, hade han sett den massiva Bårddejiegna-glaciären i pårte-massivet över två mil bort. Detta menade han på hade varit en helt fantastisk syn. Den här glaciären hade jag dagen innan själv gått förbi på bara två kilometers avstånd och visste mycket väl vad han pratade om, men att den var synlig från Skierffe hade jag absolut inte tänkt på.

Tysken hade tidigare bott i Fairbanks i Alaska och jobbat med att flyga klättrare ut till Denali och hade mycket att berätta därkring. Detta var förstås högintressant för mig då jag själv planerar att bege mig dit snart. Många berättelser om klättrare, Alaska-vandringar och björnar hade han. Han hade flyttat tillbaka hem till Tyskland igen mest på grund av det kalla klimatet som han hade tröttnat på. Trots alla sina turer i alperna och Alaska så berättade han ändå om hur otroligt vackert han tyckte att det var här uppe i Lappland och han var helt begeistrad av naturen här. Han berättade även om en man han träffade några dagar tidigare uppe vid en av stugorna på kungsleden. Mannen hade haft oturen att ramla vid ett vad ute i Sarek och hade efter detta gått non-stop i ett och ett halvt dygn för att komma till en stuga. Han hade suttit på marken utanför stugorna och varit totalt slut, nedbruten och helt apatisk, som om han tröttnat på allt och inte brydde sig om något längre. Tysken sa att av alla vandrare och klättrare han mött var detta nog den mest nedgångna och nedstämda människa han någonsin träffat och ingen hade riktigt kunnat hjälpa honom där han satt. Han hade inte ens kunnat svara på var han tänkte gå härnäst. Det var, får man förmoda, en fruktansvärt jobbig språng-marsch han måste haft från vadet till stugan, men detaljerna kring allt kan man bara spekulera kring. Det hade inte gått att få ur honom mycket information och tysken visste inte heller vid vilket vad han ramlat.

Vi hade en trevlig kväll i stugan och det behöver väl nästan inte sägas att det var helt ljuvligt att efter ett bad, lite varm choklad och blåbärssoppa kasta sig ner i en säng med lakan, täcke och kudde! Ja hua!

Nästa dag var jag senast iväg från stugan men hade ingen brådska alls. Jag åt frukost i lugn och ro, packade mina saker och tog farväl av värden (som jag för övrigt råkade väcka) och begav mig sedan iväg på den 18 kilometer långa etappen mot Kvikkjokk. Strax innan jag skulle bege mig iväg började det regna ganska ordentligt och jag blev nästan glad över detta och tänkte att när jag nu haft en sådan otrolig tur med vädret genom hela Sarek kunde det gott få regna sista dagen. Jag tog på mig regnstället, satte regnskydd över packningen och begav mig iväg med ett sprudlande humör. Jag tänkte att jag skulle ta det lugnt men väl ute på leden satte jag av i ett väldigt tempo. Jag tyckte inte det fanns någon orsak att ta några pauser i regnet och i den blöta skogen utan skönare att stövla på och komma fram tidigt. Jag avverkade de 18 kilometrarna på strax under 4 timmar. Det kändes att jag var i bra form och jag var glad över att ha så mycket krut kvar så här på sjunde dagen. Packningen som väl nu vägde runt 20 kilo kändes inte av nämnvärt. I den hade jag dessutom en sten som jag knyckt med mig från passet och som vägde runt 800 gram. Det slog mig först vid stugan att detta kanske inte är tillåtet men när jag nu släpat den ända hit kunde jag väl släpa den resten av vägen också. Nu ligger den här i min fönsterkarm, alldeles gnistrande vit.

Det kändes fint att komma fram till Kvikkjokk och efter att ha tagit en dusch och satt på mig en ny tröja - som jag köpte på stationen - slog jag mig ned i en fåtölj inne i salongen och åt en massa godis och skrev vykort medan jag väntade på bussen till Jokkmokk. Jag har som tradition att alltid skriva vykort till min morfar, som ju är den som mest har introducerat mig till fjäll och friluftsliv, och till mina föräldrar.

Kvikkjokk fjällstation, som den ser ut när man kommer
norrifrån på leden.
Här satt jag och fyllde på med godis och läsk, vilade mig och
pratade med en trevlig schweizare (i bild).
Det kändes nästan overkligt hur bra allting gått. All utrustning hade fungerat till hundra procent, inget onödigt hade jag haft med mig och maten visade sig vara perfekt uträknad. Ingenstans hade jag skadat mig eller råkat ut för några otrevligheter eller överraskningar och jag hade fått se massor med djur och natur, och till på allt hade jag haft ett fullkomligt strålande väder. En mer lyckad tur har jag svårt att tänka mig och det enda som finns att anmärka på var att jag aldrig riktigt kunde ta det lugnt eller slappna av där mitt ute i Sarek på grund av den psykologiska press det innebar att vara så långt ute och borta från allt och alla. Jag tror nog att detta är lite av en vanesak och det blir säkert bättre med den saken. Det har nog varit oerhört nyttigt för mig med en sådan här ensam-expedition så att jag lär mig vad det innebär för psyket. Jag tycker mig ha klarat det bra och känner mig mer redo än någonsin för kommande strapatser. Jag kommer besöka Sarek fler gånger och jag kommer även vilja göra den turen jag länge tänkt på där förutom att jag korsar Sarek även bestiger alla dess sex högsta toppar plus några övriga som jag finner intressant. Det är bra att jag redan har korsat Sarek och nu vet mer vad det innebär innan jag ger mig i kast med en sådan expedition.

Utrustningen, som sagt, har jag att tacka för mycket. Främst kängorna och ryggsäcken har varit fullständigt outstanding. Det jobb som kängorna har gjort dessa sju dagar är helt enormt. Jag har kunnat gå och klafsa på, över sten och sankmark, och de har skött sitt jobb helt ypperligt från första till sista steget så jag har kunnat koncentrera mig på annat. De har hållit mig varm och torr om fötterna och inte tillstymmelse till skoskav har jag haft. Även ryggsäcken har varit otroligt bra och det har hela tiden gått att spänna in den så vikten ligger precis där den ska, och detta är ju en förutsättning för att man ska orka. Att den är ledad i midje-spännets fäste är till otrolig fördel när man går i brant terräng och ibland måste klättra och vara lite halvakrobatisk, och under många stunder tänkte jag inte alls på att jag bar på någon packning överhuvudtaget. Den är också smidig i alla avseenden när man behöver ha fram sina saker och de drysacks och packpåsar i olika färger som jag packat allt i gjorde även saker och ting lättare. Jämför man med förra årets packning där allt låg huller om buller och i olika plastpåsar så var den här packningen riktigt proffsig och har underlättat väsentligt för mig. Ju bättre utrustning man har desto mer kan man koncentrera sig på andra saker, och ensam ute i Sarek var detta till stor fördel.

Även mina sandaler vill jag ge extra beröm. De är av den typen som tål vatten, torkar fort, spänner runt hela foten och sitter riktigt bra, har en grov sula med riktigt bra grepp samt skydd framför tårna och som gör att man kan trampa runt bra bland stenar och klippor. Sandalerna skötte verkligen sina uppgifter helt enastående och utan dem vet jag faktiskt inte hur vaden skulle ha gått.

Mina stavar från Black Diamond är också en sådan sak som jag inte hade klarat mig utan. Dessa teleskopstavar har varit till otrolig hjälp i all sorts terräng och det jobbet de gjort har varit helt oumbärligt. Även tältet är värt sitt beröm även om det har varit en smula overkill för Sarek. Men att det väger lite och har varit otroligt snabbt att sätta upp och ta ner har förstås hjälpt till mycket. Jag är otroligt nöjd med all min utrustning.

Som att det inte räckte med att turen gått så bra, när jag skulle resa hem hade jag även osannolik tur med tågen. Min biljett hem gällde egentligen för en annan dag och jag skulle behöva boka om den till nästa tåg. Jag hade sett på hemsidan att tåget var fullbokat och hade inte heller kunnat boka om biljetten därifrån men hoppades på det bästa och satsade på att ta mig till tåget. Det visade sig att alla andra i bussen verkade ha samma planer och när tåget väl kom in på perrongen blev konduktören alldeles nedsprungen av folk som ville ha plats på tåget. Jag orkade inte med det där utan gick bara in och satte mig i första bästa liggvagnskupé. Där träffade jag två schweizare som jag hade mycket roligt tillsammans med och när konduktören väl kom för att kika på biljetterna så bokade han om min biljett så jag fick tågets sista liggplats, och dessutom slapp jag ombokningsavgift. Tänk vilken snäll personal! Jag behövde inte ens utstå sittplats hela natten utan kunde gå och lägga mig och sova som en prins.

Den ena schweizaren hade varit på Svalbard och hikat runt. Han hade sett isbjörn som han kunde berätta om och han hade flertalet mojänger med sig som skydd mot dessa. Det var intressant att höra hans berättelser. Tjejen hade varit i Abisko och gjort lite dagsturer därifrån. Hon var förtjust i Sverige och i synnerhet Lappland och hon åkte gärna hit så ofta hon kunde. Vi bjöd varandra på öl och hade en riktigt trevlig kväll.

Nästa dag tog jag tåget vidare mot Malmö och ett fantastiskt äventyr var till ända. Nu väntade några dagars vila!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar