Sarek 2011, del 2

Denna dagen, som var den tredje i räkningen, bjöd på mycket fint väder och en fullständigt enastående vandring genom Ruohtesvagge. Solen lyste över Sarektjåhkkås sidor och jag såg flertalet renhjordar på de kringliggande hedarna och platåerna. Det hade varit kallt på morgonen och jag hade pälsat på mig ordentligt, men vid tio-tiden gick jag i bara shorts och t-shirt. Ruohtesvagge är fjällvandring när den är som absolut bäst och det var en bedårande vacker miljö och lättvandrade hedar hela vägen. Utmed forsen fanns det till och från stigar som man kunde hålla sig till. Själv gick jag högre upp på södra bergssidan i förhoppning på fin utsikt över Sarektjåhkkås toppar, men dessa låg dolda i molnen hela dagen. I kikaren kunde jag under dagen se flera olika vandrare nere på stigen men ingen som jag kom nära så vi kunde prata. Jag såg även två tältläger i kikaren.

Ruohtesvagge bjuder på bedårande fin fjällvandring. Här
tog jag ibland pauser och kikade på andra vandrare som höll
sig nere vid forsen.

Framåt kvällen kom jag fram till en av de väldigt få broarna i Sarek, nämligen den sommarbro som går över Smajllajåhkå. Jag ville dock svänga av söderut innan bron för att komma ner till södra sidan av rapa-jokken för att sedan följa denna ner utmed rapadalens södra sida ända till massivet Gådoktjåhkkå som jag tänkte runda för att sedan ta mig vidare söderut, och detta visste jag var vandringens mest besvärliga del med många vad och tät vegetation, en vandring som skulle ta många dagar i anspråk. Om jag tog den enkla vägen över bron skulle det innebära att jag blev tvungen att vandra utmed norra sidan av rapadalen och det skulle då bli omöjligt att komma längre söderut än så, och följaktligen svårt att göra en nord-sydlig travers av Sarek. Alltså var min plan att ta mig över ett par vad istället och den första jokken i ordningen var Guohperjåhkå. När jag kom fram och kunde se jokken befann jag mig fortfarande högt upp på berget och fick en enorm utsikt över rapa-jokkens början och Guohperjåhkås våldsamma tillflöde.

Här ses rapa-jokken ta sin början efter att Guohperjåhkå kastas
ut i ett vattenfall ner i det breda deltat. Dramatisk natur.

Guohperjåhkå kommer forsande ner från Guohpervagge och kastar sig ut i flertalet vattenfall ner mot rapajokken. Guohperjåhkå såg allt annat än vadbar ut just här och jag beredde mig på att få vandra många kilometer innan jag kunde ta mig över. Vegetationen hade här blivit otroligt snårig och svår och det var även mycket brant där jag gick på Ruohtes-massivets södra sida. När jag var i höjd med vattenfallet satte jag mig på en utskjutande klippa och vilade och såg ut över denna storslagna och dramatiska plats. Långt nere, inte långt från vattenfallet, såg jag helt plötsligt två personer. Den ena verkade vara nere mot rapajokkens början och reka medan den andra stannade vid deras packningar högre upp. Troligen tänkte de försöka vada precis där den rytande forsen försvinner ut i det breda deltat vid rapa-jokkens början och därmed mister mycket av sin kraft och fart. Jag satt och kikade på dem och trodde inte de skulle kunna se mig eftersom vi hade flera hundra meter emellan oss när en av dem plötsligt vinkade åt mitt håll där jag satt uppe på klippan. Jag vinkade tillbaka och efter någon minut verkade det som att de begav sig ner mot vattnet. Jag resta mig upp och fortsatte på min inslagna väg, att följa Guohperjåhkå uppströms tills den blev vadbar. Hur långt jag skulle behöva följa jokken var ännu ovisst.

Jag håller mig alltid till den simpla regel jag läst i flertalet böcker att om jag är det minsta osäker på om jag klarar ett vad så ska jag inte heller försöka. Att ramla i en jokk innebär inte bara att packningen blir blöt, den största faran är att man snabbt dras med i forsen och innan man hinner få kontroll på situationen har man slagit huvudet i en sten och tuppat av. Om detta händer så finns det absolut ingen hjälp att få och detta får man tänka på innan man ger sig i kast med en jokk, oavsett hur gärna man än vill komma över. Jag tror att detta är en god regel att följa, dock var jag fortfarande mycket oerfaren när det gäller att bedöma ett vad så det var inte så värst enkelt.

Här var det fortfarande fullständigt
otänkbart att försöka korsa forsen.

Terrängen var oerhört jobbig att ta sig genom med buskar och snår överallt, samt stenig och sank mark som dessutom sluttade mycket brant på sina ställen. Jag var ganska trött efter en någorlunda hård dags vandring och började ställa in mig på att slå läger innan jag lyckats korsa jokken. Guohperjåhkå förlorar mycket av sin styrka efter Galmmejåhkå som ansluter från Alggavagge och som bidrar med mycket vatten. Enligt kartan gick här till och med en stig över och jag tänkte att här säkert skulle gå att vada. Följer man bara en fors uppströms tillräckligt länge så har den till slut förlorat tillräckligt mycket styrka för att bli vadbar. Jag behövde dock inte följa jokken så långt som jag trodde utan kunde ta mig över tämligen odramatiskt strax efter Skårvatjåhkka-glaciärens tillflöde. Här blev jokken betydligt bredare och delade upp sig i ett par mindre förgreningar och jag kunde ta mig över. Vattnet blev ändå någorlunda högt och nådde en bra bit över knäna. Jag fick kämpa ordentligt för att stå emot strömmen och utan stavar hade det aldrig gått. Vattnet är smältvatten från glaciärer och är bara några grader över nollan, och man blir rejält nedkyld om fötter och ben när vattnet strömmar så fort förbi. Det kändes skönt att ha kommit över och faktiskt hade detta varit en av de mer osäkra passagerna utmed rutten, och efter att ha fått på mig strumpor och kängor tog jag med nyvunnen kraft ett par hundra höjdmeter uppför berget Ålkatj för att hitta en högt belägen platå där jag kunde tälta. Jag fann tillslut den perfekta platån på ganska precis niohundra meters höjd, drygt trehundra meter ovanför rapa-jokken.

Tredje tältplatsen. Här befinner jag mig på Ålkatj norra sida och
på ungefär niohundra meters höjd med utsikt över rapa-jokken.
I bakgrunden ser vi Sarektjåhkkå-massivet var toppar ännu
ligger dolda i moln.

När jag vaknade nästa morgon var det till ett strålande väder och det var ingen dålig utsikt som mötte mig när jag yrvaken öppnade tältdörren. Ett sidomål med den här vandringen hade varit att rekognosera de toppar som jag gärna klättrar inom en snar framtid och jag och Håkan har redan pratat om att göra en Sarek-travers där vi klättrar de sex högsta bergen i Sarek. Av dessa är Sarektjåhkkås toppar de högsta och jag hade hoppats på att få en god vy över dem. Hittills hade de legat dolda i moln men när jag öppnade tältdörren denna morgon var de det första som mötte mig och med en alldeles klarblå himmel som bakgrund.

Klarblå himmel, värmande morgonsol och en vidunderlig
utsikt. Jag tror inte att en morgon i fjällen kan bli mycket
bättre än så här.

Det var en helt molnfri himmel och en varm morgonsol som mötte mig. Utsikten var enorm, dels över rapadalen och det breda delta som breder ut sig och dels över hela Sarektjåhkkås kedja av toppar. Det var en magnifik syn och enbart för dessa tre timmar som jag dröjde mig kvar denna morgon hade jag kunnat vandra i många dagar. Jag kände mig oerhört privilegierad och funderade tramsigt nog någon liten sekund över hur man skulle kunna få alla människor i hela världen att få uppleva detta. Ovanför cirklade flertalet rovfåglar som spanade efter byten. Jag försökte fotografera dem men min kamera var för dålig för att kunna ta riktigt bra bilder. Jag har försökt att ta reda på vad för fåglar det var men har inte kunnat identifiera dem. Först trodde jag ormvråk men det verkar inte stämma riktigt vad gäller teckningen. De har liksom runda fläckar på undersidan av vingarna samt på bakre delen av kroppen och jag har inte hittat detta när jag letat runt. Det borde vara enkelt att ta reda på och kanske kan någon fågelkunnig person säga vad det är för sorts fåglar.

Vad kan det ha varit för sorts rovfåglar som cirklade ovanför mig?
Det var hursomhelst otroligt fint att skåda dem där de gled
fram över sina helt egna domäner.

Det var mäktigt att se rovfåglarna glida runt uppe på himmeln. Detta är deras egna domäner och som människa är man bara på besök. Att få vistas i så här fullständigt orörd och tillika storslagen vildmark känns alldeles överväldigande. Man känner sig även enormt liten och man får en väldig respekt för naturen när man får lära känna den så här och det är väl knappast heller någon slump att Sarek är så omtalat, romantiserat kring och längtat till.

Denna dagen, den fjärde, var min plan att ta mig vidare ner mot rovdjurstorget, som det kallas. Rovdjurstorget är som en ö ute i rapa-älven precis där den svänger av mot öst nedanför berget Låddebakte. Området kan betraktas som Sareks hjärta och det är en bedrift att bara lyckas ta sig dit. Där sägs att man har goda chanser att se olika typer av vilt, bland annat järv, älg, björn och lodjur. Min plan var att slå läger på en högre platå och ligga på span med kikaren samtidigt som jag passade på att ta en vilodag eller två. Jag tänkte mig att den dryga milen dit skulle bli en lagom etapp för dagen. Jag var nyfiken och entusiastisk inför etappen samt över att få se och uppleva rovdjurstorget men det var ändå lite motvilligt jag packade ihop mitt läger och begav mig vidare, för vem vill självmant lämna en så otroligt vacker och rogivande plats?